Riverdance i köket en lördagsmorgon före frukost

Bildkälla: Google
En ensidig dialog – men dialog icke desto mindre – utspelar sig mellan oss och Simon, en lördagsmorgon före frukost. Simon är pigg, hungrig, och på gott humör.

Björn: ”Simon, vad vill du ha till frukost?”

Simon: ställer sig på huvud och fötter i soffan och springer på stället med fötterna.

Björn: ”Simon? Jag undrar vad du vill ha till frukost.”

Simon: lyfter upp sitt rufsiga huvud med ett joker face över ansiktet, och vänder blicken mot Adrian.

Jag: fångar Simon i luften, mitt i kattsprånget som skulle ha landat på Adrian. Jag tar hans ansikte mellan mina händer, tittar honom i ögonen: ”Simon. Frukost.”

Simon landar på fötterna, som den katt han nästan är, och steppar uppskruvat under tystnad bort mot trappan där han påbörjar nedstigningen på mage, med huvudet först och en hand och en fot mot väggen.

Jag följer efter på säkert avstånd. När han kommer ner i hallen reser han sig och kör riverdance* ut i köket – komplett med stela armar och viga skutt. Fötterna far över golvet så att de nästan blir suddiga.

”Vilken fart det är på dig, Simon! Snyggt!” hejar jag, speciellt som jag vet att här funkar det bara att driva på.

Simon stannar upp, och kontrollerar att han har min fulla uppmärksamhet. Sen klättrar han upp på pallen, lägger ena armen bakom ryggen som en stram kypare, och drar igång andra akten. Jag gör frukost under tiden som jag betraktar föreställningen.

Efter frukost får han ett återfall när Björn ber honom går upp och klä på sig. Fötterna börjar fara på honom igen och han rör sig över golvet som en flaska rör sig på en centrifugerande tvättmaskin. Björn håller fram en hand och styr om kursen mot trappan. Simon når sannolikt sina 10 000 steg innan han fått på sig byxorna den morgonen.

Sen gick vi ut; han hade massa energi över trots den starten.


*Riverdance, får du möjlighet att se dem på scen så ta den. Det är mäktigt. Vi var och såg dem i Globen nåt år efter att de slog igenom, se nedan:

Pojke eller flicka?

Jag är gravid igen.

Haha! Rrrright. Nä, min humor kl 05:23 lämnar utrymme för önskemål. Apropå önskemål är mitt högsta just nu att Simon ska somna om och därefter att fiskmåsen som hakat upp sig i närheten av vårt öppna fönster ska flyga vidare till andra sidan ön.

image

Jag kom att tänka på min kompis dotter som är ett år äldre än Simon, och på skillnaden mellan pojkar och flickor, och sen på Louis CK’s sketch om just det såklart.

Jag tror det är enklare med pojkar, för mig. Jag vill gärna ha en dotter så småningom, men jag tror det är svårt att inte läsa in mina egna erfarenheter i hennes beteende. Eller så är det en fördel. Eller så inbillar jag mig bara. Shit vad trött jag är…

Uppe i ottan

Jag är osäker på vilka tider som räknas som ”ottan”, det skulle kunna vara så att 01:32 inte riktigt kvalar in.
01:32 är tiden då Simon vaknade i natt och skulle amma. Sen låg han och brottades med sitt eget huvud fram till 07:15 då jag, som bara lyckats sova i 15-minutersstötar, tröttnade och gick upp. Simon tränade ryggsim i baby sittern, jag åt frukost, Simon ammade, gnisslade, gäspade och till slut, halleluja, blundade.
Vi gick och la oss igen vid 08:30, och jag fick vila 2 timmar… vilka kändes som 2 minuter.
image

Hur man INTE berättar att man är gravid

Efter att vi bestämt oss för att bilda familj förra våren gick det upp för mig att det inte är så jäkla självklart. Det tog flera månader för mig att bli gravid, och under den tiden hann man tänka många varv på varför det tog tid alls.

Hela min ungdom har jag, som de flesta kvinnor, aktat mig som sjutton för oönskade graviditeter; det har blivit en del panikbetonat knaprande av ”dagen-efterpiller”, man har trasslat med kondomer och nojat över dem, testat sig igenom halva sortimentet p-piller på marknaden — alla med varierande grad av ”dåligt” som resultat — och jag hade till och med en p-dator som mätte kroppstemperatur ett tag (funkade jättebra tills den gick sönder efter 2 år).

p-dator

Att det nu visade sig att det inte var så himla lätt hänt kom lite som en… överraskning, och väckte oroliga tankar i stil med ”jag kanske inte kan bli gravid”, ”vi kanske inte passar ihop rent kemiskt”, ”jag kanske redan har passerat mitt bäst-föredatum” eller ”han måste sluta bära sin mobil i framfickan”.

Hur jag reagerade när jag äntligen testade positivt kan man läsa om här, men hur jag informerade Björn är hittills oberättat.

Det var så här…

bukowski antonius babybjörnPå jobbet säljer vi nallar från Bukowski, och vi hade fått en felleverans av mininallar. Små isbjörnar, närmare bestämt. Babybjörnar, liksom. Jag tog hem en sådan, la den på Björns sida av sängen en dag så att han skulle se den när han kom hem, och tyckte att budskapet var glasklart. Jag insåg att det nog var lite väl subtilt, så jag skickade ett sms till honom:

Det ligger ett subtilt meddelande till dig på sängen. Puss

Jag tänkte att han aldrig skulle komma på det, och att han då skulle höra av sig, så att jag kunde ge fler ledtrådar (det här var mitt i sommaren, jag hade ingenting att göra på jobbet), och så skulle vi fira lite när jag kom hem.

Jag fick inget svar. Till slut messade jag och frågade om han kommit ihåg att kasta ett öga på sängen. ”Ja” var allt jag fick som svar på det, och efter lite stelt messande fram och tillbaka skrev han:

Är det en riktig av kött och blod på g?

Jag tappade sugen totalt och tjurade, inga fler sms skickades den kvällen och när jag kom hem sov han. Jag tyckte han visade extremt svalt intresse för hela grejen och började tvivla.

Han väckte mig morgonen därpå innan han gick till jobbet. Han satte sig på sängkanten, pussade mig och frågade mjukt:

”Älskling, vad var det för meddelande som jag skulle förstå igår?”

”Jag är gravid”, fräste jag som om jag var tvungen att påpeka för en kamel att det är torrt i öknen.

Tur att han är van vid mitt morgonhumör. Han blev jätteglad, sa att det var det han hade trott men inte vågat chansa på utifall att jag menat nåt annat.

Jag lovade mig själv att inte köra såna stunt på honom mer.


Gilla gärna min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar ca 5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉

mammatrams på facebook

 

Dagens utbrott: PostNord

Lolaloo bed rockerVi köpte en bed rocker från Tyskland på eBay. Tyskland har tydligen världens slöaste post, så efter 3 veckor mejlade jag säljaren och undrade om paketet skickats, vilket det hade. Vi har hållit andan och väntat med spänning på den här prylen som dessutom inte var billig.

Idag när jag kom upp låg ett kuvert med en postavi och väntade på mig på köksbordet.

hämtas senast

Jag ringde ICA, som bekräftade att paketet redan lämnat dem och skickats tillbaka. De gav mig numret till PostNord, där jag fick sitta i telefonkö i 18 år innan de sa att de skulle försöka stoppa paketet innan det lämnade utrikesterminalen i Malmö idag, men de kunde inte lova någonting.

jävla skit

Jag har eftersändning av min post. Jag blir fullständigt skogstokig över att behöva vänta i 4-5 veckor till och dessutom betala nytt porto (16€) för att få hit min jävla grej bara för att PostNord INTE SKÖTER SIG. De väntade en vecka med att skicka ut en avi, till fel adress, som sedan dessutom blev försenad av ingen anledning.

Jag hade aldrig en chans! ÅÅÅAAAAAHH!!

Rutiner my ass

Jag kan ta en hint — fortsättning

Jag kan ta att det är svårt att bryta rutiner. Det kan jag. Jag har tagit det under hela det året vi bott ihop i lägenheten. Jag har svårare att ta att man gömmer sig bakom ”rutiner” man har i ett hus där man har bott i en månad.

Jag skickade detta sms till honom igår morse efter att han gått:

FÖRST gör du allt du kan för att väcka mig. SEN frågar du om jag också ska upp. Jag kan ta en hint, så jag säger ”jag har inget val”, vilket jag inte har eftersom vi nu är vakna. DÅ säger du ”jo” och drar. Utan puss.
Varför är du arg på mig?

Och han svarade 2 timmar senare:

Vad gjorde jag för att väcka dig? Inget med flit i alla fall. När jag märkte att du var arg ville jag inte riskera att du skulle bli argare av att jag kom in och väckte dig om du somnat om… Puss!

Jag var aldrig arg.

Jag: Jag har installerat en klädkammare, du klär på dig i sovrummet. Vi har ett badrum, du smörjer fötterna sittande på sängen, i sovrummet. Du kommer och går hela tiden. Du var på väg att dra upp rullgardinen innan du kom ihåg att jag KANSKE sov vilket jag naturligtvis inte längre gjorde. Voilà.

PUSS.

Han: Det såg ut som om du hade vaknat och du sa förut att du ville gå upp tidigare och sedan sova på dan. Visst, jag kan flytta alla mina kläder till klädkammaren. Jag är bara inte van vid att ha en sån så jag går på rutin på morgonen.

Men du kan inte räkna med att få en puss när jag går om jag riskerar att du blir sur på detta sätt.

Jag ska alltså vägras fullfölja min natt och dessutom inte ens få nånting för det. Och kriteriet för ”rutin” måste väl kräva mer än en månad, eller…? Men eftersom det bara verkar vara jag som tycker det så försökte jag mig på en hämndaktion i morse, i enlighet med kompromisskapitlet i relationsbibeln. Dvs jag försökte bete mig som honom. Jag lovar att det passerade obemärkt. Jag hade morgonpasset idag så jag gick upp 05:30 och gjorde som jag skulle ha gjort om jag hade varit ensam hemma — nästan, för jag tände faktiskt aldrig lampan i sovrummet. Ändå tog det emot, jag insåg att jag är väldigt medveten om att folk (Björn) sover när jag själv är uppe tidigt.

Kanske har det att göra med att min mycket bestämda mor jobbade natt när jag var liten.

Hursomhelst. Det känns inte alls som en åtråvärd relation, det där att hålla på och hämnas på varandra i nån slags sandlådevendetta, men jag blir bara så ARG till slut. Jag har testat alla andra kommunikationsmedel jag kommit på först, innan jag tröttnade igår. Jag gick omkring och bokstavligen kokade hela dagen, var fortfarande sur när jag kom hem från jobbet vid 23:30 och kunde inte under några omständigheter slappna av bredvid honom som tvärsomnat med ryggen till innan jag ens hunnit i säng. Ingen kram. Ingen puss. Inget god natt. Inte ett jävla skit. Som om det var han som tjurade och inte jag. Vad fan har jag gjort?

Känslan av att inte väga så tungt, trots att jag egentligen vet att det inte är så, gnagde så hårt på nerverna att jag blev tvungen att sova på gästsängen i vardagsummet. Känslan av att han inte bryr sig är ju hemsk, och när man är trött så tappar man orken att (återigen) resonera sig själv till rätta.

Så vad var det som hände?

Jo, jag trodde att han missförstått, jag trodde att han trodde att jag sagt att jag ville gå upp samtidigt som honom igår. Jag var egentligen inte sur över att bli störd, jag trodde att han var omtänksam, så att jag skulle vakna långsamt medan han höll på och pulade med sitt.

Jag trodde att han var omtänksam, ända tills han sa:

”Ska du också gå upp nu?”

Där inser jag att han inte alls har tänkt på mig, inte alls har försökt vara snäll och göra som han tror jag bett honom, inte ens haft en tanke över huvudtaget åt mitt håll förrän då, som om han precis upptäckt att jag 1) fortfarande är hemma och 2) fortfarande kanske sover.

Mina första helt vakna tankar igår blev Jag finns. Syns jag? Märks jag? BRYR DU DIG?! Egentligen ville jag bara sätta mig upp, kasta kudden på honom och skrika vad jag tänkte, som om han begått en dödssynd. Där och då kändes det så.

Det värsta är att jag fortfarande är förolämpad. Det släpper inte. Tanken du bryr dig inte om mig ekar eländigt inuti, undergräver humöret och gör mig ledsen och alltså arg.

Och nu vet jag inte hur jag ska komma ur det. Jag menar, vi kan försöka prata om det — en konversation vi haft tusen gånger redan. Vi kan vänta ut det men det kan ta veckor för jag är långsint och mår asdåligt av sånt. Jag kan försöka acceptera att han aldrig kommer att kunna visa hänsyn när andra sover men det bara vägrar jag göra.

I hemlighet kan jag erkänna att jag nog överreagerar lite. En aning. Ja, kanske det. Men det gör det inte mindre jobbigt, och inte mindre viktigt. Detta är en gammal diskussion, minst ett år gammal, och jag har tyvärr hunnit utveckla en lättare allergi mot hela grejen. Särskilt nu. Jag är för trött för att orka med det.

Jag kan ta en hint

Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan Björn, så är det, men alltså, det finns stunder… ja, det finns stunder då jag vet PRECIS vad jag skulle ha gjort. Som i morse.

Jag har installerat en klädkammare — han klär på sig i sovrummet.

Vi har ett badrum — han smörjer in huden sittande på sängen, i sovrummet.

Jag har bett honom FÖRSÖKA komma ihåg att jag 1) är lättstörd och 2) behöver sova — han öppnar och stänger dörren till sovrummet varje gång han passerar in och ut under sin morgonrutin, dvs ca 4-5 ggr.

Sms från mig till sambo strax efter att han låst dörren efter sig:

FÖRST gör du allt du kan för att väcka mig. SEN frågar du om jag också ska upp. Jag kan ta en hint, så jag säger ”jag har inget val”, vilket jag inte har eftersom vi nu är vakna. DÅ säger du ”jo” och drar. Utan puss.
Varför är du arg på mig?

Argumentet ”men älskling, jag vet men… jag är som en zombie på morgonen…” börjar bli utnött.

Nya känslor

Mamma sa i början av min graviditet att jag skulle få uppleva massa nytt nu som jag aldrig upplevt förut.

Hon hade rätt, så klart — jag menar, det är ju mamma.

Så, jag har gjort en liten lista över de mest framträdande exemplen:

  • Att vara hungrig och mätt samtidigt.
  • Jag har alltid brödsmulor i min bh. Ingen vet varför.
  • Gråta till Hell’s Kitchen och Under Cover Boss.
  • Aldrig varit så medveten om folks andedräkt.
  • Att äcklas av choklad (!).
  • Höra rappa vassa svar fara över läpparna, och häpna över att de kom från mig.
  • Må för illa för att kräkas.
  • Man kan rysa så att man får gåshud ända ut på kinderna.
  • Förvirringen när man upptäcker att alla tröjor har fläckar mitt fram, alltså på magen, hela tiden. De är för sjutton aldrig smutsiga någon annanstans.
  • Gå till jobbet, komma halvvägs, stanna och på allvar undra om man kom ihåg att ta på sig kjolen, eller om man gått hemifrån i bara strumpbyxor och tröja.