Adrian tränar teaterviskningar med feber medan Simon vinterstänger på landet

Morfar på besök

Pappa är uppe och hälsar på oss nu. Han skulle först ha kommit i söndags, och så sa jag att det blir jättebra för Jonas och Björn är på landet och tar upp båten den dan (dvs jag är ensam med pojkarna).

”Jahaaa … var det den dagen … Men man kanske skulle komma upp en dag tidigare då?”

Underbart. Pappa landade i lördags, jag och Simon hämtade honom. I söndags följde han med Jonas och Björn till landet, och så tog de med sig Simon också. Han har slutat sova middag på helgerna, vilket är kul för då kan han följa med på heldagsgrejer ibland.

Pappa, Simon och Jonas väntar på vaxholmsbåten kl 08:40

Adrian är sjuk

Tyvärr blev Adrian sjuk i fredags kväll och trasslade med över 40 graders feber hela natten, så jag var inte så pigg i lördags och inte i söndags heller för den delen – det var ju inte som att han blev mirakelfrisk helt plötsligt.

En halv natt (kändes det som, men det var nog inte mer än 2-3 timmar) låg han och tränade på att säga ”mamma?” på alla olika sätt han kunde komma på. Teaterviskningarna var bäst. Om jag inte svarade så ropade han. Så jag svarade. Och han frågade. Och jag svarade – du fattar. Till slut frågade jag vad tusan det var som var fel.

”Klockan är halv fyra, Adrian, jag har fortfarande inte somnat. Jag vill sova nu. Jag är trött! Sova! HUR kan du vara vaken fortfarande? Fryser du, eller vad?”

”Ja.”

”Du fryser?”

”Ja.”

”Men säg det då! Säg ‘mamma, kallt’, eller ‘mamma, täcke, filt’, eller säg att du fryser så att jag kan göra nåt åt det!”

”Ja.”

”Nu jävlar vad du ska får det varmt och skönt! Du ska få ett till täcke, och en filt också om du vill!” Jag stökade medan jag pratade. Bäddade om honom ordentligt och strök honom sakta över huvudet för att försöka dämpa det samlade intrycket av nån som har fått nog. ”Nu! Är det bra nu?”

”Mh …” Han somnade, medan jag höll på och berättade hur trött jag var så somnade han.

En baggis

Men två minst sagt trassliga nätter på rad – vilka för övrigt lämnade absolut NOLL spår hos Adrian men som för mig blev som en enda 2 dygn lång vaknatt – har väl aldrig hindrat nån under 3 år med feber att röja i alla fall. Lycklig över morfars närvaro tillbringade han halva lördagseftermiddagen med att koka kramar till honom.

laga mat med feber

Att bo långt från sina barnbarn

Vi är som bekant sjuka här i huset, Simon är feberfri och tillbaka på föris sen igår men han blir tröttare än vanligt, Björn har fått ont i halsen igen och är på väg att bli sjuk och jag är fortfarande jätteförkyld. Adrian hostar värre och värre.

”Vi kanske ska avvakta och se, om ni är sjuka allihopa,” sa min far i torsdags angående sitt stundande besök hos oss denna vecka.

”Ja, alltså om du inte vill bli sjuk och dra med dig en förkylning hem till Pia så är det nog bäst att skjuta på det. Men alltså för VÅRAN del är du så välkommen.”

”Ja nej men för MIN del är det inga problem. Jag tänkte bara att när man är sjuk så brukar man ju inte vilja ha besök som springer där också.”

”Jamen om det är nån gång som vi behöver avlastning så är det ju när vi själva är sjuka. Men du kommer garanterat smittas, så jag förstår absolut om du vill vänta med att komma upp.”

”Nej men i så fall så kommer jag. Jag ser till att inte bli sjuk bara, det har jag inte tid med. Vi ska till Spanien.”

Min fina pappa. Han kom igår eftermiddag, lagom till att Simon vaknat, och åker imorgon. Simon är förstås förtjust.

”Tänk vad bra det hade varit om Henry också hade bott i närheten,” sa Björn apropå det härom dan. ”Tror du de får nog av Skåne om din bror också får barn?”

Pappa och Pia trivs jättebra i Skåne. De har ett jättefint hus med nära till golfen, bowlingen och jobbet. När det var översvämning förra året var deras hus det enda som stod kvar ovanför vattenytan. Pappa har tagit sig in i alla styrelser han kommit över, deras sociala umgänge fyller alla luckor och alla pratar skånska vilket bidrar till semesterkänslan för en inbiten Djurgårdare.

Jag tror inte de kommer flytta upp, hur gärna vi än vill. De pratar på FaceTime med Simon flera gånger i veckan, så deras relation börjar inte om på noll varje gång de kommer hit. Dessutom säger pappa själv att nog svider det att bo så långt från sina barnbarn, men förutom dem så finns det ingen anledning för honom och Pia att flytta tillbaka.

Man ska inte göra sådana saker som att flytta land och rike runt för någon annans skull. Om man själv inte vill så kan det inte bli bra. Jag skulle avsky att känna ansvar för att min far inte trivs på grund av mig. Även om han skulle välja det själv.

Vem vill inte bo här, för övrigt? (Räddningstjänsteman på utryckning i torrdräkt…)

Hurra för morfar

Pappa har varit på besök i 2 dagar nu, han kom i tisdags vid 16 och åkte hem idag vid 11. I tisdags kom lillebror på middag och igår var både han och Monika här, så jag höll i princip bara i Simon när han skulle äta eller bytas på. Vilken omväxling det är. Och vad lustigt, att man om dagarna i vanliga fall vill att han ska kunna underhålla sig själv stundvis så att man kan dammsuga, plocka ur diskmaskinen eller laga mat, tvätta, röja, gå på toa, duscha, renovera lite osv, och att nu när man hade händerna fria ville man helst bara ta tillbaka honom och kramas resten av dagen.

morfar styr upp
Morfar styrde upp både soffhänget och promenader

Jag förstår föräldrar som inte klarar av att släppa taget om sina barn… det gör jag, men med det sagt så tycker jag ändå inte det på nåt vis är ok.

Igår var jag på mammaträningen på Sats, utan Simon eftersom pappa tagit med honom på promenad. Jag kunde köra på ostört, vilket en del av mig beklagade eftersom jag inte fick några avbrott, blev helt slut väldigt fort och alltså sitter här med träningsvärk nu. Jag fick lite bebisabstinens där mitt i alltihop också, så jag började flirta med alla bebisar jag fick ögonkontakt med. Det kändes lite skevt efter ett tag, som att komma till träningen utan träningsskor eller nåt.

När vi kom hem från långpromenaden idag, då vi följde pappa till pendeln, fick Simon lunch och sen börjades det. ”Var är morfar?” sa han på bebis om och om igen, vände sig om åt alla håll och tittade och letade. Hur förklarar man för en bebbe att morfar kommer tillbaka om 2 månader?

Men jag lyckades distrahera honom till slut. Vem kunde ana att tvättkorgen skulle vara så kul?

Simon i tvättkorgen

Bara nackdelar med Skåne. Nästan.

Nackdelen med att morfar och Pia, som hädanefter enbart kommer kallas för det egenvalda epitetet Nanny, bor så långt bort är… det finns bara nackdelar, som vi ser det, förutom att huset de bor i är som en liten semesterort i sig självt och att när vi kommer dit så blir det full fokus på Simon och varken jag eller Björn behöver underhålla honom särskilt mycket.

morfar läser tidningen
Simon och morfar läser tidningen

Pappa har varit så närvarande man kan, jag gissar att han satsade på att bunkra upp så han klarar sig tills nästa gång de ses, han tog med Simon ut på långpromenader själv för att han skulle sova, bland annat, och ingen var gladare över det än jag. Och Björn. Det blev kort men intensivt, kan man säga.

För oss var det jätteskönt, vi fick flera stunder för oss själva och var Simon bara på hyfsat humör var det inga problem att sätta honom i knät på morfar eller Nanny.

Jag fick en egen timme i poolen
Jag fick en egen timme i poolen

 

Björn och Simon tittar på badbollen som badar ensam i vinden

Återbesök på väg hem

Pappa och Pia var här i söndags eftermiddag på fika. Eftersom de bor i Skåne ses vi sällan, därför känns det extra lyxigt att de kommer förbi både på vägen till Höga Kusten och på vägen hem igen. Pia är lite av en shopoholic, till övrig familjs stora förtjusning (även om pappas förtjusning håller ett osvikligt tag om handbromsen), och innan de dök upp här skickade hon bilder på sina senaste triumfer till Simon, och använde pappa som modell.

mössor från morfar

De hade hämtat upp Pias mamma på vägen. Pias mamma hör olympiskt dåligt med hörapparat (utan den är hon nästan döv), och pappa tycker det är jättetrist för det blir så kämpigt. För alla. Framför allt för Pia eftersom hennes mamma trädgårdshänghör när pappa pratar, men när Pia, vars röst är ljusare, försöker kommunicera så går hennes mor från olympisk mästare i ”va?” till stendöv.

När de kom hit blev det samling på gräsmattan — av oklar anledning, jag menar, kaffet stod ju framdukat och Pias mamma satt vid bordet — runt Simon. Nej, han låg inte på marken, han låg i Pias famn… Kanske behövdes en paus efter 40 mils bilskrikande åt varandra.

Hursomhelst, de var inte här så länge, så Simon fick mannekänga i efterhand.

test av mössor från morfar

Morfar & Pia kom på besök

Det har varit en ganska strid ström av besökare här de senaste dagarna, men vi har begränsat oss till max ett besök om dagen för att hålla tempot nere.

Igår var min pappa och hans fru uppe och hälsade på, de skulle ha kommit långt tidigare men de bor i Skåne så för dem är det inte direkt bara att svänga förbi en eftermiddag på vägen hem.

Jag har längtat till pappas besök, han tycker det är så överväldigande kul — ”magiskt” för att använda hans eget återkommande uttryck — att bli morfar och dessutom träffar jag honom så sällan så det var verkligen skönt att de äntligen kom hit och träffade pojken.

stolta morföräldrar

Sen är min far den sorten som aldrig kommer tomhänt, och Pia lite av en shopoholic, och till det kommer att vår pojke är första barnbarnet, och att de har haft 2 veckor (minst) på sig att gå hemma och längta efter att få träffa honom. De hade med sig en brandbilslåda med kläder…

presentbord

… och, alltså, ett simpelt ”tack” känns inte alls tillräckligt i sammanhanget. Pojkens garderob är för sjutton säkrad för ett år framåt…!

Jag blir gråtfärdig av tacksamhet.