I helgen blir det minikalas

Adrian fyller 3 år på måndag – hipp hipp – så vi tänkte att vi firar på söndag.

Jag har hållit på i flera veckor. Inte med att fira alltså, eller förbereda ett jättekalas eller så, utan mer hållit på med att INTE vänta till sista minuten med present och planering. Det har gått ganska bra, förutom att det är flera som inte kan komma på grund av kort varsel.

Så jag har då haft honom i åtanke ett par veckor nu vilket resulterat i fler presenter än vi egentligen vill ge honom (från oss). Först var det de där batteridrivna loken till tågbanan, som jag hittade på Tradera. Sen glömde jag bort det, och köpte en pysselbok. Och sen en till, som är likadan som den Simon ska få.

Det gör väl inget egentligen, det är väl mer det att vi försöker begränsa intåget av prylar i det här huset. Man kan undra om det var därför jag outsourcade jättelejonet från Ikea till mamma eftersom hon inte hade köpt sin present ännu …

Bildkälla här.

… vilket innebar att jag köpte lejonet och sen tyckte att det kunde vara från henne (hon höll med). Tyvärr var han så mjuk att han saknade styrsel – han ser ju till och med vek ut på bilden – och jag vet att han snabbt skulle tappa formen i händerna på lilleman meeeeeeen jag löste det.

Ikea har nämligen i sitt sortiment sovkuddar av alldeles ypperligt dåligt material närmast stoppningen – känns lite som papper, och det visade sig, när jag förra veckan blev tvungen att tvätta en av dem, att de också beter sig lite som papper i en tvättmaskin. Det blev stopp i pumphuset på maskinen och jag fick tömma den manuellt 2 gånger innan all lös vadd försvunnit ur systemet efter att kudden trasats samman under tvätt.

Anyway, vadden kom väl till pass, hälften av den gick åt till att biffa upp herr Lejon inför onsdag, då min mor glatt kan komma och överlämna vårt nya husdjur (hon kan inte komma vare sig på söndag eller måndag på grund av resa).

Han ser piggare ut, eller hur?

Men om vi backar lite, utifall att tanken varför vill man ha ett jättelejon? skulle ha dykt upp, så kan jag berätta att jag har gjort om Adrians rum.

Jo du. Det (är relevant och) har hänt. Tapeterna, som inköptes för ändamålet ifråga förra sommaren, sitter nu uppe på väggarna. Lite nya möbler från Blocket har jagats över halva stan, och hyllan med det svarta gummibandet är äntligen på plats. Mitt i farten där så fick jag storhetsvansinne och skulle inreda med ett snyggt lejon (…) – det var alltså där som Adrians födelsedag, i kombination med mammas svårigheter att komma iväg och köpa present på grund av osjälvständig hundvalp samt kuddhaveriet i tvättmaskinen, kom så väl till pass.

Det kommer bilder på hur rummet blev om nån vecka eller två. Vill hinna få tag på en sista hylla först bara. Och en liten spegel. Och en stor.

Och kanske en jättetiger.


OBS! Ej sponsrat.

Hästar lever inte lika länge som människor

Brunte, min gamla mjukishäst, min osviklige vapendragare och min barndoms absolut bästa vän i vått och torrt, har nu lämnat mig för gott. Efter att ha tillbringat de senaste 5 åren i en kartong, och dessförinnan ha tillbringat 9 år i en annan kartong i pappas garage, och innan DET legat i ett källarförråd osv osv et j’en passe, har han nu dykt upp som gubben (hästen) i lådan ur en flyttkartong och meddelat att han inte längre känner att han har någonting att erbjuda samt bett om att släppas fri.

Min gamla mjukishäst
Brunte.

Det kom lite som en chock, trots allt. Jag vet inte, jag hade väl tänkt att han alltid skulle finnas där, i sin låda nånstans, tillgänglig om jag skulle behöva honom. Eller om Simon skulle behöva honom.

Brunte stod min farmor väldigt nära, eftersom han var överallt där jag var, och på sätt och vis blev han en länk till henne när hon försvann. Han sa att han saknar henne lika mycket som jag gör, och att han längtar efter att få träffa henne igen.

Vi kramades och fällde några tårar båda två, men jag förstod ju också att alla vackra sagor har ett slut. ”Du vet ju att hästar inte lever lika länge som människor”, sa han. ”Jag är 27 år gammal, jag är trött.”

”Jag ser det”, sa jag och tänkte på Simons entusiastiska sätt att stifta nya bekantskaper. Brunte skulle nog inte klara det.

”Krama farmor från mig.”

Jag saknar honom redan, det är svårt att släppa taget om dem som betytt så mycket.

Från fail till färdig babymobil

mobilfailOvan bild handlar om hur det blir när man försöker gå från idé till slutresultat utan att bocka av diverse nödvändiga steg på vägen. När man sovit på saken och tar sig själv i kragen blir det såhär:

babymobil 1

Tejp. Länge leve tejpen.

babymobil 2

babymobil 3

babymobil 4

babymobil 5

Lite osäker på paljetterna och det svarta tyget… Figurerna ska fästas ordentligt, lejonet ska ersättas av en speldosa och så. Alla figurerna utom lejonet kommer från mammas resa till Krakow. Tyvärr är deras hemsida bara på polska, men ändå; deras visitkort:welnaibawelna

Mobilfail

Mamma var också i Krakow för nån vecka sen, men på semester till skillnad från Björn. Vi har pratat tidigare om hur dyra babymobiler är så hon hade tänkt virka egna figurer och göra sin egen mobil, men så hittade hon handgjorda figurer i Krakow för 25 kr/st.

Vi tänkte i torsdags att det skulle gå att göra själva ställningen av 2 järntrådsgalgar, men det blev toksnett och det hade blivit en sorglig installation.

Jag beställde hem en mobilarm som man kan klämma fast på både vagga, spjälsäng, liggdel eller stolsrygg eller whatever som jag var och hämtade igår. Jag ville ändå testa armen så nu sitter en väldigt instabil ”mobil” på ett av ryggstöden i köket.

mobilfail

Nu vill jag bara påpeka att jag på intet vis betraktar den här babymobilen som ett avslutat kapitel. Förtsättning följer.

som ett mjukisdjur

Jag var inne i en affär en sväng för att fördriva tiden medan jag väntade på bussen. Jag hade 7 minuter och det var kallt ute. Helt nära kassan hängde sagolikt mjuka tröjor av modell Oformlig på 70% rea, så jag parkerade mig där och stod och var helt nöjd, i en minut eller två, med att bara klappa på dem.

Sedan smög sig tanken på att skiljas från dem in i periferin. Jag tänkte: Jag kommer att ångra mig. Jag tänkte: När jag ångrar mig och kommer tillbaka är de slut. Jag tänkte: Jag BEHÖVER FAKTISKT en sån här.

Jag köpte en, utan att prova den, och undrade om jag skulle få ångra det.

Nu bor jag i den.

mjukiste

Den är gjord av återvunnen polyester. Den är som en morgonrock man inte måste hålla på att rätta till för att det inte ska dra kallt. En halv morgonrock.

halv morgonrock

Björn säger att jag ser ut som en säl i den. Han har rätt, förstås, men jag får ju ha ett MJUKISDJUR på mig. Vad bryr jag mig om utseende? Mina tjusiga dagar har tagit ett sabbatsår; smink, snygga kläder, till och med underhåll av ögonbryn har tappat nästan all sin charm.

Nu är det sältröjor, te och trött kropp som gäller.