En natt med en förkyld 1,5-åring

Adrian är som sagt sjuk. Alltså, det hostas och snoras, febern kör en stadig 39° och humöret är förstås därefter – dvs superbra, så länge han har 200% koncentrerad fokus från en förälder.

Det är bara att vänta ut, och det är ok. Vad som INTE är ok är att han inte kan andas genom näsan när han ligger ner. Det betyder att han andas genom munnen, och då är nappen i vägen, så han kastar den, och sen upptäcker han att han är utan napp, och då börjar han leta. Om han inte hittar den så vaknar han, så man sover på aga om nätterna. Mer än vanligt, alltså.

Reflexen från förr – att ignorera störande saker när man försöker sova, och liksom vänta ut dem – har vår 1,5-åring effektivt hjärntvättat upp till blixtsnabba händer som nästan på egen hand klarar av att leta upp en tappad napp i beckmörker OCH hitta stället den hör hemma* på, i en enda rörelse.

Det är för övrigt en typisk sån där vässad förmåga man drillats till, och som kommer glömmas bort så fort den inte längre behövs. En vacker dag kommer jag kanske se tillbaka på den här tiden, då jag nattetid kunde aktiveras på en millisekund, och bli sentimental över mina förlorade förmågor.

Eller inte.

1,5-åring

Adrians natt

Varannan timme, minst, så händer nåt:

Nappen har rymt, liksom de flesta av dess likar. Gör nåt åt denna KRÄNKNING till uppfinning! MAMMA!!

Två varv måste snurras så att täcket blir trångt, så att jag kan känna mig låst och låta som om jag överväger ett utbrott. Då kan hon klappa mig på ryggen non stop och det gungar nästan som i barnvagnen. Love it!

Måste resa mig och trampa runt lite, kolla läget så att alla är med. Kolla, no hands! Akta så jag inte snubblar för då kanske jag vaknar!

Mitt täcke har anfallit mig. ATTACK!!

Jag har legat stilla i över 30 min. Gympa gympa gyyyympaaaa.

Vaddå dröm? Snack. Jag är Universums centrum runt vilket verkligheten väver sitt tvivelaktiga nät.

Har mamma somnat? Va!? ÖRFIL! Fortfarande seg, huh? ÖRFIL MED KNUTEN NÄVE!

Allsång är bäst på natten. Helst till tonerna ”hur jag undrar var du är” (Blinka Lilla Stjärna). Ingen tycks förstå detta, så jag höjer volymen; höjd volym är en välkänt bärande pedagogik i alla lägen, särskilt vid språkförbistring.

Jag sitter på hela Universums samlade visdom. HÖR NI INTE DET?!

Min natt

När jag faktiskt sover, så drömmer jag att jag inte sover och att jag blir väckt hela tiden. Natten känns ändlös mellan varven, men framåt 04 blir det lugnt.

Jag är så trött, och på gränsen till att bli arg ända in i bröstkorgen, du vet, när jag blir väckt en sista gång:

Det hjärtliga, genuina, underbara babyskrattet bubblar upp långt inifrån täcken, nappar, drömmar och fippel och sprider sig som sockerdricka genom min tunga kropp och drar mig i mungiporna. Det är som balsam för själen. Allt är förlåtet. Nästa natt gör vi om det här älskling

Jag hör mina egna tankar, och känner mig inte helt nöjd med att konstatera hur lättmanipulerad jag är. Men jösses… har jag ingen självrespekt? tänker jag innan jag somnar – 15 min innan väckarklockan ringer.

 


*vägen till perfektion är lång och krokig; många gånger har det hänt att ungen till slut vaknat helt förbannad eftersom jag envisats med att försöka trycka in en självlysande napp i hans öra. Eller näsa. Nacken frekventeras ofta också av sagda nappar.

Babyprylar: Dream Mover – hett tips mot vakna bebisnätter

dream moverJag la ut en kort video på instagram, och frågor uppstod. Videon visar Adrian som, trots att jag tänt taklampan och tagit fram mobilen, fortfarande ligger still på sin mobila sovplats. Det, i sig, är ett mirakel, och så fort jag stängde av den så for huvet upp och han hade ålat sig ur den och snubblat en bit på golvet innan han hunnit fatta att han var vaken.

Det gäller att inte ge upp

Björn, min sambo; målstyrd, metodisk, prylnörd. Problem är till för att lösas, ungefär, och det här med att inte få sova på nätterna har naturligtvis högsta prio på problemlösningslistan.

Där jag ger upp – oftast efter ca 1,5 timmes övertalningsförsök av en superpigg bebis som hellre sjunger, hojtar och klättrar än lyssnar på mig – där ger Björn minsann INTE upp.

Där jag resignerar inför det uppenbara och klär på mig, tar med mig barnet ner i köket och plockar fram böcker, där klär Björn på sig, tar med sig barnet ner till garaget, bäddar ner ungen i vagnen och går ut och går. Och han ger sig inte, en gång gick han i 2 timmar innan han till slut gick hem igen och försökte få ungen att springa av sig energin fram och tillbaka mellan kök och vardagsrum.

”Vid såna tillfällen,” sa han nån gång, ”borde det finnas nåt sätt att rulla vagnen utan att själv gå med den.” (Lolaloo hjälper inte längre, för övrigt. Adrian verkar ha vuxit ifrån den.)

Sagt och gjort

Björn, fena på research som han är, tog sig an utmaningen med öppna armar. Resultatet blev det här:

Den funkade inte så bra, eftersom vagnen svängde ytte pytte lite för varje drag, vilket ledde till att vagnen långsamt körde iväg och bände loss armen från garderoben, så vi gjorde oss av med den.

Sen hittade Björn en ny pryl – skåda det fantastiska; en STILLA Adrian:

Dream Mover, heter det. Sån jäkla grym pryl. Den låter en del, men det är inget som inte utmattning och öronproppar kan råda bot på. Det enda som oroar mig något nu är 2 saker:

  1. att vi ibland behöver vagga honom nattetid fortfarande, och
  2. att han snart växer ur liggdelen till barnvagnen. Vad i hela sömnens väsen gör vi då, liksom?

Dream Mover

Rekommenderas starkt. Trots att den låter, vilket för övrigt inte alls verkar störa Adrian, så har jag flera nätter nu varit förbaskat glad att ha den.

”Haha, den har vunnit över dig till sin sida,” myste Björn, eftersom jag inte var helt såld på grejen i början. Jag tyckte den inte behövdes… – vet inte hur jag tänkte där, men som tur är har jag en sambo som är betydligt mer lösningsinriktad än jag.

Varje räddad natt är värd att fira, så tack, Björn. Du är bäst.

 

SaveSave

SaveSave

Vad vill du?

Björn snarkar aldrig, men han gör en framgångsrik imitation av Darth Vader när han sover på rygg. Inte så att det väcker mig, oftast, men det gör det omöjligt för mig att somna.
Jag brukar köra in en hand under hans arm och liksom lyfta lite så att han ska vända på sig. Ofta vaknar han till och ser ut som om jag bett honom konstruera en matematisk formel för förhållandet mellan mängd bröstmjölk och antal sovtimmar, så jag måste förtydliga min gest med ett ”vänd på dig”.
Imorse däremot vaknade han tillräckligt för att formulera sig:
”Jag vet aldrig vad du vill när du gör sådär.”
”Jag vill alltid samma sak.”
”Va?”
”Vänd på dig.”
Han gav mig en matematisk-formel-blick igen och vände mig ryggen.

Förvirringen lär kvarstå.