Simons första nej

Jag nämnde att Simon fått 2 små gaddar i underkäken. Det har sina för- och nackdelar, kan man säga – eller nackdel, singular. Fördelar: alla utom en. Nackdel: man kan uttrycka det så att morgonamningen vi fortfarande kör med är, så att säga, på upphällningen. Han har en tendens att bita tag och hålla fast, det gör nåt alldeles fasansfullt ont och han gjorde det första gången härom morgonen.

”AAAJ! SSSHHHHTTTPFFF!!!” brölade jag, för Simons del till synes helt oprovocerat. Han kastade sig bakåt och stirrade upp mot mig i mörkret, jag kunde precis urskilja det förskräckta ansiktsuttrycket.

”Nej!” sa jag.

Han stirrade och höll andan, och jag stirrade tillbaka. Efter ett par frusna ögonblick kom balkongläppsminen, sen protestrop, sen tårar. Jag strök honom över huvudet och lugnade, och han tog nytt tag. Bara nån minut senare hände samma sak igen, och jag reagerade likadant. Nu såg Simon rädd ut i mörkret, han grät stora krokodiltårar och mitt hjärta brast. Jag kunde höra splittret i bröstet, och medan han grät färdigt förklarade jag att så får man INTE göra. När han lugnat sig ville han inte ta tag mer, han fick sin napp och låg sedan ovanligt stilla i min famn och, verkade det som, återhämtade sig.

Skrämde jag honom? Man vill ju inte skrämmas, men man vill absolut inte bli draculabiten i bröstvårtorna som start på dagen heller. De där betten gör det olympiskt svårt att reagera sansat och stabilt, det känns ju som att nån försöker såga av dem med en slö bågfil. Sånt fixar jag inte före frukost.

Sedan dess har han bitit mig nästan varje morgon, alltid med samma svar från mig, och jag upplever att han inte fattar… Så nu känner jag mig lite villrådig, faktiskt. Vi skulle kunna sluta med amningen utan problem, han är inte speciellt intresserad ändå, det är bara det att… det är ju så nyttigt för honom.

Ah, det löser sig. Rätt som det är kanske han ratar mig helt och då har jag inget att fundera över.