Lax med saffranssås och tagliatelle – lättlagad middag på 30 min

Älska lättlagad fisk

Vi gillar fisk. Jag älskar lax. Men framför allt älskar jag god, lättlagad (och därmed ofta snabblagad) mat som går snabbt att laga för det här med att stå vid spisen i flera timmar är inte riktigt min grej.

Det här receptet är förvånansvärt snabblagat, och eftersom jag är ganska kräsen vad gäller mat och smak så har jag inte så många såna recept. Vacker smak brukar tyvärr kräva tid, men det finns undantag och det här är ett lyckligt sådant.

Alltid när vi presenterar nya smaker för pojkarna så gäller det att hitta en USP* innan de sätter sig vid bordet. Reaktionen är kategoriskt alltid ”NEEEEEJ” när de ser maten – alltså nästan all mat, oavsett vad vi lagat – och det är då som vår USP kickar in och driver dem hela vägen upp på stolen. I det här fallet är USP:en att det smakar lite som lussebullar, eftersom det är saffran i.

De högg på betet och åt. Mest fisk och pasta i början (läs mer om hur vi hanterar ämnet mat hemma hos oss här), men det gäller att inte ge sig och det här receptet är bra också för att bitarna är stora nog att sortera och/eller plocka bort – för den som till exempel plötsligt drabbas av mental allergi mot gröna saker.

Helst lättlagad mat

Jag vill visserligen att det ska gå fort och lätt, men trots det är inte halvfabrikat nåt vi brukar köra med. Inte för att det är nåt fel med det, men det blir liksom godare när man gör det själv. Det blir en kluring det där, att hålla sig med lättlagad, snabblagad och samtidigt god mat. Ett annat sätt är förstås att lägga mer tid på matlagningen, men att göra så mycket att man inte behöver lägga nån tid alls på det dagen därpå.

*Unique Selling Point

Lax med saffranssås och tagliatelle

Ett snabblagat och barnvänligt recept med smak av lussebulle.

Såsen är naturligt glutenfri, så om du undviker gluten så är det bara att byta pastasort efter behag.

Det här går ganska fort att göra, så det kan vara bra att sätta på pastavattnet först av allt.

Skriv ut receptet Pinna receptet

Förberedelser 10

Tillagningstid 20

Total tid 30

Måltid Huvudrätt

Portioner 4 pers

Ingredienser

500 g laxfiléer
200 g cocktailtomater
2 dl créme fraîche
2 dl vatten
1 msk tomatpuré
0,25 g saffran
1 tsk majsmjöl, typ maizena
1,5 msk koncentrerad fiskfond
salt och svartpeppar efter smak
2 tsk finhackad dill
100 g hyvlad morot
100 g sojabönor
4 port tagliatelle

Instruktioner

Skär laxen i mindre bitar och skär tomaterna i halvor.
Blanda créme fraîche, fiskfond, tomatpuré, saffran, vatten och majsmjölet (utblandat in lite kallt vatten enligt instruktion på paketet) i en lämplig panna (som du har ett lock till) och koka upp.
Smaka av såsen med med salt och peppar.
Lägg i tomaer, lax, sojabönor och hyvlad morot. Låt småkoka under lock i ca 5 minuter.
Rör försiktigt ner dillen precis före servering.
Servera med tagliatelle.

Anteckning

Ett snabblagat och barnvänligt recept med smak av lussebulle.

Såsen är naturligt glutenfri, så om du undviker gluten så är det bara att byta pastasort efter behag.

Det här går ganska fort att göra, så det kan vara bra att sätta på pastavattnet först av allt.

Keyword fisk, glutenfri, snabblagat

Lucka #3 – Tipskalender 2019

#3 Småbarns matvanor

Apropå det här med småätande; vi blev intervjuade av en dietist-student om våra barns matvanor för nåt år sedan. Han ställde intressanta frågor, och det kändes bra med ett extremt inofficiellt kvitto på att vi inte är ute och cyklar med vår inställning att hålla nere sockerintaget (för barnen).

Starkt tips till dig som har svårt att få med andra på tåget med sockervett för barn, är att läsa inlägget Inte så lätt med sockervett. Där finns även länkar till annat på samma ämne.

Om tipskalendern

Mammatrams allra första julkalender går av stapeln i år.

Vanligtvis brukar julkalendrar på bloggar innebära rabattkoder och andra kommersiella utrop i reklamens tecken, men jag tänkte att nog vore det bättre att bjuda på en tipskalender istället? Vissa tips är inköpstips, men det är helhjärtade tips och fullständigt icke-sponsrat.

Ok, en grej sponsrar jag av mig själv, men då är jag tydlig.

Intervjuad av dietist (-student) om småbarns matvanor

Fellow student

En tjej i min klass, Stina, har en make som går en utbildning (eller vidareutbildning…?) till dietist, och de hade fått i uppdrag att intervjua föräldrar eller närstående – dvs nån som träffar barnen minst 1-2 gånger i veckan – till barn i ålder 1-6 år. Twist: man får inte vara bekant med familjen sen innan.

Stina frågade om jag och Björn kunde tänka oss att ställa upp individuellt, och det är klart man är solidarisk med andra studenter i behov av hjälp. Juh. Bra karma där.

Schysst tyckte hon och så ringde Joel, studenten i fråga, upp oss en kväll förra veckan.

Intervjun

Det var bara 11 frågor, men när man pratar om sina egna barn – och speciellt i anknytning till ett ämne man funderat mycket på – är det lätt att bara babbla på. Så jag babblade på. Joel antecknade. Sen babblade jag ännu mer. Joel försökte hinna med att anteckna och hänga med i resonemanget samtidigt. Sen var det Björns tur.

Tanken var att Björn inte skulle höra mina svar för att inte påverkas i sina egna, men eftersom jag redan hade svarat när det blev hans tur så satt jag bredvid och hörde allt.

Supersynkade

Flera gånger låg det nära till hands att tänka att han måste ha hört mig, eftersom vi svarade så väldigt lika på många frågor, men han sa att han inte hade det – mer än några ord här och där när jag misslyckades med att hålla volymen nere inne i arbetsrummet.

Det var förvånande att vi var så pass samspelta, men å andra sidan har vi pratat mycket om mat och inställning till mat och sötsaker.

Sweeeet

Dagen därpå kom Stina och tackade för att vi ställt upp, och så sa hon:

”Han sa senare, efter att ni lagt på och sådär, att han tyckte ni var väldigt synkade. Han sa också att ni hade typ ’alla rätt’, om man kan säga så. Det märktes att ni tänkt mycket på det där.”

Det stämmer såklart att vi tänkt mycket på det, och vi har baserat vår inställning på resonemang, egna erfarenheter och vad vi tycker verkar logiskt. Vi har inte känt behov av att förankra vår övertygelse hos nån professionell, men det kändes givetvis kul att höra det. Kunde inte låta bli att sträcka lite på mig, men när man tänker efter är det inte det minsta märkvärdigt.

”Jag tror inte det är så svårt att göra någorlunda rätt. Det svåra är att ha, eller att komma på att ge sig själv, anledning att fundera på sånt som framförallt socker, i förhand. Innan man står där med en sockerabstinent unge i affären,” sa jag och tänkte på alla de barn jag passat som au pair och som inte klarat av att hålla balans till socker. Vem gör det, egentligen, för övrigt?

Vår filosofi

Eftersom jag pratat en stund om det här nu så vore det märkligt att inte berätta hur vi tänker, så här kommer en kort sammanfattning:

dietist

Socker

Du har kanske redan sett inlägget jag skrev för ett snart ett år sedan, men om inte så står allt vi tänker om socker i vardagen och till små barn här. Läs det. Tagga nån som inte läst det.

Sista frågan i intervjun var vad jag tror är den största utmaningen för småbarnsföräldrar idag, och både jag och Björn svarade ”socker” utan tvekan.

Mat

Man kan inte tvinga ett barn att äta, men ett friskt barn som är hungrigt behöver man inte tvinga. Barn svälter inte sig själva. Eftersom man inte kan tvinga ett barn att äta, upptäcker barnet snart att där finns makt. Nog sagt.

Vi försöker undvika att göra mat till ett laddat ämne så gott vi kan genom att erbjuda mat när det är matdags, och vill han inte äta så slipper han – men han får inte annan mat än den vi äter och vi går definitivt inte från bordet för att leka. Vill han umgås med oss medan vi äter så får han sitta vid bordet, men han måste inte äta för det. Vill han hoppa ner och leka av sig och sen komma tillbaka och äta mera så får han det.

Vill han till exempel bara ha pastaskruvarna och inte kycklingen så bryr vi oss inte det minsta om i vilken ordning han käkar upp innehållet på sin tallrik, men vill han ha mer pastaskruvar när de är slut så måste han äta upp sin kyckling först.

När det är dags att börja duka av frågar vi om han vill ha mer mat. Säger han nej så plockar vi bort. Har han knappt ätit nåt så sparar vi hans tallrik i kylen för eventuella framtida behov (dvs mellis eller kvällsmat), men vi sparar den inte över natten.

Ibland kommer han precis innan det är dags att börja göra sig i ordning för sängen och vill ”äta nåt”. Då får han sin mattallrik, om det finns nån alltså, och annars får han välling, macka eller lite yoghurt med müsli.

Detta möts ofta av protester förstås, men alltså Simon är nästan 3 år; att protestera är hans jobb. Han är dessutom jättebra på det.

Vi vet att båda barnen som regel äter mycket på föris och då blir det lättare att vara bestämd hemma, eftersom vi då vet att om de vägrar mat så handlar det sannolikt inte om själva maten, utan om nånting annat.

SaveSave

Det var vällingen. Kanske.

Jag berättade förut på semestern hur Simons mage risade ihop efter att han satt i sig sin egen vikt i sand på stranden, och det må väl vara hänt att vilken mage som helst skulle rynka på ögonbrynen över det, men detta råkade sammanfalla med att vår 8-månadersvälling tog slut och vi öppnade den första 12-månadersvällingen någonsin.

Fullkorn.

Eftersom ungen fyllde sina blöjor med imponerande mängder sand så sökte vi ingen annan förklaring. Efter några dagar blev det bättre men det har ändå varit ostabilt ända sedan vi kom hem från Teneriffa. Varje morgon startar vi dagen med att bära Simon på armlängds avstånd från spjälsängen till badkaret, där totalsanering av både barn, pyjamas och senare också sängkläder och eventuellt olyckliga gosedjur genomförs. Resten av dagen är han som han ska, han mår bra i övrigt alltså.

För 4 dagar sedan gick det upp för oss att det kanske är vällingen som spökar, så vi prövade att byta till majsvälling som jag hört brukar funka för barn med känsliga magar. Ingen märkbar förändring följde, så igår ringde vi min moster, Catrine, superBVCsköterskan. Hon sa helt enkelt att när små magar väl får fart så kan det ta lite tid att få stopp på dem. Ibland kan det vara lite för tidigt med fullkorn. Kör på majsvälling tills läget blir normalt, och återgå till vällingen ni hade innan efter det. Sedan kan ni prova med fullkornsvällingen igen om några månader.

Det lite märkliga i sammanhanget är väl att den första vällingen, den vi hade innan allt havererade, också var fullkorn… fast den var kanske inte lika kraftig eller nåt.

OBS! ej sponsrat

Med Tessan och Ebba på MOS

Igår var jag och Simon på Mall of Scandinavia, som vi kallar Mos eftersom ingen människa orkar säga Mall of Scandinavia mer är en gång utan att det låter som jättekonstig namedropping, och träffade Tessan och Ebba. Ingen av oss har varit där förut, och så träffas vi så sällan och Ebba var ledig och Tessan står på tröskeln till ett coolt nytt jobb så hon var också ledig, kan man tänka sig.

Anyway. Vi kom iväg hemifrån vid 11:30 efter att ha klarat av både förmiddagsvila och lunch… det var visserligen på håret att det alls blev nåt, vårt bilbatteri är värdelöst och bilen hade inte körts på en vecka så batteriet dog (sånt känner man i skrämselnerven) i samma ögonblick som bilen till slut hostade igång. GPS styrde oss till en gata där man kunde se Mosskylten på andra sidan järnvägen, sen försökte den säga att vi var off road så jag gick på skyltar och det blir sällan rätt när jag ska göra det. Jag kom ända in i garaget, men sen kom jag också ut ur garaget utan att fatta var det gått fel, så det blev ett stolt ärevarv i en rondell och sen ett nytt mycket mer beslutsamt försök* på nedervåningen.

Stället är jättestort, och man kunde tro att det inte skulle vara så mycket folk mitt på dagen en fredag men det var ungefär som att tro att man ska slippa köa på Gröna Lund den 10e juli kl 12:30.
Dumt, alltså.

Jag mötte dem på ett sushiställe (Ebba är ungen som väljer sushi framför pizza och hamburgare och sånt), sen promenerade vi runt lite och min mobilkamera vägrade ta skarpa bilder.

MOS Ebba och Tessan

Här ser vi Ebba i rosa kläder med matchande ballong och gummistövlar, och Tessan som försöker hinna med att i farten titta in i affärerna vi passerade på väg mot…

…tadaaa! Mardrömsbutiken från helvetet. Jag tog sats, som på parkeringen tidigare, och peppade mig själv från att skylten kom i sikte och hela vägen fram. Det räckte 2 meter in i affären, sen vände jag och väntade utanför i vad som kändes som en evighet. När de kom ut igen himlade Tessan med ögonen bakom Ebba och såg ut som att hon skulle behöva en drink eller 2, kanske en chockfilt också, och Ebba ville ha glass. Efter glasspausen var det dags att åka, då hade vi varit där i 1,5 timme och sett typ 1% av stället.

Här gick vi inte in. Vi kom fram till att vi måste ses nån dag efter jul, bara hon och jag, och knata hela stället runt. Eller ja, hon sa nån gång i februari efter att hon fått sin första lön, men jag valde att översätta det.

* Ett mycket mer beslutsamt försök går till så att man tar mental sats, lite som på cykeln inför en uppförsbacke, koncentrerar sig som attan och pratar högt med sig själv medan man gör det så att man kan prata sig själv till rätta när man får dumma infall, alternativt skälla på sig själv om man inte hinner värja sig från sagda infall.

Etikett: matvanor