Mammatrams 4 år

Förra söndagen, alltså för precis en vecka sedan, firade Mammatrams 4 år. Dagen till ära hade det kommit en 40 cm snö, eller där omkring, under natten och snöandet fortsatte fram till lunch.

Jag älskar snö. Blir alltid på så gott humör av det. Det blev inte Simon; av nån anledning så blev den morgonen utmärkt att spendera grinandes. Non stop fram till lunch så ackompanjerades de singlande snöflingorna av fullfjädrad urgråt, du vet den där sorten som kommer ända från magen.

Finbesök dagen till ära

Planen var egentligen att åka till stan och träffa en vän efter lunch, alltså bara jag (paus medan det får sjunka in), men så hörde franska vännerna av sig så den kompisdejten flyttades fram till förmån för Alessiane och Franck, och deras tvillingar som är ett par månader äldre än Adrian (dvs 2,5 år).

Ska vi räkna i hela år så hade vi den eftermiddagen tre tvååringar och en treåring hemma, och det ska sägas att det var ganska livat. På ett bra sätt. Tvååringar är ju som de är, och Simon tyckte de var lite väl många så han försökte hålla sig undan dem då och då. Det gick inget vidare, eftersom tvååringar rent generellt är programmerade att förfölja större barn.

Hela ligan bänkad – och alltså lugna för sunden – framför Backyardigans* (Netflix).

Det blev i varje fall ett kärt återseende med både tvillingar och föräldrar. Jag tänkte på det framför allt när vi alla satte oss ner för att äta; hur jag verkligen kan sakna att sitta många runt middagsbordet. Det blir en gemenskap där som är svår att liksom få till i andra sammanhang. Det är synd att vi bor så långt ifrån varandra (de bor i norrländska skogen, inte långt från Björnrike och vi hade ju tänkt att ses den veckan vi var uppe, meneh … ja, man tar inte med sig magsjuka ungar hem till nån man vill behålla i sin vänskapskrets).

Vi är så glada att de kom, för egentligen fanns det inget mer passande sätt att fira en fyraårig föräldrablogg på!

Värt att upprepas

Men hur gick det med den där kompisdejten då? Joooo, jag träffade henne igår istället, och firade en gång till. Så nu har min lilla digitala 4-åring firats både med extra mycket barn OCH egentid.

4 år


*Backyardigans, ett tips i barnprogramsdjungeln. Varje avsnitt är på ett musiktema, och första avsnittet är reggae. Inga läskiga bovar, inget våld riktigt, och dessutom ganska komiskt (hittar inget på svenska så engelska versionen får duga här)

Min bild av föräldraskapet, och vad är mammatrams?

Jag har lagt till en ny sida på bloggen. Jag har ju en som heter Min bild av graviditet, och nu alltså även en som heter Min bild av föräldraskapet.

Här är ett utdrag från den:


Vad är mammatrams?

Mammatrams handlar om när man stannar till och upptäcker för jag vet inte vilken gång i ordningen att man är den där Föräldern som man alltid betraktat med en känsla av främlingskap. Antingen för att man inte kunnat relatera, för att man inte kan fatta vad som skulle kunna leda till att man själv skulle kunna hamna i samma situation – dvs det där kommer aldrig hända mig – eller kanske för att man längtat och avundats eller starkt ogillat scenen. Oavsett vilket så kommer de där ögonblicken av perspektiv och man inser att jahaaaa, ok, jo…

Mammatrams handlar om att se på sig själv och föräldraskapet med de där ögonen. Döm inte dig själv så hårt, dels för att det alltid kommer finnas andra som gör det åt dig, men som inte fattar nåt, dels för att omständigheterna är vad de är. Lär i så fall framåt, men för sjutton, du har ju de bästa avsikterna man kan ha så va fan…

Mammatrams handlar om föräldraglädje, inte föräldrahets. Du har kanske blivit den där föräldern som du inte trodde du skulle bli, so what? Skratta åt det istället, se det för vad det är. Trams, måhända, men inte mindre viktigt eller genuint för det.

Tänk om alla kunde hjälpa istället för att döma så förfärligt hela tiden?


Läs hela texten här.

När Mammatrams hackades för första gången

Så här ser min hackare ut, det är jag helt säker på för jag tror att de ser likadana ut allihop. This is it. (Bildkälla: Unsplash)

Det känns så … pretentiöst, att säga att min blogg hackats. Som om nån skulle bry sig tillräckligt om bloggen för att vilja förstöra den, om du förstår hur jag menar, men jag vet att det inte handlar om det. Bloggens betydelse har ingenting med intrånget att göra.

Subject: Din domän mammatrams.se har blivit suspenderad

Jag läste ämnesraden på mailet och under ett hjärtslag glömde jag var jag befann mig – vilket för övrigt var på möte i skolan. Vaddå suspenderad, tänkte jag och i frågan ekade tanken på att allt skulle vara borta.

Mammatrams & jag

Borta …?

Min blogg betyder tydligen mer för mig än jag trodde. Det är mycket text och känslor, för att inte tala om oräkneliga arbetstimmar, som investerats i den men jag trodde inte det var mer än så. Jag trodde nog att det inte skulle påverka mig längst in, men ställd öga mot öga med möjligheten att förlora allt så gick botten ur mig. Orosnivån var darrande hög och gråten lurade i halsen vid flera tillfällen. Snacka om att ha tagit någonting för givet!

Ingenting var borta, visade det sig, men mitt webbhotell hade plockat ner sidan för att inte riskera att saker och ting skulle förvärras och även, som de sa, ”se till så att din hemsida inte förlorar rakning i google”.

I flera dagar mailade jag med dem och kämpade med att förstå vad de ville av mig för att få det hela på benen igen. Det här med php, ftp, siteURL och redigera prylar i databaser är Björns bord, inte mitt. Jag hade alla avsikter att försöka fixa det själv, men en eftermiddag efter att ha tillbringat en otrevlig stund med chat-supporten blev det mig övermäktigt. Björn fick komma och hjälpa, och allting löste sig. Efter 2 dagar till.

Jag hade kunnat lösa det själv, det vet jag nu, men det hade tagit längre tid. Det var olycklig tajming med både PMS-vecka, uppstart av nytt projekt i skolan och datahaveri, eller vad man nu ska kalla det. Jag har inte ens vokabulär för det.

Allt är inte återställt ännu, men tillräckligt för att Mammatrams ska kunna fungera riskfritt, och jag ska nu i dagarna som följer i vinddraget efter den duckade kulan ”vidta åtgärder” både vad gäller säkerhet, kontroller och backup.

Att jag aldrig lär mig

Lärdomar av händelsen blir såklart efterkloka prylar som att det var oförsiktigt av mig att inte skydda min sida bättre – å andra sidan har sånt här aldrig hänt mig förut. Som flertalet andra är jag lite naiv och mycket okunnig vad gäller sånt där, och därför finns säkerhetsavdelningar på webbhotellen och därför finns hackare. De letar efter döda hemsidor som de kan använda som bas för vad det nu är de vill göra.

Jag tänkte så där som alla alltid tänker; att det där händer ju inte mig, ungefär som man tänker att min dator kommer ju inte krascha, klart att jag inte får virus på min android där jag har hela mitt liv osv. Du fattar.

Så idiotiskt resonemang, förstås, och ändå behöver man en spark i baken och möjligen också en örfil för att ta tag i det.

Klyschtips från mig till dig

Vänta inte tills det är för sent. Gör det du måste göra. Gör det idag.

Problemet med egen tid nu

Att vara själv

Jag kommer tillbaka till det vid jämna mellanrum här, och nu senast jag fick anledning att stirra egen tid i vitögat var förstås under mitt korta dygn hemifrån; jag har blivit mycket ovan vid att klara mig själv.

Själv, i det här sammanhanget, betyder

  • inga barn att ständigt hålla ögonen på och hantera
  • ingen att ta rygg på när man inte fixar att göra allting själv

Nar jag var ung/ yngre gjorde jag nästan allting själv. Under mina resor fanns det längre perioder där jag inte hade nån att umgås med, så jag gick på bio, restaurang, fik, museum och utställningar själv och det var ganska skönt. Ibland tråkigt, men oftast riktigt mysigt.

Nu ser livet annorlunda ut, minst sagt. Det är som det ska vara, men jag märker hur annorlunda det är när det blir tyst. Tyst, som i

  • det finns ingenting som måste göras
  • det finns ingen annan att ta hänsyn till
  • jag kan göra precis vad jag vill med de här timmarna som ligger framför mig nu.

egen tid valrhonaProblemet med egen tid nu

Så vad gör jag, tror du, när det blir tyst (och chokladen är slut)?

Tja, vad gör man när man är på nattklubb där musiken dunkar en i ryggen, folk krockar med en, spiller på en, drar i en, tafsar på en, och så kommer man ut i natten och det blir lugnare?

Man står still, såklart, om så bara för ett ögonblick, för att anpassa sig till miljöskiftet. För att avgöra om tjutet i öronen kommer inifrån eller utifrån, för att avgöra vad som är bakgrundsbrus och vad som är värt att lyssna på, för att dra ett andetag frisk luft, kanske känna efter lite; hur mår jag?

Alltså, igen, vad gör jag när det blir tyst?

Jag tappar orienteringen, såklart. Jag letar frenetiskt efter vad det är som kräver min uppmärksamhet och när jag inte hittar det blir jag lite handlingsförlamad. Känna efter? Har jag råd med det? Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv, och så saknar jag ungarna.

Jag saknar dem för att jag älskar dem såklart, men förutom det så saknar jag dem av vana – de lämnar ett sjuhelsikes stort hål efter sig när de är nån annanstans, som ett slags vakuum som kräver att fyllas med annat – och trygghet. Vana är trygghet. Och om jag känner efter, kommer jag hitta nåt som jag måste ta hand om?

Egentligen handlar det inte om att jag är en sån röra att jag inte törs känna efter, för så är det inte, utan mer om vana. Jag har sälla tid och ork, samtidigt, att lyssna inåt och det är sannolikt ett bekymmer jag delar med oräkneliga andra småbarnsföräldrar.

Ska jag alltså ha egen tid, så gäller det att inte bara ligga och stirra i taket. Jag måste distrahera mig själv, lite grann i alla fall.

 

MINST en gång i veckan!

Du har ju märkt det, men jag säger det ändå. Så att du vet att jag också vet.

Skolan tar mycket tid. Jag kämpar med att få tid till allt jag behöver ha tid till, och att hålla rätt prioriteringar på allt även när det blir stressigt.

Det är sååååå svårt, ibland.

Mammatrams är viktigt för mig, men inte lika viktigt som att få godkänt på en kurs, eller tiden med mina pojkar. Naturligtvis.

Jag försöker få in en träningsrutin nu också, eftersom jag rört så lite på mig att jag blivit regelrätt svag, alltså SVAG, i ryggen. När jag springer, är det som att de muskler som är kvar i min kropp och ännu inte övergett det sjunkade skeppet är de som sköter de vitala funktionerna. När jag springer, och vi snackar typ 25 meter, så kommer jag visserligen fram till slut, men på vägen hinner jag fundera på ifall det skulle gå fortare om jag inte sprang.

Att springa har aldrig varit min grej, men förr kunde en panikrusning till bussen ge positivt resultat. Nu när jag springer är jag lika effektiv som en trött motionssimmare (hastighet: +/- 0km/h) som ökar farten genom att börja sprattla. Ja, det händer nåt. Går det bra? Nej.

Så som sagt. Du har ju märkt att jag inte skriver lika ofta som förut. Det finns många anledningar till det, men det gör ingenting. Jag skriver fortfarande MINST en gång i veckan och undantag under det är mycket sällsynta.

Hellre kvalitet än kvantitet. I alla fall i det här sammanhanget. Och hinner jag mer så skriver jag mer, för jag mår bra av det.

Mammatrams fyller 3 år idag!

Nej, det är inte min bild. Haha. Som om jag skulle ha tid liksom… men det är tanken som räknas.

För 3 år sedan startade jag mammatramset. Även om det finns dagar då jag undrar varför jag måste hålla på med det och för vems skull jag skriver, egentligen, så är de få jämfört med alla de gånger jag tackar mig själv för det.

Det ger mig så mycket att höra av från er läsare med kommentarer och tankar och vidareutveckling av resonemang på sånt som jag funderar på. Tack för att ni finns. Tack för att du finns.

Så kära Mammatrams, min älskade textsamling och roder genom småbarnsåren,

grattis på födelsedagen!

 


Bildkälla: Unsplash

Hur man gör en blöjtårta

Jag har varit på en enda babyshower i hela mitt liv, och det hände i lördags.

Min kusin Jonna ska få en pojke i juli och hennes väninnor överraskade med en shower i helgen för att fira. Jag står lite främmande inför sånt här; jag menar det är ju kul, men liknande påhitt när många tjejer som inte brukar umgås dras ihop till party har en tendens att… ja, de har tendenser.

Men vi börjar med själva babyshowern först då, och vid närmare eftertanke delar jag upp detta på 2 inlägg för allra först kommer förstås mina förberedelser hemma – dvs blöjtårtan.

Hur man gör en enkel blöjtårta

Ingen hade bett mig göra en blöjtårta, men jag fick ju en av Henriette en gång och tyckte det var så kul. Och eftersom min present (jag kommer till den), förvisso genialisk, kändes lite futtig så fick presentationen fylla ut.

Steg 1

Köp blöjor som är helt vita. 1 stort paket strl 2 bör räcka om du inte vill göra den gigantisk.

Det kan vara svårt att veta blöjfärg utan att öppna paketet, så jag kan rekommendera Coop Änglamarks blöjor*. Miljömärkta blöjor som är utmärkta panik-fan-jag-har-glömt-att-köpa-blöjor-blöjor att ha som backup; de funkar tillräckligt bra för att man ska kunna ta sig till affären i lugn och ro, men inte tillräckligt för att man ska bli bekväm och glömma köpa nya. Och de är nästan helt vita. Och de är inte superdyra.

Steg 2

Rulla varje blöja till en rulle. Tejpa eller knyt ihop med snöre.

Jag fick användning för alla de där banden du vet, som man hittar i nya tröjor för att de ska hänga bra på galgar men som gärna kikar fram i halslinningen och vinkar åt folk om man inte klipper bort dem, som jag sparat eftersom jag har svårt att slänga den sortens saker.

Steg 3

Välj underlag/bas/bricka. Jag ville göra en liten tårta och kladdkakeformen var jättebra.

Eftersom jag gjort (för) många rullar packade jag dem ganska hårt i formen, vilket gjorde det lätt att ta bort den senare och flytta hela grejen till tänkta underlag. I mitten står en tom hushållsrulle för att hålla ihop lager 1 och 2.

Steg 4

Bind ihop lagren, dra åt så att inte blöjorna rymmer.

Jag använde överblivna tygband (typ sidenband) från alla babynest jag sytt. Jag mätte ut omkrets och sydde ihop dem, men man kan ju häfta också om man vill**.

Steg 5

Nu kommer vi till min present. En babyfilt. Inte vilken som helst, märk väl, utan en babyfilt i bambuviskos från Walking*. Simon har en sån som han haft sedan nyfödd och den är så bra för att han inte kan sparka av sig den!

Jag rullade ihop den, knöt ett band runt och la den överst tillsammans med ett kort. Underst letade jag fram en anteckningsbok med magnetlås jag vunnit i julklappsspelet men aldrig öppnat, slog in i tjusigt papper och placerade mästerverket ovanpå.

Cellofanplast runt alltihop och en rosett (ännu ett överblivet tygband) och voilà!

Extremt simpel, men snygg förpackning för en babyfilt!

 


*ej sponsrat

**Tips: om du ska häfta med häftapparat i såna band så kan det vara bra att bränna de klippta bandkanterna försiktigt så att de inte repar upp sig.

 

Hur man klipper klorna på en ettåring

Jag vet inte hur andra bär sig åt för att klippa klorna på sina små bläckfiskar, men såhär gör vi.

Simon får aldrig titta på datorn, paddan eller mobilen, vi har hört att det inte är så himla bra* för små barn så vi har sagt nej.

Eller vi sa nej, ända tills nagelfilningen blev omöjlig att genomföra och vi började se ut som om vi gått i närkamp med grannkatten. Faktum är att Simon råkade riva mig på hornhinnan en morgon när jag inte var beredd, och det sved så att det inte gick att hålla ögat öppet på hela dan. Blev tvungen att ringa ögonsjukhuset till slut för att kolla om något borde göras (det gick över på kvällen sen).

Babblarna** pacificerar honom. Han älskar dem. Ikväll när jag plockade fram nagelfilen och datorn fattade han direkt vad som var på gång, och kom springande med armarna uppsträckta. Han satt blickstilla genom hela filningen – jag fick till och med göra några tånaglar – och puffade och blåste och hejade entusiastiskt på figurerna på skärmen.

Det här med att det inte finns så många låtar att välja mellan bekommer honom inte det minsta. Han gillar repetition, till skillnad från mig och Björn som kan alla låtarna utantill, men vi slipper rivsåren i ansiktet och det är värt rätt mycket.

Fila naglar till Babblarna


*Källa: podden Pampers Barnvagnspromenader***, flera olika avsnitt.

**ej sponsrat

***ej sponsrat