MINST en gång i veckan!

Du har ju märkt det, men jag säger det ändå. Så att du vet att jag också vet.

Skolan tar mycket tid. Jag kämpar med att få tid till allt jag behöver ha tid till, och att hålla rätt prioriteringar på allt även när det blir stressigt.

Det är sååååå svårt, ibland.

Mammatrams är viktigt för mig, men inte lika viktigt som att få godkänt på en kurs, eller tiden med mina pojkar. Naturligtvis.

Jag försöker få in en träningsrutin nu också, eftersom jag rört så lite på mig att jag blivit regelrätt svag, alltså SVAG, i ryggen. När jag springer, är det som att de muskler som är kvar i min kropp och ännu inte övergett det sjunkade skeppet är de som sköter de vitala funktionerna. När jag springer, och vi snackar typ 25 meter, så kommer jag visserligen fram till slut, men på vägen hinner jag fundera på ifall det skulle gå fortare om jag inte sprang.

Att springa har aldrig varit min grej, men förr kunde en panikrusning till bussen ge positivt resultat. Nu när jag springer är jag lika effektiv som en trött motionssimmare (hastighet: +/- 0km/h) som ökar farten genom att börja sprattla. Ja, det händer nåt. Går det bra? Nej.

Så som sagt. Du har ju märkt att jag inte skriver lika ofta som förut. Det finns många anledningar till det, men det gör ingenting. Jag skriver fortfarande MINST en gång i veckan och undantag under det är mycket sällsynta.

Hellre kvalitet än kvantitet. I alla fall i det här sammanhanget. Och hinner jag mer så skriver jag mer, för jag mår bra av det.

Mammatrams fyller 3 år idag!

Nej, det är inte min bild. Haha. Som om jag skulle ha tid liksom… men det är tanken som räknas.

För 3 år sedan startade jag mammatramset. Även om det finns dagar då jag undrar varför jag måste hålla på med det och för vems skull jag skriver, egentligen, så är de få jämfört med alla de gånger jag tackar mig själv för det.

Det ger mig så mycket att höra av från er läsare med kommentarer och tankar och vidareutveckling av resonemang på sånt som jag funderar på. Tack för att ni finns. Tack för att du finns.

Så kära Mammatrams, min älskade textsamling och roder genom småbarnsåren,

grattis på födelsedagen!

 


Bildkälla: Unsplash

Hur man gör en blöjtårta

Jag har varit på en enda babyshower i hela mitt liv, och det hände i lördags.

Min kusin Jonna ska få en pojke i juli och hennes väninnor överraskade med en shower i helgen för att fira. Jag står lite främmande inför sånt här; jag menar det är ju kul, men liknande påhitt när många tjejer som inte brukar umgås dras ihop till party har en tendens att… ja, de har tendenser.

Men vi börjar med själva babyshowern först då, och vid närmare eftertanke delar jag upp detta på 2 inlägg för allra först kommer förstås mina förberedelser hemma – dvs blöjtårtan.

Hur man gör en enkel blöjtårta

Ingen hade bett mig göra en blöjtårta, men jag fick ju en av Henriette en gång och tyckte det var så kul. Och eftersom min present (jag kommer till den), förvisso genialisk, kändes lite futtig så fick presentationen fylla ut.

Steg 1

Köp blöjor som är helt vita. 1 stort paket strl 2 bör räcka om du inte vill göra den gigantisk.

Det kan vara svårt att veta blöjfärg utan att öppna paketet, så jag kan rekommendera Coop Änglamarks blöjor*. Miljömärkta blöjor som är utmärkta panik-fan-jag-har-glömt-att-köpa-blöjor-blöjor att ha som backup; de funkar tillräckligt bra för att man ska kunna ta sig till affären i lugn och ro, men inte tillräckligt för att man ska bli bekväm och glömma köpa nya. Och de är nästan helt vita. Och de är inte superdyra.

Steg 2

Rulla varje blöja till en rulle. Tejpa eller knyt ihop med snöre.

Jag fick användning för alla de där banden du vet, som man hittar i nya tröjor för att de ska hänga bra på galgar men som gärna kikar fram i halslinningen och vinkar åt folk om man inte klipper bort dem, som jag sparat eftersom jag har svårt att slänga den sortens saker.

Steg 3

Välj underlag/bas/bricka. Jag ville göra en liten tårta och kladdkakeformen var jättebra.

Eftersom jag gjort (för) många rullar packade jag dem ganska hårt i formen, vilket gjorde det lätt att ta bort den senare och flytta hela grejen till tänkta underlag. I mitten står en tom hushållsrulle för att hålla ihop lager 1 och 2.

Steg 4

Bind ihop lagren, dra åt så att inte blöjorna rymmer.

Jag använde överblivna tygband (typ sidenband) från alla babynest jag sytt. Jag mätte ut omkrets och sydde ihop dem, men man kan ju häfta också om man vill**.

Steg 5

Nu kommer vi till min present. En babyfilt. Inte vilken som helst, märk väl, utan en babyfilt i bambuviskos från Walking*. Simon har en sån som han haft sedan nyfödd och den är så bra för att han inte kan sparka av sig den!

Jag rullade ihop den, knöt ett band runt och la den överst tillsammans med ett kort. Underst letade jag fram en anteckningsbok med magnetlås jag vunnit i julklappsspelet men aldrig öppnat, slog in i tjusigt papper och placerade mästerverket ovanpå.

Cellofanplast runt alltihop och en rosett (ännu ett överblivet tygband) och voilà!

Extremt simpel, men snygg förpackning för en babyfilt!

 


*ej sponsrat

**Tips: om du ska häfta med häftapparat i såna band så kan det vara bra att bränna de klippta bandkanterna försiktigt så att de inte repar upp sig.

 

Hur man klipper klorna på en ettåring

Jag vet inte hur andra bär sig åt för att klippa klorna på sina små bläckfiskar, men såhär gör vi.

Simon får aldrig titta på datorn, paddan eller mobilen, vi har hört att det inte är så himla bra* för små barn så vi har sagt nej.

Eller vi sa nej, ända tills nagelfilningen blev omöjlig att genomföra och vi började se ut som om vi gått i närkamp med grannkatten. Faktum är att Simon råkade riva mig på hornhinnan en morgon när jag inte var beredd, och det sved så att det inte gick att hålla ögat öppet på hela dan. Blev tvungen att ringa ögonsjukhuset till slut för att kolla om något borde göras (det gick över på kvällen sen).

Babblarna** pacificerar honom. Han älskar dem. Ikväll när jag plockade fram nagelfilen och datorn fattade han direkt vad som var på gång, och kom springande med armarna uppsträckta. Han satt blickstilla genom hela filningen – jag fick till och med göra några tånaglar – och puffade och blåste och hejade entusiastiskt på figurerna på skärmen.

Det här med att det inte finns så många låtar att välja mellan bekommer honom inte det minsta. Han gillar repetition, till skillnad från mig och Björn som kan alla låtarna utantill, men vi slipper rivsåren i ansiktet och det är värt rätt mycket.

Fila naglar till Babblarna


*Källa: podden Pampers Barnvagnspromenader***, flera olika avsnitt.

**ej sponsrat

***ej sponsrat

Lilla tygfacket

Mamma räddade ett påslakan från min moster, som tänkt slänga det eftersom det skadats på nåt vänster i tvättmaskinen, och frågade om jag ville ha det. Eftersom jag länge tänkt sy sängkläder till Simons säng som fortfarande är i vaggstorlek så passade det bra.

Jag fick ut ett påslakan, 2 lakan och 2 ”örngott”. Man kan inte stoppa nån kudde i örngotten eftersom bebisar som sover i så små sängar inte behöver ska ha kuddar; de är mer som dreggel- och kräkskydd. Sedan var det lite tyg över så av bara farten började jag göra ett tygfack, en liten tygnecessär som ska hänga på utsidan av spjälsängen/vaggan där man kan stoppa reservnappar, extra kräklappar och öronproppar eller vad man nu vill ha där.

nya sängkläder

Jag visar 2 bilder eftersom jag inte kunde välja mellan ”verklighetstroget” och ”lite snyggare”.

sleep sheep

Apropå ovan bilder så är det där sovfåret, Sleep Sheep, en jättebra uppfinning som vi inte har haft den minsta användning av hittills. I fåret sitter en ljuddosa som kan spela upp olika ljud (hjärtljud som låter jätteskumt, valsång, regn och vågor) i lugnande och sövande syfte, jag köpte det när Simon härjade för fullt i en av sina oräkneliga faser som hann gå över innan jag fick hem det. Det är dumt att fåret inte går att tvätta, det är inte gjort för att leka med och gnaga på, annars hade det kunnat vara till annan nytta istället. Men vem vet, jag tror fortfarande att den dagen kommer komma då jag tackar mig själv innerligt för att jag köpte det.

SaveSave

Gör om, gör rätt

byxfailKommer du ihåg den där lite pinsamma byxfailen jag inte helt stolt visade prov på för inte så länge sen? Jag sydde aldrig klart byxorna eftersom jag, ännu en gång, trott att om jag tar ett kasst mönster och syr det i snyggt tyg så blir det bra ändå. Det kan ALDRIG bli bra ändå. Däremot krävs det (för min del) ett tyg man gillar för att det ska vara värt mödan att experimentera.

Det här tyget köpte jag som stuvbit när jag var inne och skulle ha gardinöglor till landet för nåt tag sen. Jag hade Simon i sele på magen och han sträckte sig efter stuvbiten när jag plockade upp den. Det var inte mycket tyg alls, men tillräckligt för att testa att sy små saker.

Han har redan ett par byxor som passar honom väldigt bra, så jag gjorde ett nytt mönster från dem. Gör om, gör rätt.

hajbyxor mössa dregglis

Och när jag ändå var i farten sydde jag dregglisen (som jag hittade en del av mönstret till här), som det hela handlade om från början, och en mössa (mönster här). Mössan är på tok för stor, men det är för att jag mätte fel. Egentligen är det inget fel på den. Jag lovar. Fodret på mössan, muddarna och baksidan på dregglisen kommer från en av mina långärmade tröjor jag tänkt slänga.

byxsuccé

Simon gillar fortfarande tyget. När vi åkte till Ikea idag satt han och petade sig själv på knäna hela vägen dit.

Eftersom det blev så pass bra tänkte jag använda samma mönster igen och sy ett par byxor (och nytt försök till mössa) till en liten nyfödd flicka (Björns polare) som vi förhoppningsvis snart får nöjet att stifta bekantskap med.

SaveSave

Bloggtips sökes

Snälla! Jag behöver tips på bloggar att läsa under tidiga morgonamningar, nattningar och all oförberedd dötid. Eller som nu, när vi sitter i bilen och rullar tummarna. Jag är ganska kräsen, och bloggar finns det många av så det tar tid att leta och hitta. Det ska helst vara mammabloggar men andra sorter kan också gå bra.

Kriterier:

Självdistans. Inget ”Mia – mamma till underbara Kevin” eller sånt. Gärna humor.

Inga särskrivningar, tack. Förmåga att skilja på de och dem. Och dom, för den delen.

Innehåll. Alltså inte en massa selfies i tid och otid i brist på inspiration, 14 bilder på raken av nåns terrier på gräsmattan eller typ närbilder på vinglas med bildtexten ”Aw med bästa/finaste/sötaste älsklingen/namn/snuttan” som enda information. Det är sånt man har INSTAGRAM till.

Är det någon, någon alls, som har något bloggtips så vore jag och Simon tacksamma (lugn stillsam mamma = lugn stillsam bebis (?!?)).

Alla gillar inte bebisar

Den upplevelse som min förlossning var, på gott och ont, de känslor jag har för mitt barn och inställningen att just mitt barn är Guds gåva till mänskligheten delar jag möjligen med barnets far och i övrigt ungefär noll andra personer. Så känner alla mödrar för sina ungar.

En av mina bästa vänner höll fest i vintras, och hon ville att det skulle vara barnfritt. Min vän har inga barn, hon gillar inte barn och vill helst inte ha dem i sitt hem. Och nej, hon är inte en hemsk människa, elak mot ungar eller osympatisk i största allmänhet. Långt ifrån. Hon är bara inte förtjust i barn.
Hursomhelst, ett kompispar till henne hade då nyligen fått barn, och hon frågade dem om de kanske kunde skaffa barnvakt och lämna ungen hemma. Barnet var väl 2 månader eller nåt sånt. Mamman tog illa upp, vilket jag kan förstå; min vän kan vara lite väl rättfram ibland med uttryck som inte alltid landar som det är tänkt.
Kompisparet tackade stelt nej, och så var det inget mer med det.

Samma vän hade fördelsedagsfika hos sig för ett tag sedan. Samma kompispar bjöds, men vis av erfarenhet var denna gång även barnet välkommet. Paret tvekade, med töntiga och alltså sårande ursäkter, men bestämde sig för att närvara ändå till slut.
Min vän är övertygad om att det var mamman som inte riktigt ville, som inte riktigt hade släppt ”förolämpningen” från i vintras. Det tror jag med.

Jag förstår henne, även om jag inte håller med. Är hennes barn inte välkommet så vill inte hon heller komma, de två är ju ett. Ok, det väljer man själv. Men att bli stött för det känns onödigt.
Barn är inte som vuxna; de skriker och monopoliserar sina föräldrar, de river saker, de stör. De är ett orosmoment som inte alltid passar överallt, så är det bara.
Alla vuxna trivs inte med barn, inte ens med mitt. Det är lätt att glömma för en nybliven mor som tycker att just hennes barn är allas skäl att andas.

Min vän jämför det hela med sin hund;
”Jag skulle aldrig ta för givet att min hund är välkommen nånstans bara för att jag är det. Aldrig skulle jag erbjuda andra att klappa honom om de inte bad om det eller visade att de ville. På samma sätt förväntar jag mig att bli tillfrågad om man får klappa innan man börjar greja med honom.”

Som sagt, hon är inte van vid barn och visste inte att man under första levnadsåret inte kan bjuda mamman utan att förvänta sig barnet på köpet. Men som mamma kan man inte heller ta det personligt när ens barn inte får vara med.

Det bara är så. Ta det inte personligt, jösses.

hålla i en nyfödd