Höghöjdsbana med barn – i Skåne

Ett par dagar in på sejouren hos pappa i Skåne kom han med en broschyr, och sa att här hade han hittat nåt han trodde skulle kunna bli kul. Treewalker höghöjdsbana, tillåtet för folk som är minst 130 cm. Det är ingen av pojkarna, upplyste jag pappa, som sa att han redan hade varit där och snackat med dem. “Det är ok ändå,” sa han glatt.

“Perfekt,” sa vi och åkte dit. 

Jag har gått höghöjdsbanor förr, det är som via ferrata uppe bland träden och det är roligt. Jag har aldrig gått nån höghöjdsbana med barn däremot, pojkarna har varit för små förstås och dessutom alldeles för (säkerhetsmässigt) opålitliga, så det här skulle bli spännande tyckte jag.

Höghöjdsbana med barn

Först hålls en säkerhetsgenomgång – vad är alla grejer och öglor i selen till för, hur gör man för att inte ramla ner, osv – och sen får man gå en testbana som inte är hög alls, ca 1-2 meter över marken.

Simon klänger sig fram i övningsnätet.
Adrian når precis.

Pojkarna skötte sig exemplariskt, jag såg att de förstod att det var allvar det här med säkerheten, och de fick godkänt av instruktören.

Full fart

Banorna graderas i färg efter svårighetsgrad, så jag frågade vilka banor instruktören tänkte sig att pojkarna skulle kunna klara. 

“Det enda problemet är att de inte når överallt själva,” svarade han, “men om ni hjälper dem så når ju ni och då är det inga problem.” Vi skulle testa gul, grön och kanske blå 1, tyckte han. ”Skarpa ungar ni har, förresten!”

Man jobbar sig upp, så att säga, så vi började på gul såklart och sen grön. Jag gick med Adrian, Björn gick med Simon.

höghöjdsbana med barn
Björn och Simon i nätet.
höghöjdsbana med barn
Adrian på första ”riktiga” banan.

Bara några få svackor

Jag måste säga att allt gick väldigt bra, pojkarna var jätteduktiga och grejade allting. Vid ett enda tillfälle blev Adrian rädd och hängde krampaktigt i ett rep och höll på att bli trött. 

“Mamma jag är rädd,” kved han och kämpade med repen.

“Jag förstår det, men det behöver du inte vara Adrian, du sitter ju fast. Sätt dig i selen och vila lite, så kan vi fundera på hur du ska göra.”

Han satte sig, mycket tveksamt och försiktigt, 10 meter över marken.

höghöjdsbana med barn
Adrian reder ut.

När han väl hängde där och kände att han satt fast, så släppte rädslan igen. Sen bökade han sig upp, med bara lite hjälp, och klättrade vidare. 

Jag hönsade bara liiite lite

Något som var jobbigt för mig, och som jag fick kämpa lite med, var linbanorna. Inte för egen del, men man kan inte åka två samtidigt. Antingen åker jag före och tar emot, eller så åker jag efter.

höghöjdsbana med barn

Om han åker före och inte kommer hela vägen fram för att det känns läskigt och han bromsar för mycket, då blir han hängande en bit ifrån nästa träd. Då måste jag åka efter och stanna och gå armgång längs vajern och skjuta honom framför mig. Om det går för fort och han inte bromsar, så kan jag bara titta på när han bränner rakt in i nästa träd och, kanske, slår sig som bara den. Det såg jag andra barn som gjorde.

Om jag åker först, så måste jag montera mig själv på linbanan först, såklart,  och sen stå kvar och montera honom också, precis bakom mig vilket är lite trångt och meckigt.

Sen måste jag lämna honom där, ensam i ett träd 10-12 m över marken, och lita på att han inte fipplar och pillar på nånting medan han väntar. Sen när jag är beredd att ta emot måste jag ropa och hoppas att han kommer. Hur jag än gjorde så var det läskigt att vara långt bort.

Efter att ha sett hur han hanterade linbanan så valde jag att åka före och ta emot, och det gick perfekt. Inget pill, inget fippel, ingen som helst anledning att oroa mig.

Mammahjärtat på helspänn

Ändå var linbanorna jobbiga, om än bara i mitt huvud – vilket är en bra grej, visst? Det är väl bra … att jag sätts i situationer där jag tvingas se att de kan överleva utan att jag hovrar strax bakom …? Det ilade i hela mig vid två tillfällen den dagen, trots att förnuftet sa att det var ok, så jag ser det här som ett lika stort framsteg för mig som för pojkarna. Hurra för mig!

Högsta banan med Simon på slutet

Simon fick upp ångan igen efter grillkorven vi åt till lunch, och skulle gå blå 1 innan vi var klara för dagen.

Jag tänkte på det när jag följde honom genom banan att ingen av pojkarna hade trillat en enda gång under dagen. Alltså visst, ibland var de för korta och blev nästan hängande i selen bara genom att ta sig framåt, och Adrian satte sig ju i sin, men det var inget fall. De föll inte av och fångades upp av selen en enda gång, och vi var där i 3 timmar.

Vid ett tillfälle klättrade vi ikapp en man som led av höjdskräck. Han hade också extra svårt med linbanorna, men av andra anledningar än mig förstås; han klättrade ensam. Eller hans fru kanske hade åkt i förväg för att ta emot, vem vet.

Adrian pratade snällt med honom, empatisk som han är, och gav honom praktiska tips där i trädet.

”Jag trodde verkligen att jag skulle klara det här,” hörde jag honom svara. ”Men alltså jag vet inte om jag gör det …!”

Senare fick jag veta att personalen på plats ”räddar” minst en person om dagen ner från höghöjdsbanan; de klättrar upp och firar ner folk hela tiden med andra ord. Pappa, som gick runt på marken och fotade och myste, hörde en ordväxling mellan en ficka ca 12 år i trädet och mamma på marken:

Flickan: Jag klarar inte det här, det går inte.

Mamma: Jo.

Flickan: Nej! Jag kommer aldrig komma ner härifrån, jag kan inte!

Mamma: Ser du några andra lik däruppe?

Flickan: Nej.

Mamma: Precis. Alla kommer ner.

Tidssvindel och perspektiv när små barn blir större

Perspektiv

Jag har en vän, vars barn är 14 och 10 år nu, så hon och jag lever med andra ord olika liv. Jag tänker på att när Simon föddes, då var hon ungefär där jag är nu, vilket betyder att om 7 år till är jag där hon är nu. Då är Simon 14 år, eller nästan i alla fall. 

Hennes 14-årige son är vänlig, trygg, lika lång som hon, och har en flickvän. Jag tyckte att det måste kännas konstigt att kunna se sin son i ögonen utan att behöva titta nedåt, konstigt att han börjar bli vuxen. 7 år går så fort, snart är han 21 och har kanske redan flyttat, vem vet. 

Jag sa samma sak när Simon var under året, men förklätt i andra ord. Då tyckte jag det måste kännas vanskligt i hjärtat att han var hemma hos en kompis efter skolan, eller att han gick över själv till grannarna. 

Tiden som går för fort

På landet, 2018.

Jag och min vän är överens om att tiden går fort, och när man ser på sina barn så blir det verkligen tydligt hur fort det går. Adrian börjar i förskoleklass i år, så vi går just nu varje morgon vår sista termin till förskolan. Och Simon börjar i ettan … Jag tittar på dem båda två och ser treåringar. Men jag menar att så kan det inte alltid vara, för då blir det ju verkligen besvärligt att komma till ro med att de växer om mig och skaffar partner.

Cheesy video i mitt flöde

Apropå det här med att se sin son vända blickarna utåt från familjen, och välja någon annan till förstaplatsen. Det är en jublande framgång för alla föräldrar som siktat på att skapa hela, friska och självtänkande individer (och som önskar sig barnbarn), men där ringar nog ofta glädjen med en ton av … saknad, kanske? Jag vet inte. Den känslan är sannolikt lika komplicerad som resten av känslorna som hör föräldraskapet till. Det är aldrig enkelt.

“Especially that first son” – Det är naturligtvis inte fråga om att det första barnet har den största platsen i mammas hjärta, men det första är oundvikligen den som röjer vägen för alla som kommer efter. Det första barnet är det enda som kan lära dig hur det är att bli förälder, det är allt.

Adrians 4-årskalas, AKA evighetskalaset från helvetet, förra året

Snart är det dags igen

Oktober närmar sig med stormsteg! I oktober fyller Adrian år, vilket betyder barnkalas igen. 

Gaaaaah ….

Jag tycker hela den här grejen med barnkalas är ganska jobbig. Det blir gärna det, när man inte är bra på det. Adrians kalas förra året blev en braksuccékatastrof; jag led i två timmar medan Adrian tyckte det var kul för det mesta (ska berätta mer om det alldeles strax). Det viktigaste är förstås vad Adrian tyckte om sitt eget kalas, men hela den där historien får mig att känna att det vore så fantastiskt underbart att få slippa styra upp det. 

Av den anledningen har vi tänkt att det vore kul (dvs skönt) att ha kalaset på nåt ställe som anordnar barnkalas. I min eget stilla sinne känns det nästan som en nödvändighet. Badhuset och leklandet är två starka tävlande, men vad gäller leklandet känns det så … alltså corona är ju inte över, och jag känner mig skeptisk till att leklandet spritar alla ytor med tanke på hur smutsigt det brukar vara annars. Och även om det är ok för vår del så finns det nog många föräldrar som skulle tacka nej på grund av pandemin. Klätterhallen kanske vore nåt, men jag tror barnen är för unga fortfarande.

Adrian vill förstås vara på leklandet. Hm.

Morgonen när Adrian fyllde 4 år.

Adrians kalas förra året; nu ska du få höra

Jag har fortfarande inte berättat hur det gick med det där, och det är inte något jag minns med värme direkt; det var gråmulet, 11 grader och väldigt fuktigt. Jag kände mig inte på topp och haft väldigt svårt att få fatt i inspiration till kalaset. Alla barnen gnällde och klagade i omgångar och jag hade behövt mitt vanliga jag, men nu var det mest bara uppförsbacke. Jag gjorde mitt bästa, såklart att jag gjorde mitt bästa på Adrians allra första kalas, men det var liksom tungt. 

Veckan innan

Det regnade nästan varje dag. Vi hade svurit på att hålla kalaset utomhus oavsett väder, på grund av corona såklart, så därför var det lite segt med inspirationen även utöver den här lilla episoden på måndagen, den där jag fick sparken, om du minns.

Jag kom att tänka på skattjakten vi köpt till Simons kalas och den på påsk, så jag mailade samma skattjaktförsäljare och frågade om de ville sponsra bloggen med en ny, inför Adrians kalas. Det ville de glatt göra, och Adrian valde Superhjältemysteriet.

Perfekt, tänkte jag. 4-6 år, det stämmer ju eftersom Adrian fyller 4 och han har bjudit några som är ett år äldre också. Ack ja.

Vi beställde partyhattar – det ska man tydligen ha – och papperspåsar till fiskdammen, liksom några skattjaktsmynt och etiketter till påsarna för att slippa göra som sist. Lite lättare, lite snyggare.

Där tog mitt driv slut. Det får gå som det går, tänkte jag – och det gjorde det också.

Genomförandet

Å himmel. Kvällen efter kalaset satt jag i soffan med datorn i knät och funderade på hur … alltså hur gick det egentligen. 

Av de sex små gästerna var det bara en som missat att vi skulle vara utomhus, så hon pinnade hem och bytte om till täckbyxor och tjockjacka. 

Alla hade med sig paket, Adrian öppnade dem inte direkt utan samlade dem på en trädgårdsstol. 

Först var det fri lek en liten stund – vi har studsmatta och gunga och klätterträd och lite annat som måste undersökas innan terrängen är kartlagd – och sen samlade jag dem till tårta och varm saft. Det blåste så att de tomma muggarna tippade, flera höjde sina röster över hur gärna de ville slippa tårtan så jag serverade varm saft ur vår splitternya pumptermos och gick 2 meter bort för att hämta kakor. Då började Adrian skrika. Inte bara skrika hursomhelst, utan det var det där illtjutet som bara fortsätter och fortsätter.

Jag snurrade runt och inspekterade, insåg att han varit törstig och alltså svept muggen med varm saft. Insåg i samma ögonblick att jag glömt att INTE bara använda hett vatten till saften – till mitt försvar så var planen hela tiden att hälla i varmt, inte hett vatten, men jag blev avbruten och tappade det kalla vattnet ur minnet och det kommer aldrig hända igen – och min kalaspojke hade nu skållat sig i munnen, på hakan och hela vägen ner på bröstet under jackan. Där nånstans kände jag av uppförsbacken, internt. Björn tog hand om Adrian inne, tårtan fick vänta, och under tiden tuggade barnen i sig kakor och varm saft (med tillsatt kallt vatten).

“Hahaha! Hörde ni hur han skrek? Som en tjej!!” sa en pojke hånfullt över bordet. 

Jag tittade på honom, motstod impulsen att skicka hem honom på studs, famlade febrilt efter ett lämpligt svar i huvudet och fann följande:

“Som en tjej?” sa jag tillräckligt högt för att alla skulle höra bra. “Vilken komplimang, det var fint sagt, Kevin. Som en tjej, ja, alla vet ju att tjejer är jättebra på att skrika, eller hur, Isa?” fortsatte jag och vände mig till den händelsevis enda tjejen på kalaset. Hon nickade.

“Jag kan också skrika,” sa en en pojke angeläget.

“Jag meeed!” hördes flera andra.

“Ok, ska vi skrika en gång, allihop tillsammans? Ok, alla håller för öronen och så skriker vi så mycket vi kan EN gång. Beredda?” – alla nickade ivrigt och höll för öronen – “Ett, två tre!!”

Barnen skrek, jag skrek, och efter en stund kom Adrian tillbaka. Han var skållad på överläpp, tunga, haka och bröst. Jag kände mig hemsk. Han torkade tårarna, började mata i sig tårta och drack iskall saft som Björn gjort till honom och sen var allt frid och fröjd igen. För Adrian, alltså.

Som ett pärlband av motgångar

För mig rådde motsatsen. Nu minns jag inte längre i vilken ordning saker och ting skedde, men det var som ett pärlband av små motgångar som tillsammans på snöret blev ganska tungt:

  • Som sagt; 11 grader och duggregn. 
  • Hampus vägrade ha kläder på sig och jag lyckades bara få honom att behålla tröja och jeans, så han sprang runt barfota. 
  • Mike, pojken med de bruna bambiögonen, kom och drog mig i armen var femte minut och ville gå in. Han hade inte roligt alls.
  • Isa, som annars är så kavat och säker hos oss, ville att hennes mamma skulle komma.
  • Skattjakten, alltså Superhjältemysteriet, visade sig vara lite för invecklat på ett 4-årskalas. 
  • Hampus trampade i bajs, barfota. En present som räven lämnat efter sig och som vi missat.
  • Mike gick till slut in på toa med Björn och försökte rymma uppför trappan för att slippa gå ut igen.
  • Ingen utom Simon och Adrian åt av tårtan.
  • Kevin, pojken som försökt håna min skållade födelsedagspojke, lutade sig osäkert fram över fikabordet och frågade “är det här lika roligt som mitt kalas?”. Mammahjärta knakade i fogarna för honom. Jag tittade honom i ögonen och sa tvärsäkert ja, precis lika roligt, men annorlunda. Jag var ju inte ens med på hans kalas, men vem bryr sig? Det är inte en fråga man klarar av att höra och sedan lämna obesvarad. 
  • Simon la sig i presentöppningen och försökte intensivt förhandla till sig en av de transformers som fanns i ett av paketen, med motivationen att det ju fanns tre och det var orättvist och sen blev han dramatiskt förbannad över att inte lyckas.
  • Kevin klättrade baklänges upp i äppelträdet och vägrade komma ner.
  • Hampus ville inte vara med på fiskdammen, så när jag tittade bort rymde han över staketet, barfota, och försvann. Föräldrar började ÄNTLIGEN komma tillbaka och hjälpte till att leta. Efter nån minut insåg jag att jag var tvungen att ringa till Hampus pappa och berätta att hans son var borta.
Kevin på väg upp i äppelträdet.

Slutet gott …

Hampus upphittades medan jag hade pappan i luren; hand hade ju bara sprungit hem, barfota (vi bor absolut inte grannar). Han gick med på att ta emot skattjaktsdiplomet, efter att ha blivit tillbakaledd av sin mor efter rymningen, och sedan upplyst om vad ett diplom är. Hon berättade att det inte var nån fara, det hade tydligen hänt förut. Hon var glatt förvånad både över att han hade kläder på sig fortfarande, och att han hade ätit kakor. 

Allting har ett slut, så även evighetskalaset från helvetet som jag levererade till Adrian förra året. Samvetskvalen över skållningen rev i mig på kvällen, men där fanns också lättnad över att det var min egen son som råkat illa ut och inte nån annans barn. 

Vid läggdags frågade jag Adrian vad han tyckte om sitt kalas, och då svarade han att det var perfekt. “Det blev precis som jag ville ha det,” sa han. 

Är det ett barns förmåga att fästa sig vid det som var roligt och bra och inte hålla fast vid det som var dåligt, eller är det Adrians? Återigen sa han precis de orden jag behövde höra, och frågan som brände på mina läppar, “var det roligt även fast du brände dig på saften?”, svalde jag med viss möda och lät det stanna vid det. 

Simon har börjat i förskoleklass

Odrägligt stolt mor

Ett par gånger om året ger barnen mig anledning att ställa den klassiska frågan om vart tiden tar vägen; varje födelsedag ojar vi oss över hur stora de har blivit. Varje milstolpe de passerar dansar vi kring. Varje socialt trappsteg, varje personlig seger, varje klädstorlek som sorteras ut ur garderoben. 

Det finns händelser som sticker ut ur mängden förstås; första leendet, första steget, börja förskolan/skolan/gymnasiet, lära sig cykla/simma/INTE ta emot sig med ansiktet, osv. Listan är lång, men förra veckan hände en av de större sakerna; Simon började i förskoleklass.

Förskoleklass

Vi har oroat oss en hel del för hur det ska gå för honom, och vi är inte i mål än ska du veta, men de första dagarna är över. Simon är som förväntat ett ljus i skolan – vi gissar, baserat på simonstatistik, att det kommer hålla i sig kanske en vecka eller två till innan rekylen kommer. Den dagen den … dagen. 

Skolstartens morgon

börja förskoleklass

Hursomhelst. Den där första morgonen när alla nya skolbarnen samlades på skolgården rådde, i alla fall för det otränade ögat (dvs de flesta föräldraögon), fullständigt kaos. Simon stod och höll min hand och betraktade reserverat cirkusen framför oss. Jag frågade hur han kände sig, men han vara bara lite nervös sa han – och jag tittade på kaoset med nya ögon.

Jag såg barnen, många höll sin förälders hand och tittade storögt på klätterställningen som myllrade av lite större barn, och jag såg föräldrarna. 

Föräldrarna … Många såg spända ut, en del sammanbitna, och de samlades i mindre grupper av bekanta sedan tidigare. De pratade om hur huruvida det hela var organiserat eller ej, och förenades väl i att sitta i samma båt. Man kunde tro att det var de själva som skulle börja i skolan.

Vem är det egentligen som börjar skolan?

Jag var såklart en av de där föräldrarna, jag med, och på sätt och vis ÄR det jag som börjar i skolan; allt ansvar ligger ju på mig och mina barn är en så stor del av mig. Simon hjälper mig där; han vill stå på sina egna små ben och han klarar mycket. Han är förståndig och inte rädd för att fråga. Det var jag, när jag var liten. Rädd, alltså. 

Till slut kom någon och blåste i en visselpipa och ropade nåt om olika grupper. Så fort Simon förstod var han skulle ställa upp sig så släppte han mig och gick.

Och så var det med det. 

Ingen kram, inget hejdå, ingenting. JAG hade velat ha det, men det är faktiskt INTE jag som börjar i skolan. Tro det eller ej. 

Min lilla haj … i förskoleklass. Så cool.

Adrians treårsfas mattas av, och fansen på föris jublar

Adrians magi

Sommaren är över och Adrian har fått flytta till en ”storbarnsavdelning” på förskolan, vilket i hans fall innebär en avdelning som inhyser barn i åldrarna 3-5 år. ”Jag är en stor pojke nu,” säger han och bröstar upp sig som en glad tupp.

På den nya avdelningen är personalen förtjusta. Adrian har ofta den effekten. Hans mjuka varma läggning, tillsammans med hans sätt att pedagogiskt och sakligt berätta för oss vanliga dödliga hur världen hänger ihop, avväpnar vuxna hjärtan snabbt och effektivt och i hallen härom morgonen fick jag höra ett ömt ”det där har ni gjort bra” från en av pedagogerna. Hon nickade mot Adrian som precis tackat artigt för hjälpen med jackan och gett henne en stor kram. Det är märkligt hur han lärt sig att vara artig, förresten. Det är ingenting vi drillat honom i, han verkar bara ha förstått det där själv. ”Han är alltid så glad, och kramas mycket och han lyssnar och han är med …”, fortsatte hon med ännu ett tillgivet leende mot Adrian, som nu gått vidare till att försiktigt krama en jämnårig perplex flicka i hallen.

Till och med djuren gillar honom, och han är fullständigt orädd.

Mr Hyde

Men Adrian har sina mörka sidor. Han är snart fyra år gammal, trots allt, och treårsperioden har varit intensiv. Nu verkar den vara på nedgång men – ta i trä – vi ska inte ropa hej än. Det har funnits dagar då han trotstoppat mig till nervryckningar i ögat och jag undrat om det är så här det ska vara nu, resten av hans liv. Det kan kännas så ibland när stridsfanan ständigt är hissad, och den är det sista som viker ner sig för natten och det första som höjs över madrassen på morgonen.

Baktal

Jag frågade samma pedagog i fredags när jag hämtade pojkarna – och hon som vanligt rapporterade att ”allting har gått så bra” och utan fler ord lyckades få med budskapet att detta stod i skarp kontrast till en del andra barn och att Adrian var som balsam för själen i jämförelse – om han hade hittat deras knappar ännu.

”Knappar?” sa hon och la en hel sekund på att koppla uttrycket. ”Näe … det tycker jag inte. Han har kanske inte letat så noga än.” Hon log som om hon hade svårt att föreställa sig det.

”Han är på väg ner för andra sidan av sin treårsperiod, kanske behöver han inte så många knappar längre. Hemma var det riktigt intensivt ett tag,” fortsatte jag.

Detta är helt och hållet sant, förstås, men jag vet inte varför jag sa så, varför jag frågade om knapparna. Det kändes lite som att personalen höjer honom till skyarna – och det får de gärna göra, han är min son (och Univerums gåva till mänskligheten och tillika underverk av olympiska proportioner) och jag tycker naturligtvis att han bör betraktas som den ängel han är, men … jag ville kanske ta ner henne på jorden, och göra utrymme för Adrian så att han kan få ha sina härdsmältor som han har rätt till, i egenskap av nästan-fyraåring. Jag tror det blev ett skumt sätt för mig att försöka skydda honom.

Skydda honom från vad, kan man undra. Jag undrar samma sak, men jag tror att det har med ensamhet att göra. Vi behöver bli sedda i vår helhet, för den vi är. Det är ensamt på en piedestal, liksom.

Mammatramseri

Det här är mammatramseri i ett nötskal; fasoner som dyker upp mot bättre vetande, och som sannolikt bottnar i våra egna dunkla rädslor. Jag hyser inga som helst tvivel om personalens kompetens på förskolan, jag har inte det minsta klagomål, inte ens ett sting av jobbig känsla. Ingenting. Jag tror inte för ett ögonblick att någon av dem, efter så många yrkesverksamma år dessutom, är kapabel att så grundligt bländas av ett barn att de glömmer bort att det är ett barn som alla andra. Blotta tanken är så absurd att jag ler när jag skriver det. Och trots det, så känner jag tydligen att jag måste balansera upp pedagogernas intryck av min soliga pojke genom lite baktal. För att jämna till det hela.

Jag framstår som en schysst och stabil mor, visst?

Rädslor

Adrians fina sätt och soliga sinne står i skarp kontrast till Simon som måste kämpa med, och ofta mot, sin omgivning för att förstå den och hitta sin plats. Jag kan känna viss oro för bådas del, eftersom de tycks vara ytterligheter på precis varsin sida om personlighetsnavet. De har inte mycket gemensamt, och jag anar en framtid där vi kommer få lägga en hel del jobb på att lära den ena att säga ja, och den andra att säga nej.

”Lagom är bäst”, sägs det i vår kultur. Ingen av mina pojkar är ”lagom”. Alltså känner jag ett styng av oro, och hoppas på att även den bottnar i mig själv och inte i verkligheten. Kanske känner alla föräldrar så här, eller något liknande. Vi tycker väl alla att just våra barn är ovanligt fantastiska, eller hur?

Olika föräldrar på lekplatsen – och jag träffade en som jag

Det hände en grej vid klätterställningen på torget, när jag och Adrian var i centrum tillsammans för ett tag sen, som fick mig att fundera på vad för slags mor jag är egentligen.
Bildkälla: google

En familj som liknar vår

När vi kom till klätterställningen var det tomt, men ibland kom det andra barn som tilläts klättra två minuter innan deras föräldrar gick vidare med dem. Adrian är social och glad och pratar ivrigt med alla som kommer inom hörhåll. Vissa barn tar tid på sig att mjukna och börja svara – Adrian är inte den som ger sig i första taget – medan andra är lika pratglada som honom.

Vid ett tillfälle kom en mamma med två pojkar som stannade en stund. Den äldre pojken var 4,5 år och pratade glatt, den yngre var drygt två år och lallade runt och höll koll på storebror.

Ett enkelt nej

Adrian klättrade omkring, och började visa den äldre pojken hur han skulle göra för att komma upp. Pojken lyssnade och gjorde efter, men sen lyckades han inte ta sig upp sista biten.

”Mamma, jag kan inte komma upp” sa han till sin mor, som hjälpte lillebror upp mitt emot.

”Nähä?” svarade hon.

”Kan du lyfta upp mig dit?”

”Nej.”

Svaret var vänligt men bestämt; hon skulle inte ändra sig. ”Du får hitta en annan väg upp” fortsatte hon, efter att ha tagit en närmare titt på problemet.

Jag iakttog henne i smyg – eller försökte i alla fall – en stund och jo, ta mig tusan, hon fortsatte längs samma väg. ”Lös det själv.”

Självklart finns det oräkneliga föräldrar som hon, jag har bara aldrig stött på nån. Jag menar, aldrig hört nån som säger såna där saker som jag brukar säga till mina barn när vi är på lekplatser.

Vårdslös curling?

De föräldrar som jag lägger märke till (vilket är galet långt ifrån alla, för övrigt) är oftast föräldrar som går under sina klättrande barn – där de hänger 1,5 meter över sanden i lekplatsens klätternät och förtjust dinglar med ena benet – och ibland till och med talar om för dem att de inte kan, eller att ojoj det här har du inte gjort förut och hur ska detta gå osv. Jag fattar var det kommer ifrån, det är föräldrahjärtat som tar över. Jag hör samma saker från mitt eget hjärta ibland när mina barn klättrar. Men vi är olika; där jag biter mig i tungan drar andra på volymen.

Är det bättre att göra så? Att bita sig i tungan och låta dem försöka? För just Simon och Adrian är jag övertygad om att ja, det är bättre. Men annars … vad fasen, valet står kanske i vissa fall mellan att klättra med orolig förälder under sig, eller inte klättra alls, och då är det som det är. Det finns värre saker – som till exempel att inte få klättra alls trots att man så gärna vill, när vi nu ändå pratar om just klättring.

Det blir så märkligt bara, tycker jag, när föräldern som uppenbarligen inte alls är bekväm med barnets framfart på en viss höjd över sanden trots det inte säger nej, utan liksom lägger ett neggigt kommentatorspår över händelseförloppet.

Jag undrar om det kan vara så att mycket av det som vi vid första ögonkastet lätt dömer ut som vårdslös curling, i många fall handlar om den där artikeln om barns status som jag skrev om för ett tag sedan. Många par har kämpat så hårt för att kunna få bli föräldrar, och nu dyrkar de sina barn. Det gör såklart vi med, men med en sådan bakgrund är det kanske lättare att glömma den andra sidan av myntet*, vad vet jag. Jag kan vara ute och cykla här, berätta gärna hur du tycker och tänker kring curling, hönsföräldrar eller barnens status. Så intressant ju.

En likasinnad mor

Allt detta sa jag till mamman vid klätterställningen på torget – eller inte det där med barns status, det hade blivit för omständligt … och aningens märkligt som första uttalande från en främling – men det där om att jag så sällan hör andra föräldrar säga sånt som jag brukar säga, och att det var kul.

”Hahaha, ja, likasinnade,” skrattade hon. ”Nä men annars lär de sig ju inte!”

Precis. Annars lär de sig inte. Vi kan inte hindra pojkarna från att klättra; de flesta barn gillar det och våra är inga undantag. Hellre då att vi lär dem ordentligt så de inte trillar ner.

Och visst, hade vi inte hjälpt dem lära sig klättra bättre så skulle de inte kunna klättra lika högt – å andra sidan. Eller så skulle de det.

Antagligen så skulle de det.


*Myntet: skydda barnen, och rusta dem.

Klättring med mammahjärtat i skorna

Vi kom hem från stugan i söndags. Hemresan gick bra mycket bättre än ditresan, till stor del berodde det på att vi stannade halvvägs för att besöka en klätterhall samt att vi valde att köra småvägar runt det vansinnesplanerade vägarbetet vid Norrköping Norra.

Klättring på vägen hem

Klätterhallen var mindre än vi är vana vid, och det är ett tag sedan pojkarna klättrade nu. Det var inte mycket folk, och det var ingen annan alls vid de höga väggarna.

Adrian var först på repet. Vi hittade bara en enda led som verkade vara lämplig för mindre barn, och han klättrade glatt upp ca tre meter där han som vanligt stannade och tittade ner på mig. Han brukar vända på den höjden.

”Ser du den röda trekanten i hörnet lite ovanför dig?” frågade jag. ”Om du klättrar bara lite till så når du att röra vid den … eller så kan du vända, du väljer själv.”

Jag tycker alltid att balansen mellan att pusha positivt och pressa på är vinglig, men den här gången föll det väl ut. Adrian klättrade lite till. Och lite till. Sen ville han klättra ner, sen ville han att jag skulle fira ner honom en liten bit, sen började han klättra igen och på det sättet jojo-klättrade han till slut hela vägen upp.

Jag är trygg i att låta pojkarna klättra. Klättring är en säker sport om den utövas korrekt. Jag vet att jag knyter repen som man ska, att allt är i sin ordning och att det är lugnt och säkert. Ändå … när min lilla treåring hade kanske en halv meter kvar till toppen av väggen började jag vilja att han skulle komma ner … och då gjorde han det (!).

Baby steps

Nu har jag hämtat mig – inte från stoltheten, men från det där andra – och jag drar mig inte för att klättra med honom igen … men det är märkligt hur jag kan bli nervös på det där sättet trots allt. Trots att jag VET att allt är som det ska. Jag tänker att det nog hade varit lättare för min inre hönsmamma om han inte så PLÖTSLIGT valt att strunta i att vara rädd för att klättra vidare. Det är ju min lilla björnunge vi pratar om, han kan faktiskt inte plötsligt bara bli stor och orädd. Han ska väl alltid vara liten … eller?

Jag tog inga bilder, jag tänkte inte alls på det men även om jag hade kommit ihåg det, så skulle jag naturligtvis inte ha tagit dem medan han klättrade.

Klättring med barn i klätterhall
Bildkälla.

Hittade den här bilden för illustration, och det är inte ovanligt att det ser ut så i klätterhallar. Känns som att jag bör nämna det, för många höjer på ögonbrynen och vissa ser mycket skeptiska ut när vi berättar att vi sysslar med klättring tillsammans med barnen trots att de är så pass små.

Hur det gick för Simon? Näh, när han såg att Adrian klättrade högre än vad han själv skulle våga så ville han inte klättra med rep, så han och Björn gick upp i boulderhallen.

När hjärnan kapar fantasin och utropar självstyre

Jag ska berätta om kalaset men det är inte helt färdigskrivet än, så jag sticker emellan med detta min hjärnas senaste påhitt. Kanske känner du igen dig? Kanske kan vi le snett åt den tvättmaskin av känslor som moderskapet bjuder på, oavsett scen.

Min hjärna & jag

Jag har livlig fantasi, på gott och ont. Det är inte den där jag- har-livlig-fantasi-jag-hittar-på-berättelser-till-mina-barn-stup-i-kvarten-fantasin som jag ÖNSKAR att det var. Nix. Det är den där fastna-i-en-tanke-som-leder-till-en-tänk-om-grej-som-lämnar-känslor-efter-sig-fantasin.

Förr var det katastroftankar, men det är lite lugnare på den fronten nu. Katastroferna har lämnat plats för olika känslor som min hjärna entusiastiskt dramatiserar för mig. Typ när jag gör mellis till pojkarna eller nåt.

Känslorna är oftast de där jag ogillar – rädsla, sorg och ensamhet brukar generellt inte vara så populära – men det börjar inte med att jag står och mår som en bruten kvinna. Jag gör mellis, liksom. Allt är väl.

Storyn

Härom dagen var det så. Jag gjorde mellis. Det var lugnt. Tankarna vandrade stilla och så från ingenstans började jag nynna på Byssan lull. Kanske för att jag sjungit den på order från Adrian kvällen innan, vem vet. Jag gillar melodin.

Jag tänkte på hur jag brukade sjunga den för honom när han var bebis, och då utropade min hjärna plötsligt självstyre och spelade upp en film för mig:

Jag befann mig långt bak i tiden, kanske för 60000 år sen. Tänk Grottbjörnens folk. Jag hade oförklarligt kommit dit, tänk Narnia, utan att kunna hitta tillbaka. Till slut hade jag bildat mig ett nytt liv på plats, fått ett nytt barn och sjöng Byssan lull för honom som enda påminnelse om mitt gamla liv. Där zoomade filmen in på sången, den resonerade som i en tunnel och även om orden numera tillhörde ett nästan glömt språk och tappat sin betydelse, så blev tonerna i melodin så tyngda av sorg, vemod och saknad att axlarna sjönk och nynnandet där vid mellisbestyren stannade av.

Det var en stark kortfilm. För min familj här i nutid skulle det vara som om jag dött. Och jag skulle ha förlorat dem, men de skulle ändå vara trygga och i det fanns en tröst och en oerhörd sorg på samma gång.

Självanalys

Adrian band, som nyfödd, visan Byssan lull till ett kärleksintensivt ögonblick för mig. Känslominnet av det dansar när jag nynnar den melodin, och jag var väl inte uppmärksam där i köket. Så då blev min hjärna visuell. Hade inte det funkat hade den kanske skickat en brevduva. Eller snigelpost. Eller röksignaler, om inget annat; det är kanske så enkelt som att jag på ett känslomässigt plan saknar bebistidens intensiva närhet, och väl medveten om att vi inte kommer få fler barn så finns det tydligen en del av mig som sörjer den.

Jag, mina känslor och min hjärna är som olika avdelningar i ett dysfunktionellt företag. Över lag går det rätt bra för företaget – oklart hur – men internt är det fan rörigt.

Men, misströsta icke: jag har tagit in en konsult. Dvs min terapeut. Det blir stadigt värre sedan hon kom in i bilden, men det måste det bli innan det kan bli bättre. Det är både svårt och smärtsamt att riva upp gamla mönster och upptrampade stigar, och på det dessutom börja bana ny väg genom snår som aldrig någonsin rörts. Det tar tid. Hon ger mig ”verktyg” och ”läxor”, men det är som om hon gav mig tillhyggen som jag aldrig sett och inte ens vet i vilken ände man håller dem. Känns som att försöka slå sig fram i kompakt snårig urskog med fel ände av en yxa.