Etikett: mammaångest

En livsviktig kurs – bot mot föräldraångest

Det är ett tag sen som jag och Björn var på den här kursen nu – flera veckor, faktiskt – men det spelar förstås ingen roll. Det blir aldrig mindre viktigt med första hjälpen.

Föräldraångest

Jag tror att mycket av min ångest kring barnen – och med det menar jag alla mina mardrömmar, och när jag inte mår helt bra även vakenmardrömmar* – bottnar i att jag inte känner mig trygg i att jag kan beskydda dem. Alltså hjälpa dem. Att inte veta hur jag faktiskt ska hantera eventuell förtäring av diskmedelstablett, medvetslöshet, stopp i halsen eller hjärtstopp.

Fasa. Blotta tanken får det att vända sig i halsen.

Så jag valde att köpa en första hjälpen-kurs, boka mamma och för säkerhets skull även Jonas som barnvakt och sen hoppas utan bara jävlar på att inte alla skulle bli sjuka.

Ingen blev sjuk (!!!). Jag och Björn gick på vår 3 timmar långa kurs i stan och jag. Är. Så. Tacksam.

När nåt av barnen sätter i halsen vid bordet nu, så känner jag samma kalla ilning i bröstryggen som förut, men den känslan dämpas av ett nytt lugn. Ett spänt sådant, förvisso, men ändå. Ett lugn. Och attackberedskap. Som resultat av kursen vet jag vad jag ska göra om det värsta skulle hända. Som resultat av kursen behöver jag inte ligga sena kvällar och lyssna på när min hjärna ältar plötslig-knäpptystnad-följd-av-hostattack-händelser när resten av familjen redan somnat för länge sen.

En livsviktig kurs

föräldraångest

HLR ser olika ut på barn under ett år, och barn över ett år. Därför fick vi både bebisdockor och vuxendockor att träna på. Förutom lärorikt och allt det där så var det svettigt, kan jag meddela.

Intressant i sammanhanget var att när det var dags att avsluta det praktiska och lägga alla dockorna i en hög i mitten, så kastades vuxendockorna lite nonchalant på varandra. När det var dags att lägga bebisdockorna i på högen var det ingen som kastade. Ingen.

Vilken kurs var det då?

En livsviktig kurs heter den, och hålls av Life in mind**. Du känner kanske igen dem från TV4?

Det finns säkert många andra som håller lika bra kurser i detta. Det viktiga är att gå dem.

Kursinnehåll

– Undersökning av livlöst barn
– Hjärt- lungräddning (HLR)
– Handgrepp om barnet sätter i halsen/ Luftvägsstopp
– Första Hjälpen (L-ABC)
– Att larma 112
– Akuta sjukdomstillstånd och olycksfall:
kramper/feberkramper, krupp, brännskador, förgiftningar, drunkning, fallolyckor: nack- och ryggskador

 

*vakenmardröm: när den delen av ditt medvetande som du inte kontrollerar så bra kapar din hjärna och spelar upp ett vansinnesscenario för dig trots att du är fullt vaken. Den är lika livlig som en dröm, lika färgstark och känslosam, och har mer gemensamt med ett minne än den har med en tanke (alltså nåt du tänker på med flit).

**OBS! Ej sponsrat.

Mammahjärtat blöder när jag är borta från barnen

Vardag

Det är inte lektioner i skolan alla dagar i veckan, i alla fall inte nu, men det är mycket självstudier så det är inte som att jag har tid över om dagarna. Vi börjar 09:30 på morgonen, så alla dagar i veckan är jag hemma och vi hjälps åt under morgonrutinen, och det är himla skönt att få umgås och mysa lite med barnen innan jag går.

mammahjärtat

Det är, apropå det, kul att Adrian tagit till sig samma rutin som Simon hade när han var mindre, dvs att ligga på en kudde på golvet och mata sig själv medan vi gör frukost till övriga.

Svårt för mammahjärtat

Mammahjärtat blöder när jag går hemifrån och vet att jag inte får se dem förrän lagom till middan vid 17:30 igen. Jag må trivas i skolan och tycka att det är kul och så, jag menar vem gillar inte att klä lådor under studiebesöken liksom…

…men jag hatar att vara borta från mina pojkar precis hela dagen. Jag kan inte låta bli att undra hur jag nånsin ska lyckas lära mig att vara ifrån dem hela dagarna 5 dagar i veckan? Hur GÖR folk? Jag blir ledsen bara jag tänker på det…

…så jag tänker inte så mycket på det. Jag väljer att klamra mig fast vid talesättet att man är sin egen lyckas smed.

Mitt liv, min tillvaro, blir vad jag gör den till. Jag kommer inte bli tvungen att ha det så om jag verkligen inte vill. Det löser sig.

Studera med småbarn

Ett av skälen till att jag tvekade till att börja plugga denna höst var att Adrian nu är 10 månader (snart 11) och att det sägs att 9-10 månader är en superusel ålder att genomföra någon form av separation. Adrian klarar sig förstås, vi har stökiga nätter men det hade vi kanske haft ändå och han är ett barn; de är gjorda för att anpassa sig och gå vidare.

Mammahjärtat däremot… det verkar gjort för att hålla fast vid dem, skuldbelägga sig självt av ingen anledning och sträva bakåt.

Just nu är Adrian dessutom i en sån härlig ålder, mitt hjärta vill stanna tiden och alltid ha honom som han är nu. Det känns tråkigt att inte vara hemma med honom de 2 sista månaderna som jag annars skulle ha varit… men han kommer snart börja gå och då blir det lite mindre mys i alla fall.

Jag klagar inte, vi har det väldigt bra. Det är bara inte så lätt att vara mor.

Rosa uppenbarelse

En liten tröst är att jag har hittat ett kök på skolan som innehåller vattenkokare. Det betyder att jag kommer kunna dricka te även på eftermiddagarna. Jag sträckte spontant upp armarna i luften och stammade när jag fick syn på den. Tyvärr var jag inte ensam i köket just då, men det hade ändå positiv effekt eftersom en annan tjej som tagit med sig egna tepåsar förbarmade sig över mig och gav mig en.

När spädisen är förkyld

Han är nästan på dagen tre månader gammal. Storebror har hostat i flera månader, BVC rycker bara på axlarna åt det och nu verkar det ha smittat.

Tre månader. Det är ingen tid. För mig hade han kunnat vara en vecka gammal. Man säger att risken för plötslig spädbarnsdöd sjunker när det magiska tremånadersstrecket passeras, men inte försvinner risken för det.

Det är hemskt när ens unge är sjuk, så är det bara. Adrians förkylning håller mig inte på tårna under dagen men om kvällarna, så fort ljuset släcks och bakgrundsljuden försvinner, så hör jag honom rossla och snora stilla där han ligger tätt intill mig.

Bebisar har ojämn andning. Det är deras grej, tydligen. Adrian bökar sig till rätta och det sparkas, oroas, hostas, snoras, och så… tyst.

Kontrasten rossling/tystnad är förmodligen, i sig, nog för att väcka vilken nybliven mor som helst ur den djupaste sömn. När andningen hoppar igång igen med en hackande väsning, efter en evighets uppehåll under vilket man hunnit tända lampan och utveckla panik, är det svårt att hålla tankar som ”det gick bra, den här gången” borta. De kryper sig på och fyller mörkret runt sängen likt tung rök. Ibland skvalpar de upp över sängkanten och jag drar mitt barn närmare, puttar lite på honom så att han inte glömmer bort att andas, och sover INTE.

Till slut somnar jag förstås – det är ju inte som att jag lider av kroniskt energiöverskott här – men oron letar sig ner i sömnen och färgar den med mardrömmar. Jag är begåvad med livlig fantasi, men den lägger onödiga dimensioner till mina drömmar och får mig att tvivla på verkligheten när jag vaknar ur dem. Detaljer som… vinden i de små håren på handryggen, hettan av middagssolen på huvudet, lukten av rutten tång och sjögräs ger drömmarna karaktär, som minnen.

Känslan i natt, till exempel, av att stå i en lägenhet högst upp i Paris med utsikt över Montparnasse och se jättevågen närma sig. Se den ta det svarta tornet, se vattnet höja sig från trottoaren, känna mullret genom golvet. Inte en vägg av vatten, utan en gigantisk uppförsbacke av vatten. Känslan i kroppen när golvet börjar luta, när byggnaden ger vika och börjar rasa, när paniken tar över varenda fiber i kroppen utan att det hjälper. Och känslan av att hinna säga ”jag älskar dig” till Björn innan vattenmassorna tar oss och the Flash blixtrar förbi och räddar barnen upp på ett berg.

Det hör antagligen till saken att jag såg trailern för Noah precis innan vi stängde av TV:n. The Flash var en glad överraskning däremot.

När jag vaknar är Adrian borta – tills jag hittar honom där han legat hela tiden. Han har kvävts till döds – tills jag känner att ingenting täcker honom. Han har slutat andas – tills jag lägger handen över hans lilla kropp och känner bringan höjas och sänkas som den ska.

För första gången i mitt liv, såvitt jag kan minnas, längtar jag till våren*.

Tour Montparnasse, Paris

*Pollenallergiker

(Bildkälla: Google)

 

Frikort för utgång!

Ersättning, tillägg eller vad man nu vill kalla det, har hittills inte varit aktuellt för mig oss eftersom jag har haft mer än tillräckligt med mjölk. På sista tiden har mjölkproduktionen sjunkit, eller så äter Simon dubbelt så mycket vilket är mer troligt, och jag har inget kvar att pumpa ut i förebyggande syfte.

”I förebyggande syfte” betyder ”när jag vill gå hemifrån ENSAM och slippa ångestfrossa mig genom vad det nu är jag ska göra”. Lösningen var ett tag att vänta på att min kropp ska fatta att efterfrågan stigit, men det har gått 2 veckor och min kropp verkar bara lyfta på ögonbrynet åt detta, så jag kastade in handduken och köpte hem lite ersättning för att testa. Man vet aldrig. Kanske skulle han vägra. Min moster tipsade om Hipp, en ekologisk variant som min kusin ger sina ungar.

Igår gav jag Simon 160 ml Hipp efter sångkaoset i kyrkan. 160 ml är vad som får plats i nappflaskan, jag tänkte att eftersom jag inte har en aning om vilka kvantiteter han brukar sätta i sig så får jag väl mäta hur mycket som är kvar sen och räkna lite.

Han bälgade i sig rubbet. Sen sov han 2 timmar och vaknade på strålande humör.

Du fattar vad det betyder, väl? Fritt fram för tjejkvällar, utekvällar och biobesök 🙂

ekologisk bröstmjölksersättning

Ovan nämnda aktiviteter är naturligtvis tidsbegränsade till kl 22; det gäller ju att vara i närheten av sin säng när man somnar liksom.

SaveSave

Vad är semester?

– Att vara ledig från vardagen.

Björn sover närmast Simon de här dagarna i Skåne. Det är bra, jag behöver bara amma och slipper ligga och brottas med nappen vilket annars bidrar till att jag får så mycket mindre sömn än käre sambo. Man kunde tycka att det är på sin plats eftersom jag hade simonplatsen på landet, men jag upplever att det är svårt att… hm, ”ställa krav” kanske man kan kalla det, på Björn – som för övrigt mer än gärna gör – och att det blir lite som att jag duckar mitt ansvar när jag tackar nej till att hålla i Simon ibland när Björn kommer med honom. Jag får skuldkänslor. Helt uppåt väggarna knasigt tycker jag, men icke desto mindre verkligt. Jag vet att det är mest i mitt huvud, så jag antränger mig för att låta saker och ting ha sin gång utan att jag hela tiden lägger mig i… men det är så hiskeligt svårt ibland.

Jag måste lägga band på mig för att inte erbjuda mig att ta simonplatsen nu när Björn sover där, inte för att jag vill men för att avlasta honom och ”dela lika”. Jag glömmer att det kanske är jag som behöver avlastas.

Det hjälper att påminna sig själv om att det är nyttigt för mig att släppa efter och jätteviktigt att Björn gör.

Pappa är av samma åsikt. Idag gick vi ut alla tre med Simon på barnvagnspromenad och Simon skrek och skrek. Och skrek. Sen höjde han volymen. Pappa tittade på mig och garvade ”är det jobbigt Lisa?” och la armen om mina axlar medan jag gick och tvångsmässigt massakrerade en papperslapp i fickan för att inte plocka upp ungen.

Vi var överens ändå; jobbigast var det för mig, sen Björn, sen Simon.

barnvagnspromenad