I lördags morse kom Simon upp ganska tidigt. Han gick på toa, kom in till oss och sa att han hade ont i magen, och sen låg han alldeles stilla i vår säng. Det, för Simon, är fullständigt onaturligt.
“Mamma, det känns som att jag ska kräkas,” sa han efter en stund.
“Mår du illa?”
Han nickade. Vi gick upp, som vanligt, och Simon studsade ner för trappan. Som vanligt.
“Mamma jag har ont i magen! Måste äta! Hungrig!!” hojtade han och jag undrade om han inte ville gå och kräkas istället. Han skakade på huvudet så jag gjorde havregrynsgröt till honom. Som vanligt.
Grejen är den att Simon har känslig mage, och sånt här händer ibland – minus stillaliggandet i sängen. Han åt sin gröt, sen ville han gå och lägga sig i sin säng igen, och en stund senare kom hela frullen upp. Det var för övrigt första gången som jag sett nyttan av installationen med handduk-över-sängkanten-och-bunke-på-golvet; det är annars mest något som görs i förebyggande syfte, bara utifall att. Det var väldigt praktiskt, kan jag meddela.
Han var dålig till strax efter lunch, sov en massa och framåt 16 var han frisk igen.
“Jag är frisk nu,” sa han och bönade och bad att få gå ut och hoppa studsmatta med mig. Jag hade inte känt mindre tilltro om han så hade kräkts samtidigt som han sa det, men han bönade och bad så snällt och eftersom jag inte sagt direkt nej så lyckades han övertala mig.
Vi hoppade i 17 minuter, vilket jag vet eftersom jag har en ny smartklocka som jag är löjligt glad över, och sen blev det bråk mellan pojkarna eftersom Simon egentligen var för trött.
Morgonen därpå, dvs i söndags, resdagen till stugan, så var han som vanligt igen. Ingen annan familjemedlem har visat tecken på magproblem så det var nog bara Simon som fått i sig nåt som inte passade så bra.
Det är intressant tajming, ändå, med tanke på att vi inte vabbat för honom sedan februari.
Bilresan till stugan
Det skulle ta 3,5 timme att köra till stugan. Vi startade kl 13, och kom fram kl 19. Bidragande orsaker: plötslig skrikpanik över träsmak i diverse kroppsdelar, hunger, kisspauser, Simon satt på toa på en mack i 25 minuter eftersom hans magpryl verkade ha nått tarmarna nu. Och jo, vi stod stilla på motorvägen i 45 minuter också. Stilla, som i avstängd motor. Det råkade vara nedförsbacke, så det gick att rulla ändå, och alltihop pga ett planerat vägarbete. Så himla märkligt. Faktum är att vi rullade i gångfart på flera andra ställen också, när jag tänker efter, så egentligen var det imponerande att vi kom fram samma dag vi startade.
Stugan är i alla fall magisk. Hur kan en stuga vara magisk? Förutom uteplatsen ovan, där jag sitter just nu, så finns här så mycket leksaker att barnen inte vill komma ut. Efter två hela dagar på plats hittar de fortfarande nya prylar. De är i leksakshimlen.
Det här är bara en del av allt de grävt fram. Jag sprang så fort jag kunde framför dem för att hinna fota allting, för att ha en chans att kunna städa hjälpligt om en vecka.Utsikt strax efter ankomst. Det-här-blir-en-bra-vecka-känslan. Känns väldigt bra, om än lite ovant.
Ibland tänker jag att de som bekänner sig till ateismen – vilket större delen av min släkt mig veterligen gör – ändå måste vara ute och cykla. Till den grad att de trillar över kanten på kartan.
Filosofiskt reserverad som jag är (diplomatisk term för velig, feg och vek enligt somliga) kallar jag mig agnostiker – “agnostiker” i den betydelsen att jag inte bekänner mig till någon specifik religion eller tro på högre krafter, men att jag å andra sidan inte alls är övertygad om att ingenting sådant finns.
Men du vet, så finns det stunder – du känner kanske igen det – när jag tillfälligt trillar över i absolut säkerhet på att någonting (ödet, gud, universum, andar, whatever) lägger sig i.
Jinx
Första kvällen här pratade jag och Björn om magsjuka, detta apropå att båda pojkarna verkar … inte dåliga i magen, men nära nog, plus att de på transferbussen till hotellet beordrade alla att INTE DRICKA KRANVATTNET.
Björn hatar magsjuka. Vem gör inte det, tänker kanske nån då men ser du, JAG hatar inte magsjuka. Jag ogillar det starkt, visst, men jag har det hellre själv än att nån i min familj har det. Magsjuka, och då tänker jag på typ matförgiftningsvarianten där man är aktivt sjuk som fan i 6 timmar, och sen svag i ett dygn och sen är det bra, är inte så farligt. Jag mådde betydligt värre som gravid.
Så, den där första kvällen på Teneriffa när Björn sa “vi vill ju inte ha ett till Björnrike*”, så sa jag precis det. Och så sa jag att om det stod mellan att ha 8 dagars mens, ELLER 6 timmars magsjuka, då är jag inte så säker på att jag skulle välja mensen.
Så tillbaka till spåret om högre krafter: Du kan förstås gissa vad som hände dagen därpå. Jag menar, mensen kom på kvällen och dagen därpå risade magen ihop. Som på barnen, bara det att jag är vuxen och hanterar det inte genom att fortsätta springa, utan istället slutar jag äta och ser till att alla vet om att läget är ostabilt.
Så nice.
Men, oroas icke, ty det gick över. På 24 timmar.
Tack, Universum eller vem/vad det än gäller, för att jag tilläts bli påmind om att det kan vara klokt att vakta sin tunga ibland.
*”Björnrike” har blivit ett uttryck i vår familj nu. Man vill ju inte ha ett till Björnrike, liksom.
Vi har som bekant haft en vansinnigt magsjukestinn vinter, vi har aldrig varit med om något liknande. Vi vet att vi hittills varit relativt förskonade från det här med att, som min far säger, ”som småbarnsförälder är det lättare att kryssa i de dagar då alla är tillräckligt friska, istället för att hålla på att stryka alla dagar då nån vabbar eller är sjuk själv”, men det är inte förrän nu som vi liksom inser hur det kan vara.
Efter alla vändor med magsjuka i olika uppslag och grader – där den senaste var i särklass värst hittills – så har vi satt ihop en lista, eller sammanfattning, av vad vi fått att gå på och som verkar ha hjälpt (taiträtaiträtaiträtaiträ).
Medan magsjukan pågår
GE BARA VÄTSKEERSÄTTNING, alltså inget vatten.
Barnet förlorar stora mängder salter genom diarré och/eller kräkningar. Om barnet kräks ska det vara max 5 ml var 5e minut, inte mer och inte oftare – oavsett om föräldrahjärtat brister av att hålla det. Även om det ser ut som att allting kommer upp igen så hinner kroppen ändå med att ta upp lite grann. Den begränsningen är inte nödvändig om det bara är diarré som pågår.
Vätskeersättningen kan varieras med ljummen buljong om man vill. Försök undvika kylda eller värmda varianter, eftersom ljummet är det snällaste mot magen.
UNDVIK BLÅBÄRSSOPPA. Hos upp till 25% av befolkningen (källa) har blåbärssoppa motsatt effekt, så om ni testar med det och det inte blir någon skillnad så sluta helt.
Hygienen för alla
Vinterkräksjuka är smittsamt och när man kräks bildas små små fina droppar som hänger i luften och lägger sig som en hinna över hela toalettutrymmet.
Tvätta händerna ofta och se till att spola i toaletten med locket stängt. Använd helst olika toaletter, byt handdukar ofta och gärna även sängkläder – åtminstone örngotten.
Under återhämtningen efter magsjuka
De flesta repar sig för egen maskin, men våra barn har haft det svårare att få magarna på rätt köl igen och vi har tappat räkningen på återfallen sedan första insjukningen för två månader sen.
För den som vill gå all in – vilket kan rekommenderas, då återfallen till sist nöter ner kämparglöden hos den mest optimistiske av vårdnadshavare – för att främja återhämtningen av små magar (samt för den olycklige vuxne som eventuellt drabbats av bakterier istället för virus) så kommer här den lista på grejer som vi tvingats följa till slut.
Att undvika efter magsjuka:
• Blåbärssoppa, som sagt.
• Stora portioner. Barn som börjar må bättre i magen är hungriga och riskerar att vräka i sig mat som vanligt, och även om du såklart är glad att se att aptiten är tillbaka så är det inte bra för magen. Risken för långdragen diarré och/eller regelrätt återfall finns även när de känns nästan friska. Ge mindre portioner, ät oftare istället för de behöver ju fortfarande få i sig samma mängd. Ett par dagar till nån vecka har vi fått höra.
• Alla mjölkprodukter , dvs allt som innehåller mjölk. ”Till och med korv med mjölkpulver i”, som vår husläkare sa. Läs innehåll på allt du ger barnet om du inte är van, många tänker tex inte på att välling (oftast) är gjord på mjölk. Detta ska följas i minst tre veckor, sedan kan man gå över till laktosfritt resten av den totala tiden på tre månader.
• Gluten. Gluten är inflammationsfrämjande för tarmen, nu är tarmen uppretad och eventuellt inflammerad så därför stryker vi det rakt av. Det betyder, till exempel, allt som innehåller vetemjöl. Även detta bör hållas ca tre månader.
• Allt det som ni sett retat magen hittills. Syrliga saker, sura saker, starka saker, banan, whatever. Ta med allt på listan.
Åter på förskolan efter magsjuka
Såvida barnet inte dragit på sig en ny sjukdom – men man märker sannolikt skillnaden – så smittar det inte längre efter 48 timmar sedan senaste kräkningen/diarrén. I Ångermanland är det 72 timmar som gäller, har jag hört.
Allmänmåendet kan vara kanon, ungen är pigg som en mört och understimulerad i sjukstugan, men kräks ibland från ingenstans – nu snackar vi när det gått ett tag sedan barnet var sjukt, alltså – antagligen på grund av att det fått nåt i magen som magen överreagerat på.
Be om ett intyg från en läkare att ge till förskolan om begränsad kost/specialkost eller vad de nu vill kalla det. Det finns många barn som redan går på gluten- och mjölkfri kost så att lägga en unge till på den dieten spelar sällan förskolan någon roll.
Som sagt, detta är vad vi fått höra och/eller läst oss till. Jag rekommenderar starkt Aleris sida om magsjuka. Det mesta man vill veta står där, inklusive rådet att undvika blåbärssoppa. Råden om gluten- och mjölkfri kost fick vi från vår husläkare (allergispecialist) och moster Catrine (BVC-sköterska) höll helhjärtat med.
”Ojdå,” sa min mor och lyckades, i det enda ordet, klämma in en mindre uppsats om hur lite hon hade lust att gå in men att hon visste att det inte fanns något annat att göra så hon peppade upp sig som en tjur vid tjurfäktning, och gick in.
Jag berättade om lagret förra veckan, om du minns. Eller i alla fall om resan dit. Själva dagen på plats blev allt vi hoppats på, dvs en förpackningsnörds hemmamiljö ungefär, men kl 14:50 ringde plötsligt förskolan.
”Adrian kräks hela tiden. Det bara RINNER ur honom!”
Alltså, allvarligt? Det finns tydligen inget slut på den här historien. Hursomhelst. Jag ringde mamma, som skulle hämta pojkarna, för att meddela. Hon stod utanför förskolan när jag fick tag på henne.
”Ojdå,” sa min mor och lyckades, i det enda ordet, klämma in en mindre uppsats om hur lite hon hade lust att gå in men att hon visste att det inte fanns något annat att göra så hon peppade upp sig som en tjur vid tjurfäktning, och gick in.
När man bokstavligen kan se vad som väntar
På tåget på vägen hem ringde jag på facetime, som kvällen innan, vid middagstid. Det första som hände efter att Björn svarat och ställt paddan på bordet var att Adrian kräktes på köksgolvet.
Han skrek sitt vanliga ”de komme inge” innan han kräktes på nytt. Simon satt vid bordet och tittade på medan pappa torkade spya och mormor brottades med en vansinnigt törstig och febrig lillebror. Mormorhjärtat brast och gav efter för de förtvivlade tjuten efter vatten, Björn hojtade ”Nej! Neeej!” eftersom man inte ska ge mer än 5 ml var 5e minut. Mera tjut och skrik, och på min sida av allt detta var jag så åksjuk av snabbtåget att jag inte orkade göra annat än att betrakta det sjukdomskaos som väntade mig.
Det var värt det
När jag kom hem gick jag upp till Simon, som inte somnat, och kramades en stund. Sedan gick jag för att titta till Adrian. Han slog upp ögonen när jag närmade mig sängen och sa ”vatten, mamma, jag vill ha vatten”, så jag tog med mig honom ner och sen satt vi vid köksbordet och vattenmatade i 90 minuter under intensiva distraktionsförsök med napp, netflix, dans och prat för att ta fokus från hur fruktansvärt törstig han var och hur utsvultet desperat han bokstavligen kastade sig med båda händerna utsträckta mot muggen med vätskeersättning.
Men så när det började bli sent, och det värsta hade lagt sig, så blev det lugnare. Vi satt vid köksbordet, jag med honom i famnen, och tittade på barnprogram när han vände sig halvt om för att goskramas och söka tröst. Han borrade in sitt lilla varma ansikte mot min hals, snusade och sa, medan nappen grumlade orden, ”mmmmamma … Jag älskar dig.”
Det var egentligen dit jag ville komma med den här historien, att Adrian gav mig ett av mina vackraste ögonblick och att jag fortfarande blir tårögd när jag tänker på det, men ingen gillar oavslutade historier, så …
Adrian insjuknade som sagt förra onsdagen. Dagen därpå piggade han på sig. I fredags fick jag dra hem akut efter lunch, eftersom jag fattade att jag skulle bli dålig och kräkas vilken sekund som helst – mycket obehaglig känsla att ha, över lag, men framför allt på nya praktikkontoret – och när jag kommit hem (jag hann hem) ringde de hem Simon från förskolan eftersom han också mådde dåligt. Björn jobbade hemifrån så han gick och hämtade. Senare fick jag veta att även mamma insjuknat samma dag.
Jag blev jättesjuk. Alltså jätte, jättesjuk. Maginfluensa av den värsta sorten med bonusar som vätskebrist och feber och, ja just det, jag kunde inte gå. Fick krypa uppför trappan den kvällen. När barnen kom in till mig i sovrummet och skulle säga godnatt låg jag och frossade på mage och kunde bara lyfta huvudet för att möta dem. Inget annat.
Simon drabbades inte lika hårt – de gör ju sällan det, de där små – och var liksom på benen någorlunda dagen därpå, och i söndags insjuknade Björn sist i raden av de lättfällda brickor vi är.
Igår var det onsdag igen, och jag mådde fortfarande illa. Alla andra är återställda sedan flera dagar, så jag undrar om det kan vara så att det drabbade min kropp hårdast för att jag 1) inte är ett småbarn och 2) inte har så mycket reserver att ta av.
Men det blir bättre, snart är det borta och vi är redo för nästa omgång. Kom igen bara, vabruari, än är det inte slut.
Senaste budet nu verkar vara (taiträtaiträtaiträtaiträtaiträ) att det sannolikt är färdigkräkt men diarréfesten kommer och går – och kommer så göra i tre månader till. Än är magsjukan – eller snarare effekterna av den – inte över.
Men se du det var det inte, för det har tagits prover och de visade ingenting. I mitt stilla sinne kan jag undra om det inte ändå var det, men att bakterierna hann lämna systemet innan proverna togs. Oavsett så har vi två barn med ordentligt rubbade magapparater.
Så less på att äta, och less på att inte äta. Less, helt enkelt.
Vi måste ge dem tid att läka
Den enda medicinen, eller åtgärden, som vi har kvar att förhålla oss till är laktos- (helst mjölk-) och glutenfri kost i tre månader. Det är inte så svårt som det låter, vi har redan hållit på i … jag vet inte, tre veckor? Eftersom jag är glutenintolerant så blir det nästan ingen förändring hemma på den fronten, och laktosfritt är ju en baggis. Svårare var det att lämna mjölk helt och gå över till växtbaserade alternativ, eftersom den omställningen är ny och alternativen okända för oss. Men vi testar oss fram, och vi räknar med att kunna gå tillbaka till mjölk, men laktosfritt då, om nån vecka kanske.
Akta!
Apropå mjölk, Adrian var så rolig härom morgonen. Barnen får risgröt (gjord på endast vatten alternativt soyamjölk) till frukost, eftersom ris har stoppande effekt på magen, men så fick de soyamjölk till den för första gången – hittills har de fått lite Proviva nyponsoppa till, eftersom det tydligen också ska vara bra för tarmen.
När Björn då hällde upp soyamjölk på Simons tallrik mittemot, så började Adrian skrika.
”Nej! Nej!! NEEEEEEEJ!! INTE! INTE! INTE!”
Han lät liksom provocerad och arg och kränkt, sådär som han brukar låta när han vägrar klä på sig/borsta tänderna/bli buren. Björn reagerade relevant, dvs han svarade stridsberedd att vad är det??
”INTE! INTE! INTE DEEEEN! INTE SÅÅÅÅ! SIMON INTE MJÖÖÖÖÖÖLK!”
Jag fattade, men Björns stridsberedskap tar lite fler sekunder att avveckla än min.
”Han får visst mjölk, Adrian!”
”Adrian,” sa jag så mjukt jag kunde med en hand på hans axel. ”Varför får inte Simon mjölk, tycker du?”
”SIMON! ATT! ATT! SIMON! SIMON … JÄTTEKRÄKAS!!!”
Alltså han satt och försvarade Simon, och mitt hjärta … alltså åh.
Egentligen är det inte så konstigt. De har båda kräkts och haft diarré till och från så länge nu, och vi har pratat mycket om vad deras magar tål och inte. De ber förstås om samma saker som förut; russin, mjölk och yoghurt till exempel, men vi förklarar att de inte får det eftersom deras magar inte vill ha det, och vi inte vill att de ska kräkas.
De vill inte heller kräkas, begreppet är inte längre abstrakt utan tillräckligt färskt i deras minnen för att argumentet ska räcka.
Mitt inlägg om en förhoppningsvis stundande återgång till vardagen hann bara vara online i 3 timmar i söndags innan Adrian kom och bekymrat meddelade att han hade ont i magen.
”Har du ont i magen? Vardå? Peka,” sa jag, varpå Adrian gav ifrån sig två raphickar och kräktes på mina tofflor.
Både jag och Björn kände oss så uppgivna. Vi har gjort allt vi vet om att vi kan göra för att få stopp på det här, och ändå …
På kvällen pratade vi med min käre far som, innan vi la på, skulle peppa så som bara han kan.
”Nu är det färdigt,” sa morfar och lutade sig tillbaka i stolen med armarna i kors. ”Det här var sista gången, jag tror det här är över nu.”
Det tror jag när jag ser det, tänkte jag och natten till igår var Simon uppe och vände ut och in på sig själv igen.
Jag tappade tålamodet med hela den här magsjukegrejen och ringde till Vårdguiden (Astrid Lindgrens vidarekopplar dit) som, efter en ingående förklaring samt ventilerande av oro över viktnedgång osv, sa ”ring vårdcentralen”.
Vårdcentralen, i vårt fall, innebär husläkaren igen. Du vet, ”vi kämpar!”-husläkaren.
Sagt och gjort. Jag ringde henne, vi fick en tid på eftermiddagen igår så jag mötte resten av familjen där efter skolan och så fick vi förklara hela händelseförloppet en gång för alla.
”Vad bra att ni är här nu och förklarar för mig, för jag har inte fattat när vi har hörts på telefon,” sa hon och underströk att allting uppenbarligen började dagen vi åkte till Björnrike, och sannolikt på Max där barnen ätit chicken nuggets.
Nu har vi fått hem ett provkit eftersom prover ska tas på deras avföring. Vi får alltså anledning att greja extra mycket med den men vad gör man inte.
Sjuka, men pigga och glada däremellan (det var inga andra barn där, fyi).
Det faktum att Adrian spydde i bilen på vägen hem från Björnrike, då när vi alla trodde att det äntligen var över och att det bara var återhämtning som återstod, kändes förstås lite hopplöst. Varför gick det inte över, liksom?
Kostråd
Vi gjorde så gott vi kunde. Dagarna efter hemkomsten fick de mild och snäll mat, dvs precis som tidigare, inga syrliga frukter och ingen mjölk. Jag ringde vår husläkare.
”Absolut ingen mjölk, hör du vad jag säger, alltså inte ens mjölkpulver i korv! Ta bort mjöl också, om du kan,” sa hon och berättade att små barn kan få temporär laktosintolerans i kölvattnet på magsjuka, och eftersom tarmen sannolikt är inflammerad så stryks även gluten eftersom det är inflammationsfrämjande.
På måndag morgon ringde jag förskolan och frågade om det var ett problem för dem. Det var det inte, så pojkarna var där på förmiddagen och sen åt vi lunch hemma tillsammans och så sov de båda två både länge och väl efter det. Skön start på veckan för dem.
Fler återfall
Dagen därpå skulle de vara där hela dagen. Adrian trippade iväg med glada steg, men Simon ville inte. Han är 3,5 år, han vill ingenting, men jag misstänkte att han var trött så jag bad dem höra av sig om han inte var riktigt sig själv, för då skulle han få komma hem – jag pluggade hemma den vecka i vilket fall som helst.
Det tog honom 90 minuter av ihärdiga toabesök på föris innan de ringde och sa att han nog borde gå hem.
Jag hämtade honom, och väl hemma skulle vi ta det lite lugnt och mysigt så jag skulle klippa hans naglar, för då får han titta på film. Jag satte mig med Simon i famnen vid bordet, ställde upp paddan framför oss, startade filmen och då kom det där nu välbekanta ljudet igen.
Det är som en blandning av ett hick och en rap, och följs alltid av en uppkastning. Det är uppskattningsvis 0,5 sekunder mellan de två, så jag hann hoppa bakåt från bordet med honom. Paddan klarade sig undan nästan helt.
Blåbär, konstaterade jag medan ungen vände ut och in på sig själv över köksgolvet. Massa blåbär, tydligen. Men alltså, hur mycket blåbär får det plats i en enda mage, egentligen?
Han var lite spak resten av dagen, sov länge efter lunch men i övrigt oväntat pigg.
Copycat
Följande natt följde lillebror samma exempel, och väckte oss vid midnatt. Han sov själv i sitt rum, men vi har babymonitorn på så när Adrian först vaknade väntade vi på att han skulle komma till ro själv; ofta gör han det. Istället hörde vi hur han började stöka, fråga efter mig, och sen började han ropa.
“Mamma! Mjao! Mjaaoo!”
Han leker katt, tänkte jag genom sovdimman. Björn gick upp. Mer oväsen. Jag vaknade helt.
“MJAAOO!! EH! EH! MJAOOOO! DE KOMME INGE!”
Så säger han, när han inte vill kräkas. Det är också hans kommentar på att han HAR kräkts. Jag studsade upp och sprang dit.
“Är det en liten katt som kräks?” frågade jag när jag fann Björn på golvet med Adrian och en tom skurhink framför sig.
“Ja-a,” sa katten, och så tog jag honom med mig till badrummet medan Björn sanerade sängen.
Han höll på i 90 minuter – det var Björns tur att vaka – innan det var över och han fått i sig lite vätskeersättning.
Ta i trä för h*lvete
Det var sista gången, än så länge, som någon av pojkarna kastade upp någonting. De var hemma från förskolan resten av veckan (3 dagar), under vilka jag försökte kontakta BVC (som inte svarade) och sedan moster Catrine (BVC-sjuksköterska).
För man blir ju orolig, till slut. Nog är vi vana vid att deras diarréer/lösa magar trasslar efter magsjuka, men inte att de fortsätter kräkas då och då. Det känns fel.
Fler tips: bli hemska föräldrar
Vi fick tipsen att fortsätta dieten med gluten- och mjölkfritt, liksom de saker som vi sett inte gått så bra, samt att …
… dra ner på portionerna.
Barn som börjar må bättre i magen är hungriga och riskerar att vräka i sig mat som vanligt, vilket våra definitivt gjort, och det är inte bra för magen. Den hinner inte med, maten passerar genom kroppen utan att hinna med att tas upp, eller så kommer den tillbaka upp igen.
Att dra ner på portionerna för hungriga barn som inte förstår förklaringen har varit en ren och skär prövning. Både jag och Björn känner oss som hemska människor när vi obevekligt tar renskrapade tallrikar från bordet medan barnen skriker.
“Jag är hungriiiiig! Mamma! Jag vill ha mera maaaaat!” gråter de och kastar sig på golvet för att börja äta resterna som de tappat där, medan vi ställer in maten i kylen och försöker förklara att de får mera mat sen, om en stund, när magen har fått vila lite, osv.
Vi håller tummarna
Hunger är ett friskhetstecken, så vi ska vara glada. Men det är svårt att balansera det här, att veta vad som är tillräckligt för stunden, var gränserna går och när vi kan börja tagga ner.
Idag är det söndag, och förhoppningsvis händer ingenting mer och barnen får vara på förskolan i morgon. Jag ska hämta ett intyg på deras nya kost från läkaren på vägen hem, så att förskolan har något att gå på eftersom detta ska följas i minst 4 veckor. Catrine sa 3 månader. Jag tänker att vi lika gärna kan köra 3 månader, för säkerhets skull.
Om det inte blivit någorlunda bra till nästa vecka, så får vi ta dem till en barnläkare. Kanske har de fått i sig nån bakterie som fortfarande är kvar. Vi får se.
Yes … Roligare dagar har vi haft. Typ nästan alla – och det var inte uteslutande på grund av att vi körde i diket, kan jag meddela.
Förberedelser
Det gick bra att packa, det mesta gjordes på kvällen.
“När ska vi gå upp?” sa jag till Björn när vi var klara. “När vill vi åka, ska vi försöka komma iväg till 8?”
“Tjaa, det blir väl bra. Ska vi gå upp 7?”
“Mm, jag tror inte vi hinner på en timme.” Jag rabblade ett resonemang. “Så går vi upp 7 borde vi vara iväg till 9.”
“Va? Det kommer ju ta max 90 minuter att komma iväg!”
“Ok.”
Vi gick upp kl 7, Björn servade barnen och jag packade sängkläder, resesängen och allt annat som inte gått att packa kvällen innan. Kl 08:50 satt jag i bilen med ungarna, Björn slängde sopor och sen hann vi 3 minuter på vägen innan Björn kom på att han glömt att lämna tillbaka nycklarna. Vi vände, och, mina vänner, vad var klockan när vi lämnade Björnrike?
08:58
Bara så att det är sagt, liksom.
Ingen hade kräkts på kanske två dygn så vi hade anledning att känna oss hoppfulla inför resan. Vi hade kollat på trafikverkets status på olika vägar, och valde den som var 40 min längre enligt Google men säkrare eftersom den inte var snötäckt.
Genomförandet
Trafiken flöt på bra, men det var halt och nojig som jag är blev vi omkörda med jämna mellanrum.
För att göra en lång historia kort så hade vi väl kört kanske 2 timmar när en lång och flack uppförsbacke följdes av ett vekt backkrön bakom vilket trafiken liksom lite doldes. När jag kom upp på krönet såg jag att vi hade en lika lång och flack nedförsbacke framför oss, och att mitt i den stod två bilar i samma körfält som vi.
Du vet, det kanske tog en sekund eller så att fatta att bilarna inte rörde sig alls. Det fanns ingen trafik framför dem, ingen varningsblinkers, ingen blinkers, bara baklysen. Jag bromsade, försiktigt först för att inte halka men när det stod klart att bilarna inte skulle flytta sig alls så var det bara att ställa sig på bromsen. ABS skrapade under foten och jag tänkte att det här … blir nog inte så bra. Det var långt kvar, men hal asfalt och lätt nedförsbacke gjorde bromssträckan förrädiskt lång. Det gick inte jättefort, men bilen ville ju inte stanna och när vi kom närmare såg jag avtagsvägen till höger om bilarna som stannat. Jag trängde mig förbi till höger om bilen framför, drev över avtagsvägen, och Björn vrålade “JÄVLAR” medan jag körde vidare ner det snöfyllda diket på andra sidan.
Jag har kört i diket en gång tidigare. Det är väl 12 år sen nu, den gången gick det verkligen inte heller fort på slutet men det slutade med att bilen långsamt tippade över på taket och jag hade panik så jag tänkte inte på att stänga av motorn. Den bilen var på verkstan i 3 månader efter det.
Den här gången hade jag ingen panik, fullt fokus, och hann överväga både att svänga över i mötande körfält (det kom en bil längre fram och jag hann tänka att det blir nog för kort bromssträcka för den med så jag la ner det), och att försöka ta kurvan in på avtagsvägen (risken var att jag skulle driva med bredsidan mot diket och riskera att tippa över på taket och då skulle vi inte komma hem den dan alls, så jag la ner det också), men kom fram till att nej, det lindrigaste och säkraste för alla och även bilen är att bara köra ner i snön. Jag hann till och med tänka på att stänga av motorn så fort vi stannat och vinkla upp hjulen lite för att underlätta bärgningen tillbaka.
På vägen förbi bilen framför oss dunkade vi i deras höger bakre hörn med vår vänster bakdörr.
När vi stannat gnällde Simon över den ovanliga vinkeln, men han lugnade ner sig. Adrian ställde några ängsliga frågor, men vi var så lugna så barnen återgick till att titta på film på paddan medan vi klättrade ur.
Jag körde stövlarna djupt i snön när jag öppnade bildörren som tungt och snabbt svängde upp på vid gavel. Ovanför mig stod redan 3-4 personer som tittade ner på oss och alla ropade vi i mun på varandra om alla var ok, var nån skadad, hur gick det osv.
Den som var mest skärrad var hon som körde den första bilen, och det förstår jag. De hade ju klarat sig utan en skråma men sett en barnfamilj plöja ner i diket bredvid dem eftersom de blockerade vägen. Hennes kompis ringde 112 medan Björn ringde bärgningsbilen.
Inget att älta
Jag var naturligtvis vållande till den lilla krocken. Eftersom jag inte hann stanna så körde jag för fort – hade jag så kört i 30 km/h och inte hunnit stanna så hade även det varit för fort. Men med tanke på de förutsättningar som rådde när jag upptäckte bilarna framför, så ångrar jag ingenting och skulle ha gjort exakt likadant om jag fick göra om det.
Men vem tusan missar avtagsvägen, stannar, och fortsätter att stå still mitt på en landsväg märkt 80 km/h i nedförsbacke när klass 2-varning för halka är utfärdad?
Hon i första bilen, som gjort just detta, bad om ursäkt många gånger om, och hennes kompis förklarade att det var en “brain fuck” som inträffat när de missat avtagsvägen och det hade bara låst sig. Jag sa bara att det inte var någon fara, det gick ju bra. Jag behövde inte säga mer, alla som var där vet att hon aldrig kommer göra så igen.
Jag förstår att hon var skärrad, för det värsta ältandet grundar sig på vad som kunde ha hänt, och att vara vållande till att andra förolyckas är bland det värsta jag kan föreställa mig.
Brandbilen
Det tog brandkåren kanske 10 minuter att komma fram. Vi plockade ut barnen ur bilen när vi fick syn på dem, och när de svängde in på avtagsvägen kom det en med tuber för att kolla om bilen brann, en annan tog hand om mig och pojkarna och sa att vi gärna fick sitta inne i hytten i värmen under tiden.
“Det finns vatten där, det är bara att ta om ni vill ha,” sa han som hjälpte oss uppför stegen in i hytten. Barnen stirrade storögt på allt som hände, och tillsammans hängde vi mot rutan och tittade på pappa, bilen, alla brandmän
– och titta nu kommer polisen också!
En brandman med långt lila hår kom och ställde tillbaka sina tuber i hytten, sen satte hon sig med oss en stund och tipsade om russin och nötter om vi ville ha, men med tanke på oroliga magar tyckte jag att det räckte med dramatik för tillfället. Hon visade pojkarna hur man använder syrgasmasken som hängde vid tuberna, och Simon stirrade storögt och hängde vid vartenda ord. Adrian blev plötsligt blyg och skulle kramas, och medan brandmannen klättrade ut igen började han från min famn plocka med alla prylar bakom ryggen på mig.
“Vad är det?”
“Det är en spärr för att inte tuberna ska tippa när brandbilen kör,” sa jag kunnigt – jag hade ju precis sett henne spänna fast dem.
“Vad är det?”
“Rör inte, Adrian. Det är tuber.”
“Vad är det?”
“Inte röra, det är inte våra saker sa jag! Jag vet inte vad det är, men det är säkert viktigt och ingenting att leka med. Sätt dig framåt istället.”
“Åkäj.”
Brandbilen bärgade vår bil medan vi fortfarande kunde sitta kvar i värmen. Sjuuukt spännande!
Sen kunde vi kliva ur, blåsa lite i polisens alkotest och lämna redogörelse på vad som hänt, och sedan kunde vi promenera upp till vandrarhemmet, till vilket avtagsvägen ledde, och skriva krockpapper och byta telefonnummer med alla och sånt där. Och gå på toa.
Resan var inte över för det
Resan var inte över för det, o nej. Vi hade ju bara börjat. Allt som allt tog stoppet krocken en timme, vilket ställde till det i tidsplanen eftersom vi hade tänkt att vara framme – med lunch i handen – hos Stefan och Maria vid det laget. Det slutade med lunch på pizzeria innan vi körde sista biten hem till våra vänner för att hälsa på dem och se deras hus för första gången.
Efter det var barnen så trötta att de tvärsomnade redan på uppfarten, och då var klockan redan runt 15. Vi körde i nästan två timmar till, innan jag fick hungerslag och styrde Björn till ett sushiställe i Tierp.
Middagen intogs, barnen gillar sushi, och sen gav Björn min citronskiva till Adrian. Jag tittade på Björn.
”Ska han verkligen ha den där?”
”Ja vaddå, du skulle väl inte ha den?”
”Nej, men alltså vi har ju lärt oss att vi inte ska ge dem citrusfrukter. Citron är knappast mildare än clementin, väl.”
”Jahaa … Nää, men det är ju så lite, det där är ju nästan ingenting.”
Jag försökte säga att du får stå för konsekvenserna i så fall, med blicken. Tveksamt om det nådde fram.
Efter att vi lämnat restaurangen, packat in oss i bilen och satt igång paddan med Mästerflygarna (igeeeen), så hann vi köra ca 75 m innan Adrian började kräkas. Allt kom upp. Det var mörkt i bilen, men av lukten att döma gick det att spåra ända bak till klämmisen jag gett dem till mellis (och som visade sig innehållit citronsyra).
Det stoppet dröjde lite, men efter ombyte (fanns i skötväskan – man är väl rutinerad), ytsanering och en ny kräkpåse i beredskap kunde vi köra vidare hela vägen hem.
