”Nu är det färdigkräkt” sa morfar

Mitt inlägg om en förhoppningsvis stundande återgång till vardagen hann bara vara online i 3 timmar i söndags innan Adrian kom och bekymrat meddelade att han hade ont i magen.

”Har du ont i magen? Vardå? Peka,” sa jag, varpå Adrian gav ifrån sig två raphickar och kräktes på mina tofflor.

Både jag och Björn kände oss så uppgivna. Vi har gjort allt vi vet om att vi kan göra för att få stopp på det här, och ändå

På kvällen pratade vi med min käre far som, innan vi la på, skulle peppa så som bara han kan.

”Nu är det färdigt,” sa morfar och lutade sig tillbaka i stolen med armarna i kors. ”Det här var sista gången, jag tror det här är över nu.”

Det tror jag när jag ser det, tänkte jag och natten till igår var Simon uppe och vände ut och in på sig själv igen.

Jag tappade tålamodet med hela den här magsjukegrejen och ringde till Vårdguiden (Astrid Lindgrens vidarekopplar dit) som, efter en ingående förklaring samt ventilerande av oro över viktnedgång osv, sa ”ring vårdcentralen”.

Vårdcentralen, i vårt fall, innebär husläkaren igen. Du vet, ”vi kämpar!”-husläkaren.

Sagt och gjort. Jag ringde henne, vi fick en tid på eftermiddagen igår så jag mötte resten av familjen där efter skolan och så fick vi förklara hela händelseförloppet en gång för alla.

”Vad bra att ni är här nu och förklarar för mig, för jag har inte fattat när vi har hörts på telefon,” sa hon och underströk att allting uppenbarligen började dagen vi åkte till Björnrike, och sannolikt på Max där barnen ätit chicken nuggets.

Nu har vi fått hem ett provkit eftersom prover ska tas på deras avföring. Vi får alltså anledning att greja extra mycket med den men vad gör man inte.

Sjuka, men pigga och glada däremellan (det var inga andra barn där, fyi).

Adrian, AKA Copycat, och återfall till magsjukan

Det känns lite hopplöst

Det faktum att Adrian spydde i bilen på vägen hem från Björnrike, då när vi alla trodde att det äntligen var över och att det bara var återhämtning som återstod, kändes förstås lite hopplöst. Varför gick det inte över, liksom?

Kostråd

Vi gjorde så gott vi kunde. Dagarna efter hemkomsten fick de mild och snäll mat, dvs precis som tidigare, inga syrliga frukter och ingen mjölk. Jag ringde vår husläkare.

”Absolut ingen mjölk, hör du vad jag säger, alltså inte ens mjölkpulver i korv! Ta bort mjöl också, om du kan,” sa hon och berättade att små barn kan få temporär laktosintolerans i kölvattnet på magsjuka, och eftersom tarmen sannolikt är inflammerad så stryks även gluten eftersom det är inflammationsfrämjande.

På måndag morgon ringde jag förskolan och frågade om det var ett problem för dem. Det var det inte, så pojkarna var där på förmiddagen och sen åt vi lunch hemma tillsammans och så sov de båda två både länge och väl efter det. Skön start på veckan för dem.

Fler återfall

Dagen därpå skulle de vara där hela dagen. Adrian trippade iväg med glada steg, men Simon ville inte. Han är 3,5 år, han vill ingenting, men jag misstänkte att han var trött så jag bad dem höra av sig om han inte var riktigt sig själv, för då skulle han få komma hem – jag pluggade hemma den vecka i vilket fall som helst.

Det tog honom 90 minuter av ihärdiga toabesök på föris innan de ringde och sa att han nog borde gå hem.

Jag hämtade honom, och väl hemma skulle vi ta det lite lugnt och mysigt så jag skulle klippa hans naglar, för då får han titta på film. Jag satte mig med Simon i famnen vid bordet, ställde upp paddan framför oss, startade filmen och då kom det där nu välbekanta ljudet igen.

Det är som en blandning av ett hick och en rap, och följs alltid av en uppkastning. Det är uppskattningsvis 0,5 sekunder mellan de två, så jag hann hoppa bakåt från bordet med honom. Paddan klarade sig undan nästan helt.

Blåbär, konstaterade jag medan ungen vände ut och in på sig själv över köksgolvet. Massa blåbär, tydligen. Men alltså, hur mycket blåbär får det plats i en enda mage, egentligen?

Han var lite spak resten av dagen, sov länge efter lunch men i övrigt oväntat pigg.

Copycat

Följande natt följde lillebror samma exempel, och väckte oss vid midnatt. Han sov själv i sitt rum, men vi har babymonitorn på så när Adrian först vaknade väntade vi på att han skulle komma till ro själv; ofta gör han det. Istället hörde vi hur han började stöka, fråga efter mig, och sen började han ropa.

“Mamma! Mjao! Mjaaoo!”

Han leker katt, tänkte jag genom sovdimman. Björn gick upp. Mer oväsen. Jag vaknade helt.

“MJAAOO!! EH! EH! MJAOOOO! DE KOMME INGE!”

Så säger han, när han inte vill kräkas. Det är också hans kommentar på att han HAR kräkts. Jag studsade upp och sprang dit.

“Är det en liten katt som kräks?” frågade jag när jag fann Björn på golvet med Adrian och en tom skurhink framför sig.

“Ja-a,” sa katten, och så tog jag honom med mig till badrummet medan Björn sanerade sängen.

Han höll på i 90 minuter – det var Björns tur att vaka – innan det var över och han fått i sig lite vätskeersättning.

Ta i trä för h*lvete

Det var sista gången, än så länge, som någon av pojkarna kastade upp någonting. De var hemma från förskolan resten av veckan (3 dagar), under vilka jag försökte kontakta BVC (som inte svarade) och sedan moster Catrine (BVC-sjuksköterska).

För man blir ju orolig, till slut. Nog är vi vana vid att deras diarréer/lösa magar trasslar efter magsjuka, men inte att de fortsätter kräkas då och då. Det känns fel.

Fler tips: bli hemska föräldrar

Vi fick tipsen att fortsätta dieten med gluten- och mjölkfritt, liksom de saker som vi sett inte gått så bra, samt att …

… dra ner på portionerna.

Barn som börjar må bättre i magen är hungriga och riskerar att vräka i sig mat som vanligt, vilket våra definitivt gjort, och det är inte bra för magen. Den hinner inte med, maten passerar genom kroppen utan att hinna med att tas upp, eller så kommer den tillbaka upp igen.

Att dra ner på portionerna för hungriga barn som inte förstår förklaringen har varit en ren och skär prövning. Både jag och Björn känner oss som hemska människor när vi obevekligt tar renskrapade tallrikar från bordet medan barnen skriker.

“Jag är hungriiiiig! Mamma! Jag vill ha mera maaaaat!” gråter de och kastar sig på golvet för att börja äta resterna som de tappat där, medan vi ställer in maten i kylen och försöker förklara att de får mera mat sen, om en stund, när magen har fått vila lite, osv.

Vi håller tummarna

Hunger är ett friskhetstecken, så vi ska vara glada. Men det är svårt att balansera det här, att veta vad som är tillräckligt för stunden, var gränserna går och när vi kan börja tagga ner.

Idag är det söndag, och förhoppningsvis händer ingenting mer och barnen får vara på förskolan i morgon. Jag ska hämta ett intyg på deras nya kost från läkaren på vägen hem, så att förskolan har något att gå på eftersom detta ska följas i minst 4 veckor. Catrine sa 3 månader. Jag tänker att vi lika gärna kan köra 3 månader, för säkerhets skull.

Om det inte blivit någorlunda bra till nästa vecka, så får vi ta dem till en barnläkare. Kanske har de fått i sig nån bakterie som fortfarande är kvar. Vi får se.

VAB för magsjuka

Hemresan från Björnrike via diket på 84:an

Yes … Roligare dagar har vi haft. Typ nästan alla – och det var inte uteslutande på grund av att vi körde i diket, kan jag meddela.

Förberedelser

Det gick bra att packa, det mesta gjordes på kvällen.

“När ska vi gå upp?” sa jag till Björn när vi var klara. “När vill vi åka, ska vi försöka komma iväg till 8?”

“Tjaa, det blir väl bra. Ska vi gå upp 7?”

“Mm, jag tror inte vi hinner på en timme.” Jag rabblade ett resonemang. “Så går vi upp 7 borde vi vara iväg till 9.”

“Va? Det kommer ju ta max 90 minuter att komma iväg!”

“Ok.”

Vi gick upp kl 7, Björn servade barnen och jag packade sängkläder, resesängen och allt annat som inte gått att packa kvällen innan. Kl 08:50 satt jag i bilen med ungarna, Björn slängde sopor och sen hann vi 3 minuter på vägen innan Björn kom på att han glömt att lämna tillbaka nycklarna. Vi vände, och, mina vänner, vad var klockan när vi lämnade Björnrike?

08:58

Bara så att det är sagt, liksom.

Ingen hade kräkts på kanske två dygn så vi hade anledning att känna oss hoppfulla inför resan. Vi hade kollat på trafikverkets status på olika vägar, och valde den som var 40 min längre enligt Google men säkrare eftersom den inte var snötäckt.

Genomförandet

Trafiken flöt på bra, men det var halt och nojig som jag är blev vi omkörda med jämna mellanrum.

För att göra en lång historia kort så hade vi väl kört kanske 2 timmar när en lång och flack uppförsbacke följdes av ett vekt backkrön bakom vilket trafiken liksom lite doldes. När jag kom upp på krönet såg jag att vi hade en lika lång och flack nedförsbacke framför oss, och att mitt i den stod två bilar i samma körfält som vi.

Du vet, det kanske tog en sekund eller så att fatta att bilarna inte rörde sig alls. Det fanns ingen trafik framför dem, ingen varningsblinkers, ingen blinkers, bara baklysen. Jag bromsade, försiktigt först för att inte halka men när det stod klart att bilarna inte skulle flytta sig alls så var det bara att ställa sig på bromsen. ABS skrapade under foten och jag tänkte att det här … blir nog inte så bra. Det var långt kvar, men hal asfalt och lätt nedförsbacke gjorde bromssträckan förrädiskt lång. Det gick inte jättefort, men bilen ville ju inte stanna och när vi kom närmare såg jag avtagsvägen till höger om bilarna som stannat. Jag trängde mig förbi till höger om bilen framför, drev över avtagsvägen, och Björn vrålade “JÄVLAR” medan jag körde vidare ner det snöfyllda diket på andra sidan.

bil i diket

Jag har kört i diket en gång tidigare. Det är väl 12 år sen nu, den gången gick det verkligen inte heller fort på slutet men det slutade med att bilen långsamt tippade över på taket och jag hade panik så jag tänkte inte på att stänga av motorn. Den bilen var på verkstan i 3 månader efter det.

Den här gången hade jag ingen panik, fullt fokus, och hann överväga både att svänga över i mötande körfält (det kom en bil längre fram och jag hann tänka att det blir nog för kort bromssträcka för den med så jag la ner det), och att försöka ta kurvan in på avtagsvägen (risken var att jag skulle driva med bredsidan mot diket och riskera att tippa över på taket och då skulle vi inte komma hem den dan alls, så jag la ner det också), men kom fram till att nej, det lindrigaste och säkraste för alla och även bilen är att bara köra ner i snön. Jag hann till och med tänka på att stänga av motorn så fort vi stannat och vinkla upp hjulen lite för att underlätta bärgningen tillbaka.

På vägen förbi bilen framför oss dunkade vi i deras höger bakre hörn med vår vänster bakdörr.

När vi stannat gnällde Simon över den ovanliga vinkeln, men han lugnade ner sig. Adrian ställde några ängsliga frågor, men vi var så lugna så barnen återgick till att titta på film på paddan medan vi klättrade ur.

Jag körde stövlarna djupt i snön när jag öppnade bildörren som tungt och snabbt svängde upp på vid gavel. Ovanför mig stod redan 3-4 personer som tittade ner på oss och alla ropade vi i mun på varandra om alla var ok, var nån skadad, hur gick det osv.

Den som var mest skärrad var hon som körde den första bilen, och det förstår jag. De hade ju klarat sig utan en skråma men sett en barnfamilj plöja ner i diket bredvid dem eftersom de blockerade vägen. Hennes kompis ringde 112 medan Björn ringde bärgningsbilen.

Inget att älta

Jag var naturligtvis vållande till den lilla krocken. Eftersom jag inte hann stanna så körde jag för fort – hade jag så kört i 30 km/h och inte hunnit stanna så hade även det varit för fort. Men med tanke på de förutsättningar som rådde när jag upptäckte bilarna framför, så ångrar jag ingenting och skulle ha gjort exakt likadant om jag fick göra om det.

Men vem tusan missar avtagsvägen, stannar, och fortsätter att stå still mitt på en landsväg märkt 80 km/h i nedförsbacke när klass 2-varning för halka är utfärdad?

Hon i första bilen, som gjort just detta, bad om ursäkt många gånger om, och hennes kompis förklarade att det var en “brain fuck” som inträffat när de missat avtagsvägen och det hade bara låst sig. Jag sa bara att det inte var någon fara, det gick ju bra. Jag behövde inte säga mer, alla som var där vet att hon aldrig kommer göra så igen.

Jag förstår att hon var skärrad, för det värsta ältandet grundar sig på vad som kunde ha hänt, och att vara vållande till att andra förolyckas är bland det värsta jag kan föreställa mig.

Brandbilen

Det tog brandkåren kanske 10 minuter att komma fram. Vi plockade ut barnen ur bilen när vi fick syn på dem, och när de svängde in på avtagsvägen kom det en med tuber för att kolla om bilen brann, en annan tog hand om mig och pojkarna och sa att vi gärna fick sitta inne i hytten i värmen under tiden.

“Det finns vatten där, det är bara att ta om ni vill ha,” sa han som hjälpte oss uppför stegen in i hytten. Barnen stirrade storögt på allt som hände, och tillsammans hängde vi mot rutan och tittade på pappa, bilen, alla brandmän

bil i diket

– och titta nu kommer polisen också!

En brandman med långt lila hår kom och ställde tillbaka sina tuber i hytten, sen satte hon sig med oss en stund och tipsade om russin och nötter om vi ville ha, men med tanke på oroliga magar tyckte jag att det räckte med dramatik för tillfället. Hon visade pojkarna hur man använder syrgasmasken som hängde vid tuberna, och Simon stirrade storögt och hängde vid vartenda ord. Adrian blev plötsligt blyg och skulle kramas, och medan brandmannen klättrade ut igen började han från min famn plocka med alla prylar bakom ryggen på mig.

“Vad är det?”

“Det är en spärr för att inte tuberna ska tippa när brandbilen kör,” sa jag kunnigt – jag hade ju precis sett henne spänna fast dem.

“Vad är det?”

“Rör inte, Adrian. Det är tuber.”

“Vad är det?”

“Inte röra, det är inte våra saker sa jag! Jag vet inte vad det är, men det är säkert viktigt och ingenting att leka med. Sätt dig framåt istället.”

“Åkäj.”

bil i diket

Brandbilen bärgade vår bil medan vi fortfarande kunde sitta kvar i värmen. Sjuuukt spännande!

Sen kunde vi kliva ur, blåsa lite i polisens alkotest och lämna redogörelse på vad som hänt, och sedan kunde vi promenera upp till vandrarhemmet, till vilket avtagsvägen ledde, och skriva krockpapper och byta telefonnummer med alla och sånt där. Och gå på toa.

Resan var inte över för det

Resan var inte över för det, o nej. Vi hade ju bara börjat. Allt som allt tog stoppet krocken en timme, vilket ställde till det i tidsplanen eftersom vi hade tänkt att vara framme – med lunch i handen – hos Stefan och Maria vid det laget. Det slutade med lunch på pizzeria innan vi körde sista biten hem till våra vänner för att hälsa på dem och se deras hus för första gången.

Efter det var barnen så trötta att de tvärsomnade redan på uppfarten, och då var klockan redan runt 15. Vi körde i nästan två timmar till, innan jag fick hungerslag och styrde Björn till ett sushiställe i Tierp.

Middagen intogs, barnen gillar sushi, och sen gav Björn min citronskiva till Adrian. Jag tittade på Björn.

”Ska han verkligen ha den där?”

”Ja vaddå, du skulle väl inte ha den?”

”Nej, men alltså vi har ju lärt oss att vi inte ska ge dem citrusfrukter. Citron är knappast mildare än clementin, väl.”

”Jahaa … Nää, men det är ju så lite, det där är ju nästan ingenting.”

Jag försökte säga att du får stå för konsekvenserna i så fall, med blicken. Tveksamt om det nådde fram.

Efter att vi lämnat restaurangen, packat in oss i bilen och satt igång paddan med Mästerflygarna (igeeeen), så hann vi köra ca 75 m innan Adrian började kräkas. Allt kom upp. Det var mörkt i bilen, men av lukten att döma gick det att spåra ända bak till klämmisen jag gett dem till mellis (och som visade sig innehållit citronsyra).

Det stoppet dröjde lite, men efter ombyte (fanns i skötväskan – man är väl rutinerad), ytsanering och en ny kräkpåse i beredskap kunde vi köra vidare hela vägen hem.

Vi kom hem runt 20:30.

Världens längsta dag.

Magstark start på första skidveckan

Prolog

Fredag innan julafton glömde jag ta med pojkarnas kläder från förskolan. Alltså alla deras ytterkläder som de brukar ha kvar där, och som vi bara tar hem för att tvätta eller kolla igenom till helgen.

Julafton kom och gick med glada miner, fina julklappar och massor med mat helt enligt tradition och plan. Tre dagar senare var resan till Björnrike, tillsammans med min mor och bror, planderad över nyår.

Bilresan

Vis av erfarenhet planerade vi resan utifrån utflyktsmål och rimliga restider. Vi startade kl 8, utan alla ytterkläder från föris eftersom det fortfarande var stängt där, och körde 2 timmar till Gävle. Där besökte vi Leklandet Delfinen i ca 90 minuter.

Det var bra glid på materialet – rutchkanan gick så fort att den var rolig även för vuxna – men i övrigt var det ganska litet trots att det ska vara “länets största lekland” enligt egen utsago. Det slog mig, återigen, hur smutsigt det måste vara – på lekland generellt, men här i synnerhet. Alltså hur mycket skit som finns på typ alla exponerade ytor därinne. Det liksom kändes på händerna.

Lunch

Efter besöket körde vi vidare den korta biten till Max för lunch. I bilen blev Adrian ledsen och stoppade handen i munnen, varpå Björn och jag kom överens om att vi hädanefter alltid ska tvätta händerna innan vi lämnar ett lekland istället för att vänta tills vi kommer hem, för han hade också tänkt på att det var ganska smutsigt.

Lunchen passerade helt enligt tidsplan, sen satte vi oss i bilen och körde resten av vägen i mer eller mindre ett sträck. Det gick bra, ända tills vi kom till de mindre vägarna med dåligt väglag, halt och mörkt och öde, och jag satt och väste/flämtade/fräste kommandon. Björn tröttnade snabbt och lät mig köra.

Sämsta medpassageraren

Det är så att jag har svårt att slappna av när andra kör, särkskilt om barnen är med. Jag inbillar mig att jag kan kontrollera framfarten från passagerarstolen om jag stirrar på vägen och låtsas att det är jag som kör. Det här gäller främst när det är dålig väg och jag blir rädd att vi ska köra av vägen. Det är lättare när jag kör själv. Det vet Björn. Han blir ändå lite irriterad, “älskling det är JAG som kör!” och sådär, du vet, men han förstår mig. Inte för att han kör dåligt, utanför att jag är nervös.

Framme

Vi kom fram kl 18. Jonas och mamma hjälpte till att packa ur bilen, mamma hade gjort middag så det vara bara att sätta sig. Sen följde uppackning och kvällsstök, barnen somnade och senare också vi. Man blir ju så konstigt trött av att resa.

I kölvattnet på delfinen

Kl 02:17 vaknade vi av att Adrian kräktes i sin säng. Han kunde liksom inte sluta. Vi bytte lakan, bäddade om, sanerade badrum och pojke efter bästa förmåga men eftersom han fortsatte att kräkas med 10-15 minuters intervall så … ja, Björn gick och lade sig igen och jag tog första passet.

“Väck mig när du vill byta,” sa han. Men jag var uppe i varv och ville inte lägga honom utan att vara säker på att det lugnat sig, så vi la hans madrass på golvet i badrummet och efter ca 90 minuter kunde han lägga sig där och titta vidare på barnsånger på youtube.

Då gjorde Simon entré i badrummet i armarna på sin mormor. “Han kräks!” sa hon och lät uppjagad. Själv var han lite skakig, men när han upptäckte att det visades barnsånger på youtube så hjälpte han till att tvätta sig så att han kunde installera sig på toaletten och titta han också.

Så kom det sig att 8 timmar efter ankomsten till barnens allra första skidvecka, så satt den ena och vände ut och in på sig på toaletten och kräktes oberört nån gång i hinken framför sig, medan den andra vilade under en handduk på golvet och glatt tittade på tecknade barnsånger, och jag satt i dörröppningen med datorn i knät och sorterade foton.

Kl 06:10 bedömde jag att det gått tillräckligt lång tid utan vidare attacker, då hade jag härdat ut tillräckligt länge för att kunna gå och lägga mig och räkna med att Björn skulle ta eventuella kommande incidenter, utan min hjälp, med gott samvete.

Simon installerades på sin madrass, men på köksgolvet denna gång för att kunna minimera eventuell förödelse. Adrians resesäng fodrades med handdukar och så somnade alla.

En timme senare vaknade jag av att Björn slängde en arm på mig och frågade om det var min mage som bubblade.

“Näe,” sa jag.

“Nähä,” sa han.

Ett par timmar senare vaknade jag av att Adrian var redigt upprörd – såklart han var; han hade ju bajsat ner sin säng – och Björn inte stod att finna. Det visade sig att han hade gått för att fråga efter ett ställe att tvätta på, så mamma hjälpte mig att sanera vår yngste familjemedlem med tillhörande säng för andra gången.

Jag var så trött den dagen. Så där argtrött, du vet, där allt som händer hanteras internt som en personlig attack och allt tålamod är slut från början.

Vi var inne hela dagen, jag och barnen. På förmiddan var Björn iväg och tvättade vid Vemdalsskalet och mamma var hemma med oss, och på eftermiddan var Björn hemma. Jag och barnen tvärsov efter lunch, och på kvällen var det bättre.

Utsikt från lägenheten vid 15-tiden.

De hade kvällsskidåkning den kvällen, så när de andra kom hem tog jag och Björn våra grejer och åkte i nån dryg timme så den dagen som varit så jobbig slutade ändå bra.

Bildbevis kvällsskidåkning i liften.

Epilog

Enligt 1177 är det 12-48 timmars inkubationstid påvinterkräksjukan. Adrian kräktes första gången ca 14 timmar efter att vi lämnat leklandet. Vi tycker det känns rimligt att anta att han och Simon plockade upp smittan där, eftersom ingen annan vi träffat de senaste dagarna varit/blivit sjuk.

Nu går vi andra runt och håller andan i väntan på att trilla dit, vi med.

Aktuellt sjukläge

Exakt 24 timmar efter mig trillade Björn dit på magsjukan med samma förlopp, så i måndags morse kl 03 steg han upp och skred till verket med bestämda steg. 

Behöver jag säga att min måndag, då jag helst hade legat fortsatt sliten i soffan och kollat serier – vilket förstås i vilket fall som helst hade varit en fysisk omöjlighet med tanke på att jag inte är den enda som bor här – men som istället bestod i att ta hand om en till synes dödssjuk sambo, en krasslig bebis med magont, diarré och illamående, helgens alpkedja av tvätt, samt vardagens vanliga tvååringsbråk, blev något ansträngande?

Tröttare än på länge kunde jag dessutom inte sova på kvällen sen, mest pga lätt stress över att näste man på tur i huset, dvs Simon, troligtvis skulle vakna med eländet kl 03 nästa morgon.

Det gjorde han inte, han verkar ha klarat sig. Detta gör honom till huvudmisstänkt när det kommer till VEM som är husets patient zero… om han inte bara sparar på det. Han kan vara lurig på det sättet, pojken.

Vi får se.

Man kanske skulle vara lite mer försiktig med vad man önskar sig

Ibland tänker jag att det kanske ligger nånting i min kollegas frekventa ”Lisa, det här kanske är Universums sätt att försöka säga nåt till dig”.

Typ karma.

Jag skrev om hur jag nått en vändpunkt i tillvaron i fredags, om hur jag blivit en del av inventarierna i huset och att förändring måste ske. Detta sattes som sista punkter i min handlingsplan:

  • Jag ska ta Björns plats i gästrummet på helgnätterna.
  • Jag ska försöka låta Björn ta mer ansvar för barnen.

Det där sista blir svårt, för i egenskap av föräldraledig är jag ju så van vid att hålla koll på tider, rutiner, planering, kläder, tvätt och matdags att jag gör det inte bara av farten, utan också i ren självbevarelsedrift. 

Fredags natt

I fredags kväll somnade jag i gästrummet, efter 2 timmars huvudvärk och under orolig bebisabstinens, bara för att vakna 3 timmar senare av Adrians undergångsvrål. Hårt knuten som man är till sin spädis så var jag på benen och halvvägs till badrummet, där skriken kom ifrån, innan jag fattade vad som hände. 2 timmar därpå var jag uppe och vandrade igen, av samma anledning. Adrian brukar inte skrika om nätterna, jag fattade inte vad som pågick liksom.

På morgonen, allt annat än utvilad, gick jag upp med Simon som vanligt. Jag gav honom frukost innan jag gick tillbaka upp för att hämta Adrian. När jag smög in i sovrummet var jag nära att snubbla över liggdelen till syskonvagnen på golvet. I den låg Adrian och sov. Björn berättade om vår mest livade natt någonsin; Adrian hade varit vaken mellan kl 02-05, och under den tiden hade hans far försökt med allt han hade innan han gav upp och gick ut på promenad. Barnvagnspromenad kl 04. Aldrig hänt.

Lördags natt

Igår morse vaknade jag kl 04:30, igen. Allt var tyst och lugnt, jag funderade på vad sjutton jag var vaken för, tills jag kom på att det var för att jag måste kräkas.

Fan.

Jag trippade iväg till badrummet där magsjukan hanterade mig förvånansvärt brutalt, och efter det var det magont, illamående, frossa, feber, oförmåga till upprätt läge och eländigt ont i precis hela kroppen, precis hela dagen.

Var försiktig med vad du önskar dig

Jag låg i vårt sovrum, utan ork att vare sig äta, dricka eller titta på film, och lyssnade på hur dagen förflöt på nedervåningen med Björn vid ratten.

Simon gnällde och grinade och ville massa saker. Björn förstod inte. Simon bröt ihop. Björn lyckades urskilja ”bäbbä” i Linus-på-linjenrappakaljan som forsade ur pojken.

”Vill du ha äpple, Simon?”

”JAAA-A!”

Simon fick äpple, det blev tyst, sen ville han ha mer och då först tittade Björn på klockan. Lunchdags.

Flera gånger var jag på väg att lägga mig i, för att bara hjälpa lite på traven du vet, typ ”det är lika bra att ge honom mat direkt om han är hungrig”, men jag orkade inte ropa.

Jag tvingades vara tyst, Björn gjorde sina misstag på sin egen tid precis som jag själv tyckt att han skulle, och… Det gick jättebra. Såklart.

Min hjälte.

Hur man tömmer en lekplats på under en minut

Björn är krasslig, och har så varit i fan 3 veckor nu. Simon snorar överallt som vanligt, Adrian hör också börjat nu och jag har börjat få lite ont i halsen, men jag antar att det är i sin ordning.

Igår var det lördag och för att göra nåt tillsammans, som JAG dessutom gillar för egen maskin, föreslog jag en utflykt.

”Javisst”, sa Björn. ”Vart då?”

Jag flirtade.

termosmugg-delux”Bromma Blocks?” sa Björn.

Jag hade redan nämnt att jag ville dit i veckan, eftersom min termosmugg försvunnit och jag har svårt att få ordning på vardagen utan den. De säljer sådana på en affär där, alltså jag menar kolla vilken skönhet! Man kan tappa den i golvet utan att den läcker, och den håller lätt värmen i 1,5 timme innan det börjar bli ljummet. Helst ville jag ha den ofärgade varianten eftersom den här inte går att köra i diskmaskinen men äsch. Det gör ingenting.

Anyway. Vi åkte dit, handlade mugg och lite julprylar och hittade lekhörnan där vi släppte lös Simon medan Adrian sov. Faktum är att Adrian både somnade och vaknade hemma, så han var liksom inte inblandad i utflykten mer än som bagage.

Simon behövde 10 min för att bli varm i kläderna och sen var det full fart i lekhörnan, precis som det var på alla andra ungar där i varierande åldrar. Han röjde järnet medan jag och Björn satt på bänken lutade mot varandra och diskuterade bänkskiva till köket.pa-leklandet

Efter kanske en halvtimme passerade en annan mamma mig och Björn. Hon var på väg in att hämta sin unge, kastade en blick på oss och sa:

”Det är ett barn som kräks där borta. Om jag var ni skulle jag inte våga vara kvar.”

”Va?! Var??” hojtade jag och Björn i munnen på varandra samtidigt som vi for upp som skållade från bänken. Mamman pekade, men jag tittade inte ens.

”Tack!” sa jag över axeln samtidigt som jag joggade ikapp Simon och tog honom i ett björngrepp. Jag kunde se nyheten sprida sig som en löpeld bland föräldrarna på plats, och alla reagerade exakt som vi.

”NEEEEEEJ!” ropade Simon.

”Joj!” ropade jag, gav honom till Björn som redan stod startberedd med vagnen, drog på mig stövlarna och snubblade efter Björn som redan rundat hörnet. Jag kastade en blick bakom oss och såg att inte ens hälften av alla barnen var kvar.

Antagligen var det ingen fara, men magsjuka skyr man som pesten och jag har svårt att tänka mig ett mer effektivt sätt att tömma en lekplats än att ropa ”kräks!” så att några hör.

 

The Never Ending Story

Björns magsjuka är tydligen tillbaka igen. Alltså suck. Nu vandrar han runt här hemma som en osalig ande och stönar, vi har fått ställa in middagen vi var bjudna på till hans kompis med familj ikväll tyvärr och jag är så trött på det här nu.

Simon är förkyld och snorar gröngult överallt, och vad det än är han har så har han snällt gett det till mig också. Som resultat kan jag inte andas genom näsan, vilket lett till att jag sovit makalöst dåligt i natt.

Jag påbörjade projektet med att laga resten av stenskotten i motorhuven på bilen igår, men blev inte klar och måste fortsätta med det idag eftersom bilen (dvs arbetet jag håller på med) inte tål regn så bra. Gissa min motivationsnivå.

Det känns som att vi är 3 småbarn här hemma idag istället för 1. Men jag och Simon kom i alla fall iväg till parkleken i förmiddags, där han träffade en ny jämngammal kompis som glatt gungade honom i stora gungan.

simon-gungas-av-en-ny-kompis

Himla glad att jag köpte den där skaloverallen på Tradera. Användbar som få andra saker just nu.

i-parkleken