Skoldag 1; i kölvattnet på självförvållade olyckor

Vardagen är på plats igen, skola, förskola och jobb är igång och det känns bra. I alla fall nu, när jag varit hos kiropraktorn.

I söndags gjorde jag 2 saker som kom att störa fantastiskt bra dagen därpå:
  1. Jag tränade så att jag överansträngde mitt dåliga knä.
  2. Jag ramlade av en boll. Det var självförvållat; vi var i lekparken och jag roade mig med att balansera på en fot på en basketboll som plötsligt – fullständigt oväntat – rullade åt sidan så att jag trillade i backen.
Låt mig sammanfatta min första skoldag för terminen, dvs dagen efter detta:

Start kl 00:32. Adrian vaknar till och kan inte somna om; han är törstig fast inte tillräckligt för att resa sig, det är varmt och kallt och för tyst och fan och hans moster. I 2 timmar håller han hov genom att låtsas alt försöka somna och sen börja gnälla igen, medan jag upptäcker att mitt knä gör så pass ont att jag helst inte vill rubba det ur fläcken och att min axel (twist: inte den jag landat på) strålar av smärta som gör att det bara går att ligga på magen med ansiktet ner i madrassen och massera en punkt vid nyckelbenet för att kunna andas normalt – detta samtidigt som jag försöker klappa Monsieur på ryggen, stoppa in nappen igen, lägga på filt och täcke bara för att höra honom sparka det av sig och genast gnälla för att han lyckats.

Morgonrutinen gick galant – MINUS undergångskänslorna när jag insåg att vi har många termosmuggar men inte ett enda lock – tack vare att jag tillbringat 30 min kvällen innan med att göra matlåda, flytta över lås och hjälm till fulcykeln samt pumpa däcken, välja kläder, packa väskan, kolla schema och skolmail, packa ungarnas prylar i en påse vid dörren m.m.

På väg till skolan checkade min axel ut helt och jag kunde inte gå fort och inte bära väskan som vanligt. I skolan kom nattens sömnbrist ikapp, och där fanns ingen väldoftande termosmugg med varmt te att parera sömntågen med, tillsammans med en rungande huvudvärk samt ont à la ”håll” i ryggen. Jag slutade fatta vad som sades på lektionen, tiggde en värktablett av en kompis och bokade tid efter lunch på nåt kiropraktorställe i stan.

På väg till kiropraktorn hade jag fan ont överallt, speciellt i magen eftersom mensvärken drog igång då. Kiropraktorn knäckte och bände och konstaterade och ”spräckte gasbubblor” i nacken (dvs knäckte nacken) och ryggen och lite överallt. Sjukt obehagligt.

”Jag har fortfarande lika ont. Ska det vara så?” sa jag när hon upplyste om att vi var klara.

”Det är bara musklerna. Vila dem idag och kom tillbaka på fredag om det inte gått över.”

Jag gick till Espresso House (chai-beroende) och satt med skolarbetet där, men vid ena bordet intill pågick en haltande anställningsintervju och vid det andra satt 3 trettonåringar (-ish?) och diskuterade Twilight på fullaste asså-OMG-man-ba-whaaaat-allvar, illustrerat av diverse filmklipp på högsta volym, så i stället för att jobba satt jag och reflekterade över min egen barn-/ungdom och undrade hur i hela fridens dagar nån stod ut med mig när jag var 13.

Jag fick i alla fall dricka en chailatte. Älskar dem.

Att få en bebis att sova

Björn har kommit hem efter sin Krakow-resa. Han skulle ha kommit i torsdags kväll men missade anslutningsflyget i Berlin, så det blev ett efterlängtat återförenande här hemma igår förmiddag istället.

Det har varit tungt utan honom. Mycket som sagt på grund av kontrasten 100% närvaro mot 100% frånvaro, men också på grund av att det inte är förrän man blir ensam som man inser hur mycket man har avlastats.

Jag fick honom att sova som vanligt på dagarna, även om det också var lite stökigt mellan varven men min nya bästis Lolaloo bed rocker hjälpte till så det gick ändå.

lolaloo hemma

Simon har varit grinig på kvällarna, mer än vanligt och på ett nytt sätt. I onsdags kom mamma över, vi lagade mat och hon snusade på Simon så mycket det gick. Framåt kl 20 började han skrika, och jag fattade inte vad som var problemet; han var ju nybytt och nymatad och ändå gick benen i ett kör och rösten var uppe och balanserade på okontrollerbar falsett.

”Han har ju ont i magen”, sa mamma sakligt medan hon höll honom mot axeln och klappade honom rytmiskt på ryggen. ”Lilla gubben…”. Mitt hjärta var på väg att gå sönder. ”Det här är magkörare, precis såhär höll din lillebror också på”, fortsatte hon. ”Det är inte så mycket man kan göra mer än såhär, det går bara att vänta ut det.”

Jag blev tvungen att ta över efter ett tag, jag stod inte ut med att ha honom skrikande som om han höll på att bli mördad i någon annan famn än min. Jag berättade att han verkade ha vänt på dygnet och varit krånglig ett tag och mamma tyckte att vi skulle börja bli tydligare i våra kvälls- och nattningsrutiner för att få honom att sova längre än bara 2 timmar i sträck.

Sagt och gjort, hon hjälpte mig att hålla honom vaken fram till 21:30 — och det var inte helt lätt — då hon åkte hem och jag gick och la mig med honom; blöja, pyjamas, amning, sova.

OMFG jag har fått sova 4+1,5+2 timmar i natt! Halleluja!!

Det var början på ett blogginlägg som aldrig fick nån fortsättning. Mamma kom över även i torsdags kväll, då exakt samma sak hände. Amma, fäkta, sprätta, gallskrika i vågor, utmattas, hållas vaken. Mamma gick vid 21:30 igen, jag gick och la oss, och ungen sov 6 timmar…! Jag sov kanske 5 timmar, men ändå. Sen var det läge att kliva upp, tyckte han, så då var det till slut bara att foga sig.

kl 05.47

Ja, sånt här roar jag mig med när jag inte får sova.

Igår kom Björn hem och jag sålde in hela konceptet kvällskaos med nattro som konsekvens till honom. Vi kom överens om att testa att hålla Simon vaken mellan 19 och 22, ge honom mat då och se till att han äter ordentligt innan han somnar.

Sagt och gjort, och barnet sov 7 timmar och 25 minuter — visserligen med lite trasslande efter dyga 5 timmar men han vaknade aldrig helt, så det räknas!