Livsfilosofi med min låtsaskompis Göran och russinen

Göran och russinen

Jag skriver rubriken Göran och russinen först av allt, och vet precis vad det handlar om, och sen inser jag att det är jag ju ensam om. Det här måste förklaras så att jag fortfarande, trots livligt fantasifull livsfilosofi, framstår som en hel människa när det är färdigläst.
(Minne från landet 2018) En studie i balans; kväll/ljust, vin/vatten, stillhet/myggor, ingen Göran.

Här följer några stycken text, möjligen till synes utan inbördes sammanhang, men de hör ändå ihop så håll ut.

Russinen

Jag har en vän som varit utmattad – flera vänner faktiskt, tyvärr – som berättade för mig att hon haft en utmattningscoach som använde ett litet russinpaket som metafor. Jag vet förresten inte om det heter “utmattningscoach”, men det var en professionell stödfunktion i utmattningssammanhanget hursomhelst.

Tänk dig att du vaknar varje morgon med ett litet russinpaket på nattduksbordet. Du får ett nytt varje dag, men du får bara ett så det måste räcka hela dagen. Du pytsar ut dem under dagen för att du ska orka och ändå ha energi kvar till läggningen av barnen på kvällen – så då kan du inte äta alla till frukost och tro att det ska gå ihop.

Vi kan inte ge allt vi har på en stor kraftansträngning per dag, för då tappar tillvaron väldigt mycket kvalitet för oss. Samma aktivitet kostar såklart olika många russin beroende på person och dag; russinens värde är så att säga volatilt.

Göran

Låt min livsfilosofi stolt presentera Göran. Göran är 63 år gammal. Han har jobbat på samma jobb i 25 år, han är en trevlig prick som gör sitt jobb som han alltid gjort. Visst, han vänder sina två papper om dagen medan andra vänder tio, han nås endast under kontorstid och har radioskugga all övrig tid men ingen kan säga att han inte gör sitt jobb. Göran ser fram emot pensionen om två år, mentalt har han redan checkat ut; han är ju så nära nu. I Görans livsfilosofi rör sig jobbet som en segelbåt mot horisonten och annat, kanske barnbarn, har tagit plats på scenen. Göran har ingen energi eller intresse för nymodigheter som innovation eller förändringsarbete. Förändring blir väldigt obekvämt för honom, för då måste han zooma in på sitt arbete igen och det vill han inte för han är ju på väg bort.

Den tokbreda motorvägen från A till B

Ofta finns det många sätt att göra exakt samma sak på. Till exempel, om målet är att ta sig från hallen till förskolan, så kan man följa tre steg och 1) ta på sig skorna, 2) gå ut ur huset och 3) promenera till förskolegrinden. 

Ett annat sätt att åstadkomma samma sak, är att göra som Adrian och

  1. slänga sig på rygg på golvet och leka skottkärra bort till vardagsrummet
  2. komma tillbaka och stirra en stund på skorna
  3. göra en panikrusning uppför trappan
  4. sparka storebror i ryggen på vägen ner
  5. grina
  6. ta på sig stövlar på fel fot
  7. kräva assistans med skorna
  8. kräva att få cykla
  9. kräva en omväg till förskolan
  10. knuffas med storebror på smal trottoar
  11. bli utgrävd ur häcken bredvid den smala trottoaren
  12. glömma bort hur man cyklar
  13. bli paranoid och skrika SLUTA FÖLJA EFTER MIG resten av vägen till förskolegrinden

Båda sätten leder från hallen till förskolegrinden, men man måste liksom tänka sig en bred motorväg snarare än ett streck från A till B. På ena sidan av vägen går såna som följer steg 1-3, och på andra sidan går såna som följer olika variationer av 1-13, och överallt på vägen går folk som hittar sina egna lösningar och allt däremellan. Alla kommer fram.

livsfilosofi mot utmattning

På min sida av jobbvägen

På jobbet är jag en person som har en tendens att röra mig på kanten av ena sidan av motorvägen. Jag är samvetsgrann, mån om att göra rätt och att bidra. Jag hatar känslan av att inte dra min egen vikt. Jag har en tendens att överprestera i onödan och säger gärna JA till allt man ber mig om. Det här är en av anledningarna till att jag nästan gick in i väggen efter utbildningen för två år sen, och det är nåt jag behöver ha en strategi för att hantera, så att jag inte ska gå in i väggen på riktigt. 

Görans uppgift

Jag har fortfarande provanställning på nya jobbet, den går ut i december. På jobbet pågår nåt min chef benämner som work-over-load; vi är redan få som jobbar i teamet, fler projekt tilldelas utan att fler personer jobbar med dem. Jag drar inte min egen vikt ännu, det är inte heller förväntat att jag ska det MEN vänligen försök.

Jag försöker. Sen börjar det kännas vanskligt, och då tänker jag på Göran.

Vad hade Göran gjort?

Göran hade inte gjort hälften av min lista och han hade inte brytt sig nämnvärt heller.

Jag kan aldrig bli som Göran; jag måste först vantrivas innan jag kan bli det och då har jag redan sökt mig vidare, men jag tänker att om man som jag har en tendens att röra sig på ena sidan av motorvägen från A till B, så kan det vara klokt att hålla koll på sin motsvarighet på andra sidan vägen. Göran skulle behöva vara lite mer som jag, och jag skulle behöva vara lite mer som Göran. Ibland.

Ta ett ögonblick av din dyrbara tid och betänk alternativen. Det finns alltid alternativ. Min strategi nu är att tänka på vad som är viktigt för mig, och inte tappa det ur sikte. Och rådfråga Göran ibland, såklart. Min livsfilosofi har alltid gått ut på att jag kan välja själv; jag MÅSTE ingenting, men allting har ett pris förstås så vad är viktigt?

Epilog

Den galna morgonen med Adrian i steg 1-13, där minst 26 steg utelämnats här för läsbarhetens skull, kostade mig inte många russin alls faktiskt. Det var jobbigt ett tag men sen när vi kom till garaget och cyklarna så insåg jag att Simon skulle komma försent till skolan. Jag tänkte på Göran och russinen, och så släppte jag stressen. Jag kapitulerade inför Tidens makt och sen fick det hela ha sin gilla gång; det var vad det var. Jag skulle också komma sent, men det var som om det redan hade hänt. En befriande känsla minsann. Det tyckte inte Adrian, men han fyller fem om några dagar, så … det är väl som det måste vara.

Kämpen Adrian med sin nya cykel. Han fick välja mellan den och en tuff cykel i trista färger som låg ute på blocket samtidigt. Klart han väljer den med fin färg, blommor, pakethållare och korg! Det hade jag också gjort.

Har du sett den här? Ibland känns våra försök att komma hemifrån som en parodi på den här:

Att leva i nuet, en fråga för filosofin

I parterapin härom veckan, precis innan sessionen var slut, så frågade terapeuten som alltid hur samtalet hade landat hos oss och jag fick ett filosofiskt ryck.

att leva i nuet
Bildkälla: Pixabay.

På stranden mittemot

Grejen är den att småbarnsåren har varit slitiga för oss – som för så många andra par under deras småbarnsperiod – och mycket har förändrats. För både Björn och mig är terapin en utvecklingsresa i ganska hög fart, och allt som liksom kommit farande med strömmen under åren har inte alltid bara flutit förbi. En del ovälkomna saker har fastnat, och legat och mojsat till sig vid flodbanken. Såna saker ruckar vi loss under terapin och skickar ut i strömmen igen, men när de försvinner lämnar de små gropar och hål efter sig och där blir marken ojämn och instabil – tills floden har jämnat till kanten igen.

Jag kom att tänka på att när vi nu står där vid våra strandkanter, Björn och jag, och jag tittar på min sida och ser att den blivit lite hackig och ojämn, att … kanske är det så den alltid har varit.

Alltså, kanske har min strandkant alltid varit lite hackig och gropig, och att den sett jämn ut på grund av saker som lagt sig tillrätta i de små hacken och hålen. – Eller, så är den egentligen jämn och fin men hackig just nu som ett resultat av livet.

Vi finns bara här och nu

”I nuet spelar det här ingen roll,” sa vår terapeut. ”Här och nu ser din strandkant ut som den gör, oavsett hur det varit från början, och det är det vi har att utgå från. Allt vi kan göra är att leva i nuet.”

Så är det förstås. Men det spelar ändå viss roll för mig, för min inställning till mig själv. Jag har alltid sett mig själv som jämn och fin i grund och botten, men i och med terapin har jag börjat undra om jag kanske egentligen inte är så himla slät. Att det är min sanna grund som nu bryts fram i vattenbrynet, och det är i så fall en sida av mig själv som jag måste vara snällare med. Om den är en del av mig, så kommer den vara det även om 20 år även om det går att jämna till den lite. Men om ojämnheten å andra sidan är ett resultat av en period i livet, så kommer det gå att slipa till den så att den blir jämn och fin igen.

”Vi finns bara här och nu,” sa terapeuten då. ”Vi har alla en jag-känsla, en självuppfattning som vi kan se som en kärna i oss själva som alltid har funnits, en röd tråd genom hela livet, men det finns forskning som pekar på att det där är en illusion. Vi behöver ha ett sammanhang, en fast punkt i oss själva, men vi utvecklas och förändras hela tiden så det där med en fast grund är en efterkonstruktion som hjärnan gör för att hålla ihop självbilden.”

Sen skrattade han i och för sig och tillade: ”Fast sen finns det forskning som pekar åt det motsatta hållet också, såklart.”

Att leva i nuet, en fråga för filosofin?

Jag har funderat mycket på det han sa. Det låter logiskt, förstås, för det gör forskning. Men jag tror att sanningen sällan är så enkel, och frågan är mer komplex än så.

Om vi tittar på barn, till exempel, så har de vissa mer framträdande personlighetsdrag som de alltid haft. När de blir vuxna så sitter dragen kvar, bara det att det utvecklats olika mer eller mindre bra strategier kring dem.

Jag själv, till exempel, är stolt. Det har jag alltid varit, så länge jag kan minnas och min mamma håller med … men det är kanske också efterkonstruktioner. Vi får nog aldrig veta det, men intressant är det icke desto mindre och hur det än ligger till, så har vi bara nuet att utgå ifrån. ”Nu” är allt vi kan veta, så den där klyschan om att Leva i nuet är kanske djupare än den ter sig där den hänger som ett print i hallen hemma hos folk.

Vad tror du om det här?

Agnostikern som vacklade till första dagen på semestern

Playa de las Américas, Teneriffa

Ibland tänker jag att de som bekänner sig till ateismen – vilket större delen av min släkt mig veterligen gör – ändå måste vara ute och cykla. Till den grad att de trillar över kanten på kartan.

Filosofiskt reserverad som jag är (diplomatisk term för velig, feg och vek enligt somliga) kallar jag mig agnostiker – “agnostiker” i den betydelsen att jag inte bekänner mig till någon specifik religion eller tro på högre krafter, men att jag å andra sidan inte alls är övertygad om att ingenting sådant finns.

Men du vet, så finns det stunder – du känner kanske igen det – när jag tillfälligt trillar över i absolut säkerhet på att någonting (ödet, gud, universum, andar, whatever) lägger sig i.

Jinx

Första kvällen här pratade jag och Björn om magsjuka, detta apropå att båda pojkarna verkar … inte dåliga i magen, men nära nog, plus att de på transferbussen till hotellet beordrade alla att INTE DRICKA KRANVATTNET. 

Björn hatar magsjuka. Vem gör inte det, tänker kanske nån då men ser du, JAG hatar inte magsjuka. Jag ogillar det starkt, visst, men jag har det hellre själv än att nån i min familj har det. Magsjuka, och då tänker jag på typ matförgiftningsvarianten där man är aktivt sjuk som fan i 6 timmar, och sen svag i ett dygn och sen är det bra, är inte så farligt. Jag mådde betydligt värre som gravid.

Så, den där första kvällen på Teneriffa när Björn sa “vi vill ju inte ha ett till Björnrike*”, så sa jag precis det. Och så sa jag att om det stod mellan att ha 8 dagars mens, ELLER 6 timmars magsjuka, då är jag inte så säker på att jag skulle välja mensen.

Så tillbaka till spåret om högre krafter: Du kan förstås gissa vad som hände dagen därpå. Jag menar, mensen kom på kvällen och dagen därpå risade magen ihop. Som på barnen, bara det att jag är vuxen och hanterar det inte genom att fortsätta springa, utan istället slutar jag äta och ser till att alla vet om att läget är ostabilt.

Så nice.

Men, oroas icke, ty det gick över. På 24 timmar.

Tack, Universum eller vem/vad det än gäller, för att jag tilläts bli påmind om att det kan vara klokt att vakta sin tunga ibland.


*”Björnrike” har blivit ett uttryck i vår familj nu. Man vill ju inte ha ett till Björnrike, liksom.

Summering 2015

Jaaa…Vad ska man säga? Det hände så ovanligt många stora saker (2), och sen så ovanligt få olika saker i mitt och vårt liv, att det är svårt att skriva ihop en sammanfattning värd namnet. Jag menar, vi köpte hus och jag födde en unge som gjorde oss till föräldrar, men sen, i efterdyningarna av detta som höll i sig resten av året, så hände inte så mycket – i alla fall inte när man ställer det i relation till dessa 2 stora händelser.

Anyway, vardagen är vad som gör livet. Min pappa brukar visserligen säga att när man är 83 år och ser tillbaka på sitt liv så kommer alla de där dagarna man tillbringade på jobbet att flyta ihop till en grej, och så kommer man se mycket tydligare allting runt omkring som man fyllt sitt liv med. Då gäller det att inte ångra något. Jag håller med, men menar också att alla de där dagarna man tillbringar på jobbet inte får bli grå. Man spenderar alldeles för mycket tid, för stor del av sitt liv, där för att det bara ska vara värt en axelryckning.

Detta för oss till kärnan i resonemanget, min livsfilosofi: memento vivere, remember to live (typ). Jag har 12 veckor och en Thailandsresa kvar på min föräldraledighet, och jag börjar tycka det är lite jobbigt. I början av ledigheten tyckte jag det var skönt att vara hemma, det höll i sig ett par månader och sen längtade jag tillbaka till jobbet som bara den. Nu har jag äntligen börjat landa i att vara hemma, jag trivs. Jag längtar inte alls tillbaka längre.

Det är inte ett alternativ att vara hemma längre med Simon. Det är jätteviktigt att Björn får vara hemma med honom, kanske viktigare för Björn än för Simon, och eftersom Björn börjar nytt jobb till hösten så går det inte att skjuta på den perioden… men jag mår nästan dåligt vid blotta tanken på att vara borta från min son. Jag jobbar visserligen bara 4 dar/veckan, men jag slutar sent på tisdagar och börjar übertidigt på onsdagar så då kommer det bli som om jag var borta från honom ett helt dygn i sträck. Små barn mår inte bra av det, och mammatramsare mår definitivt inte bra av det. Ve och fasa.

Memento vivere. Något måste göras, vi får se vad det blir. Spännande.