Etikett: leos lekland

Simon är på kalas / Simons kalas

En annan mamma i samma sits

Jag skriver dessa rader nedsjunken i en fåtölj i grönt konstläder. Jag har lagt beslag på en fåtöljgrupp om 3 fåtöljer med ett runt litet cafébord i mitten. Då och då stressar personal upp och nedför en skranglig spiraltrappan i metall intill mig, och från övervåningen hörs kakofonin av många barns vilda lekar. 

Ja, jag sitter i leklandets cafédel. Det är söndag lunchtid, Simon är bjuden på ett kalas i Piratrummet och vi är överens om att jag sitter här. 

“Jag sitter i caféet där nere,” sa jag till mamman när jag lotsade in Simon i rummet vid kalasets start. 

“Ok,” sa hon med lite större ögon än vad hon brukar ha, och jag förstod henne.

“Simon vet var jag är, så om han springer ut sen så behöver du inte oroa dig för honom.”

“Jaha, ok vad bra!” Hon såg lättad ut. “Jag känner mig typ nervös!” la hon till med ett litet skratt, och syftade på hela tillställningen.

“Jag förstår dig, jag har gjort det här 2 gånger nu. Det var svettigt!” 

Jag såg hur ögonen blev större på henne, bara lite, och skyndade mig att säga att det skulle gå bra.

Jag avundas henne inte. 

Simons kalas

Kalas på leos lekland rymdrummet
Glada ungar i Rymdrummet. Under en kort stund var nästan alla där samtidigt.

Simon firade sitt kalas i Rymdrummet för inte länge sen. Alltså förvirringen och frustrationen hos oss som föräldrar var om möjligt ännu högre än förra gången med Adrians kalas. Det var hemskt även den här gången, och jag kommer aldrig göra om det. Vi kommer aldrig mer ha kalas på Leos lekland, det är värdelöst för föräldrar. Simon var nöjd däremot, och det är förstås det viktiga, men vi la så mycket tid på att fånga in barn och personalen var nästan inte där alls och jag bara kände att för helvete, jag har hellre kalas hemma för där vet jag i alla fall vad planen är. Där försvinner inte barnen bara sådär. Äsch, jag är fortfarande arg på dem för blålögnen “du kan vara med så mycket du vill eller luta dig tillbaka och sippa på en kaffe i vår bistro”. Snack. Så för din bekvämlighets skull har jag korrat deras infotext om barnkalas nedan:

På Leos finns kalasmästarna serveringspersonalen som hjälper er att fixa drömkalaset hälla upp saft en gång! Välj ut ett eget partypyntat kalasrum och bjud in alla leksugna, resten fixar vi. Du slipper alltså baka, trixa, ordna, diska och städa. Mer kalas kaos och mindre knas sinnesro helt enkelt! Och du kan måste vara med så mycket du vill hela tiden eller luta dig tillbaka och sippa på en kaffe i vår bistro annars finns det inga barn kvar i rummet när glassen kommer och dessutom kommer du bli tvungen att säga till väntande föräldrar att du inte vet var deras barn är. Kalas på Leos – en drömpresent stressmocka för alla föräldrar!

Men igen; Simon var glad, och nu är det över. Det som barnen egentligen tycker är roligt är ju själva leklandet – och att de får presenter såklart. Men man kan åka till leklandet med kompisar, utan att ha kalas för det. På vägen hem pratade vi om det, och Simon sa att han nog kunde tänka sig att vara på badhuset nästa år. 

PS

Vi har givit Leos Lekland feedback på båda våra kalas, utan uppföljning. Barnkalas är väl inte deras kärnverksamhet, tänker jag.

Adrians femårskalas del 2: Mina drömmar krossade under total succé

”Du behöver inte göra nånting”

På dagen en månad efter Adrians födelsedag gick hans kalas på Leklandet av stapeln.

Herrejösses.

Hemsidan skryter med följande drömscenario:

Välj ut ett eget partypyntat kalasrum och bjud in alla leksugna, resten fixar vi. Och du kan vara med så mycket du vill eller luta dig tillbaka och sippa på en kaffe i vår bistro. 

Hah! Du, om vi hade följt deras tips att gömma oss i bistron så hade kalasrummet snabbt tömts på folk och de hade fått stå där själva med sina popcornmuggar.

Jag levererade nödlösningar på löpande band

Jag fick på stående fot hitta på saker för ungarna att göra medan Björn letade efter kalasvärden som försvunnit. Paket staplades på bordet, alla ungar tuggade popcorn och välte ut saftglas och slog på rymdrummets extremt högljudda knappar med raketljudeffekter.

Det ljuden saknade i kvalitet tog de igen i volym.

En högkänslig pojke hade svårt att ta händerna från öronen, en annan tyckte inte om popcorn eller glass, några var försenade och det hade gått 5 minuter sedan vi stängt reträttvägen ut till leklandet (dvs dörren). 

Här var inte riktigt läge att “luta mig tillbaka och sippa på en kaffe”, här var snarare läge att ta på sig kaptensmössan, peka med hela armen och styra upp ett stadigt havererande event. 

Så vi sjöng för Adrian, och han fick öppna sina presenter medan alla pratade och tjöt i munnen på varandra och nån återupptäckte rymdknapparna på väggen. Till det realistiska ljudet av en långsamt lyftande rymdraket kom kalasvärden tillbaka och förklarade att han hade fixat med glassbomben. 

“Ok, jag trodde att nån av er skulle vara här hela tiden och ta hand om det här,” sa jag.

“Ja men vi är här. Vad vill du att vi ska göra?”

Wtf? Rädda mig ur det här såklart – sa jag inte. 

“Vill ni ha glassbomben nu,” fortsatte han när jag stod mållös.

“Ja snälla. Nu.”

Plötsligt tyckte barnen att det var slut

Det gick bra en liten stund till, personalen kom in med glassbomben och alla sjöng, igen. Sen blev några klara och försökte gå ut till sina föräldrar, så vi fick stänga in dem och lovade att be föräldrarna komma. Stadigt troppade barnen av och ville ut och springa i leklandet, och när kalasvärden dök upp nästa gång så var det precis i tid för att fånga Adrian och ta med honom till den utlovade “skattkammaren” där han skulle få en present. När de kom tillbaka hade värden med sig en plastpåse med godispåsar, men vid det laget var alla barnen (utom ett) återförenade med sina ansvariga vuxna så jag fick gå omkring och ropa in dem igen för att de skulle få sina påsar.

Det gick nog bra till slut

Vi hade rummet bokat för en timme. Efter 35 min var allt över, och jag stod och flämtade i kalasrummets dörröppning. En av gästernas mamma kom fram och tackade så mycket för kalaset. Hon berättade att hennes son verkligen hade sett fram emot det här och att han var jättenöjd, och så berättade hon att de inte hade börjat med kalas ännu. 

“Det låter klokt av er,” sa jag svettigt och berättade att det var svårt att inte ha för Adrian eftersom Simon fått. Vi småpratade lite och hon sa skrattande att det här kalaset satt ribban högt för förväntningarna hos hennes pojke. Hon var väldigt trevlig, och jag tänkte igen att det verkligen är synd att man inte hinner prata mer med andra barns föräldrar. 

Det vara bara en förälder som jag inte fick tag på, och som resultat gick jag runt i leklandet utan att ta ögonen från hans dotter som for som en flipperkula uppe i ställningarna i ca 30 min. Man vill ju inte behöva berätta för en anna förälder att man tappat bort deras unge – men som en av papporna sa; det är ett lekland. De är ju nånstans här inne. Till slut svarade i alla fall flickans mor på sms med pappans nummer.

“Jaha, ja jag står här utanför ingången. Jag kommer in,” sa han. När han äntligen dök upp och jag pekat ut hans dotter för honom, sjönk jag ner tillsammans med Björn och Jonna i en sån där klumpig skinnsoffa de har stående lite här och var, och stirrade tomt. 

Djupt andetag

Det var över, och det hade gått bra. Ingen hade skållat sig, ingen hade lyckats rymma (utom en under ett par minuter), ingen hade trampat barfota i rävbajs och ingen hade uppenbart vantrivts. Fantastiskt. 

Nu är det ett helt halvår till nästa kalas, för om ett halvår fyller Simon år. Han har redan bestämt att det ska vara på samma ställe …

Jag har inte haft tid att meddela leklandet vad jag anser om reklamen VS verkligheten. Lite av det är mitt eget fel, som inte ringde och pratade igenom det hela med dem i förväg; om jag hade gjort det, hade mina förväntningar varit annorlunda och jag hade haft med mig både plan A, B, C och D för säkerhets skull. Det var ju inte dåligt egentligen, det bara blev det när det krockade med mina förväntningar på att kunna ”luta mig tillbaka” och i princip bara se till att våra pojkar uppförde sig lämpligt.

Vi frågade Adrian vad han tyckte, och han älskade det. Han var så lycklig, och trött, när vi kom hem – men det hade han varit ändå tror jag, oavsett var vi hade hållit kalaset.

Vi firade valborgsvädret på Leos Lekland

Valborg

Jag kan inte komma på några roliga barndomsminnen från Valborg. Det handlade alltid om att gå ut på kvällen i för kalla kläder (jag frös jämt) och titta på en brasa. Vid brasan, som alltid tändes mycket senare än vi kom dit, stod jag stelfrusen och försökte värma mig men det var lite för hett, så jag var tvungen att byta eldsida med jämna mellanrum. Där stod jag alltså, och snurrade som ett fruset grillspett vid elden och längtade hem, medan de andra gick runt och köpte lotter och lyssnade på vårkören och jag-vet-inte-vad.

De roliga minnen jag däremot har från Valborg involverar alkohol och vänner inomhus, och kanske är det så att Valborg i huvudsak är tonåringars och unga vuxnas högtid.

Förra året var vi och tittade på firandet en stund på eftermiddan, det var intressant för Simon eftersom det fanns brandbilar på plats, men i år blev det inte av. Våra barn är alldeles för små för att vara kvar på nån äng med en otålig och stelfrusen mamma ända till kl 20.

På Leos Lekland 1a maj

Ösregn, 7° varmt och genomgrått. Simon bröt trenden och sa att han inte ville gå ut, så vi kom på en (för oss) ny grej: vi åkte till Leos Lekland.

Vi har inte varit där tillsammans förut eftersom vi fått för oss att det var 3-årsgräns, men så tog Jonas med Simon dit för några veckor sen och berättade att det funnits många mindre barn där också, så igår drog vi dit.

”en mötesplats för familjer med fokus på lek och rörelse”, och ”koncept med lek, bus och rörelse för hela familjen”.

leos leklandDet där med ”hela familjen” stämmer, för varje barn måste ha en vuxen med sig som bär ansvaret. Alla klätterställningar, kryptunnlar, studsmattor, bollhav, rutschkanor, cykelbanor m.m. är stora nog för vuxna för det måste de vara. Och där kryper vi, minst lika glada som barnen.

Vi var där när de öppnade vid 10, och den första timmen var ljudnivån och beläggningen helt ok; jag hade förväntat mig påfrestande decibel och trängselkaos, men det gick mycket bättre än så. Frågan är nästan vem av mig och Simon som hade roligast.

Barnen var i rörelse non stop, utom när vi åt lunch, och det var följaktligen jag och Björn också. Men även om vi liksom klättrade omkring lite i lugn och ro, så verkade det som att ungarnas upplevelse av förmiddagen såg ut mer så här:

Simon när vi skulle hem:

”Neheheheheeeeeeeeej…! Jag vill inte gå heeeeeem!” utbrast han och satte sig ner och började protestgrina, sen försökte han rymma, sen försökte han en annan vinkel:

”Jag vill GÅ hem! Uähähä!! Jag vill inte åka biiiiiiil!”

Jag sa att vi skulle komma tillbaka en annan dag igen, för det ska vi – jag måste ju ha en unge med mig som ursäkt. Dessutom är det ett fantastiskt ställe att åka till om man har barn med mycket spring i benen, som Olle och Bolle.

OBS! Ej sponsrat.