Tips för föräldrahälsan: Dämpa leksaksljud utan att stänga av

Life hack-tips till ALLA föräldrar

På tal om födelsedagssuccén förra veckan, så fick Simon en polisbil i present på fikat eftersom han hade önskat sig ”bilar som låter”.

Den här låter. Ordentligt. Det är de orangea knapparna som utlöser oväsendet, och det råkar vara precis där man håller fingrarna när man bär den, visade det sig. Den låter, med andra ord, i princip oavbrutet.

Dämpa leksaksljud (för allas skull)

Här, kära medoffer i leksaker-som-låter-kaoset, kommer ett fucking life hack. Vi fick höra nånstans att det hjälper att sätta en tejpbit över hålet där ljudet kommer för att dämpa det, men då våra fingerfärdiga pojkar älskar tejp så löste vi det lite mer permanent.

Dämpa leksaksljud

Ja. Sätt en limpistol i öppningen och tänk på the greater good. Den låter fortfarande lika mycket, men den låter inte lika högt. Nu är det definitivt uthärdligt, och nej – Simon har inte märkt nåt. Allt är väl.

OBS!

Kom gärna ihåg att barn som fortfarande biter och gnager på allt, INTE ska ha sånt här lim på sina prylar.

Här finns förstås utrymme för variation – alla går kanske inte runt med en limpistol i bakfickan – och det finns säkert andra liknande lösningar som funkar lika bra. Berätta gärna hur du löst det hemma hos er!

När barnen leker med MINA leksaker

Mera prylar!

Mamma kom med en kasse leksaker till barnen för några veckor sen. Inte vilken kasse som helst däremot, utan en vida omtalad sådan – i alla fall i vår familj – som varit både försvunnen och på vift, ibland samtidigt, i flera år. Till slut kom den i dagen när min mors före detta skulle röja i sin källare och hittade den.

Den innehöll en hel del, men de grejer som varit försvunna och dessutom saknade var ett BRIO-tåg med träräls, tillsammans med lite tillhörande träd och hus och djur (!) i trä.

När hon kom hit med den var även min bror här, och varken han eller Simon kunde hålla sig tills att kassen hunnit upp på Simons rum.

Nostalgitripp

Frågan är vem som blev gladast över tåget; Simon, Jonas eller jag? Alltså SÅ mycket barndomsminnen kommer från det där tåget.

Simon, Jonas och jag satt runt högen med tågräls och började plocka. För ett kort ögonblick var det som att vara liten igen… ända tills Adrian, som är liten på riktigt, mullvadade sig förbi folk och genomförde ett regelrätt stage dive tvärs över alltihop – det var för övrigt då vi upptäckte att en av tågbommarna brutits av nån gång under årens lopp och blivit vass.

Simon gillar fortfarande tåget, men för att få vara ifred från lillebror måste han sitta i sin säng med det och en direkt konsekvens blir förstås att det inte leks så mycket med.

leksaker i trä

När Adrian blir äldre, och vi törs låta honom leka med tåget han med utan att vara rädda att han ska bryta av rälsknopparna – befogad rädsla med tanke på att han bröt av vår köttång i bambu med bara händerna härom dan – så hoppas jag att de kommer slita tåget lika mycket som vi gjorde när vi var små.

SaveSave

Pappor VS mammor på öppna förskolan

Jag kom på en sak när vi var på öppna förskolan i torsdags som behöver ett eget inlägg.

Som vanligt

Vi brukar vara där mest på tisdagar, för då är det också babycafé samtidigt vilket gör att snittåldern på barnen är under året. Som konsekvens av det är det oftast bara mammor som är där med sina barn. Inte så konstigt, och jag har aldrig reflekterat över det mer än så – utöver att de konversationer som jag hör andra mammor emellan samt de som jag själv dras in i ger mig så lite att det nästan tar av mig istället. Förstår du? Det är som en ateist som närvarar vid ett katolskt dop; man respekterar andras tro och filosofi utan att dela den, men när prästen nästan går upp i falsett av hängivelse sitter ateisten och mentalt stoppar fingrarna i halsen.

På riktigt?

Jag menar, kan vi, nån gång, IBLAND, avvika från att tjata om våra bebisar och deras påhitt? Va? Eller om vi nu inte kan behandla andra ämnen, kan vi åtminstone ha lite humor? Jag har för länge sen lagt ner att släpa konversationer om annat framåt när folk mest sitter och hummar artigt och väntar på att jag ska prata klart.

Jag hakar på bebisallvaret ibland, det händer ju att nån säger nåt som man kan ha nytta av, men numera ser jag det som att jag är där för Simons skull, inte min egen. Det går jättebra. Jag känner inget behov av den sortens samtal som de andra mammorna delar med sig av, så det är lugnt.

Men när det bara är pappor där

Hursomhelst. Vi var som sagt där i torsdags, och det var nästan bara pappor där.

Stämningen var heeeeeeeelt annorlunda. Jag hörde två pappor som diskuterade Ryssland, Nazityskland, flykt och nya samhällen. En gick runt och letade efter sitt barn med jämna mellanrum, en hade installerat sig i myspölen och halvsov, en annan fokuserade fullständigt på fiket där en personal höll på att grädda våfflor.

Ingen roterade runt sin unge som om de två utgjorde ett eget solsystem. Ingen kom springande från ingenstans, halkade och slog sig halvt fördärvad på golvet därför att barnet börjat peta på ett annat barns leksak (ja, en mamma gjorde det mitt framför mig en gång) Inga diskussioner om barnens sovvanor före/under/efter promenad/lunch/förskola/biltur/blääää. Nej. Här skrattade man åt sina barn, här pratade man om Ryssland och åt våfflor utan att klaga på magen som MYSTISKT nog inte vill bli platt igen.

Så uppfriskande.

Jag är mamma. Jag låter kanske precis som alla andra mammor. Jag har kanske noll självdistans och är i så fall lyckligt ovetande om det… Men hur det än är så behöver vi ändå stödet vi får hos andra mammor, och det är ändå skönt att veta att om jag skulle behöva gå dit och ventilera så skulle folk definitivt lyssna.

A weird thing

En sak hände däremot, som jag tror har med att göra att det var lite äldre barn (dvs 1,5 år): Ganska nära oss satt en pappa med sin son som körde runt med en leksakstraktor i plast. Pojken hade fått tag på massa djurfigurer som han la på flaket och skjutsade omkring. Pappan plockade upp en duploflicka, en sån där som är alldeles rund, från golvet och frågade pojken om han tyckte att flickan skulle få köra traktorn. Utan att invänta kommentar började han försöka pula in henne genom traktorfönstret, men hon var rund som en tunna och fönstret förblev fyrkantigt, hur han än försökte. Jag fnissade och frågade om flickan var för tjock för att komma in genom fönstret. Pappan blev lite stel och rättade mig:

”Ja, hon har för stor klänning på sig i alla fall.”

öppna förskolanHoppsan då, förlåt mig. Är det lika laddat att säga ’tjock’ som att uttrycka sig negativt om invandring? Det visste jag inte. Det fanns dessutom ingenting på den leksaken som indikerade att hon hade en klänning på sig.

När barn börjar prata får man anledning att se över vilka värderingar man vill förmedla till dem, och hur man bör uttrycka sig för att lyckas. Den här pappan tyckte uppenbarligen att man inte fick säga ’tjock’, jag respekterar det, och vid närmare eftertanke så borde jag ha sagt rund istället eftersom det var det hon var. Det går inte att lägga en rund kloss i ett fyrkantigt hål, även om klossen har ett ansikte och flätor och det är inte, vill jag bara understryka, en metafor. Där nånstans i tankegången blev jag sådär less igen som jag brukar bli bland mammorna.

Alltså, det känns som att allt ska vara så jäkla PK hela tiden. Idag är man till exempel rasist* bara för att man ifrågasätter Sveriges sätt att hantera sin invandring. Det finns så många känsliga ämnen och man måste hela tiden vara beredd att förklara att man inte menar nåt som man inte sagt, eftersom folk är så nedrans snara att dra förhastade slutsatser och man blir ju nästan nervös för att råka ha fel och dömas.

Jag är… jag vet inte, ”fel”, för att jag säger ’tjock’ istället för att skylla på kläderna, men ingenting kommer hindra barnen från att införliva ’tjock’ i sitt ordförråd och använda det om andra barn, vuxna, hundar, kläder och allt annat.

Jag tänker så här: När man ska lära sig ett nytt spel så lär man sig basreglerna först, svart och vitt, för att förstå vad spelet går ut på. För att bli en skicklig spelare lär man sig sedan alla undantag och finesser, dvs alla nyanser och alla färger som finns mellan svart och vitt. Jag tänker att det är så det måste vara för små barn; de kan ingenting om någonting så de lär sig världen i svart och vitt.

Vad eller vem man kallar för tjock är en nyans däremellan. Ibland går det bra, ibland inte, och ibland beror det på.

Om jag lär mig från början att man inte får säga ’tjock’, då kommer det hinna bli ett skällsord innan jag lär mig nyanserna. Nu är ’tjock’ visserligen redan ett skällsord för många barn, men jag tror inte vi kan ändra på det. Tar vi bort ordet kommer bara ett annat som ersätter.

När jag kallade duploflickan för tjock så riktade jag mina ord till pappan, inte pojken. Det var på skämt, men det fattar naturligtvis inte ett barn på 1,5 år.

Jag var själv 14 år och gick i 9an när jag lärde mig känna igen ironi utanför hemmet. Ironi är inte en av alla gråtoner mellan svart och vitt, ironi är en färg, en finess, som inget barn bemästrar.

När pojken hör mina ord så hör han bara dem, inte allting som ligger och glittrar under ytan. Så vid närmare eftertanke så har nog pappan rätt… kanske. Jag kanske borde ha dåligt samvete. Man kan tycka att öppna förskoleålder är lite väl tidigt att börja tänka på sånt här, men man måste väl börja nån gång.

Jag orkar inte tänka rakt i frågan. Jag har lite tid på mig att fundera ändå – nästan ett år 🙂


*NEJ, jag är inte rasist.

 

SaveSaveSaveSaveSaveSave

Från fail till färdig babymobil

mobilfailOvan bild handlar om hur det blir när man försöker gå från idé till slutresultat utan att bocka av diverse nödvändiga steg på vägen. När man sovit på saken och tar sig själv i kragen blir det såhär:

babymobil 1

Tejp. Länge leve tejpen.

babymobil 2

babymobil 3

babymobil 4

babymobil 5

Lite osäker på paljetterna och det svarta tyget… Figurerna ska fästas ordentligt, lejonet ska ersättas av en speldosa och så. Alla figurerna utom lejonet kommer från mammas resa till Krakow. Tyvärr är deras hemsida bara på polska, men ändå; deras visitkort:welnaibawelna

Mobilfail

Mamma var också i Krakow för nån vecka sen, men på semester till skillnad från Björn. Vi har pratat tidigare om hur dyra babymobiler är så hon hade tänkt virka egna figurer och göra sin egen mobil, men så hittade hon handgjorda figurer i Krakow för 25 kr/st.

Vi tänkte i torsdags att det skulle gå att göra själva ställningen av 2 järntrådsgalgar, men det blev toksnett och det hade blivit en sorglig installation.

Jag beställde hem en mobilarm som man kan klämma fast på både vagga, spjälsäng, liggdel eller stolsrygg eller whatever som jag var och hämtade igår. Jag ville ändå testa armen så nu sitter en väldigt instabil ”mobil” på ett av ryggstöden i köket.

mobilfail

Nu vill jag bara påpeka att jag på intet vis betraktar den här babymobilen som ett avslutat kapitel. Förtsättning följer.