Kungsberget med barnen – första gången

Jag berättade att vi skulle till Kungsberget här för några dar sen, men sen sa jag inget mer och jag MÅSTE berätta hur vi hade det!

Låga förväntningar

Alltså … wow. Du minns kanske vår erfarenhet av Björnrike förra året? Det var en svettig vecka, på flera plan. Först och främst hade pojkarna nätt och jämt repat sig från magsjukan, sen så bodde vi i en lägenhet som låg lite långt från barnbacken så vi var tvungna att ta bilen för att komma dit. Sen ville pojkarna bara åka kanske 2 åk, ett till under muta, möjligen ett till för att vi typ bönade och bad. Trots det så var vi ändå nöjda, allt som allt. 

Jag och Björn hade kanske helst åkt till Idre eller nåt i en vecka, meeeen att åka till Kungsberget med barn är lättare helt enkelt därför att det ligger närmare hem. Drygt två timmar med bilen är väldigt rimligt.

Nu när vi åkte till Kungsberget förra torsdagen så tänkte vi att ja, varför inte, vi kan ju dra hem om det inte är kul. Det skulle vara ca 6 grader varmt, och regna på lördagen, men jag hittade en bra lägenhet på “Verandan” så vi packade och åkte så fort Björn kom hem från jobbet på torsdag eftermiddag. 

Ankomst

Vi kom fram lagom till normal läggtid, så det blev stoj och stim medan vi packade upp och bäddade och Björn hämtade alla hyrskidor.

Simon hittade lösa föremål i bastun.

Jag sov fantastiskt dåligt första natten, pga Björn. Han sov oroligt och sängen betedde sig som en vattensäng – det visade sig för övrigt vara två enkelsängar som jag upptäckte satt ihop med plastband när jag desperat försökta dra loss min säng från sjögången som min sambo genererade. 

Säsongspremiär

På morgonen kollade de på barnTV – vilken grej! Vi har inte TV, vi netflixar som så många andra men TV har vi inte känt behov av – medan vi drack upp vårt te i lugn och ro (semesterpoäng!). 

Förmiddagen var grå och varm, i alla fall för mig som trott att vi skulle stå stilla och gnälla 90% av tiden och alltså hade klätt mig som om det vore -10°. Men till min ordlösa, gapande förvåning stod ingen stilla, och pojkarna behövde minsann inte be mig två gånger om att åka hit eller dit. Vis av förra årets erfarenheter tänkte jag att nu jävlar gäller det att haka på när de visar intresse.

Muta muta mutaaaa

De åkte glatt ett tag, sen ville de gå hem. Då tog jag fram russinpåsen och sa att man får russin varje gång man kommer upp. “Upp” i sammanhanget var slutet på rullbandet, som de med ny energi åkte själva. Dansande. Jo, precis, dansande. 

Sen var det dags för lunch, så vi tog knappliften upp och gick den korta biten till lägenheten, käkade och sov. Jag var helt slut så jag sov också, efter att ha fräst nåt sympatiskt åt Björn om att allt var hans fel. Det kändes mycket bättre på eftermiddagen sen, kan jag säga. 

Efter mellis ville pojkarna inte gå ut. De hade hittat på nån lek och skulle minsann vara kvar i sina våningssängar och kasta kläder på varann, men Björn tog bestämt tag i dem och sa att nu går vi ut. Ut! Vi är inte här för att sitta inne.

Pojkarna protesterade högljutt, Simon protestgrinade och Adrian lekte överkokt spaghetti med skrynkligt ansikte och skrek att han inte ville. 

Jag tänkte att shit, undrar om vi sabbar skidglädjen nu genom att tvinga ut dem. Jag hade inte behövt fundera på det, egentligen visste jag ju att det var deras vanliga våga-vägra-förändring-föreställning, men när jag så gärna vill att nånting ska bli bra så har jag en tendens att bli en riktig softis.

Succén

Anyway, vi gick ut igen. Nu var det mörkt, men det har ju aldrig hindrat någon så vi körde på. Humöret var ännu bättre än på förmiddagen, energin och viljan ännu högre och modet var med oss. Och hör och häpna; båda två åkte själva nedför backen bredvid rullbandet strax innan middag.

Dag 2, lördagen alltså, var det mer folk och om möjligt ännu gråare, men vem bryr sig? Ut, upp, glada miner och entusiastiska befallningar om riktning och och fart om ”Mera! Igen! Åk mamma, kör nu!”.

När pojkarna sov middag gick jag ut och körde själv. Jag lyckades, helt i enlighet med hur jag gör saker, åka vilse. Just det, vilse. På Kungsberget. Har du sett pistkartan? Hur är det möjligt, liksom.

kungsberget pistkarta
Bildkälla

Inte för att det gjorde nåt, backarna är inte långa men jag fick ändå upp lite fart här och där och tyckte liksom att det hela var en himla bra dag.

På kvällen tog vi knappen med dem upp till Nintendo-backen. Det är en bred pistad bana i skogen med Super Mario-figurer och grejer. Såhär på kvällen var den upplyst av blå och röda strålkastare, och pojkarna tyckte det var riktigt spännande.

På söndagen förlängde vi skidhyra och liftkort och åkte fram till lunch. Det var otippat vackert väder och kallt kallare så den våta snön hade frusit till under natten. Vi tog med oss pojkarna ända upp på toppen, eftersom det gick så bra att åka med dem mellan våra skidor.

toppen på kungsberget
Adrian. Rutinerad skidåkar-treåring kontemplerar förhållandena medan sega föräldrar orienterar sig och fotar.

Mjölksyran i benen var total när vi åkte ner för att äta lunch, bara så du vet. Men det var mer än värt det. Jag hade aldrig vågat hoppas på att vi skulle komma så långt på bara en enda dag, och sen dessutom fortsätta se fler framsteg även dagen därpå. Vi är rent lyriska över hur bra det blev alltihop, och hoppas att vi får möjlighet att komma iväg i alla fall en gång till innan den här ”vintern” tar slut.

I eftermiddag åker vi till Kungsberget!

Trots att utförsåkning är min stora passion – eller i alla fall en av dem – så har jag aldrig varit på Kungsberget. Eller säger man ”i” Kungsberget? Hursomhelst, i eftermiddag åker vi dit och stannar till på söndag.

Upptakten

Det hela började med att en väninna, som är i Porto i några veckor, ville att jag skulle komma och hälsa på. Vi snackade förra veckan och besöket gällde denna vecka. Jag behöver knappast lista småbarnsfamiljens problem med kort varsel här, så efter en hel del om och men så ströks det ur kalendern.

Både ”ledsen” och ”besviken” är för starka ord, eftersom jag aldrig trodde att det skulle gå vägen att komma iväg med så kort varsel, men låt oss säga att jag känner ett sting av saknad. Saknad efter äventyr med min vän, och saknad efter friheten att kunna göra just sånt här spontant.

Hursomhelst, med resandan väckt så tänkte jag ut en surrogatplan: Vi åker hela familjen till Kungsberget i eftermiddag.

Planen är att åka skidor med pojkarna i 2 hela dagar och mysa på kvällarna med varm choklad och filtar och övrigt fluff (vi har hyrt rum), men jag är medveten om sannolikheten med 6-gradigt duggregn och effekterna av att ha en hållning som, och i vissa fall även funktionen av, en väggkonsol flera timmar per dag. Men det är det värt. Det är inte Porto, men det är skidor.

Detta är min helt realistiska målbild.

Nästa vecka

Nästa vecka händer det lite saker. Jag har fått tid med min gamla terapeut (yeeey!), 2 gånger för att komma igång. Anledningen är bland annat hur jag mådde i somras, och sen samma saker som jag sökte för när Simon var typ 8 månader (vakenmardrömmar och mental katastrofberedskap), men det kommer säkert upp massa annat. Jag känner i kroppen att jag ser fram emot första mötet med viss lättnad, ungefär som att få en värktablett, men jag vet i huvudet att första mötet snarare funkar som en stålhandskad örfil. Så det blir kul.

Pappa kommer i alla fall upp och hälsar på nästa vecka också så det blir bra att ha honom här medan vi sätter nya rutiner i tillvaron – jag börjar på nya jobbet på måndag – och jag river upp gamla saker på samma gång. Varför skjuta upp till morgondagen det man kan skjuta ner idag, liksom.


Bildkälla: Kungsberget


Helg IGEN…? Försök till valborgsfirande och hemmafix

Långhelg igen! Det känns som om det var påsk bara förra helgen. Faktum är att jag var övertygad om det, ända till Monica talade om för mig att hennes födelsedag (som jag dessutom INTE missade i år) ju inträffade däremellan.

Alltså.

I lördags tog jag med pojkarna ut medan Björn skulle ”meka med komoden” i badrummet. När vi passerade busshållplatsen så kom bussen och Simon ville åka med så då gjorde vi det. Så bekvämt det är att åka gratis buss med barnvagnsbundna barn, by the way.

Vi kom till nån liten gårdslekplats, instängd mellan radhus, där det fanns en sandlåda och en lekstuga och massor med plastleksaker, däribland en teservis så jag satt i lekstugan och bakade sandkakor och silade sand och… sånt, i en timme innan vi blev tvungna att åka hem igen.

Tänkte på det medan vi satt där att vad lätt det hade varit att ta fram mobilen. Om jag inte hade bestämt mig för att låta bli, alltså. Det var urtråkigt i början, sen blev det ok, sen var det riktigt kul att leka med Simon där i ensamheten medan Adrian sov i vagnen.

Anyway… Komoden är nästan på plats igen nu.

Valborg

I söndags stängde jag in mig på vinden igen, tillsammans med mitt projekt att organisera och sortera.

Det här är ungefär en tredjedel av det kreativt givande och utvecklande åtagandet jag håller på med… men det kommer bli superbra sen när det är klart.

Valborg skulle vi fira efter lunch genom att åka till Gläntan, platsen jag besökt på Valborg varje år hela min uppväxt, eftersom de började sitt firande vid 14. Vi åkte dit, tittade på brandbilarna (och brandmännen) som stod uppställda på planen, gick långsamt och betraktade de olika stånden med lotteri och annat i samma genre, och sen kom vi till hoppborgen.

Simon ville hoppa, SA han, men inte Björn. Han är så liten och det var mycket barn i borgen, han skulle bara ha stått och tryckt lite i hörnet och bett oss följa med, och sen krupit ut. Varken Björn eller jag var särskilt taggade på att krypa runt bland alla 5-åringar därinne så vi åkte hem efter en halvtimme. Brasan skulle ändå inte tändas förrän kl 20 vilket är alldeles för sent för honom. Vi får satsa med picknick på nästa års Valborgsfirande istället.

Måndag

Igår var det typ sommar här. Barnens farmor kom på besök vid 10, och Carina (Björns faster) kom i söndags natt så vi åt lunch här allihop och sen satt vi ute hela eftermiddan. Jättemysigt. Jag använde tiden väl till att pyssla vidare med vagnen vi ska sälja… den håller för övrigt på att bli så fin att jag vill behålla den.

Andra saker som hänt i helgen:

  • Björn åkte iväg och köpte nya utemöbler på Blocket igår kväll. De såg jättefina ut i mörkret när han kom hem.
  • Jag fick ett nätshoppingryck och köpte skor och tröjor tills jag insåg att det är dags att anmäla fler föräldradagar.
  • Grannen ska bygga ett större trädgårdsland så jag erbjöd oss att ta över deras 4 pallkragar. De blev jätteglada.
  • Jag impulsköpte en ny skötväska på facebook för 50 kr. Hon skulle skicka den idag.
  • Simon var så lycklig över det varma vädret igår, han skuttade som en ko på kosläpp hela dan 🙂

 

Man kanske skulle flytta?

Vilsen prommis

Björn gör oss sällskap på fredag kväll, och idag hade pappa ett möte under förmiddagen så vid 09:30 gick vi hemifrån allihop. Jag tog med mig pojkarna på en, till en början, planlös promenad in the hood i den skånska byn där min far och Pia valt att rota sig.

Adrian somnade efter att ha betraktat 2 passerande husfasader, varav den ena var vår egen, och sov sig sedan igenom hela utflykten och sen en timme till på verandan hemma.

Vi hittade till ån!

Vi gick en liten bit på en gångväg – att säga att jag har dåligt lokalsinne vore att antyda att jag ändå har ett, vilket jag inte alls har, så trots att den befinner sig 2 minuters promenad bort så vet jag inte om jag skulle hitta tillbaka dit den rakaste vägen – innan vi kom till en å. Där blev vi kvar.

Vi kastade löv i vattnet på ena sidan bron, och sen sprang vi till andra sidan och väntade på att lövet skulle dyka upp där. Sen blev vi alldeles till oss när det gjorde det. Vi kastade mera löv, och pinnar, och löv, och kvistar, och kottar, och några stenar men den failen upprepades inte så många gånger.

By VS storstad

Det här är en by, och man märker skillnad mellan by och storstad på många små sätt men tydligast var att alla som passerade sa hej. Simon brukar alltid hojta ”hejhej!” till alla, så förvåningen var total när han inte alltid var först med det – och dessutom fick svar varje gång. En kvinna stannade till och med och pratade en stund med oss. Kors i taket liksom. Man kanske skulle flytta till en småstad istället…? Kanske i Norge? Jag har förstått att de har bättre koll på sitt samhälle där än vi har på vårt i det här landet.

Fast det kanske bara är schysst marknadsföring. Vad vet jag.

 

We made it

Vi åkte hemifrån prick kl 9 igår, som planerat (!!!).

Det skulle ta 2 timmar, drygt, att köra till Norrköping där pappas tåg skulle anlända kl 11:22. Det tog exakt 2 timmar och 3 minuter att köra, Simon småsov och Adrian tupplurade, och pappas tåg rullade in på stationen kl 11:22 (hundraelva utropstecken).

Vi åt lunch på Max, eftersom jag vet att de har klätterställning på sin lekplats. Sen körde jag nån timme till innan pappa körderesten av vägen. Vi gjorde ett stopp till, för att mata Adrian och ge Simon mellis. Där fanns en gunga som han hängde lite i, sen hittade han en pinne som han hoppade runt med ett tag och sen var det bra.

Björn hade varit snäll och laddat min dator med Shaun the Sheep för Simon att kolla på, men det gjorde han kanske 10 min på hela resan. Han skötte sig långt bättre än jag minns att jag någonsin gjorde under hela min barndom – och vi har bilade en hel del då.

Resan tog 9 timmar totalt, dörr till dörr. Den kändes kortare. Över lag var den genuint trevlig, och trots att barnen fått sova precis hursomhelst under dagen så var de båda två helt slut vid läggdags.

Jag hade inte behövt oroa mig inför att köra ner utan Björn, och jag hade inte behövt gå upp en halvtimme tidigare än vanligt… men jag är övertygad om att om jag inte hade gjort det så hade det inte gått lika smidigt.

Vi drar till Skåne

Jag pratade med pappa för nån vecka sen om hur trött jag är, och han tyckte vi skulle komma ner och hälsa på. Så då gör vi det. Jag är inte böjd att tacka nej till avlastning, och att den befinner sig i andra änden av landet känns lika relevant som färgen på bilen vi åker i.

Idag kör jag själv med barnen till Norrköping, det tar ungefär 2 timmar. Där möter vi upp pappa, äter lunch, vallar Simon och så åker han med oss vidare. Jag skulle inte orka köra hela vägen själv.

Björn tar tåget ner efter jobbet på fredag, och så åker vi hem igen tillsammans på måndag (han har tagit en dag ledigt).

Vi hjälptes åt att packa bilen igår kväll, och idag hoppas jag bara att Adrian somnar som förväntat och sover fram till lunch.

Jag är lite nervös, måste jag säga. Och glad att vi kommer iväg och att jag inte bara ”neeej, det tar för mycket energiiii, tänk om pappas tåg blir inställt och jag måste köra hela vägen själv med 2 vrålande galningar i bilen”.

Jag är nog mest nervös just nu.