Så värdelöst att vara vaken före frukost

Varenda morgon

V a r e n d a   m o r g o n.  Jag kommer aldrig komma över det.

Varje morgon, oavsett helg eller vardag, tidigt eller sent, utsövd eller ej, så ska händelsekedjan ”beslut – samla kraft – avlägsna täcket – RESA SIG” genomdrivas. Även om jag har roliga saker att göra framför mig, om jag så är taggad till tänderna, så är momentet att stiga upp ur sängen ett jäkla krig.

Jag vet inte varför, och det hjälper inte att skriva om det. Det blir inte bättre för det. Tänkte bara lufta det lite. Tala om hur  v ä r d e l ö s t  det är för mig att vara vaken före frukost.

Impad av mig själv

Med det som bakgrund kan jag vissa dagar känna att jag är en skitbra mamma. Det är de dagar då Simon startar upp med att gråta i sin säng, och sen lägger hela det vad-det-nu-är som tynger honom på sin far (om han är först på plats) genom att vansinnigt argt och kränkt avgrundsvråla ”NÄ! PAPPA NÄÄÄÄJ!!! NÄÄÄÄÄÄÄJ!!!!! M A M M A A A A A A ! ! ! !” tills jag kommer dit och då byter vreden mot ovilja, Nej-inställning, vill inte, kan inte själv, gör åt mig-NÄJ KAN SJÄLV, lyft mig, bär mig, släpp ner mig, kolla här och kolla där och TITTA vi har blått golv i badrummet, vill bajsa i sovrummet, bajsa här och bajsa där, nej inte bajsnödig, kissa-NÄJ inte på TOA!!!, välja kläder själv, vill inte ha kläder, bygga lego, gå i trappan SJÄLV, bär mig i trappan mamma-NÄJ KAN SJÄÄÄÄLV!!!.

De dagarna lyckas jag till slut, i trappan ner och målet liksom känns så nära, det är bara slutspurten kvar, SÄGA till Simon:

”Simon, nu har mamma tröttnat. Mamma är hungrig, mamma vill ha frukost. Ska jag bära dig, eller vill du gå ner själv?”

”Nej! Minna!” (Minna = kan själv)

”Ja men gå då.”

”NÄÄÄÄJ!”

Och sen bär jag honom. Han skriker och sprattlar, jag bär vidare.

Det kan verka trivialt, men jag ska berätta vad som INTE händer – dvs det som bara händer i mitt huvud – dessa dagar som känns som en komedifilm:

  • Jag lägger mig inte ner bredvid honom och skriker ikapp
  • Jag drabbas inte av total härdsmälta och börjar gråta
  • Jag lämnar honom inte för att gå ner och äta själv först

Det har förvånat mig, hittills, att ovanstående punkter trots allt bara inträffat ett fåtal gånger under hans liv. Det här beteendet är knappast reserverat för tiden före frukost – det har pågått ett tag, och sakta eskalerat till ett gäng sammanbrott om dagen (för hans del, alltså) där (tyvärr) skrattretande nog allt – ALLT – är fel. Oavsett vad man ändrar eller anpassar.

På samma tema

Föregående konversation, i direkt anslutning till att jag tog bilden:

”Hittar du hem härifrån nu, Simon?”

”Ja!”

”Ska du visa mig, då? Gå före mig och visa var vi bor, så får jag se.”

Han gick rakt ut och satte sig i gräset och började äta kottar. Jag misslyckades grovt med att inte skratta högt.

 

Votre guerre, nos morts

Ert krig, våra döda

votre guerre, nos mortsEn kompis var på Madonnakoncerten igår kväll, hon la upp en video på Facebook där ”Madonna hyllar Paris med en fransk kärlekssång”. Kärlekssången i fråga var la Vie en Rose av Édith Piaf.

Jag bodde i Paris en tid efter gymnasiet. Idag har jag flera vänner där, men ingen av dem föll offer tack och lov. För mig känns det lika nära som om terrorattackerna hade hänt i Göteborg eller Malmö. Absurt, surrealistiskt, och det skrämmer mig från vettet. Många kvinnor förlorade sina barn i fredags i samma område som jag själv dansat, skrattat och flängt i barer på.

Jag kan inte föreställa mig något värre än att överleva sina barn. Vill man ens vara stark och gå vidare då?

Gråten stockar sig i halsen när jag tänker på alla mödrar som nu måste begrava sina barn.

Jag ska sluta se på nyheterna…

…för jag har inget filter.
Jag tror nu att det ska bli krig mellan Sverige och Ryssland, jag tror att Björn ska bli inkallad, att han ska stupa och att jag ska bli ensam i världen med en bebis och bo i en jordkällare. Detta som resultat av att ha fått höra att de nordiska länderna har inlett ett fördjupat försvarssamarbete som svar på Rysslands agerande det senaste året.
Ingenting i mitt liv känns med ens verkligt. Om man skalar av allting runt om som jag med glädje fyllt mitt liv med hittills, så är kärnan av av min drivkraft, allting som jag egentligen någonsin velat, på väg att hända nu. Ingenting är självklart och det är på gränsen till att jag ifrågasätter om jag verkligen ska få ha det så här bra. Allting får sin förklaring om Ryssland invarderar Sverige; då är det här tillfälligt.

Ändå har jag inga problem att somna, dvs när kravlandet i magen lagt sig och de efterföljande förvärkarna har ebbat ut — vilket brukar ta en ca 30 min — men oron ligger som en konstant filt över mig. Att jag är medveten om det orealistiska i att ovan katastrof skulle inträffa i morgon, hjälper inte.