Vikten av att lära barn om gränser

Björn mailade mig den här artikeln för ett tag sen: Debatt: Tvinga inte barnen att kramas så undviker vi #metoo i framtiden.

Inte för att han tycker att vi tvingar våra barn att kramas, men för att han inte hade formulerat det och tyckte det var intressant.

Att lära barn om gränser

Hon har många bra punkter i sin text (läs den!), här nedan följer några utdrag. Jag tror definitivt inte att det här är lösningen för att slippa #metoo i framtiden, för det är mycket mer komplext än så, men nog är det ett steg på vägen dit att lära våra barn vikten av deras och andras nej.

Deras nej som vi missar ibland

Tänk dig att du kittlas, brottas och busar med ett barn som skrattar så hen kiknar. Fantastiskt rolig situation, men om barnet någon gång i denna situation säger nej (och även om barnet skrattar och du vet att hen egentligen vill att du fortsätter) så sluta direkt. Då visar du tydligt att deras NEJ väger tungt.*

Kramas!

Jag tycker det är så självklart att man inte ska tvinga barn att krama folk om de inte vill. Kramen är en ömhetsbetygelse, och bör så förbli tills barnet självt börjar se det som det hälsningssätt som kramen också kan vara, men som alltid finns det situationer som man kanske inte har tänkt på, som inte är lika tydliga, trots att de innehåller samma komponenter som de man antagligen först kommer att tänka på.

En situation jag ofta sett är när ett litet barn vill krama ett annat litet barn, men det andra barnet inte vill. Då händer det ofta att en vuxen säger något i stil med ”Det är ingen fara hen vill ju bara kramas”. Och så skrattas det bort för att ungarna är ju så söta.*

Mina barn kramas bara om de själva vill. Om Simon skriker sitt vältränade ”NEEEJ!!” och dramatiskt kastar sig i soffan när våra gäster ska gå hem så ja, låt honom ligga där då.

  • Acceptera inte kramar från söta småflickor om du inte vill ha dem.

”Han vill krama dig, Simon. Säg ‘nej’, eller ‘stopp’, om du inte vill. Om han inte lyssnar på dig så får du gå undan eller säga till mig,” säger jag allt oftare till en trött Simon som vill vara ifred från lillebror. Allra oftast tätt följt av tillägget ”Nejmanfårinteslåss! STOPP!”

  • Pussa inte de andra barnen om de inte vill.

Adrian är stort fan av pussar, och Björn berättar att han gärna drar i andra ungar på öppna förskolan och försöker lägga en dregglig tungkyss på dem (mindre viktigt var den landar, så länge den kommer fram). Mycket riktigt skrattas det gärna bort av föräldrar.

Att tänka på vad man förmedlar

Att lära barn om gränser

Jag har som regel på jobbet att jag inte ger barn komplimanger utifrån deras utseende (vilket ibland är svårt då de är väldigt söta). Men, små barn kan inte göra skillnad på sak och person på samma vis som vuxna kan och de kan utifrån vuxnas komplimanger dra slutsatsen att de endast duger om de ser ut på ett visst sätt. Den viktigaste komplimangen vi kan ge ett barn är utan prestationskrav, till exempel: jag tycker om dig, du gör mig glad.

Jag menar inte att alla ska sluta ge barn komplimanger utifrån utseende, snarare variera dem lite och uppmärksamma andra kvalitéer också.*

Lika viktigt att tänka på med alla barn, men extra svårt med flickor eftersom vi är så hårt präglade att uppmärksamma deras utseende framför prestation. Tragiskt men sant.

Blivande feminister

Jag är mor till 2 pojkar och jag säger lite skämtsamt ibland att det ska bli riktiga feminister av dem. Skämtsamt, därför att ”feminist” är ett laddat ord, men jag menar varenda stavelse.

Jag ser framför mig mina söner som vuxna starka män(niskor), trygga i sig själva, med stor respekt för det kvinnliga könet utan att för den sakens skull nedvärdera sitt eget. Kvinnors styrka gör inte män svaga.

För mig är ordet feminist inte så komplicerat. För mig är en feminist en människa som förstår och praktiserar lika värde mellan könen, som kan se när det inte går rätt till och klarar av att argumentera för det utan att drabbas av en hel drös missriktade känslor av skam och löje och annat som gärna hänger med ordet FEMINIST.

Med ”radikal feminist” är det en helt annan sak. Det säger sig självt; ”radikal”. Där saknas balans. Nog behövs den rörelsen, jag är inte emot den men jag är inte en del av den.


*Källa: https://www.metro.se/artikel/debatt-tvinga-inte-barnen-att-kramas-så-undviker-vi-metoo-i-framtiden

Gillade du det här inlägget?
Stötta de bloggar du tycker om!  Gilla min blogg på Facebook, eller följ via appen Bloglovin eller nåt av alternativen i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

 

Här kör vi med krambaserat föräldraskap

När man håller sin tvååring i famnen, du vet, och ungen är sådär trött och pömsig, och man säger ”hur är det, vännen, är du lite trött?”, och barnet lägger armarna om halsen på en och gosar in sig mot halsen? Är inte det nåt av det absolut bästa som finns?

Inget säger ”jag älskar dig” så som en kram kan göra

Jag tror på krambaserat föräldraskap. Man kan aldrig få för många kramar.

Under min uppväxt var pappa den som var bäst på att kramas. Var han hemma när jag kom hem så möttes jag ofta av en stor björnkram i hallen, och det var alltid så. Därför var det ingenting jag reflekterade över som tonåring, typ ”å vad joooobbiiiigt att kraaaamas hela tiden”, utan det vara bara så vi gjorde.

Det faller sig naturligt för mig att överösa barnen med kramar (och pussar), JÄMT, även när de inte verkar helt och hållet mottagliga så tror jag att man alltid är lite mottaglig.

”Vill du ha en kram?” säger jag ofta till Simon när han håller på och demonstrerar. Nästan alltid säger han nej, ofta springer han därifrån eftersom han vet att jag kommer och försöker ändå annars, och ganska ofta kommer han tillbaka och vill ha den ändå.

Krama dem ändå

Härom kvällen när Björn kom hem och försökte krama Simon, så sprang ungen och gömde sig på soffan – han gömmer sig där genom att slänga sig på mage med armarna under sig och vända ner ansiktet så att det blir omöjligt att ana vart han tagit vägen – istället. Björn lät honom vara, han avskrev kramen.

”Krama honom ändå!” kommenderade jag från soffhörnet.

”Men han vill ju inte,” sa Björn.

”Men så gör vi i den här familjen tycker jag. Vi kramas när vi inte har setts på hela dagen. Det lär han sig snart.”

Man kan, kanske, diskutera hur BRA det är att våldkrama sina barn, men det händer så mycket bra inuti en när man får en kram, även om man trilskas under tiden. Jag tror det är bra för dem.

Kanske tror jag det bara för att JAG gillar att kramas. Men då kan jag känna lite att nu har de fått mig som mamma, och då får de helt enkelt gilla läget.

”Det är lite svårt att få kramar av Simon tycker jag,” sa Björn igår.

”Jag får en kram av honom varje dag innan han ska sova,” sa jag, ”men det är nog bara för att han vet att han inte får komma ner i sin säng om han inte kramar mig först. Då sjunger jag vidare.”