Spåren som skapandet av en konstnärlig identitet lämnar efter sig

Jag håller på att städa ateljén, som ska bli kombinerat arbetsrum och gästrum. Det såg överdrivet eländigt ut när jag började imorse, nu såhär 5 timmar senare är det typ halvklart och jag är helt slut.

Där inne har flera års tingens-motsvarighet-till-dammråttor byggt bo – och, att döma av mängden överraskningar på vägen, även förökat sig – och hindrat allt från kreativt utlopp till förflyttning åt något som helst håll.

Värst är det när man stöter på sånt där som man inte förmår slänga, men inte ens kommer ihåg att man har. Sånt där man blir sentimental av och stannar upp och bläddrar i.

skapandet av konstnärlig identitet

Här har vi en bråkdel av det. Vad tusan gör man med alla spåren som skapandet av en konstnärlig identitet lämnar efter sig?

Naturligtvis ser jag tydliga likheter med vår tids större konstnärer, objektiv som jag är. Gör inte du?

Tadana VI, 1957, olja på duk av Tadeusz Kantor

 

Respekt för hantverk

”Dom hade väl helt vanliga kläder som man kan köpa av vilken hobbysömmerska som helst?”

Jag blir så trött när jag läser sådant. Den kommentaren kommer från ett forum och syftar på en nätbutik med handsydda babykläder. Just den nätbutiken verkar inte ha så originella grejer i och för sig, men hela kommentaren bara andas axelryckning och nedvärdering. Som om hon som skrev det menar att vaddå, det där kan ju vem som helst göra på en kvart före frukost med en symaskin från Ikea.

Ta vilken fabrikstillverkad tröja från nån av de vanliga stora kedjorna som helst. Syna den i sömmarna, bokstavligen, och kom sen och påstå att konstruktionen håller bättre kvalitet än handarbete.

Ta en färdigproducerad planch/tavla/tryck/print från valfri stor butikskedja, och jämför med ett handarbete. Kom sen och var förvånad över att handarbetet är så många gånger dyrare än massproduktionen som varannan människa hänger på sin vägg hemma.

Jag tecknar porträtt på beställning, parallellt med mitt arbete på hotellet, i vanliga fall. Jag får många förfrågningar som bara rinner ut i sanden därför att folk tycker jag är för dyr (jag är bland de billigare på marknaden). De jämför med priset för att tex låta printa ett foto på canvastavla. Jag bara kräks mentalt på dem och säger att ja, det är ju också fint, även om det inte är riktigt samma sak som en blyertsteckning som nån stackare lagt själ, hjärta och 10 arbetstimmar på.

Sömnad innebär inte samma totala monopol på ens existens som att teckna, därför orkar jag det ena men inte det andra nu. Kommentaren om ”vilken hobbysömmerska som helst” träffar däremot rakt i mitt indignerade konstnärshjärta. Lite mer allmän respekt för hantverk vore trevligt, tycker jag.

Lilla E