Simon, AKA Scar, på akutmottagningsturné

När jag hade hämtat Simon på föris i torsdags förflöt allt i vanlig ordning; promenad hemåt, besök på mataffären, parkering av barnvagn i garage, inplockning av bebis och toddler i hus, avklädning. Eftersom alla ska klä av sig ytterkläder, och man börjar med den som sover (Adrian) så han slipper bli varm och vakna, så blir det lite spring mellan varven.

Simon fick tag i våra 2 skohorn som finns i hallen. Vi har ett litet i metall och ett långt i plast. Det lilla tog jag tillbaka direkt eftersom han satte sig och slog det i golvplattorna, så då tog han med sig det långa och försvann in i köket.

Jag hängde av mig ytterkläderna och svarade i telefonen när mamma ringde. Jag pratade med henne i handsfree, gick ut i köket och började plocka med nåt på diskbänken. Jag hörde Simon böka i bakgrunden, han bökar alltid, men så hörde jag att han rasade och satte igång med sirentjut.

Mamma ojade sig i telefonen, jag gick fram till Simon som låg platt på mage under en stol och grät med pannan mot händerna, och lyfte upp honom.

Blodet rann ymnigt. Jag tänkte att han måste slagit i läppen eller nåt eftersom det var så mycket och ganska tunt, men oron steg snabbt när jag började se efter och spårade källan till ögat. Ett djupt jack snett ovanför höger öga, under ögonbrynet, gapade mot mig när jag började torka. Blodet blandade sig med krokodiltårar och färgade allt ljusrött.

Isande oro lämnade plats för lättnad när det blev tydligt att ögat klarat sig.

”Mamma, det är ganska djupt. Det här kanske behöver sys… Hur vet man om nåt behöver sys?” sa jag lugnt till min kära mor som inte lät sig luras.

”Ska jag komma över och titta?”

Mamma kom och inspekterade skadan, och föreslog närakuten. Jag ringde dit, förklarade läget och fick en tid 19:30.

När Björn kom hem åkte mamma tillbaka till sitt pajbakande. Vi åt middag, och tänkte att det nog kanske skulle bli sent på närakuten så vi klädde Simon i pyjamas innan vi åkte iväg alla fyra.

När vi fick komma in till läkaren vid 20 sa de att jacket satt för nära ögat och att en specialist måste titta på det. De skickade oss vidare till barnakuten på Astrid Lindgrens, med det glada tillropet att vi antagligen skulle få vänta i kanske fyra timmar eller nåt sånt.

ettaring-pa-sjukhus

På barnakuten fick vi däremot hjälp direkt (!!!). Efter att läkare och sjuksyrra travat hela KS runt för att hitta tillräckligt bred tejp, och Simon under tiden undersökt varenda kvadratcentimeter i rummet, så brottade de ner honom på sjukhusbritsen och tvättade och tejpade. Björn satt bredvid och höll i, han med, och jag hade så gärna suttit där jag också men Adrian hade vaknat och krävt mat strax innan så det var bara att finna sig.

Simon var vid det här laget både övertrött, rädd och arg samtidigt. Han ålade och skrek sig hes, och mammahjärtat gnisslade under ljuden. Fan, det är inte kul att höra sin unge skrika och inte ens nå att klappa.

smabarnsskadaDet gick bra till slut, i alla fall. Jag frågade om det var bäst att hålla honom hemma från föris ett par dagar för säkerhets skull, men det tyckte inte doktorn. ”Varför det?” sa han. Ögat är nu tejpat, Simon påminner om Scar men
verkar inte tänka på det hela tiden och det stör inte hans syn eller så. Han var på föris igår och till allas förvåning satt tejpen kvar när vi kom dit.

Vi får väl se hur länge den får vara kvar. Helst ska den sitta i 4-5 dagar.