Han vet precis vad han vill: inte. Han vill INTE. Svinenkelt.

Han är 2 år. Han vet inte vad han vill, men han TROR att han vet. Det är jättelätt. Han vill INTE.

En morgon, baserad på en synnerligen verklig berättelse:

”Mamma. Bäja mig.”

”Jag lyfter upp dig, Adrian. Är du beredd?”

”Ja-a.”

Jag lyfter upp honom ur spjälsängen.

”NEEEEEEJ! NEEEHEHEHEHEEEJ!! MAMMAAAA! Själ, SJÄL!!”

Jag sätter ner honom i sängen igen, eftersom han vill själv.

”NEEEEEJ!! BE-VIII!!”

Jag tar upp honom och ställer honom på golvet, bredvid, som beordrat. Han blir tyst, lägger tjurigt huvudet på sidan och surar ut i hallen mot trappan. Han har varit vaken i säkert 30 sekunder.

Han tar två steg i trappan och sätter sig demonstrativt ner.

”Ska du sitta där?”

”Möh.”

”Kom så går vi ner istället,” säger jag mjukt. ”Jag är så hungrig, jag vill äta frukost. Vad vill du ha till frukost?”

”Mö-öh.”

”Kom nu, Adrian. Annars måste jag bära dig.”

”NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ-ÄÄÄÄ!!! SJÄÄÄÄÄL!!” skriker han och viftar och fräser. På riktigt alltså, fräser. Som en katt.

”Nä men gå då. Framåt!”

Så håller vi på, det tar flera minuter att gå ner för trappan. Sista stegen kräver han att bli buren och accepterar att dessutom att jag gör det.

”Vad vill du ha till frukost?” frågar jag i köket.

”NÄ-ÄÄ!” skriker han och viftar. Och fräser.

”Nä nä, ok, du behöver inte Adrian. Simon vad vill du äta till frukost?”

Mamma-macka med mosade banan och blåbär!”

”Ok.”

Jag gör våra mackor. Adrian tjurar tyst mitt på golvet.

vill inte

Han lyfter på huvet och ser att världen fortsätter snurra utanför hans bubbla, vilket är helt oacceptabelt. Han reser sig och skrynklar ihop sitt lilla ansikte på nytt:

”NEJ MAMMA NEJ, NEJ! INTE MACKA! INTE HA! INTE HA DEEEEN!! NEJ! NEJ! NEJ!”

Han vevar med armen, inte alls olik en sån där kinesisk lyckokatt man kan se i fönster ibland. Vår närmaste pizzeria, till exempel, har en sån i entrén. Han är så gränslöst söt att det liksom inte ens biter på mig före frukost.

”Nej men Adrian, den är inte till dig, du behöver inte äta den. Den är till Simon.”

”NEJ MAMMA NEJ, NEJ! INTE SIMON! HA DEN! HA DEEEEN!! MIN, MIIIIN!! UÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!” Mera vevande.

”Va? Vill du också ha en macka?”

”JAA-AAAA!!”

Han är nu så uppriven över orättvisan jag utsatt honom för att den där mackan inte kan bli klar fort nog, därför hjälper han mig i arbetet genom att vråla och hänga i min ena arm, så att när jag smörar mackan så väger smörkniven 13 kg.

Den här taktiken att hantera tillvaron applicerar han på dygnets alla timmar. Han drömmer livligt om nätterna och utkämpar uppenbarligen samma strider i drömmarna som på dagen.

Jag minns att Simon hade nån sån här period också, men faktiskt inte att den var lika, hm, tydlig. Eller det kanske den var. Det är inte precis den ljuvligaste perioden att spara i långtidsminnet.

Så värdelöst att vara vaken före frukost

Varenda morgon

V a r e n d a   m o r g o n.  Jag kommer aldrig komma över det.

Varje morgon, oavsett helg eller vardag, tidigt eller sent, utsövd eller ej, så ska händelsekedjan ”beslut – samla kraft – avlägsna täcket – RESA SIG” genomdrivas. Även om jag har roliga saker att göra framför mig, om jag så är taggad till tänderna, så är momentet att stiga upp ur sängen ett jäkla krig.

Jag vet inte varför, och det hjälper inte att skriva om det. Det blir inte bättre för det. Tänkte bara lufta det lite. Tala om hur  v ä r d e l ö s t  det är för mig att vara vaken före frukost.

Impad av mig själv

Med det som bakgrund kan jag vissa dagar känna att jag är en skitbra mamma. Det är de dagar då Simon startar upp med att gråta i sin säng, och sen lägger hela det vad-det-nu-är som tynger honom på sin far (om han är först på plats) genom att vansinnigt argt och kränkt avgrundsvråla ”NÄ! PAPPA NÄÄÄÄJ!!! NÄÄÄÄÄÄÄJ!!!!! M A M M A A A A A A ! ! ! !” tills jag kommer dit och då byter vreden mot ovilja, Nej-inställning, vill inte, kan inte själv, gör åt mig-NÄJ KAN SJÄLV, lyft mig, bär mig, släpp ner mig, kolla här och kolla där och TITTA vi har blått golv i badrummet, vill bajsa i sovrummet, bajsa här och bajsa där, nej inte bajsnödig, kissa-NÄJ inte på TOA!!!, välja kläder själv, vill inte ha kläder, bygga lego, gå i trappan SJÄLV, bär mig i trappan mamma-NÄJ KAN SJÄÄÄÄLV!!!.

De dagarna lyckas jag till slut, i trappan ner och målet liksom känns så nära, det är bara slutspurten kvar, SÄGA till Simon:

”Simon, nu har mamma tröttnat. Mamma är hungrig, mamma vill ha frukost. Ska jag bära dig, eller vill du gå ner själv?”

”Nej! Minna!” (Minna = kan själv)

”Ja men gå då.”

”NÄÄÄÄJ!”

Och sen bär jag honom. Han skriker och sprattlar, jag bär vidare.

Det kan verka trivialt, men jag ska berätta vad som INTE händer – dvs det som bara händer i mitt huvud – dessa dagar som känns som en komedifilm:

  • Jag lägger mig inte ner bredvid honom och skriker ikapp
  • Jag drabbas inte av total härdsmälta och börjar gråta
  • Jag lämnar honom inte för att gå ner och äta själv först

Det har förvånat mig, hittills, att ovanstående punkter trots allt bara inträffat ett fåtal gånger under hans liv. Det här beteendet är knappast reserverat för tiden före frukost – det har pågått ett tag, och sakta eskalerat till ett gäng sammanbrott om dagen (för hans del, alltså) där (tyvärr) skrattretande nog allt – ALLT – är fel. Oavsett vad man ändrar eller anpassar.

På samma tema

Föregående konversation, i direkt anslutning till att jag tog bilden:

”Hittar du hem härifrån nu, Simon?”

”Ja!”

”Ska du visa mig, då? Gå före mig och visa var vi bor, så får jag se.”

Han gick rakt ut och satte sig i gräset och började äta kottar. Jag misslyckades grovt med att inte skratta högt.

 

Påskserien del 2: Skam att be om hjälp

4 dagar

Björn fyller år den 17e maj. Dagen efter reser han bort med jobbet – jag har glömt vart eftersom hans frånvaro skuggar såna detaljer – i 4 dagar.

4 DAGAR.

Här händer massa saker i mig samtidigt:

  1. Jag slutar andas medan jag cirkeltänker ensam – båda barnen – nätterna.
  2. Jag blir anti. Ifrågasätter hans förståelse för vad det innebär för mig att han är borta.
  3. Jag vill såklart inte vara den där partnern som begränsar och säger nej. Jag hade gärna varit i hans skor och sluppit få höra ”nej, jag vill inte att du åker”.
  4. Som svar på hans fråga säger jag ”nej, det passar inte så bra, men… ja”.
  5. Jag blir lite arg över att bli lämnad i sticket.
  6. Jag tänker ut stödplaner; ringa in mamma, bjuda in kompisar på middag så att de stannar till efter läggningen som är dagens kritiska punkt, osv.

Lite arg

När jag skulle iväg och fika med Anna i påskas trodde Björn först att jag skulle lämna även Adrian hemma med honom och Simon. Han såg tveksam och lite lidande ut när jag sa att jag skulle vara borta i kanske 4 timmar.

”Vad är det?” frågade jag.

”Nä… inget…”

”Gaah! Vad?”

”Näeh… Känns lite länge att vara själv med båda barnen, men det får väl gå…”

”Verkligen? Allvarligt? DU tänker vara borta i 4 DAGAR! Varav 2 är helg!!”

”Jag vet!”

”Dessutom tar jag med mig Adrian.”

Ensam är onaturligt

När jag träffade Anna pratade vi om det här såklart. Jag berättade att jag absolut kan klara av detta själv, frågan är inte om, utan hur – och till vilket pris. Kommer jag få sova på nätterna, till exempel? Kommer jag få vila nånting, nån gång, nånsin? Jag sa att ”nu har jag satt dem till världen och…” där blev jag tyst.

Såhär är det: om jag hade varit ensamstående, alltså om jag aldrig hade träffat Björn, så hade jag planer på att skaffa barn på egen hand. Det hade varit tungt men värt det. Jag hade skaffat ett (1) barn. ETT. Inte fler.

Anledningen till att jag är tvåbarnsmor är för att jag inte är ensamstående, och Anna den kloka kvinnan sa:

”Men Lisa det är helt ONATURLIGT att du ska vara ensam i en sån här situation. Det är inte alls länge sedan som vi fortfarande levde i generationsboenden*, vi är inte gjorda för att vara ensamma och isolerade som vi är idag. De som lever i grupper och stammar är aldrig ensamma, det finns alltid ett par extra händer när det behövs och alla hjälper alla.”

”Ja, jo men visst, men jag vill ju kunna klara det själv. Det känns så dumt att be om hjälp om man inte verkligen behöver den…”

Skam att be om hjälp

Så är det, och det är ju hemskt när man tänker efter. Varför ska jag vara ensam? Det finns ingen anledning. Det är väl för tusan självklart att jag klarar av att ta hand om mina pojkar helt själv om jag måste, det är ju inte som att de kan övermanna och brotta ner mig, men jag MÅSTE faktiskt inte. Mina barn är små solstrålar, särskilt när vi har besök. Folk kan vara GLADA att få hjälpa till, särskilt som det i princip räcker med att vara här.

Men av nån anledning känns det lite skamset att be om hjälp. Som att säga ”jag är svag, jag orkar inte med mina egna ungar, jag kan inte själv”. Och eftersom inget av det är sant blir det nästan som att, om jag ber om hjälp, så ligger det nånting i det ändå. Och om man tänker så vill man ju inte ha nån hjälp förstås.

Det finns alltså ingen skam i att be om hjälp. Att det ändå känns så är ett symptom på hur onaturligt isolerade vi blivit i vårt samhälle, så det är bara att ta sig runt det och välkomna hela tjocka släkten och alla man känner hem i 4 dagar.

Fest!!

 ???????????????


*flera generationer (än 2 alltså) i familjen under samma tak

P.S. ”Onaturligt” kan kanske låta aggressivt. Jag böjer huvudet i vördnadsfull respekt för ensamstående föräldrar, men när jag säger ”ensam” så menar jag inte ensamstående. Jag menar ENSAM. Inga vänner som kan ställa upp i kris, ingen familj, ingen. Ensam. Vi är flockdjur, vi ska inte vara ensamma. Och det finns undantag, ja jag vet.