Årets julgransdress. Pojkarna klädde den nästan helt själva.
Juldröm VS verklighet
I en covid-fri värld så skulle Jonas & Emma med lilla Ines – min brorsdotter som jag ännu inte presenterat – och mamma och Björns mamma ha kommit på julafton. I en drömvärld hade kusinfamiljen från Skåne också kommit hit, men det var aldrig på tal för i år.
I år kommer ingen hit.
Jonas & Emma är med rätta oroliga för RS-viruset som gått som en löpeld över landet, så de håller sig isolerade. Mamma är sjuk, Björns mamma blev dubbelmormor i veckan så hon åker till kusinfamiljen i Skåne över jul för att hjälpa till, och idag tempar Adrian på starka 39,2° så … det blir bara vi imorgon, men det är ok. Såklart att det är ok, men jag saknar verkligen jularna med familj och släkt. Är det något jag verkligen gillar, och som vi så sällan för möjlighet att göra, så är det att sitta många runt matbordet hemma. I Frankrike gör man det på ett mer självklart sätt än här, och det kan jag sakna.
Julnissen
Julklapparna är inhandlade i alla fall, nissen har flyttat ut alla sina prylar vid dörren och idag bakar vi lussekatter. Björn gör två degar – en vanlig och en glutenfri – medan pojkarna vilar och jag sitter i soffan och myser allt jag kan. Den här nissen vi har, han har inte varit så närvarande som jag hade tänkt att han skulle vara, men det har ändå blivit ett och annat bus, några fotspår i kanel och mjöl, sporadiska brev och sånt. Nästa år vet jag vad jag ger mig in på, då går det kanske bättre.
Barnen har i alla fall köpt konceptet med hull och hår, jag har inte behövt blåljuga fler gånger och de pratar om och med nissen när de tror att han hör. De knackar på dörren, har förstås öppnat den flera gånger men accepterar rakt av att nissar är fulla av julmagi och så även deras dörrar. Det är verkligen härligt att se undrens ålder på nära håll.
Inte långt kvar nu
Vi är lediga idag, och sedan är det 3-dagarsveckor ända tills vi åker till Lindvallen. Vi åker dit första veckan efter jullovet, och jag funderade ett tag på om man får göra så eller inte när barnen går i skolan. Vi har landat i att eftersom skolan uppmuntrar friluftsliv, lek och rörelse och utomhusaktiviteter, så blir det lite konstigt om de ska uppmuntra sådant endast på skolloven, då priserna stiger till det tredubbla och många barnfamiljer därmed inte har råd att åka. Jag menar att de alltså får stå för sitt ord och låta dem åka utanför loven – undantag medges såklart. Kanske för barn som inte hänger med ordentligt i undervisningen och redan är borta mycket, eller nåt sånt.
Det började lovande igår, med BLÅ HIMMEL på kvällen! Vi har inte sett solen på flera veckor, vädret har hållit sig på stadiga 5 grader varmt och regn/duggregn/1000 % luftfuktighet utan färg. Så blå himmel, du förstår att det måste fotas.
Vi bakade pepparkakor igår igen, på Björns initiativ eftersom de vi bakade sist tagit slut. Den här gången med kristyr.
Vi hade lite bättre strategi på plåtarna och vems pepparkakor som hamnade bredvid vems också, så det blev färre brända.
Romantikern Björn gjorde ett hjärta med B+L på. Intressant nog gjorde han även en gubbe som karatesparkar en annan gubbe i revbenen, strategiskt placerade under hjärtat. Jag behöver nog inte förklara vilka som barnen har gjort.
Adrian passade på att klippa sig härom dan också, förresten. Han låste in sig i badrummet och när Björn låste upp och gick in, efter en stunds misstänkt tystnad, så stod Adrian och sög på en hårtuss vid handfatet. En ganska tjock hårtuss.
”Gott,” sa han glatt medan Björn beslagtog saxen.
Han har ganska mycket hår så det syns inte så väl, utom när det är nykammat. Då är klipplinjen imponerande rak.
Idag är det julafton, vi firar själva liksom jag gissar många andra familjer gör i dessa coronatider. Vi får vara glada att det inte är värre än det är, jag menar för oss allmänt i Sverige alltså. Det är en mild kris jämfört med hur illa det är i många andra länder, av olika anledningar.
Pojkarna har levererat ännu ett hyss – du kanske minns det första harmlösa med chokladen i somras – men den här gången var det inte skratt som fick mig att bita mig i tungan. Samtidigt kan jag inte vara arg på dem; de är nu drygt 3 och 4,5 år, så det är klart att julmagin mellan varven lyckas överladda dem med allt spännande.
Uppe i granen
Just den här gången handlade det om julgranen, och allt spännande som finns i den – såklart att det är intressant och spännande med julgran, juh. Vi klädde den tillsammans några dagar efter att vi kommit hem från Teneriffa, och pojkarna var högeligen engagerade. De fick klä den som de ville, det enda vi satte stopp för var försök till lek med och/eller förtäring av diverse prydnader, samt att korrigera varandras dekorering.
Granen blev förvånansvärt vacker. Vi var riktigt nöjda, så nöjda att vi inte tog nån bild till och med. På grenarna närmast golvet, på varsin sida om granen, hängde jag deras ljusslingor med namn som de fått av morfar och marmor i somras. Där satt pojkarna sedan, uppkrupna under granen och tände, och släckte, och tände, och släckte – du minns klippet med Piff & Puff i granen när de upptäcker julgransljusen – och snodde varandras och höll på.
Andra saker som funnit sin väg upp i granen är diverse saker med glitter på som de gjort på förskolan, samt en jättepepparkaka med Adrians namn på som han fick på förskolans luciadag.
Den där pepparkakan, som jag hängde på säker höjd, blev naturligtvis måltavla för beundran (på gränsen till dyrkan) och intresse. Simon pratade mycket om hur den kunde vara så stor, hur den satt ihop, om man kunde äta även det vita på den och så vidare. Adrian uttryckte hur vacker den var, och Simon fick minsann inte smaka, och så vidare. Och när de inte når det de vill ha, så pillar de på annat som finns inom räckhåll istället.
Konsekvenser av julmagin
Snart dök bokstäverna, som ska täcka lamporna på deras ljusslingor, upp på andra ställen. Ett tag var de måltavlor i gummisnoddsskjutarträningen. Sen dök själva ljusslingorna upp, naturligtvis med trasiga batterilock, och hängdes runt folks halsar ”som på graaaanen!” och då tog jag dem för gott. Vi virar ingenting runt någons hals. Punkt.
En kväll, när jag höll på att plocka undan efter middan och Björn inte var i närheten, gick jag som vanligt och lyssnade på deras lek medan jag gjorde det jag skulle. Jag brukar inte lyssna så mycket på orden som på tonlägena. Blir det hetsigt, eller tyst (bevare mig), så går jag och kollar dem. Nu var de glada och engagerade i nån gemensam sak, och jag hörde dem prata om pepparkakan igen. De ville förstås ha den.
”Nej! Ingen ska smaka på pepparkakan. Den tar vi ner på julafton!” ropade jag från köket. Det här var en sån där grej som man säger ibland utan att ha tänkt igenom. Du vet, man hittar på samtidigt som man pratar med bestämd ton för att inte tappa trovärdighet.
”Men … Mamma, vi vill bara känna på den,” förklarade Simon så fredligt och pedagogiskt han kunde.
”Ja, jag förstår att ni vill det men vi ska inte ta ner den. Det kommer inte hända,” svarade jag så pedagogiskt jag kunde tillbaka och sen hade vi pratat färdigt om den, trodde jag.
Det är lugnt, det var ett ärligt misstag.
Jag fortsatte med mitt, och de fortsatte med sitt, dvs glatt och engagerat och gemensamt. Vad härligt det är att de kan leka tillsammans såhär ibland utan att jag måste vara med och passa hela tiden, tänkte jag varmt.
Krasch.
Tokskrik.
Jag rusade runt hörnet till vardagsrummet och fann julgranen utsträckt på golvet med Adrian på mage intill. Splittret av diverse barnovänliga julgransprydnader täckte golvet omkring honom där han högröd i ansiktet och med krokodiltårarna rullande utför kinderna vrålade ut sin – gissar jag i efterhand – skräck, smärta och besvikelse mot mig.
Det finns tillfällen då jag är extra glad att alltid ha tofflor på fötterna under vinterhalvåret. Jag vadade fram och lyfte upp min yngste son som visade sig vara helt oskadd.
”MIN PEPPARKAKAAAA! SIMON SLÄPPTE MIG!”
Släppte. Inte knuffade, puttade eller slog. Släppte. Den var ny. Jag satte Adrian på sin stol i köket och tittade på Simon, som satt tyst och blickstilla på soffkanten, drog ett långsamt andetag och koncentrerade mig på ett neutralt tonläge:
”Vad var det som hände, Simon?”
”MIN PEPPARKAKAAA ÄR TRAAAASIIIIG!!” vrålade Adrian från köket.
”Simon? Berätta, snälla.”
”Mamma, jag skulle bara hjälpa Adrian.” Det pedagogiska tonläget var tillbaka; han upplevde att detta var ett ärligt misstag.
”UUUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!”
”Hjälpa honom med vaddå?”
”Att lyfta upp honom.” O, så pedagogiskt.
”Lyfta upp?” – mental paus – ”Va? Var? Varför?”
”PEPPARKAAAKAAAAAAA!!”
”Till pepparkakan.” Min äldste kommer bli specialpedagog.
”Till pepparkakan …” Den neutrala tonen svajade till. ”Menar du nu, att ni båda stod på pallen, den pallen, tillsammans,” – det här gäller alltså en vinglig och mjuk och framför allt sluttande fotpall till en fåtölj – ”och att du skulle lyfta upp Adrian till pepparkakan?”
”Ja,” svarade Simon som om jag just klarlagt den mest självklara av saker.
”Mhm. Varför?”
”För att jag ville att han skulle känna på den.”
”MIN PEPPARKAKA ÄR SÖNDEEER!!” fortsatte Adrian att punktera en något tryckt tystnad, under vilken jag sammanbitet betraktade hjälten i soffan.
”Känna på den …?” sa jag, minus neutral ton.
Simon såg osäker ut. ”Ja …”, sa han sen medan han med korslagda ben betraktade julgranskadavret på golvet.
”MIN PEPPARKAKAAA! DEN GICK SÖÖNDEEER!!”
”SLUTA SKRIKA!” – klassiker, visst? – ”INGEN RÖR SIG! NEJ!! DU SITTER KVAR DÄR MEDAN JAG RÖJER UPP EFTER ER!” Den neutrala tonen stod i ljusan låga när jag försökte överrösta Adrian och tygla humöret på samma gång.
Björn gjorde entré: ”Oj, vad har hänt här?” sa han neutralt.
Förebyggande åtgärder
Det är lätt att vara efterklok såklart, men jag tycker ändå att vi trots allt inte borde ha vågat hänga upp glaskulor i granen. Men det har vi å andra sidan inte nu längre, så det löste sig på naturlig väg. Att granen skulle välta har naturligtvis figurerat i riskbedömningarna, och lite olika förebyggande förslag har varit bland annat att
ställa granen i lekhagen
endast klä övre halvan av granen
inte klä granen – den är faktiskt jättefin som den är
inte ha granen framme alls
bara klä granen med tåliga prylar
Lekhagen har stått beredd tidigare år då vi haft riktig gran, men den här plastgranen vi haft ett tag nu är alldeles för stor. Dessutom klättrar pojkarna upp och ställer sig på kanten på lekhagen så det skulle antagligen bara göra det värre. Att endast klä den övre halvan har vi hotat med till och från men det är inget vi vill behöva göra. Hellre då att bara klä den med slagtåliga saker, och resa upp den igen vartefter den faller.
Kvaddad gran med glassplitter kvar i barren.
Det enda tråkiga med slagtåliga julprydnader (för vi hade även såna i granen, de är lätta att urskilja i bilden ovan (de är de enda som är hela)) är att de oftast är billigt krimskrams och tappar färg när de behandlas som till exempel envisa sugkarameller, fingerdockor eller nybörjar-boule.
Kanske slutar det med en naken gran – jag menar, jag kan kalla den ”stilren”* så blir den supercool direkt. Ett statement.
*Jag är sarkastisk. Jag skulle vilja ta det här tillfället i akt att vänligt men störigt bestämt upplysa om att om ordet ”stilrent” – som folk slänger sig med i precis alla sammanhang som om det vore en synonym till ”avskalat”, ”minimalistiskt” eller ”modernt” – används i någon annan betydelse än ”som helt följer viss (vedertagen) stil” så vill jag se referens till en trovärdig källa som styrker det. Mvh Tramsmamma
Jag har fått en snilleblixt igen. Flera, faktiskt.
Den första är att det är kul med en julkalender på bloggen, men jag har inte tid att ordna med en sån – för att inte nämna hur mycket sista-minuten det skulle vara att göra en nu för i år – däremot, så måste inte en julkalender vara så himla högtravande uppstyrd. Det måste vara en lucka varje dag i 24 dagar, men jag har ett helt år på mig att göra dem.
Alltså, nästa år blir det julkalender. En – håll i dig nu – tipskalender! Jaaaaa!! Vem vill inte ha tips, liksom? Riktiga tips, alltså. Ja ja, jag vet att detta inte är obruten mark men för mig är det nytt.
Vem kan vänta?
Ett av dem, som jag inte kan vänta med till nästa år så det får gå nu istället, är Änglavakt. Du kanske minns dem från 80-talet – jag gör det inte – en ful och onödigt stor förpackning för 4 små trötta ljuslock i metall, men alltså vilket genialisk uppfinning!
https://www.youtube.com/watch?v=nBiiNQmabXk
De finns att köpa på Tradera bland annat, där de säljs dyrt med tanke på vad det är. Men det har hänt att mina ljus brunnit ända ner i ljushållaren och liksom satt lite eld på själva ljusstaken, och det kommer aldrig mer hända.
Det bästa är att du kan sätta dem på önskad höjd på ljuset, vilket innebär att du kan ställa in ljushöjden på adventsljusstaken i förväg. Det är alltså slut med ojämnt brända adventsljus. Halleluja.
Det finns andra ljusstakar med inbyggd funktion, särskilt en jättesnygg (som fullständigt mördar ljuset i slutet),
Bildkälla – och ett av många inköpsställen – här.
men med Änglavakter kan man ju ha vilken ljusstake man vill.
Så glad 3e advent på er! Och är det nån som hittar var änglavakt(er) finns att köpa i butik så tipsa gärna mig! Jag gillar tända ljus 😉
Och för den som undrar; ja, de mosar veken en aning, men inte så att den går av och inte värre än att den går att tända igen utan problem.
Vi var bjudna till Björns bonussyster på nyårsafton. Mingel från kl 19 och middag från kl 20. Det hade varit fantastiskt trevligt – om vi inte hade haft barn som dricker välling kl 19 och somnar kl 20.
Man kan göra undantag såklart och pusha barnen nån timme eller två över vad de egentligen orkar eller brukar, men för vems skull då? Så vi var hemma, bara vi, och festade till det med efterrätt och bubbel. Vi hade jättemysigt.
12-slaget blev värre än jag minns det från förra året. Jag hade inga planer på att vara vaken till dess, men när folk inte kunde hålla sig utan helt lugnt började smälla ordentliga saker från kl 22 så tänkte vi båda att det var lika bra att hålla ut.
Vid 23:55 dundrade det lös utan bara fan. Stora prylar helt nära huset med knallar som kändes i bröstbenet, och tårta på tårta tuttades på nere på ängen (300 m bort). I babymonitorn hörde vi dessutom alla smällar som genljöd i Adrians rum, och tänkte att fan, han kommer vakna och hålla igång till 03, sådär som han får för sig att göra ibland.
Men, kors i taket, inget av barnen vaknade, och på nyårsdagen fick vi sova ända till 07:30, då Adrian lärde sig att klättra ur sin säng på egen hand.
Nyårsdagen
Vi gick en rask promenad till stranden (med nya vagnen, mer om den imorn) 25 min bort på förmiddan och tittade på ankorna, grävde i sanden med raketpinnar och gungade.
Adrian tultade runt i sin något för stora signalfärgade overall från morfar och marmor Pia, och Simon tvättade händerna med vantarna på i sjön. Sen gick vi hem igen, och på eftermiddan kom mamma hit och roade pojkarna medan jag rustade upp gamla vagnen inför försäljning.
Det har varit mysiga dagar över julledigheten. Idag är barnen tillbaka på föris, jag ska ta mig samman och plugga, och Björn ska vara ledig en vecka till.
För 2 år sedan såg det mycket annorlunda ut här hemma. Alltså extremt annorlunda. Men det har hänt mycket sedan dess, utvecklingen går framåt på alla fronter – så även på julgransfronten.
Det här med julgran
Varje år så länge jag kan minnas har vi åkt och köpt en gran runt veckan innan julafton. Det är lite av ett lotteri vad man får med sig hem. Här är ett av de kortare strån, dock ej det kortaste vi dragit, från 2015:
Det var Simons första jul, och det gick väl lite si och så med julgranspyntet men med tanke på hur naturen valt att skapa just vår gran det året, så var det ingen fara på utseendefronten om man säger så.
Det tog ett tag att montera ner trädet efter jul. Jag vill minnas att vi brände de sista större granbitarna i mars.
Vackert måhända, och just granris visade sig vara en fenomenal värmekälla, men jättestökigt (dvs spretigt) att förvara.
Andra julen här i huset var 2016.
Moder natur hade varit snällare mot den granen på alla plan, den verkade besitta evigt liv och var inte helt medgörlig i styckningen. De sista bitarna av den granen eldade vi med för 3 veckor sen – lagom tills det började bli dags att fundera på årets gran.
Plastgran eller ej?
Jag gillar äkta gran hemma. Det luktar gott, det är så vi alltid haft det och det är (oftast) fint. Att det inte är plast är framför allt ett enormt plus. Men… Barren. Nedmonteringen. Uppsågningen. Eldningen. Barren. Överallt, i månader. Och den ska vattnas, vilket vi är pinsamt usla på att komma ihåg och därför måste vi se den dö långsamt.
Jag nämnde ju vår nya gran för några dagar sen. Redan förra året började vi leta plastgran men vi var för sent ute. Det misstaget har vi lyckats parera i år; Björn åkte och köpte en svindyr plastgran för 2 veckor sen.
Härom natten – kl 02:53 för övrigt, när jag och Adrian varit uppe ett tag eftersom han bedömde det lämpligt – satt jag med min yngste i knät och tillsammans (”tillsammans”) vek vi ut alla grenar och jämnade ut den inbyggda belysningen.
Nu är den klädd, och nej, vi har inte katt. Vi har klåfingriga småbarn.
Den ser ut som en utegran, största anledningen till det är väl att det är en utegran, men jag tycker belysningen är mycket finare än den vi brukar ha – du vet såna där adventsljusstakeljus som sitter ihop med flera småsladdar som är lika bra på att trassla ihop sig som mina hörlurar till mobilen, och som man nyper fast på grenarna och som efter ett tag börjar tippa åt sidan så att hela granen ser onykter ut.
Hursomhelst, jämför den med granen vi hade för 2 år sen, och medge att det ser gladare ut.
Det sägs att man alltid drömmer när man sover. Jag kommer nästan alltid ihåg mina drömmar så jag har funderat på om detta kan stämma.
Du kan väl melodin till Tre små gummor? ”Tre små gummor skulle gå en gång, till maaarknaden uti Mora”? Jag minns inte vad jag drömde i natt, jag minns inte att jag drömde, men när väckarklockan (Simon) ringt satt jag och ammade med den där melodin i huvudet… fast med ny text:
Tre små tomtar strandade en gång
på beachen utanför Stockholm
Brutna ekon av en fortsättning studsade genom barriären mellan dröm och vakenhet:
hum-hum hum hur ska de hitta hem
hum-hum hum va’ ska vi gö’ med dem
