San Miniato vid Loro Ciuffenna, tredje och sista etappen

Lite märkligt, måhända, att berätta vidare om vår Italienresa såhär långt i efterhand… Hm? Men så kan det gå, det är mycket annat som händer hela tiden. Läs alla inläggen om resan här.

Residence San Miniato

Från början var det planerat att vi skulle bo 3 nätter i Pisa, men efter Simons vattkoppor och förtvivlan över att inte få bada så insåg vi att det inte skulle gå. Eller ja, det skulle inte gå lika bra som att åka nån annanstans.

Vi hittade i sista minuten ett ställe utanför Loro Ciuffenna, ett ”residence” där vi bokade lägenheten ”Miniato 1”. Stället skulle ha pool, tvättmöjligheter, parkering, frukost och hästar; dvs allt som Pisa inte hade.

Residence San Miniatos bilder från hemsidan.
Vår bild dagen efter ankomst.

”Mamma bada! BADA! DÄR!!”

Han vet vad han vill, den lille mannen. Frisk från sina vattkoppor och fri att återuppta sitt nya superintresse, dvs att bada i pool, lades all fokus på poolen.

Det var en ganska bra pool; bassängen var djup över hela, men det fanns en liten extrabassäng med knädjupt vatten som skiljdes åt från den stora med ett stabilt galler. Det var inte jättemycket folk där och vi var ofta de enda besökarna, vilket gjorde att Simon kunde få bli bekväm i vattnet i lugn och ro.

Med sällskap.

Det var ju inte som att man fick ligga kvar i solen bredvid och iaktta leken,  halvberedd att rusa upp. Nej. Pojken skulle ha en medberoende och han valde mig.

När han tröttnade på att bada så fick inte jag gå upp, jag skulle fortsätta i hans ställe och leka leken åt honom.

”Mamma bada! BADA! DÄR!!” kommenderade han och pekade. ”NEJ, mamma, nej, neeeej! HOPPA!!” – jag fick alltså inte ens ta mig i och ur vattnet på mitt eget sätt. Nu gillar jag att bada och gick med på detta ett tag, men besvikelsen blev stor varje gång det var dags att gå upp.

Loro Ciuffenna

Den lilla, lilla staden ligger på en 20 min promenad från där vi bodde och bjöd på härlig utsikt och mycket vackra vyer. Björn gick en promenad med Adrian en dag medan jag och Simon sov siesta:

En av alla otippade svårigheter man ställs inför med syskonvagn.

Där fanns en hel del restauranger, så vi valde att äta lunch hemma och middag ute. Vi tänkte att det var enklare så.

Läs om den kvällen här: Hade vi barn när vi sa så?

Vi var på en finrestaurang en kväll, av misstag eftersom Tripadvisor sa att den var bra för barnfamiljer, men annars lyckades vi hålla oss till mer hanterbara miljöer där grisandet liksom förväntades vara en del av besöket.

Sammanfattning

San Miniato Residence: Bra läge, parkering i skugga, möjlighet till frukost i receptionen, tillgång till tvättmaskin (halleluja), ok pool, och hästar. Bra lägenhetshotell alltså, men med dålig städning och bristande info om densamma. Vi åkte på överraskningen att betala slutstädning på 80€, vilket var störigt eftersom

  1. ingen kom ihåg att informera oss om det när vi checkade in (och ingen sådan info fanns i bokningen) och
  2. det var dåligt städat när vi kom dit, med bestick som inte var helt rena från tomatskal och sånt.

Loro Ciuffenna: Vackert som tusan. Där finns en hel del restauranger, men inte så mycket att se i övrigt. Hanterbart bilavstånd till saker att göra däremot.

Bilen innan avfärd mot flyget hem.

Il Mulinaccio, andra etappen (glöm romantisk middag)

Här kommer andra etappen och 3e delen om vår resa till Italien. Jag ligger efter här med, men vaddårå.

Agriturismo Il Mulinaccio, Volterra, Italien

Volterra är både kommun och stad i Toscana. Vi hade bokat på Alessios agriturismo Il Mulinaccio för 4 nätter, eftersom vi har vänner som har kontakter och var där förra sommaren med sin då ettåriga dotter, och rekommenderade det.

Det låg så avsides att jag började undra om vi verkligen ställt in GPS rätt när bilen började klättra uppför en mycket smal och brant grusväg som inte var mycket mer än två hjulspår i den torra jorden.

Alessios vingård är mycket vacker. Han driver sitt ställe med 8 rum, varav 4 är lägenheter, odlar sina vindruvor till eget vin, där finns även olivträd och fruktträd, och i den lilla restaurangen lagar hans mamma fantastiskt god mat.

När vi var där hade det inte regnat på så länge att allt var torrt. Barnleksakerna – en plastrutchkana, en gunga, en lekstuga i plast – låg på gräsmattan mitt i solen och hettan. Det gick bara att vara där på kvällarna, men det gjorde ingenting för där fanns en pool och dessutom ligger stället inom 30 min bilresa från olika städer och byar, framför allt San Gimignano, Italiens äldsta turiststad och Volterra, staden i Twilight-filmen (för den som har koll på sånt).

När vi kom dit hade Simons vattkoppor lugnat sig, men han var fortfarande inte helt pigg. Vi åt middag i restaurangen där Alessios mor lagar fantastisk mat med råvaror från gården och lokala regionen.

Glöm romantisk middag

Vi var ensamma i restaurangen på kvällen. Middagen bestod av 4 rätter visade det sig, och efter 2 av dem var Simon uppe och sprang. Alessio har 2 hundar, Sophia och Chanel, och dessa var förstås föremål för allt mellan fascinerat närgånget intresse och panik-skräck.

Det skulle ha varit det mest romantiska kvällen i mitt liv, förmodligen, om vi inte hade haft barn. Och om myggen hade haft ett dåligt år (”welcome to my life”, sa Alessio när Björn berättade att jag fått 7 myggbett på lika många minuter).

Under 3e rätten välte Simon en träbänk av misstag och bröt ihop. Sen blev han livrädd för Chanel och skulle sitta i knät, fast det ville han inte så han skulle ner men inte bredvid Chanel och hon… ja, hon var ju där. Gick hon en bit bort gick Simon efter. Det blev omöjligt för oss att sitta ner båda två på samma gång, och tyvärr fick vi båda äta sista rätten på stående fot med varsin unge på armen under växelgråt.

Men det var fantastiskt gott.

Mera vattkoppor

Dagen därpå hittade vi vattkoppor på Adrian och sen var nätterna därefter igen. Men det gick ändå ganska bra, det verkar som att ju yngre barnen är, desto mindre påverkade blir de.

Volterra

Vi åkte till Volterra en dag, och till San Gimignano en dag. Efter det insåg vi att det var bättre att undvika heldagar i städer med barnen, som inte tyckte det var överkul.

San Gimignano

Jag led med Adrian, verkligen. Det var så varmt, och han var SÅ prickig… men som sagt, han verkade inte lida supermycket ändå.

Martyren

Vattkoppor är luftburet, så vi frågade hur de ville att vi gjorde i restaurangen. Alessio sa att det nog var bäst om vi åt middag i lägenheten istället, så hans mamma lagade grymt gott käk igen och Alessio kom och levererade det vid dörren. Funkade minst lika bra, och så slapp vi myggen.

Hurra för poolen

Simons koppor läkte så pass att han kunde bada igen, så en dag var vi bara vid poolen och höll på. Fantastiska solstolar, jättefint soldäck, och tillgång till skugga… återigen, den mest romantiska séjour jag varit på, om vi inte hade haft barn. Nu har vi det, och det gick bra ändå, men nästa gång åker vi dit utan dem.

Sophia tittar på Simon som man tittar på TV.
Chanel. Ointresserad.

Regionen är fantastisk. Toscana är fantastiskt. Jag rekommenderar att åka och hälsa på hos Alessio, en vistelse på typ 3-4 dagar är alldeles lagom.

Fick sitta i traktorn

Simon har som jag kanske sagt stort fokus på maskiner. Alltså grävmaskiner, traktorer, bilar, flygplan och så vidare. Alessio har naturligtvis en traktor (en RÖD!) som Simon pekade mycket på när vi var där. Till slut frågade vi om det var ok för Simon att få åka med i traktorn lite grann, vid tillfälle.

”Yeees, of course! Now?”

Jaa, om det passar nu så absolut. Varken jag eller Björn hade mobil med oss just då men Alessio tog bilder på Simon som först inte vågade gå nära den, men sen satt där och pillade, tryckte, petade, drog, brummade och hade sig av hjärtans fröjd.

Han pratade länge om det 🙂

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Hade vi barn när vi sa så?

Vi satt på en restaurang i Italien, Björn och jag och barnen. Vi hade hittat stället på TripAdvisor där det stod att det skulle vara god mat och ”passande för barnfamiljer”. Det första stämde.

Vi fick inte in vagnen genom den smala dörren nere vid gatan, så barnen fick kliva ur och Simon gå själv uppför mycket höga stentrappsteg medan jag bar Adrian och Björn kämpade med vagnen – att lämna den nedanför trappan skulle ha hindrat övriga gäster från att komma in, eller gå hem också för den delen.

Stället var tjusigt. ”Tjusigt” som i kristallglas, konstfullt vikta linneservetter, tända ljus och svag klassisk musik. Vagnen anvisades en plats ihopfälld och ställd på tå bredvid en dryckesmaskin högre upp i trappan, och 2 barnstolar hivades fram med eleganta gester till vårt bord.

Simon tappade snart tålamodet. Att vara 2 år och hungrig, och tvingas SITTA ner, STILLA, och  V Ä N T A  på maten är inte lätt. Björn laddade Shaun the Sheep på sin telefon och gav den till Simon, som börjat leka fågel med sin servett tvärs över bord och glas och öppen låga.

Det blev lugnt.

”Jag minns inte vad vi sa,” sa jag när lugnet installerat sig. ”Just nu är jag 100% för det, men jag har för mig att vi sa, för länge sen alltså, att restaurang skulle vara umgängestid. Alltså vi kunde typ inte fatta varför folk tog med sig barnen på restaurang och gav dem paddan att kolla på genom hela besöket. Kommer du ihåg det?”

”Ja.”

Tystnad.

”Hade vi barn när vi sa så?”

”Haha! Nej, jag tror inte det,” sa Björn.

Här har vi Adrian som, efter att ha avverkat hela brödkorgen och för att hållas från att papegojskrika så att glasen sprack, fick roa sig med att inventera skötväskan på golvet.

Bio och Prosecco

skandiabiografen
Vi satt på 5e raden utan en enda tomte framför oss. Fantastiskt.

Vi kom iväg på bio i stan i lördags, mamma satt barnvakt igen 🙂 Mockingjay part 2. Vi blev inte besvikna.

proseccoBion var slut vid 20 så istället för att åka hem direkt gick vi på restaurang. Inte den sorten som sist som kostar som en charterresa utan jag hade letat upp en liten italiensk restaurang, La Tentazione. Det var litet och hemtrevligt och mysigt och precis den sortens atmosfär jag gillar. Dessutom god mat. Men det märks att vi inte är vana; efter en bio på 2:17 satt vi mest och försökte tänka och prata rakt, dvs hålla tråden, så en Prosecco före maten fick räcka.

Vi var hemma 22:30, men det kändes som 03… Och så fick vi en redogörelse för Simons kväll hemma med mormor, som tydligen mest hade gått ut på att vara förbannad och sen somna nedbrottad i hennes famn medan hon guppade på pilatesbollen. Men det var det värt. Eller det tycker i alla fall jag och Björn 😉

SaveSave