Etikett: influensa

Egoistisk mamma tar sitt barn till förskolan trots ALLT

Elin kommenterade såhär på mitt förra inlägg:

Känns väldigt egoistisk att lämna ett barn med 37,8 i vilotemp.
Och väldigt väntat att förskolan skulle ringa hem honom. Undrar hur många barn o personal som blev smittade för att du skulle vila. Nästa gång kanske din man kan vabba direkt om du ej klarar att ta hand om barnen..

Det här kan förstås diskuteras. Tack, Elin, för att du lyfter något som jag inte hör för första gången.

Roten till allt ont

Många tänker på samma sätt, I know, och alla gör vi olika. Tar man diskussionen till sin spets (jag har sett den på andra håll) så kommer man rörande enhälligt fram till att det är såna som jag som gör att sjukdomar sprids. Om alla tänkte tvärtemot såna som mig så skulle vintersjukdomar utrotas.

Överblick

Men om vi ska se över situationen då, som kanske inte framkom i sin helhet – hur skulle den kunna det? – vad gäller min yngste sons brutalt grymma förvisning till förskolan, med noll hänsyn till andra, trots uppenbar sjukdom:

Smittorisk

Såhär kan man läsa om influensasmitta (vi får anta att det handlar om influensa, med tanke på alla symtom) på 1177:

”Influensa smittar redan innan du har fått några symtom. Du kan alltså smitta andra utan att veta om att du är sjuk.”

Vidare har det inget med renlighet att göra, för den som vill veta, eftersom viruset är luftburet och varenda unge på föris hostar halva eller hela vintern.

Vi – liksom alla andra familjer, med extremt få undantag (typ inga), som har sina barn på förskolan – har ingen möjlighet att ha barnen hemma hela eller ens halva vintern enbart pga hosta (när de i övrigt mår bra, förstås).

Stackars Adrian

Fantastiskt vad olika vi påverkas av sjukdom. Små barn tycks hantera feber ofantligt mycket bättre än vi vuxna. Hursomhelst:

Adrian är som de flesta jämnåriga ett mycket rörligt barn. Han är alltid glad, dvs om han inte är hungrig, trött, obekväm eller provocerad.

Allmäntillståndet igår morse var precis som vanligt; alltså en pigg, glad, energiskt sjungande pojke. Enda anledningen till att jag körde panntermometern på honom var för att jag precis hade gjort det på Simon och Adrian blev intresserad.

Temperaturen går ofta upp på honom när han leker. Inte riktigt så högt som 37.8°; det brukar stanna vid 37.6° när han är som mest aktiv. 37.8° var alltså inte vilotemp.

Väntat samtal

Ja, det var väntat att förskolan skulle ringa. Vilken dag som helst. Vi har liksom gått och väntat på det. Jag menar, Björn var sjuk hela förra veckan och är fortfarande inte kry, Simon har varit dålig med feber varje kväll sen i lördags. Jag blev riktigt dålig i förrgår. HUR kan Adrian klara sig? Och ändå har han gjort det – dvs fram tills igår då, vilket var så länge att jag börjat hysa hopp om att han inte skulle trilla dit alls.

Olyckligt att det skulle bli just igår, av alla dagar.

Klara av att ta hand om båda barnen

Det är skillnad på vad man klarar av, på riktigt, och vad man tror att man klarar av. När man är sjuk på det här sättet känns det som att man inte klarar av nånting, knappt ens sig själv, men det gör man förstås visst.

Jag vet det.

Därför sa jag att jag kunde vara hemma själv med Simon, men det finns en gräns för vad man måste, också. Därför ringde jag till Björn på morgonen (han åker hemifrån kl 06) och sa att om Adrian blir sjuk nu, så kommer du väl hem? Javisst, sa han.

Nästa gång

Det finns ingen nästa gång, för alla gånger är olika. Det är svinlätt att hålla med, och säga med facit i hand att Björn borde ha stannat hemma, utifall att. Utifall att Adrian skulle bli sjuk just den dan, så borde han ha stannat hemma en dag till; han har ju redan varit borta i en och en halv vecka ändå.

Sammanfattning…

När jag tog tempen på Adrian var Björn redan på jobbet. Jag både lät och mådde som en skadeskjuten kråka. Simons gnäll strålade i hela huvet som kändes som att det skulle gå sönder. Hela jag kändes som att jag skulle gå sönder. Adrian sjöng och skrattade, mixade med ett falsettskrik då och då.

Jag hade fattat samma beslut igen, under exakt samma förutsättningar – som vi redan fastställt aldrig kan återkomma.

Vad ADRIAN anbelangar så var det precis lika bra, men sannolikt roligare, att vara på föris jämfört med hemma. När de ringde hem honom så var han fortfarande på bra humör, så jag har noll dåligt samvete där.

Vad gäller smittorisken så har han naturligtvis redan smittat massor långt innan igår, precis som Simon innan han fick sin feber, precis som Björn som smittade i 2 veckor (?) innan han blev sjuk ordentligt, precis som hälften av alla som jag åker i samma tunnelbanevagn med var och varannan morgon, och precis som många av de andra barnen på föris.

Lisa, i rollen som egoistisk mamma, då? Som inte frivilligt är hemma och vabbar för sina 2 barn (varav en inte är dålig och alltså terrar sin omgivning till följd av understimulans) när hon själv är sjuk?

Hur mycket jag än försöker känna efter, så har jag inget dåligt samvete där heller. Det var inte som att jag fick någon vila med Simon, för övrigt. Vi gick till parken, eftersom han är ganska pigg på förmiddagarna och behöver frisk luft.

egoistisk mamma

…med facit i hand

Jo, Björn borde ha stannat hemma. Om vi kunde leva om gårdagen, med vetskap om hur det skulle gå, så skulle han göra det, definitivt. Men med de förutsättningar jag hade när jag valde att ta Adrian till föris… Nej. Jag skulle inte kalla någon annan mamma egoistisk för det.

Aldrig.

Det är en enorm skillnad att vara hemma med en sjuk unge, och vara hemma med 2. Särskilt om bara den ena är pigg. Supersärskilt om man är sjuk själv.

 

PS till Elin, och till dig som kanske stämmer in

Tack för att du lyfter frågan, trots att jag tycker att ”väldigt” egoistiskt var att ta i. Som svar på din fråga utan frågetecken: jag undrar också, trots att jag inte fick vila alls.

Nästa gång kanske Björn kan vabba direkt. Jag hoppas det.

Ser fram emot vab för mig själv och båda barnen imorgon. Supertaggad.

Ta i trä, igen.

”Adrian – som jag släpade till föris imorse trots sina 37.8° (jag kände att det räcker med att vabba för ETT barn när jag själv är så risig). Men än har de inte ringt, och enligt sjukvården är det inte feber förrän det är över 38.”

Ja, så skrev jag igår. Klockan var 13:30 när jag fällde ihop datorn och försökte blunda bort huvudvärken, de kokande ögonen och hostan. Då ringde de från föris:

”Adrian har feber, det ångar om honom,” sa pedagogen och fortsatte: ”Jag visste inte vem jag skulle ringa, om det var dig eller Björn, men jag kom inte fram på hans nummer.”

NEEEEEEEEEEJ!!! – sa jag inte. Jag sa: ”vi kommer, men jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det för Simon ligger och sover och jag kan ju inte lämna honom, och vill ogärna väcka honom för han är ju också sjuk.”

Efter att ha skickat ett gäng desperata meddelanden till Björn, som uppenbarligen valt att stänga av sin mobil, ringde jag för att rådslå med mamma. Inte för att hon skulle komma, utan för att jag inte kunde tänka klart.

Så efter att ha kommit överens med förskolan om att mötas vid förisgrinden, så att jag kunde plocka upp Adrian färdigklädd (Simon kan vara ensam i 2 minuter), slutade det med att pedagogen i fråga klädde på Adrian, packade allt han hade på sin hylla i påsen och levererade honom direkt vid dörren; jag behövde aldrig gå ut.

Jag älskar den här förskolan.

Vi bor som sagt väldigt nära.

Sen kom Björn ham vid 15:30, och jag kunde gå och lägga mig. Idag ska jag ligga ner så mycket det går, för imorn ska Björn på ett event och är borta hela dan fram till 19. Bäst att krya på sig så hårt det går medan man kan…

Ny babypryl (sovpåse) på is eftersom alla är sjuka

Ny babypryl

Den senaste i raden av babyprylar som vi testar: Babydeepsleep. Det är som tyngdtäcken, fast för småbarn. Finns som sovpåse och sovdräkt, och förhoppningsvis kommer Adrian att älska den.

babypryl

Än så länge älskar han den på samma sätt som man älskar att ha en jättetung dunjacka på sig inomhus … men det kanske kommer. Han har trots allt hosta och låter lite ansträngd i den; då brukar man inte vilja ha tyngd på bröstet när man ska sova (scrolla ner för uppdatering med facit i hand).

Så… mot bakgrund av förkylning och influensatider så har vi lugnat oss en aning i infasandet av den nya sovdräkten som vi på sikt hoppas ska hjälpa Adrian att sova mindre oroligt. Jag återkommer om nån månad eller så när vi törs komma med nån form av utvärdering.

Ta i trä

Om du undrar ifall jag blev sjuk eller inte, efter gårdagens ”jag har minsann vaccinerat mig”, så är svaret på den frågan… ja. Såklart att jag blev. Gick hem nästan 2 timmar tidigare från skolan efter att ha deklarerat högt och tydligt att ”jag mår skitdåligt, faktiskt” samt hostat osympatiskt runt folk hela dagen. Jag kom liksom till den där punkten när det är svårt att försvara att man så uppenbart går runt och smittar folk, när man dessutom inte ens orkar vara kvar.

Så… ja, nu är det synd om mig med. Och Simon. Och Björn. Och Adrian – som jag släpade till föris imorse trots sina 37.8° (jag kände att det räcker med att vabba för ETT barn när jag själv är så risig). Men än har de inte ringt, och enligt sjukvården är det inte feber förrän det är över 38. Om man inte är man, då förstås.

Uppdatering med facit i hand

Här kommer en uppdatering från efter att vi hade använt sovpåsen en tid.

Nja, det funkade inte jättebra för Adrian måste jag säga. Jag kan däremot föreställa mig att en sovpåse med tyngd kan göra underverk för andra barn, så jag har ingen kritik att komma med. Däremot vill jag nämna att eftersom det är en sovpåse till små barn och olyckor ibland händer i sängen så måste påsen tvättas och det är besvärligt. Det tar relativt lång tid för den att torka och ytan i tyget blev slit-noppigt efter första tvätten. Den var ju dyr så vi ville förstås ta hand om den ordentligt, jag följde instruktionerna noga och var försiktig med den. Tvättnoppor påverkar förstås inte funktionen; poängen är att den kändes svårskött, men det hade det varit värt om den hade hjälpt Adrian till bättre sömn.

Det är influensatider och stafettpinnen löper genom familjen som en het potatis

Det är influensatider, och jag är den enda som har vaccinerat mig.

Dvs jag är den enda av Björn och mig, alltså.

Björn var sjuk i influensa (?) hela förra veckan. Han är bättre nu, men inte helt bra och du vet ju hur det är med män och influensa, väl? Nej, jag är inte elak, det finns en studie enligt MåBra. Med det sagt så har Björn varit en sann kämpe (OBS! ingen ironi, ingen sarkasm) som ändå sytt ihop veckan så att jag kunnat vara i skolan när det behövdes.

I fredags blev det Simons tur att plocka upp stafettpinnen:

”Mamma ja jätteshyk” sa han när jag väckte honom. Det var han inte, men på kvällen märktes det att han hade det lite jobbigt och i lördags var det full kastrull med hög feber, täppt OCH rinnande näsa, hosta samt allmän ynklighet – det sistnämnda väldigt olikt honom.

influensatiderAdrian har plockat på sig den täppta näsan med snoret och hostan nu. Och för min del känns kroppen extremt opigg så kanske blir jag sjuk jag med, trots vaccin och allt.