Etikett: husläkare

Stanna hos mig, håll mig i handen och säg att det snart blir bra …

Naturbegåvning

Tiden står helt stilla i det mörka rummet med de fuktiga lakanen. Så öppnas dörren, i plötsligt motljus ser jag Adrians kontur närma sig medan Simons slanka silhuett dröjer i dörren.

Adrian lyssnar. Simon kommer också fram, till foten. Han känner, frågar, backar ut och går vidare till annat. Adrian går också. Till sitt rum. Där hämtar han sin lilla stol som han släpar över allrummet och in till mig. Han placerar den på golvet alldeles bredvid min säng, tar min heta hand i sina små nävar, tittar på mig och säger mjukt:

”Mamma, varför är du sjuk?”

”Jag vet inte,” svarar jag. Rösten hackar, halsen bultar och svider.

”Varför vet du inte?”

”Man kan inte veta allt.”

”Jo-o mamma, du vet allt.”

Jag ler genom misären åt sonen som instinktivt anar vad jag behöver.

”Mamma?”

”Mm?”

”Mamma, du är bäst. Jag älskar dig.”

Jag stryker honom över huvudet. ”Jag älskar dig också, Adrian.”

”Får jag ligga bredvid dig?”

”Nej älskling, du ska inte vara så nära mitt ansikte, jag vill inte smitta dig.”

Han fortsätter med sina frågor, kramar min hand och arm och försöker lirka sig närmare. Han småsjunger för mig, viskar mamma, liksom lockar på mig att kramas. Jag har nästan 40° feber, ont precis överallt men extra mycket i ryggen och halsen. Huvudet bultar i takt med hjärtslagen, det tinnitus-tjuter i öronen, jag mår illa och ljuset från trapplampan skär i ögonen. Jag kan inte minnas när jag var så sjuk senast … Och Adrian får mig att skratta.

Gav upp och ringde husläkaren

Det där var i fredags kväll. Då hade jag legat och våndats på allvar sedan lunch och började känna att vansinnet rimligen måste få ett slut snart. I lördags var det lite bättre, men inte i halsen – den blev istället, om möjligt, värre. I måndags fick jag nog, tyckte att kroppen minsann hade fått sin chans att fixa det där själv, och ringde husläkaren. Jag hade dragit mig för att ringa henne, eftersom jag inte gillar antibiotika och nånstans fattade att det antagligen fanns på kartan.

”Jag kan inte idag, du får komma imorgon kl 11:15,” sa husläkaren, kort och konkret som alltid.

”Ja, ok, men … Men jag tänkte att kanske jag kunde berätta det här för dig, och att du skulle säga typ att avvakta till fredag och om det inte är bättre så ses vi då?”

”Nej. Imorgon. 11:15.”

Igår var jag alltså där. Hon lyssnade, tittade, hummade … och så kände hon på halsen. Jag hoppade till.

Det slutade med en dunderkur antibiotika.

Ironiskt dansande dam i röd klänning-emoji.

Simon letar misstänkta rullstolspatienter på barnakuten

Vi kände att det var lite för lite action här igår eftermiddag, så jag ringde vår husläkare om Simons mystiska feberkurva*. Man kan alltid räkna med henne när man vill få någonting gjort, så hon beordrade oss in på barnakuten Astrid Lindgrens för misstänkt lunginflammation.

Läget var inte akut, så vi åt middag först och sen packade vi oss iväg.

Det var lång kö – hallå, det är en akutmottagning. I väntsalen kom det in en herre i rullstol, så Simon gick och hämtade en ministol från barnhörnan och roade sig med att släpa runt den och leta efter folk som kunde tänkas behöva skjuts.

på barnakuten

När det blev vår tur skickades vi utan omsvep till närakuten istället, men där var det lång väntetid så vi ringde en annan närakut som låg på vägen hem.

”Oj oj OJ!!” sa sköterskan i telefonen när jag sa att det gällde en nästan-tvååring med misstänkt lunginflammation. ”Självklart får vi se till att få fram en tid till det! Kan ni vara här om 35 minuter?”

Jag var inte beredd på den reaktionen så jag satt och nojade i bilen hela vägen dit. Som sagt, man kan alltid fylla sin tid med noja, oro och katastroftankar om man har lite tid över.

Hursomhelst, läkaren sa att det inte var lunginflammation, att han var alldeles för pigg och nyfiken** för det och att det med största sannolikhet bara var att vänta ut.

Han är förstås fortfarande hemma från föris. Adrian har börjat rosselhosta ordentligt sen igår kväll – jag försökte få dem att kolla honom när vi ändå var där, men de sa bara att han inte är sjuk än så det finns ändå ingenting att göra för honom – och idag är han inte riktigt sig själv. Både han och jag har hostat oss genom natten, och jag behöver nog inte säga hur trött jag håller på att bli av kombinationen förkylning/påtaglig sömnbrist/sjuka barn/dygnet runt. Men vi har bara hållit på i en vecka än så länge; det kan ALLTID bli värre.

Ringde husläkaren nyss för att avlägga rapport. Hon sa att så länge Adrian får i sig vätska och kissar så behöver man inte oroa sig så mycket, men skulle febern stiga över 39° (se 1177) så får vi ta honom till läkare.

Vi får se hur helgen går. Jag hoppas verkligen att han slipper min hosta.

 

*36,5° på morgonen och 39,7° på kvällen i flera dagar

**han gick ett kontrollvarv när vi kom in i undersökningsrummet och plockade med allt som tilläts, pekade på läkaren från behörigt avstånd och sa massa saker med bestämd ton.

Apropå streptokocker och hosta

Här kommer en spinoff på vår havererande amning:

När jag berättade för mamma i måndags att jag fått antibiotika mot streptokocker så sa hon att Simons hosta, som han dragits med i flera månader nu, kanske också kunde bero på det och att jag skulle ringa läkaren.

Igår ringde jag alltså samma läkare som jag själv går hos, och hon sa bestämt att ja, det kan vara samma och hon måste träffa Simon. Vi fick en tid igår, kl 13:20 dvs mitt i middagsvilan, och han fick inte äta på 2 timmar före besöket.

Jag löste det så att Simon var på föris fram till 10:30, sen åt han lunch med mig och hann sova en timme innan jag fick väcka honom för att hinna i tid.

Väl på plats förstod han att något var i görningen och blev ängslig redan i hallen, så jag fick bära honom till väntrummet. Där fanns det leksaker, men när han råkade välta en kulram i golvet och det lät ganska högt så rasade humöret. Han tröttgrät och skulle sitta i famnen, och när Ruzena (läkaren) öppnade dörren i sin vita läkarrock blev det overload. Han försökte gömma sig bakom mina ben samtidigt som han grät hejdlöst.

Vi försökte distrahera med leksaker och papper och penna och sång, men han hade redan slagit in på sitt spår och var ohejdbar. Ruzena visade mig hur jag skulle hålla fast honom så att hon kunde titta i hans öron, och Simon var som en panikslagen kanin i min famn. Snoret rann i stadig fart, dreglet for och tårarna sprutade.

”Simon, älskling, det är ingen fara” försökte jag, men det är klart, den har han hört förr.

Anyway, det gick bra till slut. Han har en lätt öroninflammation som inte kräver behandling, men inget problem med halsen eller så. Med tanke på det, och på Simons upplösningstilltånd, så strök hon bodprovet ur agendan. Vi fick en luftrörsvidgande medicin som ska mildra hostan och hjälpa honom att sova lite mer ostört om natten.

När Simon förstod att hon inte skulle bråka med honom mer, strax innan vi skulle gå, så slappnade han av lite och började trevande släppa in henne. Hon fick ett leende, och så gav han henne pennan när hon bad om den. Ruzena charmades på fläcken ända ner i skorna, och de var ”älskling” med varandra när vi gick därifrån.

Du ska lida, och du ska njuta av det!

Pollenallergi och graviditet

Jag är pollenallergiker, bland annat, och astmatiker. Min husläkare Ruzena är allergispecialist, jag har gått hos henne sen jag var 12. Hon säger att jag är ”hennes”.

Jag ringde henne i somras:

Jag: Mina allergitabletter är slut, jag behöver nya. Kan jag fortsätta med samma? Jag har precis fått reda på att jag är gravid.

Ruzena: G R A T T I S!

Jag: Tack.

Ruzena: Vad roligt!

Jag: Haha, ja.

Jag: Så… hur gör vi med medicinen.

Ruzena: Lisa?

Jag: Ja?

Ruzena: Nu lyssnar du riktigt noga.

Jag: Ok.

Ruzena: Du får ingen medicin.

Jag: Ok?

Ruzena: Nej! Du ska lida, och du ska njuta av det.

Jag: Jamen… Ingen alls?

Ruzena: Ja, astmaspray får du ta, för du måste andas. Men bara när du måste, hör du det?

Jag: Ok.

björkpollenDet som oroar mig, men bara en aning, är att mitten av april då lille herrn väntas är absoluta högsäsong för ärkefienden (björkpollen). Jag hittade en artikel om saken, Pollenallergi och graviditet, och tänker göra ett nytt försök med Ruzena när, eller om, det blir besvärligt. Vissa år är det inte så farligt, andra år är ögonen så svullna att det är jobbigt att ha dem öppna.

Vi får se.

Det blir nog bra.