Alla gillar inte bebisar

Den upplevelse som min förlossning var, på gott och ont, de känslor jag har för mitt barn och inställningen att just mitt barn är Guds gåva till mänskligheten delar jag möjligen med barnets far och i övrigt ungefär noll andra personer. Så känner alla mödrar för sina ungar.

En av mina bästa vänner höll fest i vintras, och hon ville att det skulle vara barnfritt. Min vän har inga barn, hon gillar inte barn och vill helst inte ha dem i sitt hem. Och nej, hon är inte en hemsk människa, elak mot ungar eller osympatisk i största allmänhet. Långt ifrån. Hon är bara inte förtjust i barn.
Hursomhelst, ett kompispar till henne hade då nyligen fått barn, och hon frågade dem om de kanske kunde skaffa barnvakt och lämna ungen hemma. Barnet var väl 2 månader eller nåt sånt. Mamman tog illa upp, vilket jag kan förstå; min vän kan vara lite väl rättfram ibland med uttryck som inte alltid landar som det är tänkt.
Kompisparet tackade stelt nej, och så var det inget mer med det.

Samma vän hade fördelsedagsfika hos sig för ett tag sedan. Samma kompispar bjöds, men vis av erfarenhet var denna gång även barnet välkommet. Paret tvekade, med töntiga och alltså sårande ursäkter, men bestämde sig för att närvara ändå till slut.
Min vän är övertygad om att det var mamman som inte riktigt ville, som inte riktigt hade släppt ”förolämpningen” från i vintras. Det tror jag med.

Jag förstår henne, även om jag inte håller med. Är hennes barn inte välkommet så vill inte hon heller komma, de två är ju ett. Ok, det väljer man själv. Men att bli stött för det känns onödigt.
Barn är inte som vuxna; de skriker och monopoliserar sina föräldrar, de river saker, de stör. De är ett orosmoment som inte alltid passar överallt, så är det bara.
Alla vuxna trivs inte med barn, inte ens med mitt. Det är lätt att glömma för en nybliven mor som tycker att just hennes barn är allas skäl att andas.

Min vän jämför det hela med sin hund;
”Jag skulle aldrig ta för givet att min hund är välkommen nånstans bara för att jag är det. Aldrig skulle jag erbjuda andra att klappa honom om de inte bad om det eller visade att de ville. På samma sätt förväntar jag mig att bli tillfrågad om man får klappa innan man börjar greja med honom.”

Som sagt, hon är inte van vid barn och visste inte att man under första levnadsåret inte kan bjuda mamman utan att förvänta sig barnet på köpet. Men som mamma kan man inte heller ta det personligt när ens barn inte får vara med.

Det bara är så. Ta det inte personligt, jösses.

hålla i en nyfödd