En septembermorgon på väg till jobbet. Är det inte magiskt?
Glappet
Som sagt så blev det ett glapp under hösten här. Inte för att det inte hänt någonting. Tvärtom; för att det hänt så mycket att jag slutade hinna med. Men låt oss inte dröja oss kvar vid den grå anledningen till det hela, utan fokusera på att ta igen.
Det har hänt mycket den här hösten, som det alltid gör förstås, och jag sörjer att jag inte har någon dokumentation över det. Hösten finns nu bara i våra minnen och om 10 år är de borta nästan allihop. Men! Jag minns fortfarande en del av den, även om det mesta av den kantats av viss andnöd. Jag får vara tacksam för det lilla, det kunde varit värre. Jag kunde ha haft en 3,5 månaders minneslucka.
Jag samlar mina minnen under taggen #höstensomförsvann2022 så att du (fast det handlar ju mest om mig här) ska kunna hitta dem, för de kommer inte komma i ordning alla i ett svep.
De dyker upp vartefter jag minns dem. Håll till godo. Först ut är den om veckopeng, den kommer om ett par dagar.
Tiden går och minnena blir suddiga i farten. Det har varit två tröga månader där förkylningarna avlöst varandra – eller bara vägrat ge sig – och funderingarna likaså. Hurra för november! Äh, jag bara skoja. November kan ta sig nånstans. September och oktober bjöd ganska länge på det där underbara höstvädret som egentligen är min favoritårstid, du vet, när de färgglada bladen fortfarande sitter fast på träden och vinden fortfarande luktar gott.
För länge sedan, innan regnen kom – vilket de gjorde för kanske nån vecka sen – och löven rasslade i glödande färger på träden och solen fortfarande sken om dagarna, så gjorde vi på Simons initiativ en utflykt till skogen med matsäck. Det var kyligt, men väldigt friskt och vackert.
”Vi borde verkligen göra det här oftare,” sa Björn när vi klättrade omkring på stock och sten och klippor efter pojkarna som pinnade på som om de hade inbyggda elmotorer. Jag höll med.
Hösten är fantastisk – innan regnen gör entré. Novemberregnen, du vet. Bara utflykten till affären för att slänga på återvinningen blir liksom härlig.
Höstens baksidor
Höstens baksidor, förutom novemberregnen då, är flera. Oss barnfamiljer emellan bollar vi gärna förkylningar på löpande band under både höst och vinter, men så har vi de här lyckopillren också:
Hur man kollar sitt barn: Enligt en av pedagogerna så kan man sätta en liten tejpbit i rumpan, läsa saga en stund och sen ta bort den igen. Finns det springmask så bör några ha fastnat på tejpen. Det är inte en teknik som 1177 nämner, kan jag tillägga.
Höstbonus
Adrian fick som sagt feber dagen efter sin födelsedag. Den höll i sig och sedan började han klia sig och sedan upptäckte vi en typisk borreliaring på huden bakom örat.
Oklart vad som orsakade reaktionen, enligt Adrian själv så var det ett djur i lövhögen som en kompis kastat över honom på förskolan. Vi kontaktade i alla fall läkare via en läkar-app och han skrev ut antibiotika samt app-återbesök efter 2 dagar. Borrelia bedömdes osannolikt på grund av att ringen uppkommit så snabbt efter bettet och nu är det bra igen, verkar det som, även om han säger att det fortfarande kliar på ”pluppen” bakom örat.
Kalaset
Planerna fortskrider. Det har tagit en evighet att få tag på föräldrarnas kontaktuppgifter, och två har inte svarat alls så då vet vi ju inte om de inte sett lappen, eller tappat den eller nåt. I övrigt har vi nog allt vi behöver, så det är egentligen bara att sätta ett datum och hoppas på det bästa.
Många tycker att det känns lite tungt såhär års. Jag brukar inte påverkas så mycket av just Hösten, men jag tycker nog att i år är det ovanligt segt. Fast i mitt fall är det inte specifikt höstrelaterat … i och för sig.
Hursomhelst, jag ser fram emot decembers resa, glittrande fönsterljus och glada mys. Länge leve snön! Då blir det ljusare och inte alls lika ruggigt. Dessutom planerar vi en ny skidresa (Björnrike avskräckte inte tillräckligt) i mars, och det är verkligen nåt jag ser fram emot.
Här är September och Oktobers mest lästa, kolla om du missade nåt.
Hipp hipp! Beskrev härom dan Adrian för en kompis som inte sett honom på jättelänge, och sa att det inte är så mycket bebis kvar i honom, nu är han mer ett ”barn”, med en egen liten personlighet. Sen började jag skratta högt åt mig själv, för att jag sa ”liten”.
En liten seriös tankepaus i vardagen. Hur tänker du kring hur vi beter oss med våra barn; hur vi trippar på tå kring ämnet med folk vi inte känner, hur vi tyst dömer andra i mataffären, hur vi reagerar när folk korrigerar barn som inte är deras egna?
Ja, jag menar det. Alltså det är ju med regn som med tidiga morgnar; jag är morgontrött men älskar tidiga timmar om jag har fått sova klart. Jag är frusen och eländig i regnet om jag blir kall och blöt, men om man kan komma runt det så är ju regn himla mysigt. Luften blir liksom fräschare, och regnet ger ett jämnt rofyllt ljud ifrån sig. Det finns inga dåliga kläder, eller hur var det?
Jag fick ju storhetsvansinne härom veckan och köpte 3 regnjackor på nätet, 2 från Peak och en från Ilse Jacobsen* (nedan kallad IJ), eftersom jag varit ute med Simon i regnet och vantrivts. Jackorna kom, och… ja, jag behövde en men behöll två och jag är jättenöjd.
Jag hade IJ-jackan på mig när vi var på BVC och Susanne blev frälst. Sen var vi hemma hos Anna där jag provade igenom alla hennes utrensade kläder (jag tar allt jag får och platsar i) och Anna blev frälst. I min jacka, alltså.
Så ja, jag ser fram emot höstregnen, jag är beredd. Jäklar vad vi ska knata. Länge leve hösten. Hurra!
