Simon har långt hår – eller hade, nu är det både och

När Simon var precis fem år fyllda bestämde han sig för att sluta klippa håret, och så blev det. Han ville ha lika långt hår som jag, sa han.

Långt hår

Hela hösten, dvs under skoldebuten i förskoleklass, har han haft en del av håret samlat i tofs på sidan av huvudet för att det inte ska hänga i ansiktet på honom hela tiden. Han var väldigt söt, tyckte jag, och det tyckte många andra också. Trots att han bär kläder som man finner på pojkavdelningen i klädaffären (självvalt, för övrigt) så hände det ofta att främlingar tog honom för en flicka. Simon brydde sig inte om det. Jag vet inte vad han tänkte innerst inne, men han sa att det inte gjorde honom nåt och det verkade inte så heller. Vi har pratat en hel del hemma om vad som är äldre generationers uppfattning om sånt som hör till pojkar och sånt som hör till flickor, och så har vi sagt att idag gör man istället som man känner. Apropå Simons hår så har jag visat honom bilder på Zlatan, för att illustrera framgång med långt hår, och på Jason Momoa för att illustrera att långt hår på intet vis är något som bara flickor passar i. 

killar långt hår
Jason & Zlatan. Ingen kan väl påstå att deras långa hår hindrat dem.

Men så var det det där med att borsta håret varje morgon. Jag vet inte hur han bär sig åt, men varje morgon har han en ny baby-dread mitt på bakhuvudet, typ svinto, och Simon är håröm. En morgon, när det var Björn som skulle lämna och alltså släpade morgonrutinen framåt, fick min kära sambo nog och sa att han tyckte att Simon skulle lära sig att borsta själv, eller klippa sig. 

En gyllene medelväg

Jag – som älskar hans mjuka blonda slingor, men starkt ogillar att han suger på de vänstra hårtestarna i tid och otid; ”tänk på farbror Plös!*” brukar jag säga och mötas av oskyldigt frågande blick (för att inte tala om allt konstigt borsten brukar fastna i) – tänkte att det måste finnas en fin medelväg som alla gillar här. Han har sparat så länge, det vore synd att bara raka hela huvudet. 

Som hängiven anhängare av Pinterest när det gäller att samla inspiration, kom jag ganska snart över en frisyr som var både snygg och cool och inte superkort. Jag visade bilderna för Simon en kväll för några veckor sen.

inte klippa kort
Inspirationsbild från Pinterest.

“Här Simon, jag har hittat en frisyr som jag tror skulle vara jättefin på dig.”

Han kastade en blick på den: “Ja, den blir bra.” Sen gick han för att bygga lego på golvet.

“Är du säker …? Alltså det finns fler bilder om du vill se?”

“Nej, den där blir bra. Jag vill ha den.”

“Vill du inte fundera …”

“Men nej! Jag vill klippa mig. När får jag klippa mig?”

Vi funkar så olika ibland. Jag hade behövt åtminstone sova på saken, men icke. Fyra dagar senare var vi hos frisören.

Hos frisören

Jag hade valt just henne, Lena, för att jag brukar klippa mig där och för att jag sett henne klippa barn och hört henne prata med dem; hon talar tydligt, rakt och bestämt med dem. Inga konstigheter. Sånt passar Simon.

långt hår frisör
Det här är när Lena hittade baby-dreadbollen där bak. Hon skrattade och sa ”vad är det här? Jag såg den inte ens när jag borstade!”
från långt hår till både och

Mot slutet log han hela tiden, och när han var klar och tittade sig i spegeln var han så nöjd att han höll på att spricka. Jag var lika stolt som han var nöjd. För honom var det kanske ingen grej, men i mina ögon är det modigt att gå till en frisör för första gången i livet, och låta en främling borsta ens hårömma huvud utan ett pip och sen inte vika en tum när hårslingorna klipps och faller till golvet en efter en. 

Han blev superfin i håret. Man ser hans ansikte på ett annat sätt nu, han ser plötsligt äldre ut. Såhär flera veckor senare är han fortfarande mycket nöjd och han har fått mycket beröm för det.


*Farbror Plös, Lillasyster Kanins AKA den feta näktergalens farbror som jämt gick runt och sög på sitt öra så att det började lukta illa och han fick lov att hålla sig för sig själv. Hängde gjorde det också.

Att klippa en 2-åring…

Hur man klipper en 2-åring som sällan får titta på skärm

För dig som inte kan klippa och inte vet vad du håller på med.

Steg 1

Fråga om du får klippa håret, locka med Bamse/Alfons/Shaun the Sheep/whatever. Gå bara vidare om du får ett ”ja”.

Steg 2

Montera ungen framför datorn.

Steg 3

Visa upp dina verktyg, tala om vad du ska göra.

Steg 4

Spreja håret med vattenflaska, förslagsvis den ni använder till att stryka tvätt. Kamma bort matrester/snorkråkor/tejp/prylar som eventuellt gömmer sig i rufset, och kamma håret ut från huvudet.

klippa en 2-åring
Simon fångad framför Shaun the Sheep.

Steg 5

Använd ögonmåttet och klipp med sax på valt avstånd. Det kommer att bli ojämnt, det kommer inte se ut som om barnet har besökt någon yrkeskunnig, men det kommer att bli bättre än du vågar hoppas på.

Tips

  • Välj en lätt febrig kväll, eller annat tillfälle när den fysiska aktiviteten är lättare att kortsluta.
  • Dammsug hela våningen och släng närvarande kläder på tvätten om du vill slippa plocka småhår ur munnen i en vecka framöver.

 


 

Nyhetsbrev
Prenumerera på Mammatrams blogginlägg! Du får dem på mailen när de publiceras, hur trevligt som helst!

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter, du är trygg här och du kan avprenumerera när som helst. Får du ingen mailbekräftelse så kolla spamfiltret.

SaveSave

SaveSave

På grön salong med babyhåret

Jag går till frissan ungefär 2 gånger om året. Det brukar bli när borsten fastnar i topparna, och jag måste medge att det är för att de ser ut som svinto, som jag pallrar mig iväg.

Sist jag klippte mig, vilket var i mars, vilket jag vet bara för att jag skrev om det då med (det är trots allt en sjukt stor grej), kom jag därifrån med en frisyr, eller i alla fall nåt som egentligen krävde en gnutta uppmärksamhet för att underhålla.

Sånt går aldrig. Jag saknar karaktär. Jag kan inte ha frisyrer som kräver nåt mer än en hårborste av mig. Jag vill gärna, det skulle vara kul att vara lite snygg, men… det är bara att inse att det inte händer.

Grön salong

Det finns en salong som jag går förbi på väg till skolan, Green Heads heter den och den utger sig för att vara helt (eller till största delen?) ekologisk om jag förstod min söta frisörska rätt.

Alltså var jag liksom tvungen att färga håret. Alla vita hårstrån, du vet.

Jag har inga problem med mina ålderstecken, än. Bara så du vet. Men mina vita har nått ett tillräckligt starkt bestånd för att de inte ska gå att missa ens om man tittar snabbt och det är inte snyggt…! Antingen eller, liksom. Helhetsbilden blir trist, tycker jag. Jag har hellre hela håret vitt, i så fall.

Eller brunt. Jag följer majoriteten, tänker jag.

Jag fick chokladbit och chai-te medan färgen verkade. Det blev bra, det var nästan så jag undrar om min frisörska var mer nöjd än jag till och med.

Babyhår

När hon klippte mig frågade hon om jag hade ammat nyligen.

”Jaa-a?” sa jag och väntade på en fortsättning.

”Jag ser det,” sa hon och pekade på allt babyhår som återtar sin plats på mitt huvud extremt långsamt men säkert. ”Men det här är ju ingenting. Vet du att jag har haft kunder som varit nästan skalliga. Hormoner, bara hormoner alltihop… så jag vet vad jag har framför mig.”

”Ha,” sa jag och kan ju inte låta bli att undra om det finns de som tappat ALLT hår till följd av hormonstormen som det innebär att tillverka en människa. Det känns inte helt otroligt.

Bara babyhår. Allt mitt riktiga hår når till en tofs.

Jag är nöjd med färgningen. Brunt med en aning rött i. Hon sa att det lägger sig ovanpå håret istället för att bryta upp stråna och tränga in i dem, och det kändes inte lika aggressivt att ha det i hårbotten som det annars kan göra med vanlig(are) färgning. De vita stråna blev ljusare än resten men det gör ingenting; de är inte längre självlysande och det var allt jag ville.


Om du vill läsa mer om deras gröna koncept så hittar du Green Heads hemsida här.

SaveSaveSaveSave

Från inspiration till resultat på 24h

Som jag berättade igår så fick jag syn på ett inspirerande blogginlägg i förrgår som handlar om nytt hår till hösten.

image

Förutom att jag hade kunnat skriva exakt samma, SAMMA, text själv om mitt eget hår, så har jag funderat rätt länge på hur jag ska ställa mig till mina allt fler vita strån. Jag var och klippte mig hos en random frisör för kanske 2 år sedan vid Fridhemsplan och han försökte vara finkänslig:

”Du har en del… ljusa hårstrån. Har du funderat på att färga?”

Jag tyckte, eftersom jag hade färre ”ljusa” då än nu, att nej aldrig. Varför skulle jag? Man ska åldras med värdighet, och omfamna sin stigande ålder med tillhörande tecken med glad förväntan och inte försöka se ut som nåt man inte är.

Då var då och nu är nu. Igår vek jag ihop mitt åldrande med värdighet och skickade ut det genom fönstret.

Besöket hos frisören blev en ganska lång plåga. Grejen är den att jag typ aldrig har färgat håret hos frisör förut. Jag hade ingen aning om hur lång tid det skulle ta. Jag gissade på max, MAX 2,5 timmar. Det tog 4 timmar.

FYRA TIMMAR.

hos frissanJag kunde ha frågat innan förstås, men jag var så säker på min sak att det aldrig slog mig in. Jag hade pumpat ut en årsförbrukning av bröstmjölk och fryst in i förebyggande syfte, som Björn skulle ha om jag inte hann hem i tid för amning. Efter en och en halv timme satt jag med första lagret färg i håret:

image

Ångesten steg sakta men säkert vartefter det gick upp för mig att aldrig i livet, inte en sportkeps att jag är klar till 14. Jag såg framför mig hur Simon fick hungerslag hemma, hur jag satt hos frissan långt in på övertid och var egoistisk medan min son långsamt svalt ihjäl och drev min sambo till desperation.

image

Det dåliga samvetet slet upp djupa revor i hjärtat när jag ÄNTLIGEN kunde sätta mig på cykeln och paniktrampa hem. Jag föreställde mig att Björn skulle möta mig i dörren och trycka barnet mot bröstet innan jag hunnit få av mig hjälmen, men icke. Huset var tyst och lugnt, Simon låg i en fåtölj i vardagsrummet och jollrade och Björn satt bredvid och kollade på TV.

Men håret, som ju egentligen var poängen, blev jättebra. Mitt hår är rakt och platt så det kommer typ aldrig se ut såhär igen, därav förevigandet på bild:

klar hos frissan

Det kallas dip dye, och jag fattar att jag lär mig det 20 år efter alla andra. Alltså, tiden som frissan la ner på att göra blekningen i topparna… jag ska aldrig bli frisör.

SaveSave