Att klippa en 2-åring…

Hur man klipper en 2-åring som sällan får titta på skärm

För dig som inte kan klippa och inte vet vad du håller på med.

Steg 1

Fråga om du får klippa håret, locka med Bamse/Alfons/Shaun the Sheep/whatever. Gå bara vidare om du får ett ”ja”.

Steg 2

Montera ungen framför datorn.

Steg 3

Visa upp dina verktyg, tala om vad du ska göra.

Steg 4

Spreja håret med vattenflaska, förslagsvis den ni använder till att stryka tvätt. Kamma bort matrester/snorkråkor/tejp/prylar som eventuellt gömmer sig i rufset, och kamma håret ut från huvudet.

klippa en 2-åring
Simon fångad framför Shaun the Sheep.

Steg 5

Använd ögonmåttet och klipp med sax på valt avstånd. Det kommer att bli ojämnt, det kommer inte se ut som om barnet har besökt någon yrkeskunnig, men det kommer att bli bättre än du vågar hoppas på.

Tips

  • Välj en lätt febrig kväll, eller annat tillfälle när den fysiska aktiviteten är lättare att kortsluta.
  • Dammsug hela våningen och släng närvarande kläder på tvätten om du vill slippa plocka småhår ur munnen i en vecka framöver.

 


 

Nyhetsbrev
Prenumerera på Mammatrams blogginlägg! Du får dem på mailen när de publiceras, hur trevligt som helst!

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter, du är trygg här och du kan avprenumerera när som helst. Får du ingen mailbekräftelse så kolla spamfiltret.

På grön salong med babyhåret

Jag går till frissan ungefär 2 gånger om året. Det brukar bli när borsten fastnar i topparna, och jag måste medge att det är för att de ser ut som svinto, som jag pallrar mig iväg.

Sist jag klippte mig, vilket var i mars, vilket jag vet bara för att jag skrev om det då med (det är trots allt en sjukt stor grej), kom jag därifrån med en frisyr, eller i alla fall nåt som egentligen krävde en gnutta uppmärksamhet för att underhålla.

Sånt går aldrig. Jag saknar karaktär. Jag kan inte ha frisyrer som kräver nåt mer än en hårborste av mig. Jag vill gärna, det skulle vara kul att vara lite snygg, men… det är bara att inse att det inte händer.

Grön salong

Det finns en salong som jag går förbi på väg till skolan, Green Heads heter den och den utger sig för att vara helt (eller till största delen?) ekologisk om jag förstod min söta frisörska rätt.

Alltså var jag liksom tvungen att färga håret. Alla vita hårstrån, du vet.

Jag har inga problem med mina ålderstecken, än. Bara så du vet. Men mina vita har nått ett tillräckligt starkt bestånd för att de inte ska gå att missa ens om man tittar snabbt och det är inte snyggt…! Antingen eller, liksom. Helhetsbilden blir trist, tycker jag. Jag har hellre hela håret vitt, i så fall.

Eller brunt. Jag följer majoriteten, tänker jag.

Jag fick chokladbit och chai-te medan färgen verkade. Det blev bra, det var nästan så jag undrar om min frisörska var mer nöjd än jag till och med.

Babyhår

När hon klippte mig frågade hon om jag hade ammat nyligen.

”Jaa-a?” sa jag och väntade på en fortsättning.

”Jag ser det,” sa hon och pekade på allt babyhår som återtar sin plats på mitt huvud extremt långsamt men säkert. ”Men det här är ju ingenting. Vet du att jag har haft kunder som varit nästan skalliga. Hormoner, bara hormoner alltihop… så jag vet vad jag har framför mig.”

”Ha,” sa jag och kan ju inte låta bli att undra om det finns de som tappat ALLT hår till följd av hormonstormen som det innebär att tillverka en människa. Det känns inte helt otroligt.

Bara babyhår. Allt mitt riktiga hår når till en tofs.

Jag är nöjd med färgningen. Brunt med en aning rött i. Hon sa att det lägger sig ovanpå håret istället för att bryta upp stråna och tränga in i dem, och det kändes inte lika aggressivt att ha det i hårbotten som det annars kan göra med vanlig(are) färgning. De vita stråna blev ljusare än resten men det gör ingenting; de är inte längre självlysande och det var allt jag ville.


Om du vill läsa mer om deras gröna koncept så hittar du Green Heads hemsida här.

SaveSaveSaveSave

Från inspiration till resultat på 24h

Som jag berättade igår så fick jag syn på ett inspirerande blogginlägg i förrgår som handlar om nytt hår till hösten.

image

Förutom att jag hade kunnat skriva exakt samma, SAMMA, text själv om mitt eget hår, så har jag funderat rätt länge på hur jag ska ställa mig till mina allt fler vita strån. Jag var och klippte mig hos en random frisör för kanske 2 år sedan vid Fridhemsplan och han försökte vara finkänslig:

”Du har en del… ljusa hårstrån. Har du funderat på att färga?”

Jag tyckte, eftersom jag hade färre ”ljusa” då än nu, att nej aldrig. Varför skulle jag? Man ska åldras med värdighet, och omfamna sin stigande ålder med tillhörande tecken med glad förväntan och inte försöka se ut som nåt man inte är.

Då var då och nu är nu. Igår vek jag ihop mitt åldrande med värdighet och skickade ut det genom fönstret.

Besöket hos frisören blev en ganska lång plåga. Grejen är den att jag typ aldrig har färgat håret hos frisör förut. Jag hade ingen aning om hur lång tid det skulle ta. Jag gissade på max, MAX 2,5 timmar. Det tog 4 timmar.

FYRA TIMMAR.

hos frissanJag kunde ha frågat innan förstås, men jag var så säker på min sak att det aldrig slog mig in. Jag hade pumpat ut en årsförbrukning av bröstmjölk och fryst in i förebyggande syfte, som Björn skulle ha om jag inte hann hem i tid för amning. Efter en och en halv timme satt jag med första lagret färg i håret:

image

Ångesten steg sakta men säkert vartefter det gick upp för mig att aldrig i livet, inte en sportkeps att jag är klar till 14. Jag såg framför mig hur Simon fick hungerslag hemma, hur jag satt hos frissan långt in på övertid och var egoistisk medan min son långsamt svalt ihjäl och drev min sambo till desperation.

image

Det dåliga samvetet slet upp djupa revor i hjärtat när jag ÄNTLIGEN kunde sätta mig på cykeln och paniktrampa hem. Jag föreställde mig att Björn skulle möta mig i dörren och trycka barnet mot bröstet innan jag hunnit få av mig hjälmen, men icke. Huset var tyst och lugnt, Simon låg i en fåtölj i vardagsrummet och jollrade och Björn satt bredvid och kollade på TV.

Men håret, som ju egentligen var poängen, blev jättebra. Mitt hår är rakt och platt så det kommer typ aldrig se ut såhär igen, därav förevigandet på bild:

klar hos frissan

Det kallas dip dye, och jag fattar att jag lär mig det 20 år efter alla andra. Alltså, tiden som frissan la ner på att göra blekningen i topparna… jag ska aldrig bli frisör.