Living on the edge: grannarna på fika

Jag nämnde som hastigast för nån vecka sen att vi skulle få över grannarna på besök. Tänkte att jag skulle utveckla det – eftersom vi är rädda för våra grannar.

grannarna på fika

Skräck

Eller rädda och rädda, fel ord, rätt ord skulle väl vara “svenska”. Finns det något som är så osvensson som att frivilligt hänga med sina grannar? Okej, massa saker säkert, men detta är definitivt en av dem.

Resonemanget skulle kunna gå så här:

De verkar vara normala, möjligen trevliga. Men tänk om vi bjuder in dem och så är de som min gamla kollega, du vet? Supertrevliga, övertrevliga, med noll känsla för när det liksom räcker. Tänk om de är såna, och vi redan har tagit initiativ till att umgås och de sen äter upp oss? Då måste vi säga ifrån, jag avskyr att göra det, speciellt som vi är grannar och måste se varandra då och då. Vi kan avvakta och se, vi springer säkert på varandra i parkleken eller nåt.

Oavsett om det var så vi resonerade eller inte, så kan jag meddela att vi INTE sprang på dem mer än ett par gånger i parkleken. Eftersom de har en flicka i Adrians ålder så går det inte att stå och småprata utan man går dit barnen går, vilket oftast är åt olika håll. Som aviga magneter. Ibland känner jag mig så som jag tror att hundar i koppel måste känna sig, när de träffar en artfrände på gångbanan och är utom sig av entusiasm, och så drar bara hussarna åt varsitt håll. Stannar inte ens. Mina barn skiter fullständigt i sina föräldrars sociala liv, eller försök därtill.

Revolt

En fredagseftermiddag kom jag på att nu var det dags. Det finns trots allt ett annat hus mellan vårt och de här grannarna jag tjatar om, vi springer uppenbarligen inte på dem hursomhelst ute och det vore ju så schysst om man kunde få sån pass kontakt att man kanske kunde barnpassa åt varann ibland.

Jag pratade med Björn, och sen pratade jag med pojkarna, varpå Simon bestämde sig för att han ville följa med efter middan.

Sagt och gjort, jag tog med mig min förstfödde och knallade över till våra grannar strax efter kl 19. På vägen dit kom jag på att deras flicka kanske höll på att lägga sig redan, så vi vågade inte ringa på dörrklockan. Istället knackade vi på dörren och småpratade om hur vissa behöver sova mer än andra medan vi väntade.

Sanningens ögonblick

Herrn i huset öppnade och såg glatt förvånad ut när jag för säkerhets skull presenterade mig och Simon, och förklarade varför vi knackat på. Madame kom också till dörren liksom flickan som stod och drog i pappas byxben, med vällingflaskan nonchalant hängande i mungipan som en 20-talscigarett, och plirade intresserat mot Simon.

De tackade ja på stående fot, och ringde på vår dörr kl 10 morgonen därpå.

Det gick bra

“Vilket trevligt och bra initiativ,” sa de medan de grejade sig in i hallen och jag stod och kände mig hjärtligt osvensk.

Det är inte ofta vi har gäster hemma som vi i princip inte vet någonting om alls. Alltså fanns det saker att säga, och de var trevliga. Hon visade sig vara gravid dessutom, så det kommer bli en till för pojkarna att hänga med i det huset.

När de gick strax före lunch sa de igen att det var trevligt, och att de skulle bjuda igen nästa gång. Nu återstår att se om de klarar av att vara lika wild and crazy som vi.

Helgen i bilder

Jag brukar inte vara så mycket för såna här ”händelse i bilder”-inlägg, men ibland passar det ändå. Vi har inte gjort så mycket i helgen, ändå händer det massor. Vardagen händer, fast på helgen, typ.

Först bildtext, sedan bild. Lägg gärna märke till alla klädbyten hos vissa.

En helt normal helgmorgon. Simon gastar ”MAMMA HÄSS!!” samtidigt som Adrian kräver att leka tittut bakom ingenting på 10 cm avstånd.

Det här var när Adrian klättrat upp och satt sig i gåvagnen och inte lyckades ta sig ur den(??). Han fick hjälp de första 3 gångerna, sen gick Björn och hämtade mobilen för att ta en bild och då hann ungen bli förbannad på riktigt.

Vi besökte Ikea. När vi kom till lagret skulle Simon ”hoppe ne” och ”jomma”, och sen drog han in bland Hemnes avlastningsbord och röjde där ett tag.

Vi var på Max och åt lunch, tänkte det skulle vara enklare än att åka hem och börja laga mat. Vi hade glömt haklapp, och att Simon inte gillar hamburgare. Adrian gillar inte potatis i någon form heller men det visste vi i alla fall. Det var svårt att få i Adrian vatten utan att spilla, och Björn sa:

”Titta, jag får användning för mina kemikunskaper!”, och syftade på sitt pipetterande av vätska via sugrör i familjens yngsta mun.

Björn har monterat köksbelysningen. Han fick hjälp av Adrian. Det blev inte färdigt.

En helt normalt trött föräldraledig far har haft ovanligt svårt att kränga på ungen pyjamasen. Jag dog av skratt när jag såg bilden. Att döma av Adrians min så har Björn fått kämpa en del för att lyckas med höger arm i vänster ärm, vänster arm i vänster ben et ainsi de suite. Dragkedjan dras nu från sida till sida – dvs den skulle det om huvudet hade varit monterat under höger arm.

Sen var det ju Fars dag igår, men jag saknar bild till det. Simon fick bära papperspåsen med slipsen i och guldserpentin hängande över kanten, medan jag bar honom nerför trappan mot frullen i köket. Han räckte leende över påsen till sin far, ”hä pappa, hä”, som blev precis så glad som vi hoppades.

Sagoburen

Vi köpte en lekhage till Simon förra året. Tanken då var att vi skulle ha nåt ställe där vi kunde sätta honom när vi var tvungna att hjälpas åt med nåt och inte kunde ha koll på honom samtidigt.

Den här lekhagen har mest fungerat som grind mot baksidan i somras, och som skrikbur vid något enstaka försök att ha honom däri. Det var inte hans grej helt enkelt.

Vi sadlade om, och tänkte ut att vi skulle ha Tvåan i hagen istället för att skydda honom mot Simons framfart när man är tvungen att göra något på annat håll – typ laga mat – och inte kan passa hela tiden. Första gången vi la Tvåan i hagen fick Simon ett totalt sammanbrott och skrek sig hes över att inte kunna komma åt att kramas och pussas på sin lillebror, som ju låg på golvet och alltså på Simons territorium.

Vi har inte gjort så mer, eftersom målet inte är att någon ska dra på sig men för livet (jag tänker mest på Björn då som tyckte det var asjobbigt att dra bort Simon från lillebrors hage).

Men så härom dan låg han där igen, Tvåan, när Simon kom hem. Simon knallade runt hagen och pekade och pratade, och verkade vilja säga ”mamma han ligger där, vi måste öppna, han är helt själv”.

Sedan dess är hagen Simons favoritplats. Där stänger vi in oss, han och jag, och är bara vi. Vi läser mycket böcker, och leker med gosedjuren och filten, och kramas. Han fascineras av att kunna gå in och ut ur hagen, och stänga grinden om sig som han vill.

Idag är det lördag, så Björn roade Tvåan medan vi satt i sagoburen. Vi hade tänt i kaminen, jag satt med ryggen mot och myste i värmen med Simon i knät.

Ibland har man det så himla bra.

sagobur