Se det från den ljusa sidan, du slipper ju mens.

En dag på jobbet, mot slutet innan jag gick på föräldraledighet, hade jag upplärning av en ny tjej i receptionen. Hon var så mysig, frågade en hel del om hur det var att vara gravid, hur det kändes att ha ett barn i magen som rörde sig så att det syndes på utsidan och annat som man funderar på som 20-åring med planer på familj i framtiden.

Jag klagade en hel del. Kunde inte låta bli, jag var ju så innerligt less. Berättade om hur det var att väckas om nätterna för att bebisen har hicka och hela magen rycker, att gå och kissa var 10e minut bara för att upptäcka att man nog inte behövde det. Att må illa av allt. Att få oförskämda kommentarer om sin fysik, att vara orolig över allting, att förlora en del av sitt personliga space när man behöver det som mest och så vidare.

”Oj… ja, det är verkligen inte den här härliga bilden av hur allting är så fantastiskt, när man lyssnar på dig… Men man slipper ju i alla fall mens!” sa hon med drömmande min och en glimt i ögat.

Jag tittade på henne. Jo, det hade hon rätt i, förstås.

”Helt rätt,” sa jag, ”men den byts ut mot annat.”

Mensvärk

Livmodern utvidgas, ju, i takt med att barnet växer. Detta orsakar en mer eller mindre konstant lågmäld molande mensvärk.

PMS

De regelbundna humörsvängningarna försvinner med mensen, men kroppen fylls av så mycket hormoner att PMS-humöret blir permanent. Och mer därtill, skulle jag vilja påstå. Raseriutbrott, i den mån man har såna, gråtattacker, sammanbrott och apati punkterar nästan alla dagar.

Avslag

Efter förlossningen blöder man konstant, som mens ungefär, i 6-8 veckor. I sträck. Och underskatta inte hormonomställningen under den perioden, eller värken i livmodern när den drar ihop sig.

Mensen tillbaka

Efter ca 5 månader är mensen tillbaka. Dra bort 2 för avslagstiden. 3 månader är alltså mensbesvärsfria, och då är man upptagen med att se till att det här nya livet man satt till världen överlever. För det känns som att man ensam bär ansvaret för bebisen. Det känns som att man är den enda personen i världen som klarar av att se till att den överlever och tyngden av ansvaret gör att man glömmer bort saker som snygga jeans, hårfärg, smink, dusch, mens och annat världsligt trivialt.

”Det är förstås inte riktigt så här för alla, det finns de som varken har mensvärk eller illamående,” sa jag. ”Det finns de som aldrig mått bättre än under just den här tiden. Vissa får inte tillbaka mensen förrän efter ett år. Men för mig är det så här, och jag är normal så jag är knappaste den enda som tycker att det här med att vara gravid* är överskattat.”

”Men det är klart,” fortsatte jag med sprudlande glad ironi, ”det är klart att det är skönt att slippa mensen.”

Hon skrattade åt mig, och sa: ”Men det är ju värt det.”

”För evigt, om det skulle behövas.”

 

 


*Märk väl, jag må avsky att vara gravid men jag älskar anledningen, möjligheten och resultatet.

Bildkälla: Unsplash

 

Allergi”fri” pga graviditet (?)

Mitt livs första kräftskiva

Jag är allergisk mot skaldjur, så jag har undvikit kräftskivor hela mitt vuxna liv eftersom det känts så tråkigt att inte kunna delta ordentligt. Vidare är jag pälsdjursallergiker, och när vi fick inbjudan till Anna & Niclas & Baltazaar (deras blyga svarta katt) att komma på kräftskiva så tackade jag naturligtvis ja.

När vi är där brukar det sluta med att jag åker hem med pipande luftrör, svullna ögon och rinnande näsa, så jag sa att det i kombination med skaldjur och gravidtrötthet kanske skulle leda till tidig hemgång men man vet aldrig. Kanske skulle det gå jättebra.

Jag ville ha med mig Björn och Simon, men Björn är sjuk och efter att mamma ringt och meddelat att även hon låg deckad i en hemsk förkylning, med Simon som gemensam nämnare, så fick han stanna hemma med sin far.

kräftskiva med kyckling

Gissa vad? Jag mådde jättebra hela kvällen. Ingen väsande utandning, inget hejdlöst snorande, inga kliande ögon. 2 nysattacker bara! Jag skyller på graviditeten. Det händer så himla mycket konstigt med kroppen som bara kan ha sin förklaring där, så jag törs inte hoppas på att allergin magiskt skulle ha blivit så pass mycket bättre.

Anna stekte en kycklingbit till mig, så jag åt den och sallad och delade tallrik med Stockholms sötaste krabba. Vid 22 var jag så trött att jag började få ont i ryggen, men då serverades efterrätten och då kan man ju inte bara gå sin väg. Niclas hade gjort hjortronsylt på egenplockade hjortron och där fanns rabarberkräm, rullade mormorsrån, chokladsås och såklart vaniljglass.

Jag åkte hem vid 23 istället, mätt och lite lätt sockerstinn och himla tacksam över att ha sovit en stund på eftermiddagen.

Det var synd att inte Simon följde med, för han älskar såna här tillställningar, men till viss del var det lika bra eftersom 1) alla gäster nu garanterat slipper sjukanmäla sig om några dagar och 2) jag nu slapp springa runt och jaga honom på bryggan där kvällen började. Flytvästen är på landet och han avskyr selen jag skulle fått ha honom i. Hade Björn varit frisk hade inte det gjort nånting eftersom man byts av, så man hinner vara lite social också, men när man är själv är det värre eftersom man inte kan vara riktigt ”där”.

anna8101 kräftskiva

Bilden är lånad från Annas instagram. Hon tar fantastiska bilder (även dem som jag inte är med på). Gå in och titta: @anna8101

Jättenattljusolja i förlossningssammanhang

Urinvägsinfektion & svamp

Jag funderade ett tag på om jag verkligen borde skriva om detta, eftersom det är ganska… utlämnande. Det är privat, liksom, och efter att ha frågat mig själv om varför det känns utlämnande så bottnar det i att det är lite skämmigt… och i och med att jag kom på det så blev jag tvungen att skriva om det ändå, eftersom jag inte anser att något så himla vanligt (men ack så kvinnligt) ska vara någonting att skämmas för.

Pest eller kolera

Jag tycker det verkar som om kvinnor lider av 2 underlivsåkommor i huvudsak: urinvägsinfektion eller svamp. Båda fullständigt gräsliga på sitt sätt. Det fins fler vanliga åkommor än så förstås och de flesta kvinnor kanske är problemfria, vad vet jag, men många av oss har återkommande bråk med det ena eller andra, och det beror inte på bristande hygien eller nåt annat annat sånt där dumt. Det bara är så, ingen vet varför.

Jättenattljusolja…

Jag har hela mitt vuxna liv haft besvär till och från med svamp, och det är en rent ut sagt en jävlig sak att ha med att göra. För några år sedan tipsade en kompis, som haft liknande besvär som jag, mig om jättenattljusolja. Ett kosttillskott som skulle hjälpa till att stabilisera hormonbalansen i kroppen, eller vad det nu var.

Som alltid med naturmedicin så måste man ge det tid, ca 3 månader, innan man kan döma om vilken effekt det har.

Jag har varit nästan problemfri sedan dess, eller det känns i alla fall så. Jag får inte svamp ens en gång om året längre, jämfört med 4-5 gånger per år förut. Halleluja.

…i förlossningssammanhang

Jag snubblade över ett blogginlägg för nån vecka sedan som nämnde jättenattljusolja i förlossningssammanhang. Tydligen ska det göra ”så att tappen och modermunnen blir mjuka och ‘samarbetsvilliga’ när det väl är dags för förlossning”.

Jag hade ingen aning om att det även kunde ha den effekten, även om det är logiskt när man tänker på det, så jag googlade lite snabbt och det visade sig att både Fertilitetsguiden och sidan Tips på hur man startar en förlossning omnämner jättenattljusolja som något positivt.

Jag äter som sagt redan jättenattljusolja sedan länge så jag känner inget behov av att ta reda på mer om det, men det finns säkert massor att läsa på nätet för den som är intresserad. Under förlossningen förra gången refererade en barnmorska till min livmodertapp som något ”med väldigt mjuka kanter”, dvs det skulle inte ta lång tid att öppna sig mer (och det gjorde det inte heller), så det kanske hade med jättenattljusoljan att göra.


Få uppdateringar via e-post!

Enkelt och smidigt får du inläggen mailade till dig så fort de kommer upp.

I agree to have my personal information transfered to MailChimp ( more information )

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter. Du är trygg här 😉 Du kan avprenumerera när som helst.

Den bekväma graviditeten i vecka 28-32

gravid v 28

Under aupairtiden i min ungdom gick jag upp en hel del i vikt. Det gjorde de flesta av oss. När jag sprang så kändes det som om min rumpa var nån sorts påhängd accessoar, ungefär som en cykelkorg på pakethållaren. Den låg liksom en halv rörelse efter hela tiden. Mycket obekvämt, och jag befarar dessutom att det inte var så sexigt som det låter.

Nu, när vi befinner oss i graviditetens 28:e vecka, har min mage följt samma utveckling. Den har blivit som en del av mig som inte riktigt tillhör mig. Varje gång jag ser mig i spegeln så reflekterar jag över den, hur den liksom ser ut att inte passa in och hur fort den blir större och alltmer obekväm.

Varje gång jag sätter mig ner, och liksom välter den sista korta biten ner på sätet, så tänker jag på den. Likaså varje gång jag måste resa mig, svänga benet över cykeln, ta på mig skor eller klä på mig och återigen, för jag vet inte vilken gång i ordningen, konstatera att nä, jag är för stor för de här kläderna också.

Jag tänker på magen varje gång jag tvättar håret, vilket jag brukade behöva göra varannan dag förut. Nu räcker det med typ en gång i veckan, vilket är en milstolpe i mitt liv för jag har alltid bara skrattat åt idén att försöka tvätta håret mindre ofta. Jag har (hade) fett hår. Om det gick mer än 2 dagar mellan tvättarna så såg jag ut som om jag var permanent blöt i håret, och känslan var lika eländig som utseendet.

Jag tänker på magen varje gång foglossningen gör sig påmind, vilket jag kan tillägga att den gör varje gång jag reser mig från golvet. Jag tillbringar en del tid på golvet, för övrigt. Främst med att torka simonkastad mat i köket, men också med att jaga Simon med kläder/välling/skor/mössa eller för att han snott nåt. Eller för att bara busa. Länge leve golvet.

Foglossningen känns vidare varje gång jag ska upp ur min säng, vilket är flera gånger om dagen, och varje kväll. På kvällen, därför att Björn är en ängel och masserar mitt stackars ryggslut. Du vet när man har gått en hel dag på museum, och man är så trött i fötterna att benen känns som stumma pålar och trampdynorna värker? Då vet du hur det känns när man får sätta sig i en fåtölj och lägga upp benen på en fotpall. Den känslan, fast i bäckenet.

bebis storlek v 28

Tvåan gillar att sparka mig på blåsan, och han är lättväckt. Så fort jag måste vända på mig på natten så vaknar han och riverdansar på min blåsa. Om jag inte vänder på mig vaknar jag för tidigt med ont i kroppen från korsryggen och uppåt. Särskilt revbenen, av någon anledning.

Jag tänker på Tvåan varje gång jag äter oekologiskt, och godis, eller för lite grönt. Jag måste ta magen i beaktande om jag har en längre promenad framför mig – dvs om jag måste gå uppför trappan hemma mer än en gång i taget.

Kort sagt så är min mage, om än inte alls lika frustrerande som min aupairrumpa, något som kräver uppmärksamhet större delen av dagen. Och natten. Och det är svårt att se förbi, när man ska ta på sig skorna till exempel och blir påmind om att man inte kan vika kroppen rakt framåt längre, i alla fall inte utan att flytta benen åt sidorna först alternativt kräkas eller kissa på sig.

Det jag gör ska göra åt detta är att boka tid med samma PT som jag hade förra gången och som hjälpte mig så bra, samt ta kontakt med sjukgymnast.

Jag har telefonnummer till båda, nu ska det bara hända också.

bebis hand v 28


gravid 28Den här bilden är lånad från Sandrhaa.blogg.se ”It’s never too late to change your life <3”

Gillade du mitt inlägg om graviditeten i v 28-32? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

Nyhetsbrev
Prenumerera på Mammatrams blogginlägg! Du får dem på mailen när de publiceras, hur trevligt som helst!

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter, du är trygg här och du kan avprenumerera när som helst. Får du ingen mailbekräftelse så kolla spamfiltret.

SaveSave

SaveSave

Knappt styrfart på vardagen

Jag har inte tränat på 4 månader och måste nu medge att min kropp håller på att rasa samman som resultat av detta – i kombination med graviditet/förlossning/amning/sömnbrist/isolering, förstås.

Men som jag brukar säga, eller snarare repetera som ett sorts ihåligt mantra för mig själv (och andra); om man inte trivs får man se till att göra nåt åt det. Man kan inte bara slänga sig på rygg och gnälla.

Nu har jag känt mig sänkt i flera dagar och har dessutom ont i både rygg och knä (gammal skada), så då får jag väl börja där.

Träning.

Yeeey.

Det är alltid så svårt att komma igång, att skapa träningsrutinen i vardagen. Speciellt nu när min vardag helt saknar styrsel, jag menar jag har ju för fan knappt styrfart. Gaah.

krypträningSats har tydligen barnpassning för barn som är minst 3 månader. Jag tänkte ta mig dit idag men då har Simon en usel dag, antagligen som kompensation för den braiga dagen igår, så jag törs inte. Inte idag. Kanske imorgon.

Istället har jag kämpat med att få honom att sova så att jag kan träna själv lite grann, men han var inte alls med på noterna och körde kombinerad kryp- och gapträning tills vi ÅTERIGEN hamnade i soffan.

Hur man INTE berättar att man är gravid

Efter att vi bestämt oss för att bilda familj förra våren gick det upp för mig att det inte är så jäkla självklart. Det tog flera månader för mig att bli gravid, och under den tiden hann man tänka många varv på varför det tog tid alls.

Hela min ungdom har jag, som de flesta kvinnor, aktat mig som sjutton för oönskade graviditeter; det har blivit en del panikbetonat knaprande av ”dagen-efterpiller”, man har trasslat med kondomer och nojat över dem, testat sig igenom halva sortimentet p-piller på marknaden — alla med varierande grad av ”dåligt” som resultat — och jag hade till och med en p-dator som mätte kroppstemperatur ett tag (funkade jättebra tills den gick sönder efter 2 år).

p-dator

Att det nu visade sig att det inte var så himla lätt hänt kom lite som en… överraskning, och väckte oroliga tankar i stil med ”jag kanske inte kan bli gravid”, ”vi kanske inte passar ihop rent kemiskt”, ”jag kanske redan har passerat mitt bäst-föredatum” eller ”han måste sluta bära sin mobil i framfickan”.

Hur jag reagerade när jag äntligen testade positivt kan man läsa om här, men hur jag informerade Björn är hittills oberättat.

Det var så här…

bukowski antonius babybjörnPå jobbet säljer vi nallar från Bukowski, och vi hade fått en felleverans av mininallar. Små isbjörnar, närmare bestämt. Babybjörnar, liksom. Jag tog hem en sådan, la den på Björns sida av sängen en dag så att han skulle se den när han kom hem, och tyckte att budskapet var glasklart. Jag insåg att det nog var lite väl subtilt, så jag skickade ett sms till honom:

Det ligger ett subtilt meddelande till dig på sängen. Puss

Jag tänkte att han aldrig skulle komma på det, och att han då skulle höra av sig, så att jag kunde ge fler ledtrådar (det här var mitt i sommaren, jag hade ingenting att göra på jobbet), och så skulle vi fira lite när jag kom hem.

Jag fick inget svar. Till slut messade jag och frågade om han kommit ihåg att kasta ett öga på sängen. ”Ja” var allt jag fick som svar på det, och efter lite stelt messande fram och tillbaka skrev han:

Är det en riktig av kött och blod på g?

Jag tappade sugen totalt och tjurade, inga fler sms skickades den kvällen och när jag kom hem sov han. Jag tyckte han visade extremt svalt intresse för hela grejen och började tvivla.

Han väckte mig morgonen därpå innan han gick till jobbet. Han satte sig på sängkanten, pussade mig och frågade mjukt:

”Älskling, vad var det för meddelande som jag skulle förstå igår?”

”Jag är gravid”, fräste jag som om jag var tvungen att påpeka för en kamel att det är torrt i öknen.

Tur att han är van vid mitt morgonhumör. Han blev jätteglad, sa att det var det han hade trott men inte vågat chansa på utifall att jag menat nåt annat.

Jag lovade mig själv att inte köra såna stunt på honom mer.


Gilla gärna min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar ca 5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉

mammatrams på facebook

 

Förvärkar från helvetet

Jag sa ju att det inte var nån risk att det skulle komma igång igår, och det gjorde det typ inte heller, men jag kan säga att runt kl 3 i natt var jag inte lika säker. Kl 03:26, närmare bestämt.

Jag fick en ytterst blygsam liten blödning precis innan vi la oss, och jag har ju läst att förlossningen kan starta så. Kl 03:26 var jag fortfarande klarvaken. Då hade jag haft eländiga förvärkar sen kl 22 så ofta att det var stört omöjligt att hinna sova mellan dem. Jag började tänka att jag inbillade mig, att det var nåt som var fel, för jag har aldrig haft SÅ ont av dem tidigare och upplevde inte riktigt att jag fick nån vila alls så jag började klocka dem. Systematiskt 3 minuters vila var det, tydligen. Jag gick upp, jag gjorde smörgåsar, bläddrade igenom hela facebook, tog en lång varmdusch, och började framåt 04:30 desperat leta efter TENS-apparaten som inte stod att finna någonstans. Så jag gick upp och väckte Björn.

”Var är TENS-grejen?”

”Va?”

En ny värk, eller vad det nu var, brände över ryggen.

”TENS. Var. Är. Den.”

”Jag vet inte. Behöver du den nu? Har du ont?”

”Aj.”

”Stackare. Har du foglossning?”

”Neeeeeej….”

Han gick ner och letade, hittade den bakom soffan och satte sig ner med mig — som just då inte hade ont.

”Tack, du kan gå och lägga dig igen nu om du vill, nu har jag nåt att göra.”

”Jag känner mig som en skitstövel som går och lägger sig när du mår såhär… Du måste LOVA att väcka mig om det finns nånting, nånting alls, som jag kan göra!”

Han gick upp, jag fipplade med apparaten, fick inte igång den och la mig ner i utmattning. Då ebbade värkarna ut, och 05:21 blev det stilla.

Jag ringde förlossningen i förmiddags för att få höra att allt var normalt och det var det. Det kan dröja ett par dagar till, sa hon. Tack, sa jag.

Plötsligt är det inte längre ok att förlossningsväskan fortfarande inte är färdigpackad, att pappret med min blodgrupp försvunnit i flytten eller att jag fortfarande inte skaffat amnings-bh eller -linne.

Det blev konkret, jag har inte längre all tid i världen, och idag har varit en sjukligt seg dag. Jag vill helst inte köra bil heller, man vet aldrig, det kan bli en mardröm. Jag är rädd att nästa natt ska bli likadan, så jag har sovit så mycket det gått, dvs inte jättemycket. Man blir ju knäpp av att strösova sådär, kroppen tror att den fått tillräckligt med sömn så man somnar inte, men man är ändå helt slut.

Nu till det viktiga i sammanhanget:

Det var ok. Jag blev inte rädd.

 

I morgon

Alltså jag är beräknad till i morgon. Det kommer inte hända. I morgon kommer komma och passera och försvinna in i dåtiden precis som alla andra dagar utan att det händer nåt specifikt väsentligt i mitt liv.

Med risk för upprepning: Mitt tillstånd tycks vara permanent.

Men det går i alla fall framåt med tvångsteckningen 🙂 Det är alltid nåt. Man får fokusera på det.

det går framåt