Därför har vi fått grått hår

grått hår

Grått hår, färgat igen

Jag färgade håret igen härom dan. Jag har inget emot de grå vita håren i sig, jag gillar bara inte kombon när de inte är tillräckligt många för att ta över. Om några år är de däremot så många att jag kan börja färga håret vitt istället. Det kommer bli grymt. Men än så länge är det mörkt som gäller, och … wow vilken skillnad. Jag ser 30 år yngre ut. Eller kanske 3? Yngre, oavsett.

Enligt min mor ärver man sin hårkvalitet på mödernet (med undantag av henne själv (??)), och med det i åtanke kommer jag inte behöva färga mörkt så många år till. Simon och Adrian drar ju sina strån (ha, haaa) till stacken också, om man säger så. Varför (undrar INGEN)?

Därför får du gråa hår när du blir förälder

Om du behöver en närmare förklaring – mer specifikt, så att säga – så har nån juvel skrivit en fin liten artikel om det också:

Ett trotsbarns 10 budord (vi har alla behövt genomlida detta)

Jag funderar på att skriva en egen snarlik lista, med några fler punkter – som till exempel ”få raserianfall av obskyr anledning, vråla ÅKA BIIIIIL och dunka näven i bordet så att frullen flyger”, m.m.

Jag vill se ut som Sean Connery

Facebook souvenir

Facebook har en förmåga att komma med förslag på Facebook minne, oftast nån bild som man taggats i eller själv lagt upp för typ 5 år sen, som man uppmuntras till att publicera på nytt.

Alltså…

Så här är det: sen Simon gjorde entré i mitt liv (våra liv, men nu handlar det om MIG), tätt följd av sin lillebror, så har inte en enda detalj av allt det som utgör min existens gått opåverkad. Så är det. När jag tittar mig i spegeln nu så är det inte samma kvinna som möter min blick som det var för 3 år sen.

Ja, det är barnens fel.

Det gör ingenting. Jag blir äldre, det syns, det är som det ska vara.

Men… förlåt mig, om jag inte hinner med. Jag tittar mig i spegeln, jämför det jag ser med det som Facebook vill att jag ska dela på nytt, och ser ju själv att jag har åldrats 10 år de senaste 3 åren. Jag har till och med börjat tappa vita strån.

Och, by the way, allt hår jag tappade efter amningen, och resten som de drog av mig, växer ut igen men gör att jag ser… konstig ut.

Un-der-bar sida. Klicka på bilden för bildkälla.

Åldras med stil

Jag vill åldras med stil, det är allt. Jag vill se ut som 36, eftersom jag är 36. Nog vill jag kunna titta mig i spegeln och tänka att jag är ett kap, precis som alla andra. Ålder har ingenting med det att göra. Sean Connery såg fortfarande ut som ett jäkla kap vid 75 – inte för mig då, men ett kap icke desto mindre.

Få förunnat

Tyvärr funkar det inte så för kvinnor. Medan män uppfattas som mer attraktiva med tiden (även om de flesta kommit en bit ner på andra sidan kurvtoppen innan de går vidare) så är det tvärtom för oss. All skönhetsreklam (som jag sett) talar om för oss hur vi ska göra för att se yngre ut. Ung = vacker. Åldras = dö.

Det finns undantag, det finns kvinnor som åldras med sådan slående stil och skönhet att man nästan ser fram emot att bli äldre. Har naturligtvis inga exempel… men jag vet att de finns på riktigt! Jag har sett dem. På stan, bland annat.

 

SaveSave

SaveSaveSaveSave

Från inspiration till resultat på 24h

Som jag berättade igår så fick jag syn på ett inspirerande blogginlägg i förrgår som handlar om nytt hår till hösten.

image

Förutom att jag hade kunnat skriva exakt samma, SAMMA, text själv om mitt eget hår, så har jag funderat rätt länge på hur jag ska ställa mig till mina allt fler vita strån. Jag var och klippte mig hos en random frisör för kanske 2 år sedan vid Fridhemsplan och han försökte vara finkänslig:

”Du har en del… ljusa hårstrån. Har du funderat på att färga?”

Jag tyckte, eftersom jag hade färre ”ljusa” då än nu, att nej aldrig. Varför skulle jag? Man ska åldras med värdighet, och omfamna sin stigande ålder med tillhörande tecken med glad förväntan och inte försöka se ut som nåt man inte är.

Då var då och nu är nu. Igår vek jag ihop mitt åldrande med värdighet och skickade ut det genom fönstret.

Besöket hos frisören blev en ganska lång plåga. Grejen är den att jag typ aldrig har färgat håret hos frisör förut. Jag hade ingen aning om hur lång tid det skulle ta. Jag gissade på max, MAX 2,5 timmar. Det tog 4 timmar.

FYRA TIMMAR.

hos frissanJag kunde ha frågat innan förstås, men jag var så säker på min sak att det aldrig slog mig in. Jag hade pumpat ut en årsförbrukning av bröstmjölk och fryst in i förebyggande syfte, som Björn skulle ha om jag inte hann hem i tid för amning. Efter en och en halv timme satt jag med första lagret färg i håret:

image

Ångesten steg sakta men säkert vartefter det gick upp för mig att aldrig i livet, inte en sportkeps att jag är klar till 14. Jag såg framför mig hur Simon fick hungerslag hemma, hur jag satt hos frissan långt in på övertid och var egoistisk medan min son långsamt svalt ihjäl och drev min sambo till desperation.

image

Det dåliga samvetet slet upp djupa revor i hjärtat när jag ÄNTLIGEN kunde sätta mig på cykeln och paniktrampa hem. Jag föreställde mig att Björn skulle möta mig i dörren och trycka barnet mot bröstet innan jag hunnit få av mig hjälmen, men icke. Huset var tyst och lugnt, Simon låg i en fåtölj i vardagsrummet och jollrade och Björn satt bredvid och kollade på TV.

Men håret, som ju egentligen var poängen, blev jättebra. Mitt hår är rakt och platt så det kommer typ aldrig se ut såhär igen, därav förevigandet på bild:

klar hos frissan

Det kallas dip dye, och jag fattar att jag lär mig det 20 år efter alla andra. Alltså, tiden som frissan la ner på att göra blekningen i topparna… jag ska aldrig bli frisör.

SaveSave