Jag satt hemma i soffan och ringde Björn, som var på jobbet:
Jag: Hej, stör jag?
B: Va?
Jag: Stör jag mitt i nåt möte eller nåt igen, som igår?
B: Ja.
Jag: Men varför svarar du då, om du är upptagen?
B: Jamen? Du ringer ju. Du skickar inte ett meddelande, då måste det ju vara viktigt.
Jag: Ååååå precis rätt svar. Nu får jag dåligt samvete. Ska vi lägga på så skickar jag ett meddelande istället?
B: Hah, säg bara, nu har jag ju gått ut.
Jag ringde honom för att jag ville höra hans röst, men det kunde jag inte med att säga då när han sa sådär. Jag vill ju inte undergräva viktigheten i mina samtal. Meddelandet som jag annars skulle ha skickat skulle ha gått ut på att jag fortfarande mår så kasst att jag inte känner mig kapabel att förflytta mig från soffan upp till sovrummet, än mindre ut till bilen i eftermiddag och hämta Simon på förskolan. Björn får lov att göra allt själv.
Saken är den att jag fått Simons magsjuka. Jag vet inte när jag var magsjuk senast, men jag är rätt övertygad om att det inte var i vuxen ålder så med det i åtanke trodde jag att jag skulle klara mig. Det känns som att det kanske kommer bli ett återkommande tema den här hösten för övrigt, att jag övermodigt tror att jag är osårbar ända tills jag kraschar.
När jag åkte hem från jobbet igår eftermiddag mådde jag illa, men jag trodde det var till följd av nattens helt klart undermåliga sömn (3 timmar). Jag mår ofta lite illa till och från, det är en av alla stjärnor i kanten på graviditeten, men när jag hämtade Simon började styrkan i kroppen svikta och en timme senare skickade jag ett meddelande till Björn om att han skulle fokusera på att bara komma hem.
Nån kvart innan han äntligen kom kunde jag inte stå emot längre utan hängde på toalettstolen och kräktes som… som… jag vet inte vad. Toadörren stod öppen, och lilla Simon som kände att allt inte stod rätt till redan innan blev jätterädd när jag började kräkas. Han stod bredvid mig och skrek och grät, och jag försökte samla mig och lugnt tala om för honom att ”mamma mår dåligt men det gör ingenting, det är ingen fara Simon”. Det här med att samla sig mitt under en spyattack var ganska svårt, men det gick faktiskt, hör och häpna.
Jag satte mig på knä, tog honom i famnen och upprepade att det inte var någon fara. ”Mamma kräktes, som du gjorde förut. Men det gör ingenting.” Det var nog inte den mysigaste kramen jag utdelat i mitt liv men han lugnade sig, 2 minuter senare verkade det vara glömt och sen kom Björn hem.
Natten blev förfärlig. Jag menar visst, jag mådde illa och var tvungen att gå upp några gånger och sådär, men det jag inte förväntat mig var twisten det innebär att vara höggravid i sammanhanget.
Våldsamma kräkningar är en hård ansträngning för magmusklerna, och jag fick 2 attacker under kvällen. När jag gick till sängs började sammandragningar, gissningsvis triggade under kvällen, komma och gå. De gjorde ont, de kom ganska regelbundet, de framkallade akut illamående och de verkade hålla Tvåan vaken. Han sparkade mig på magsäcken då och då som tack. I 5 timmar höll det på innan det ebbade av, men de är inte borta.
I min hopplöshet frampå småtimmarna började jag till slut undra om det var möjligt att trigga igång förlossningen via maginfluensa. Föreställ dig att åka in till BB med fullt blommande maginfluensa. Satan.
Jag ringde moster Catrine, du vet hon som är BVC-sköterska, och frågade om det nu på morgonen. Hon höll det inte för otroligt, men visste inte. När man frågar Google så verkar det som att det är vanligare att man får värkar som inte åstadkommer något än att förlossningen faktiskt kommer igång.
Nu känns det inte alls som att något är på gång i förlossningsväg… men nog blev jag lite nyfiken. Och dessutom kom jag fram till att så fort jag orkar förflytta mig så ska vi packa det vi kan till förlossningsväskan. Det är trots allt inte så långt kvar…
