Min andra förlossningsberättelse är nu klar

Ja, som sagt, min andra förlossningsberättelse är färdig och du hittar den i menyn ovan eller om du klickar här. Det hela gick väldigt fort, ändå är berättelsen inte särskilt kort. Med facit i hand kan jag säga att även om ”ingen förlossning är den andra lik” så är det ju för sjutton fortfarande en förlossning vi pratar om, så visst är de lite lika. Ungefär som två människor kan vara lika.

tvaan

SaveSave

Simon har blivit storebror

grattisblommor

Äntligen.

Jag kommer att skriva en förlossningsberättelse, jag måste det för att reda ut tankarna, så jag drar bara en sammanfattning:

Det gick väldigt fort.

far-och-son

Så. Detaljer kommer, som sagt. För tillfället kan jag berätta att vi mår bra, allt gick bra, och Simon den hjälten tar det jättebra.

simon-har-blivit-storebror

Välkommen, lilla vän. Du ser ut som en Rurik.

 

Jättenattljusolja i förlossningssammanhang

Urinvägsinfektion & svamp

Jag funderade ett tag på om jag verkligen borde skriva om detta, eftersom det är ganska… utlämnande. Det är privat, liksom, och efter att ha frågat mig själv om varför det känns utlämnande så bottnar det i att det är lite skämmigt… och i och med att jag kom på det så blev jag tvungen att skriva om det ändå, eftersom jag inte anser att något så himla vanligt (men ack så kvinnligt) ska vara någonting att skämmas för.

Pest eller kolera

Jag tycker det verkar som om kvinnor lider av 2 underlivsåkommor i huvudsak: urinvägsinfektion eller svamp. Båda fullständigt gräsliga på sitt sätt. Det fins fler vanliga åkommor än så förstås och de flesta kvinnor kanske är problemfria, vad vet jag, men många av oss har återkommande bråk med det ena eller andra, och det beror inte på bristande hygien eller nåt annat annat sånt där dumt. Det bara är så, ingen vet varför.

Jättenattljusolja…

Jag har hela mitt vuxna liv haft besvär till och från med svamp, och det är en rent ut sagt en jävlig sak att ha med att göra. För några år sedan tipsade en kompis, som haft liknande besvär som jag, mig om jättenattljusolja. Ett kosttillskott som skulle hjälpa till att stabilisera hormonbalansen i kroppen, eller vad det nu var.

Som alltid med naturmedicin så måste man ge det tid, ca 3 månader, innan man kan döma om vilken effekt det har.

Jag har varit nästan problemfri sedan dess, eller det känns i alla fall så. Jag får inte svamp ens en gång om året längre, jämfört med 4-5 gånger per år förut. Halleluja.

…i förlossningssammanhang

Jag snubblade över ett blogginlägg för nån vecka sedan som nämnde jättenattljusolja i förlossningssammanhang. Tydligen ska det göra ”så att tappen och modermunnen blir mjuka och ‘samarbetsvilliga’ när det väl är dags för förlossning”.

Jag hade ingen aning om att det även kunde ha den effekten, även om det är logiskt när man tänker på det, så jag googlade lite snabbt och det visade sig att både Fertilitetsguiden och sidan Tips på hur man startar en förlossning omnämner jättenattljusolja som något positivt.

Jag äter som sagt redan jättenattljusolja sedan länge så jag känner inget behov av att ta reda på mer om det, men det finns säkert massor att läsa på nätet för den som är intresserad. Under förlossningen förra gången refererade en barnmorska till min livmodertapp som något ”med väldigt mjuka kanter”, dvs det skulle inte ta lång tid att öppna sig mer (och det gjorde det inte heller), så det kanske hade med jättenattljusoljan att göra.


Få uppdateringar via e-post!

Enkelt och smidigt får du inläggen mailade till dig så fort de kommer upp.

I agree to have my personal information transfered to MailChimp ( more information )

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter. Du är trygg här 😉 Du kan avprenumerera när som helst.

Förlossningsberättelsen klar

Nu är min förlossningsberättelse färdigskriven. Äntligen. Den är toklång… Men vaddå.

Jag är glad att jag började skriva på den så fort (2 veckor efter), för redan nu har den börjat sjunka undan i kvicksanden i bakhuvudet. Det är viktigt för mig att minnas. Nu har jag censurerat den en aningens aning, för anständighetens och integritetens skull, men allt väsentligt och mer därtill är kvar.

Att föda barn var, utan tvekan, det coolaste jag någonsin gjort. Jag skulle med glädje göra det igen. Och jag skulle vara lika rädd.

förlossningsberättelse

Knappt styrfart på vardagen

Jag har inte tränat på 4 månader och måste nu medge att min kropp håller på att rasa samman som resultat av detta – i kombination med graviditet/förlossning/amning/sömnbrist/isolering, förstås.

Men som jag brukar säga, eller snarare repetera som ett sorts ihåligt mantra för mig själv (och andra); om man inte trivs får man se till att göra nåt åt det. Man kan inte bara slänga sig på rygg och gnälla.

Nu har jag känt mig sänkt i flera dagar och har dessutom ont i både rygg och knä (gammal skada), så då får jag väl börja där.

Träning.

Yeeey.

Det är alltid så svårt att komma igång, att skapa träningsrutinen i vardagen. Speciellt nu när min vardag helt saknar styrsel, jag menar jag har ju för fan knappt styrfart. Gaah.

krypträningSats har tydligen barnpassning för barn som är minst 3 månader. Jag tänkte ta mig dit idag men då har Simon en usel dag, antagligen som kompensation för den braiga dagen igår, så jag törs inte. Inte idag. Kanske imorgon.

Istället har jag kämpat med att få honom att sova så att jag kan träna själv lite grann, men han var inte alls med på noterna och körde kombinerad kryp- och gapträning tills vi ÅTERIGEN hamnade i soffan.

(Föräldra)mammagrupp 1

mammagruppDet var i fredags som det efterlängtade första mötet med min tilldelade mammagrupp ägde rum. Kl 11 skulle det börja, och jag stövlade in där med tröjan på trekvarten kl 10:56 med flera minuter till godo, vilka spenderades med att sitta i väntrummet tillsammans med övriga deltagare och blygt tjuvkika på varandra.

Vi var 11 vuxna och 10 ungar; ojämnt antal eftersom en pojke helt lyxigt hade båda sina föräldrar med sig. Egentligen heter det väl föräldragrupp, men mammorna står ju för 99%, minst, av närvaron i de här grupperna när barnen är så pass små. Pappan, som måsta ha känt sig lite malplacerad, trippade ut när alla precis hade satt sig och frågade barnsköterskan om det var ok att han var med, vilket det självklart var.

Vi fick sätta oss i en ring på kuddar på golvet, och Simons barnsköterska Susanne slog sig ner bredvid sin kollega Glömt-Namn och skickade runt en papper där vi fick skriva namn och nummer. Alla satt och svettades medan båda barnsköterskorna satt med dubbla tröjor och tyckte det var kallt; ”det är för att ni ammar” hette det.

De flesta lade sina bebbar på rygg framför sig på mattan, och hör och häpna, inte en enda unge skrek eller grät, eller ens gnällde. Rummet fylldes av den avvaktande tystnaden som alltid blir när en fråga ställts och ingen törs ta första ordet, i stället hördes bara suckandet, sparkandet, hickandet, stånkandet och flåsandet av 9 bebisar som tar in nya intryck. 9 bebisar, eftersom den tionde, Simon, redan somnat.

Gruppkonstruktion

Som alltid med nya grupper började den här snart ta form; där fanns:

  • hon som snackar och tar över. Du vet hon som hjärtligt men självcentrerat börjar alla meningar med ”jag”,
  • hon som taktfast kompar jag-tjejen med ”eller hur” hela tiden,
  • hon som inte säger nåt alls, du vet,
  • hippietjejen,
  • glasögontjejen, hon som faktiskt vet saker,
  • och så några till som liksom bildar limmet i gruppen.

Jag är en limtjej, det är i alla fall min egen uppfattning. Limtjej, alternativt tjejen som folk inte blir helt kloka på.

Gruppdynamik

Susanne är som sagt jättebra på att väga och mäta bebisar, men att leda/coacha en grupp är inte hennes grej. Långsamt och försiktigt, utom i jag-tjejens fall, kröp det fram lite info från spridda håll och det var inte förrän mötet var slut som vi faktiskt kom igång att prata med varandra.

Pojken bredvid Simon var en vecka yngre och jag upphör inte att fascineras över bebisars lika beteende, och i det här fallet, deras lika ansiktsuttryck. Simon har 2 standarduttryck som han växlar mellan när han inte tror att världen rasar; skeptisk och kränkt. Ibland ser vi förvåning, och leenden har börjat dyka upp som hägringar i öknen, men standard är ändå dessa 2 och lilla Leon låg och stirrade skeptiskt på mig, eller snarare mot mig, halva tiden. Övrig tid ammade han, liksom 6 av de andra barnen.

Simon? Nä han sov, vaknade till bara för att få tillbaka nappen och jobba på blöjan men det gick fort.

Annars pratades det lite om amningshjärna, snuddades vi förlossning och några frågor ställdes. Jag försökte få svar på min fundering om det verkligen kan stämma att ALLA barn föds med blå ögon, alltså även de allra mörkaste i Afrikas byar, varpå Susanne erkände att hon föga förvånande inte visste.

Jag la märke till hur typiskt alla utom hippietjejen klädde sina barn i pojk- eller flickkläder. Även jag. I mitt fall handlar det om bristande energi eftersom folk gärna ger bort genus”korrekta” plagg, och jag råkar vara förtjust i blått, så kanske var det samma sak för alla andra. Som nybliven förstagångsförälder behöver man väl ofta inte köpa särskilt mycket själv. Särskilt inte storlek 62/68.

Jante

Jag och Leons mor pratade förlossning med varandra när mötet var slut. Hon berättade om sin som något som inte får henne att överväga fler ungar — åtminstone inte nu. Jag bestämde mig för att vara ärlig, även om det tog emot lite att berätta att min upplevelse var den motsatta — även om inte jag heller skulle uppskatta att bli gravid igen så nära inpå — när hon precis sagt att hennes var så jobbig. Jag skämtade och sa att alla förlossningar är olika; jag kanske började med den lättaste.

Vidare så sov lilla Leon inte mer är max 30 min i taget på dagarna, och vi tittade på Simon som tappat nappen igen och dreglade i sömnen när hon sa det. Men han sov nästan 3 timmar i taget om natten, och då upplyste jag om Simons nätter som numera är betydligt längre än förut. Jag tillade att vi är medvetna om att vi har tur — för det känns nästan som att man vill ursäkta sig för att allt går så förhållandevis smärtfritt. Inte för att hon på något vis triggade det utan för att man förväntas ha det svårt. Det är jantelagen som talar, förstås. Tänk att den ska vara så djupt rotad i oss.

Nästa möte är på fredag, då ska vi få lära oss babymassage och det ser jag verkligen fram emot.

Hur hinner folk med…

…att blogga med småbarn??

tidätare

Seriöst, vi är två, vi har varit hemma en dryg vecka nu, ändå räcker tiden inte till att ta upp datorn. Hur gör folk? Jag har ju massor att berätta hela tiden men vår son, som äter så enegiskt att han även tycks dra i sig mitt underhudsfett av bara farten, verkar även suga i sig tid. Ungefär som ett svart hål suger i sig ljus, lite. Tiden liksom dras mot honom, börjar rotera runt honom, och snurrar till sist in i honom för att knappt ens lämna några minnen efter sig.

Det är lite orättvist att jämföra honom med ett svart hål, vill jag ändå tillägga. ”Svart hål” låter väldigt negativt, men jag syftar förstås främst på gravitationen; jag, och allt som det ordet innebär — dvs hela min existens — roterar inte längre runt min egen axel utan runt honom. Jag kan nu förstå mammor som förlorar greppet om sin egen identitet och glömmer att det fortfarande finns liv utanför familjen, även om jag inte alls är överens med dem.

Det är viktigt att inte tappa bort sig själv, men helt lätt är det nog inte. Björn tog med vår pojke ut på en promenad själv i förrgår för att jag skulle hinna få klart den här evighetsteckningen jag hållit på med sedan urminnes tider; de hade varit borta 5 min när jag blev tvungen att gråta en skvätt och sedan ringa mamma för att förklara att jag hade problem. Jag tappade fokus helt och visste inte var jag skulle göra av mig själv. Det slet nåt alldeles hjärtskärande i själen över att vara separerade, det la sig som ett fysiskt tryck över bröstkorgen.

”Det är dina hormoner, Lisa. Det är så det ska vara. Han är ju inte ens en vecka gammal!” sa mamma med ett skratt. Jag tyckte inte alls det var kul men lugnade mig, och lyckades samla ihop sms-trackandet av Björn till ett kort förhör om förhållandet klädlager / väder / temperatur på barnet.

Jag fattar inte

Jag har inte fattat vad som hände.

Jag hade en lugn och seg dag i torsdags, ett par värkar som inte gjorde speciellt ont, men på kvällen vid 23 drog samma visa igång igen, fast värre.

Jag gav upp att försöka sova nästan direkt, gick upp och ställde in mig på en till sömnlös natt. Värkarna kom och gick med 3-5 min mellanrum, de gjorde mer och mer ont så strax före kl 4 ringde vi förlossningen. De sa att det var onödigt att komma in redan nu, eftersom värkarna skulle hålla i sig mellan en och två minuter och mina var för korta.

Vi försökte allt vi kunde komma på; TENS, massage, andning, varm dusch, bada… Till slut var att vanka planlöst framåt, luta mig mot Björn och tjuta det enda som gick att ta sig för när det gjorde som mest ont.

Vid kl 13 stod jag inte ut längre, smärtan började ändra karaktär och det gjorde så ont att jag mådde illa.

Taxiresan på ca 30 min blev den värsta upplevelsen jag någonsin haft ombord på ett fordon. Jag stod på knä i baksätet med Björn bredvid mig, hängde över stolsryggen på passagerarsidan fram så jag kunde se ut och stönade, flåsade och grät. Taxichauffören, en mysig äldre herre, visade stor förståelse och tålamod. Vid ett tillfälle var vi tvugna att stanna så att han kunde gräva fram en spypåse ur bakluckan.

När vi kom fram blev jag halvt hysterisk i entrén där det gick upp för mig att de kunde skicka hem mig igen. Tanken på att eventuellt behöva sätta mig i en taxi, igen, i samma skick knäckte mig totalt. Jag bara grät och grät.

Vi fick hjälp direkt — jag hördes nog ganska långt — och fick komma in på ett rum. En barnmorska undersökte mig och det visade sig att jag redan var öppen 5 cm, ”med väldight mjuka kanter, så det kommer nog inte ta så lång tid att öppna sig mer” som hon sa.

Värkarna blev ännu värre, jag trodde inte det gick men det gjorde det. Man gav mig lustgas, jag såg glittrande blå stjärnor överallt men kunde inte avgöra om det hjälpte eller inte. Jag hade redan bett om epidural och man sa att narkosläkaren skulle komma om en kvart, men det tog längre tid än så. När hon väl dök upp låg jag på sidan och vrålade ”skjut mig” och ”15 minuter i helvete” rakt in i lustgasmasken.

När epiduralen tog började smärtan lugna sig nästan direkt. Efter inte lång tid klarade jag värkarna utan lustgas. De lät mig återhämta mig lite innan de sa att det vore bra om jag kunde komma upp från britsen och hålla mig upprätt.

De lämnade mig och Björn ensamma ett tag med en tallrik smörgåsar och saft, hon hann vara borta kanske 10 min och jag hann äta en halv smörgås innan vattnet gick. De kom tillbaka direkt, mina krystvärkar drog igång och en kvart senare var han ute.

Jag fattade ingenting.

Jag fattar fortfarande ingenting.

Jag konstaterar att jag måste omdefiniera bilden av mig själv, och att av det värsta som jag i min vildaste fantasi kunde föreställa mig förut nu bleknar jämfört med blotta tanken på att nåt skulle hända honom.

Jag är lycklig. Jag är nyförälskad. Jag är trött.
Björn med.