Befogad vidskepelse i småbarnsvardagen

I tisdags, när jag helt oskyldigt gick genom korridoren (på praktiken) på väg att koka te, blev jag upphunnen av min handledare/chef.

”Jaha,” sa han kallpratande, ”hur är det med busfröt hemma?”

Jag har ju varit tvingen att vabba en del, som sagt.

”Busfröna,” sa jag med betoning på pluralis.

”Jaha, är de flera? Hur gamla?”

”2 och 4 år, och jag törs inte ens säga …” – jag hoppade åt sidan och la demonstrativt handen på köksbordets träskiva – ”… att de är ok, för varje gång vi tror det så händer nåt,” sa jag och jinxade därmed resten av veckan.

Samma kväll skickade jag ett mail till handledarchefen om att jag inte kunde komma till mötet dagen därpå eftersom herr Busfrö blivit sjuk. Det handlar med andra ord om högeligen befogad vidskepelse här.

Är han lugn så är något fel

Herr Busfrö, i det här fallet, var Simon. Med krånglig mage – som vanligt kan vi väl säga nu vid det här laget – och feber kollapsade han långsamt i min famn medan vi lekte. Han la sig till rätta, gosade (!!!) in sig under min arm, och bara låg där och tittade frånvarande framför sig medan jag strök honom över håret.

”Vad tänker du på, Simon?”

”Ingenting,” sa han, vilket såg ut att stämma.

VOBB

Den vabben gick nästan att klassas som vobb (vab+jobb). Han låg utslagen i soffan och orkade precis följa mig med blicken när jag ställde mig och strök den sedan länge eftersatta högen med strykkläder intill. Sen fick han byta soffa, så att han kunde titta på Backyardigans medan jag satt i telefonmöte. Sen fortsatte han med det medan jag lagade risgröt, skötte tvätten, plockade undan och fixade med diverse saker som ändå måste göras.

En minimal mängd risgröt utgjorde lunchen.

Efter lunch sov han två timmar, sen kom Björn oväntat hem tidigare så jag kunde gå och hämta Adrian i lugn och ro. Sen blev det mera barnprogram en stund innan maten och sen gick resten av kvällen ovanligt fort.

Inte så illa ändå. Och idag ska jag på AW med Anna (!!) efter jobbet så Björn vabbar hela dan. Hoppas bara inte Adrian vaknar sjuk han med.

Att bo långt från sina barnbarn

Vi är som bekant sjuka här i huset, Simon är feberfri och tillbaka på föris sen igår men han blir tröttare än vanligt, Björn har fått ont i halsen igen och är på väg att bli sjuk och jag är fortfarande jätteförkyld. Adrian hostar värre och värre.

”Vi kanske ska avvakta och se, om ni är sjuka allihopa,” sa min far i torsdags angående sitt stundande besök hos oss denna vecka.

”Ja, alltså om du inte vill bli sjuk och dra med dig en förkylning hem till Pia så är det nog bäst att skjuta på det. Men alltså för VÅRAN del är du så välkommen.”

”Ja nej men för MIN del är det inga problem. Jag tänkte bara att när man är sjuk så brukar man ju inte vilja ha besök som springer där också.”

”Jamen om det är nån gång som vi behöver avlastning så är det ju när vi själva är sjuka. Men du kommer garanterat smittas, så jag förstår absolut om du vill vänta med att komma upp.”

”Nej men i så fall så kommer jag. Jag ser till att inte bli sjuk bara, det har jag inte tid med. Vi ska till Spanien.”

Min fina pappa. Han kom igår eftermiddag, lagom till att Simon vaknat, och åker imorgon. Simon är förstås förtjust.

”Tänk vad bra det hade varit om Henry också hade bott i närheten,” sa Björn apropå det härom dan. ”Tror du de får nog av Skåne om din bror också får barn?”

Pappa och Pia trivs jättebra i Skåne. De har ett jättefint hus med nära till golfen, bowlingen och jobbet. När det var översvämning förra året var deras hus det enda som stod kvar ovanför vattenytan. Pappa har tagit sig in i alla styrelser han kommit över, deras sociala umgänge fyller alla luckor och alla pratar skånska vilket bidrar till semesterkänslan för en inbiten Djurgårdare.

Jag tror inte de kommer flytta upp, hur gärna vi än vill. De pratar på FaceTime med Simon flera gånger i veckan, så deras relation börjar inte om på noll varje gång de kommer hit. Dessutom säger pappa själv att nog svider det att bo så långt från sina barnbarn, men förutom dem så finns det ingen anledning för honom och Pia att flytta tillbaka.

Man ska inte göra sådana saker som att flytta land och rike runt för någon annans skull. Om man själv inte vill så kan det inte bli bra. Jag skulle avsky att känna ansvar för att min far inte trivs på grund av mig. Även om han skulle välja det själv.

Vem vill inte bo här, för övrigt? (Räddningstjänsteman på utryckning i torrdräkt…)

Simon letar misstänkta rullstolspatienter på barnakuten

Vi kände att det var lite för lite action här igår eftermiddag, så jag ringde vår husläkare om Simons mystiska feberkurva*. Man kan alltid räkna med henne när man vill få någonting gjort, så hon beordrade oss in på barnakuten Astrid Lindgrens för misstänkt lunginflammation.

Läget var inte akut, så vi åt middag först och sen packade vi oss iväg.

Det var lång kö – hallå, det är en akutmottagning. I väntsalen kom det in en herre i rullstol, så Simon gick och hämtade en ministol från barnhörnan och roade sig med att släpa runt den och leta efter folk som kunde tänkas behöva skjuts.

på barnakuten

När det blev vår tur skickades vi utan omsvep till närakuten istället, men där var det lång väntetid så vi ringde en annan närakut som låg på vägen hem.

”Oj oj OJ!!” sa sköterskan i telefonen när jag sa att det gällde en nästan-tvååring med misstänkt lunginflammation. ”Självklart får vi se till att få fram en tid till det! Kan ni vara här om 35 minuter?”

Jag var inte beredd på den reaktionen så jag satt och nojade i bilen hela vägen dit. Som sagt, man kan alltid fylla sin tid med noja, oro och katastroftankar om man har lite tid över.

Hursomhelst, läkaren sa att det inte var lunginflammation, att han var alldeles för pigg och nyfiken** för det och att det med största sannolikhet bara var att vänta ut.

Han är förstås fortfarande hemma från föris. Adrian har börjat rosselhosta ordentligt sen igår kväll – jag försökte få dem att kolla honom när vi ändå var där, men de sa bara att han inte är sjuk än så det finns ändå ingenting att göra för honom – och idag är han inte riktigt sig själv. Både han och jag har hostat oss genom natten, och jag behöver nog inte säga hur trött jag håller på att bli av kombinationen förkylning/påtaglig sömnbrist/sjuka barn/dygnet runt. Men vi har bara hållit på i en vecka än så länge; det kan ALLTID bli värre.

Ringde husläkaren nyss för att avlägga rapport. Hon sa att så länge Adrian får i sig vätska och kissar så behöver man inte oroa sig så mycket, men skulle febern stiga över 39° (se 1177) så får vi ta honom till läkare.

Vi får se hur helgen går. Jag hoppas verkligen att han slipper min hosta.

 


*36,5° på morgonen och 39,7° på kvällen i flera dagar

**han gick ett kontrollvarv när vi kom in i undersökningsrummet och plockade med allt som tilläts, pekade på läkaren från behörigt avstånd och sa massa saker med bestämd ton.

Vabb, föräldraledig och sjuk = fullt liggläge på vagnen

Wiiiii!

Simon har feber och hans huvud producerar anfallssnor i förbluffande fart.

Lägligt nog hade han ingen feber under dagen igår, så han skulle ju så klart ut. Vi råkade gå förbi förskolan runt hörnet, och han ville ju så klart in och leka på gården med alla barnen. Det fick han så klart inte, varpå han så klart bröt ihop vid grinden.

Sen kunde han inte sova efter lunch, så han satt och ropade bitvis ganska glatt från sin säng i 2 timmar istället.

Vid 2 tillfällen (nånsin) hittills har jag varit väldigt tacksam för fullt liggläge på syskonvagnen. När vi gick till affären efter middagsvilan igår var ett av dem.

Jag, lilla torrhostande förkylda stackars jag som sover dåligt om nätterna, i det här då? Hah! Kanon! SOVA KAN MAN GÖRA NÄR… NÅN ANNAN GÅNG!!

Uppdatering av lösa trådar

Jag kom på att jag är lite dålig på att följa upp när saker och ting planar ut eller löser sig, så här kommer en kort uppdatering. Säg till om jag glömt nåt.

Simons vampyrfasoner

Simons vampyrfasoner har avtagit, men igår när jag hämtade honom på föris berättade en av personalen att han på morgonen närmat sig en annan unge, uppenbarligen med bitande uppsåt. Då hade en tredje unge, ännu mindre än Simon, gått emellan och ropat ”NEJ!”. Simon hade blivit alldeles paff, accepterat och vänt på klacken.
Det är bra att andra barn också säger ifrån, kanske blir det mer effektivt så. Man kan alltid hoppas.

Apropå det, med tanke på hans trögstartade språk, så kollades ordförrådet på 18-månaderskollen på BVC. Eftersom han visserligen kommunicerade men inte hade så många ord så bokades ett återbesök för språkkoll i samband med att han fyller 2 år, vilket han gör i april.

Simons öga

Simons öga fick sig en ordentlig törn, eller kanske rättare sagt ett ordentligt skohorn, för en tid sedan. Ögat tejpades på akuten, och slutet på den historien är att den sista tejpbiten pillades bort 3 dagar senare. Då hade såret läkt så pass att det inte gjorde nåt att tejpen försvann, och i dagsläget är där ett märke men inte mycket mer.
Jag var lite orolig för att läkningsprocessen skulle passera genom blåtirestadiet som det gjorde för min mamma när hon trillade på skidor, men det slapp vi.

Simons hosta

Simons hosta har vi varit till läkaren med några gånger nu, han har som sagt hostat och smårosslat i flera månader. Förra gången vi var där fick vi Ventoline, en luftrörsvidgande medicin, men den hade ingen nämnvärd effekt. Igår var vi där igen och fick kortisonspray som man ska andas in, men den har vi inte hämtat ut ännu (tidsbrist). Vi har haft luftfuktare inne i hans rum, men jag kan inte säga att det hjälpt heller och nu sa läkaren att luftfuktare är bakteriespridare om inte daglig manisk rengöring sker.

Adrians förkylning

Adrians förkylning tycks oförändrad; han hostar en del, snorar en hel del, har en lätt temphöjning men är pigg och alert i övrigt.

Adrians BVC-status

Vi var där i veckan för tremånadersbesöket. Han fick 2 vaccinationssprutor, samtidigt i båda låren, samt fortsättningen på rotavirusvaccinet. Han vägdes och mättes, och ett extra besök om en månad för vägning bokades vilket för oss till…

Amningen

Det har ju varit lite si och så med den, aktuell status är att det funkar men eftersom ungen inte går upp i vikt lika fort som han tydligen förväntas så har vi nu börjat dryga ut amningen ännu mer med ersättning. Förut fick han en flaska på kvällen bara men nu är vi uppe i 2 om dagen, ibland 3 men det är sällan än så länge. Detta leder till att jag producerar lite mindre mjölk, men jag känner att fine, då får det väl vara så då. Nu känns det åtminstone som att det ebbar ut på naturlig väg.

På tal om ebba ut så är jag nu inne i den där lite ledsamma fasen när man tappar allt hår man inte tappade under graviditeten. Det är oroväckande mängder jag fullständigt ofrivilligt lämnar efter mig precis överallt… Jag är i dagsläget fascinerad över att fortfarande ha hår kvar att tappa. 


PS. Min nacke är fortfarande kass. Alltså seriöst, tips från mig till dig: FÅ ALDRIG NACKSPÄRR.