Etikett: förändring

3 massiva förändringar under första veckan som arbetande kvinna

Jag ska berätta om hur vi hade det i Kungsberget, men inte idag. Idag ventilerar jag förändringar. Inte mindre än tre massiva förändringar trädde i kraft den här veckan, och nu är jag lite trött. Ok, jag är svintrött.

förändringar till arbetslivet

Massiv förändring nr 1

Först och främst så har jag varit hemmamamma, ish, sedan i juni. Jag har haft det ganska lugnt och skönt, utom när jag var sjuk då, och ändå fyllt mina dagar med prylar så det har inte blivit tråkigt och det har absolut inte varit det där arbetslöshetsknutna hetstittandet på serier som vissa andra från min klass ägnat sig åt.

Nej, jag har haft det bra, och nu så går jag alltså från hemmafru till 100% heltid. Massiva förändringar för alla. Plötsligt så tvättade sig Björns vita t-tröjor inte sig själva mitt i veckan, plötsligt så tog barnens extrakläder på föris slut och köksgolvet blev väldigt fort väldigt smuligt.

Massiv förändring nr 2

Eftersom jag inte gick tillbaka till mitt gamla jobb utan gick på ett helt nytt, i en helt ny bransch, så måste vi räkna introduktionsperioden på nya jobb. Alla intryck, all information, alla namn som man genast glömmer bort och så allt detta socialiserande. Energidränerande är vad det är.

Massiv förändring nr 3

Terapin. Oh joy. För att komma igång träffades vi två gånger den här veckan. Första träffen hann jag inte ens nämna vad det var som fått mig att kontakta henne, vi fastnade i saker som jämförelsevis är petitesser men antagligen inte desto mindre viktiga. I fredags fick jag det ur mig i alla fall, och den urladdningen höll mig i tårar halva terapitimmen och sen hela vägen hem.

Jag vet om att terapi inte är en dans på rosor. Jag vet också att det ger mer än det tar, det är bara det att det nästan bara tar nu i början, och den där återbäringen dröjer till senare. Märklig känsla det är, för övrigt, med en främling som jag tillåter komma och veva runt i mitt allra innersta. Allt damm som dras upp och virvlar runt … det är känslor som förlorat sin plats och inte vet vart de ska ta vägen.

Helgen

Vi hade ingenting inplanerat. Jag var och simmade med Simon igår morse, på en annan kurs, på prov men det var ingen hit. För kallt för oss båda, det var ganska hemskt faktiskt.

Nu sitter jag i kölvattnet av den här första veckan och tänker att nästa vecka kommer att bli lite bättre. Dvs lugnare. Ingen terapi, jag hinner återhämta mig i en hel månad innan nästa brutala omruskning. Jag kan namnen på ganska många (för att vara mig) på jobbet nu. Jag hittar där jag behöver hitta, typ. Utom på cykelvägarna, så den utmaningen kvarstår.

Hur småbarns­föräldraskapet påverkat min personlighet

Sånt märker man inte när man är hemma; hur man sakta men säkert förändras och anpassar sig till den dramatiska förändring som familjebildning alltid är. Jag hade trott att studierna skulle bli SÅ tunga efter 3 år av en i princip oavbruten kedja av graviditeter, föräldraledighet och amningshormoner, men… det är en ny Lisa som möter mig på andra sidan. Flummigt som fan.

Då

Jag är inte känd i min bekantskapskrets som den mest vakna, kvicka, uppdaterade och uppstyrda medlemmen. Snarare tvärtom. Jag är disträ, jag kommer på bra svar på saker typ 2 timmar senare, är mycket seg i mina känsloreaktioner och inte impulsiv… Oimpulsiv är inte ett ord, va? ”Betänksam” kanske passar bättre.

Förändring

Småbarnslivet verkar ha smugit in ett effektivitetsdriv i min personlighet utan att jag lagt märke till det. Allting måste effektiviseras, och jag reflekterar inte ens över att jag resonerar så.

Nu har jag gått på utbildningen i 2 månader. På 2 månader har jag fått höra kommentarer, alltså sådär som man alltid får i nya forum när folk ska lära känna varandra, på hur jag uppfattas som inte alls stämmer överens med min självbild.

Märk väl, det är inte dåliga saker jag får höra, bara främmande. När en tjej, äldre än mig och trebarnsmor, tyckte att jag var en naturlig projektledare (det var inte ens ironi heller! (Tror jag?)) så exploderade jag av skratt i mitt huvud. När en annan, som jag känner ännu sämre, vid nåt tillfälle anklagade mig för att vara en naturbegåvning i CAD (konstruktionsprogram) så tänkte jag att jomenvisst gumman, tro jättegärna det.

Vi grupparbetar mycket, och jag håller på och ska strukturera folk och deras arbete, och styra upp, ringa in problem och lösa dem genom att ge andra mer jobb (bästa sättet att själv slippa de svåra delarna). Jag föreslår, andra följer – möjligen för att jag gör det enklare för dem (?).

Nu

Grejen är att… jag blir förvirrad. Jag märker trots allt att saker och ting i allmänhet är enklare utanför hemmet nuförtiden. Som om jag hade värre bekymmer att lösa innanför hemmets 4 väggar (vilket jag inte har) så att allt annat framstår som enkelt, eller som om min hjärna nu har gjort attack mode till sin standardinställning.

Jag känner inte igen mig. Jag är visserligen ganska förtjust att upptäcka dessa nya sidor hos mig själv, och det gör förstås underverk med självförtroende och allmänt mående.

Hur man är INEFFEKTIV på en skogsstig: Ta med barnvagn.

 

SaveSave

Vårt konservativa barn

Vad vi än gör med Simon som innebär förändring. Vad vi än gör, och det kan räcka med att flytta på honom, så bryter han ihop. Oftast håller det i sig i 20 sek och sen kommer han på nåt annat att göra. Det verkar vara så himla jobbigt! För honom alltså. Jag har vant mig för länge sen, även om det tyvärr innebär att jag ålar på golvet förbi soffan för att han inte ska se mig och uppfatta förändringen i att jag passerar när han äntligen kommit på att nåt är intressant oberoende av mig.

Från inspiration till resultat på 24h

Som jag berättade igår så fick jag syn på ett inspirerande blogginlägg i förrgår som handlar om nytt hår till hösten.

image

Förutom att jag hade kunnat skriva exakt samma, SAMMA, text själv om mitt eget hår, så har jag funderat rätt länge på hur jag ska ställa mig till mina allt fler vita strån. Jag var och klippte mig hos en random frisör för kanske 2 år sedan vid Fridhemsplan och han försökte vara finkänslig:

”Du har en del… ljusa hårstrån. Har du funderat på att färga?”

Jag tyckte, eftersom jag hade färre ”ljusa” då än nu, att nej aldrig. Varför skulle jag? Man ska åldras med värdighet, och omfamna sin stigande ålder med tillhörande tecken med glad förväntan och inte försöka se ut som nåt man inte är.

Då var då och nu är nu. Igår vek jag ihop mitt åldrande med värdighet och skickade ut det genom fönstret.

Besöket hos frisören blev en ganska lång plåga. Grejen är den att jag typ aldrig har färgat håret hos frisör förut. Jag hade ingen aning om hur lång tid det skulle ta. Jag gissade på max, MAX 2,5 timmar. Det tog 4 timmar.

FYRA TIMMAR.

hos frissanJag kunde ha frågat innan förstås, men jag var så säker på min sak att det aldrig slog mig in. Jag hade pumpat ut en årsförbrukning av bröstmjölk och fryst in i förebyggande syfte, som Björn skulle ha om jag inte hann hem i tid för amning. Efter en och en halv timme satt jag med första lagret färg i håret:

image

Ångesten steg sakta men säkert vartefter det gick upp för mig att aldrig i livet, inte en sportkeps att jag är klar till 14. Jag såg framför mig hur Simon fick hungerslag hemma, hur jag satt hos frissan långt in på övertid och var egoistisk medan min son långsamt svalt ihjäl och drev min sambo till desperation.

image

Det dåliga samvetet slet upp djupa revor i hjärtat när jag ÄNTLIGEN kunde sätta mig på cykeln och paniktrampa hem. Jag föreställde mig att Björn skulle möta mig i dörren och trycka barnet mot bröstet innan jag hunnit få av mig hjälmen, men icke. Huset var tyst och lugnt, Simon låg i en fåtölj i vardagsrummet och jollrade och Björn satt bredvid och kollade på TV.

…

Men håret, som ju egentligen var poängen, blev jättebra. Mitt hår är rakt och platt så det kommer typ aldrig se ut såhär igen, därav förevigandet på bild:

klar hos frissan

Det kallas dip dye, och jag fattar att jag lär mig det 20 år efter alla andra. Alltså, tiden som frissan la ner på att göra blekningen i topparna… jag ska aldrig bli frisör.

SaveSave

Mammaledighet!!!

”Jag har världens bästa kollegor.”

Så säger alla som trivs på sina arbeten, men mina måste definitivt klassas till världseliten.

Jag förväntade mig som sagt fika när jag kom till jobbet igår. Jag föreställde mig nåt i stil med vad vi brukar göra när folk fyller år, dvs alla tar sig tid att sitta ner i 20 min runt soffbordet med kaffe, te och nån köpt tårta från Ica.

Icke.

Det var dukat till minilångbord, och vår hotellchef höll på att montera en egenbakad pavlova i köket. Vi blev lite fler än vanligt eftersom 2 från systerhotellet kom över också, och så satt vi där med mig på kortsidan och pratade namnförslag, babytrams och förändring. Chefen gav mig en bukett rosor, ett paket och ett kort. I paketet låg en babyupplaga av svarta Converse hon köpt på sin resa till New York för ett tag sedan. Så söta att jag måste hålla tillbaka impulsen att bita i dem.

hejdåpresenter

Sen började gråtfesten.

Först började kollegan från systerhotellet, hon kunde inte stanna så länge och blev rörd när vi sa hej då.

”Nej gråt inte! Snälla, ingen får gråta, då börjar jag också. Jag har inget filter!” försökte jag men det var ju redan kört.

Näst på tur var vår städtant, men hon ska ju flytta tillbaka till sitt land om en vecka efter 14 år i Sverige så hon blev rörd över det.

Sen brast det för min ersättare, som ju precis ska börja och tyckte det var så fint av oss att vara så glada över henne.

Sist men inte minst — störst, faktiskt, för hon är en känslomässig klippa — blev min partner in crime, min receptionskollega, alldeles stum när vi skulle säga hej då. En tår eller två tog sig ut i ögonvrårna och hon vände sig om och gick utan att säga nåt mer.

Kvar satt jag, alldeles varm i hjärtat. Senare på kvällen kom Maskot, frukosttjejen, förbi med en presentask godis och en kram och lite snack om livet. Även hon blev tårögd, men hon är å andra sidan dunderförkyld.

Allt som allt kändes det nästan som om jag aldrig kommer komma tillbaka, som att vi aldrig mer kommer ses, men alltså jag ska ju förmodligen inte vara borta ens ett helt år…!

Så jo, jag har världens bästa kollegor. Jag kommer att sakna dem.

respekt

SaveSave

SaveSave