Skogspromenad, sista dagen på sista föräldraledigheten

Hej då bebistid

Igår var sista dagen på Björns föräldraledighet. Det känns himla konstigt att bebistiden för alltid ligger bakom oss nu… Konstigt men på många sätt skönt.

Jag behöver kanske inte motivera det med att även om bebistiden bjuder på makalöst mycket mys och gos och rosaluddig kärleksöversvämning, så är den den absolut mest påfrestande tiden livet – i alla fall för mig – men jag gör det ändå. Nu kan jag stänga det kapitlet i mitt liv, och öppna ett nytt som ska pågå mycket längre än en föräldraledighet någonsin kan göra.

Hej hej skogen

Vi tog en skogspromenad på förmiddan, dagen till ära.

”Tänk att det nästan är mitt på dan,” – klockan var 10 – ”och solen står inte högre upp än såhär,” sa Björn och pekade på grusets långa skuggor på gångvägen.

Det var en sån dag. Du vet, en sån där sällsynt dag där allt känns lugnt och stillsamt. Vi svängde upp på en skogsstig, för att pojkarna skulle göra av med allt spring i benen, och det var alldeles tyst och lugnt.

skogspromenad

Ljuset var magiskt. Trots att vi hördes lång väg – Adrian med sina ursinniga tjut varje gång han trillat och det tog lite tid att komma upp, och Simon som lekte robot (?) med så långa pinnar han orkade bära – så råkade vi ändå komma helt nära ett par rådjur. De tittade stilla på oss, och jag hann visa dem för Simon innan det ena av dem tog ett par långa skutt bort i skogen.

Det är nåt speciellt med skogen. Känslan påminner lite om den i bergen, eller när snö faller och dämpar allt. Trots att det var ganska kallt så var det skönt att vara där.

skogspromenad
Eftersom vi har en ny vagn nu, som man inte måste lyfta upp på axeln och bära över minsta lilla pinne, så törs vi gå på småstigar igen.

Det är vid såna tillfällen jag kan uppskatta signalfärger på ungarnas ytterkläder. Man ser dem, även när de lallar iväg bakom nån gran och inte längre svarar på tilltal eftersom de bytt namn till ”Léon”, vilket Simon gör med jämna mellanrum.

Nya rutiner igen

Den här veckan riskerar att bli lite kämpig; vi ska alla in i nya rutiner – igen – med längre dagar på föris för barnen, jobb med väldigt tidiga morgnar för Björn, och för min del kommer det troligen se ut som i höstas, med den skillnaden att tillvaron ska hanteras utan hjälp av en hemmaman.

Det kommer att gå bra. Såklart. Men allt som är nytt tar mer energi, även om det är kul, tills det inte är så nytt längre.

Planering tror vi kommer bli avgörande för husfriden, och planering är en av våra i särklass sämsta grenar.

 

SaveSave

SaveSave

4 saker att göra tillsammans med en nollåring

Apropå vardag, vill jag bjuda på lite tips till den föräldralediga människan som har svårt att få dagarna att gå utan att fylla dem med transportsträckor.

När man är föräldraledig (och har fått sova på natten) tar idéerna slut ibland. Här är 4 saker man med framgång kan göra tillsammans med sin nollåring (förslagsvis 6-12 mån):

4 saker att göra
tillsammans med en nollåring

1.

När matleveransen kommer och man har beställt frysvaror så levereras de med kolsyreis. Häll den i ett glas med vatten.

När farten avtar, fyll på med varmvatten. Förundras tillsammans.

2.

Montera mobilen på ett bord och filma. Sätt på Riverdancemusik och håll sprattelbebisen med fötterna på bordet framför mobilen. Maila filmen till alla i släkten.

nollåring

3.

Ge din bebis en torrservett i handen.

4.

Städa det som återstår av torrservetten.

nollåring

Du tror det kanske inte, men dagen är garanterat slut efter att ovanstående har genomförts, och så kan du berätta för någon som bara suttit på jobbet hela dan vad ni har haft för er. Viktiga grejer detta.

 

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Vid skiftet av föräldraledigheten

Nu är vi här igen men det händer så rysligt sällan så det är värt notisen: jag var hemifrån, kvällstid, utan familj. !!!!.

Det var onsdag kväll, och jag träffade Linda i stan för att äta middag. Hon var också barnfri. Hennes 10-månaders var hemma, mina små monster också. Undrar om vi kan prata om nåt annat än barnen, tänkte jag på vägen dit. Du vet hur det är. De tar upp så stor del av livet att det blir ganska lite plats över till mycket annat. Man pratar ju oftast om det man har i huvet.

Totalvilse som vanligt

Stockholms Central har byggts om under en tid. Jag har inte tänkt så mycket på det för jag har inte varit i stan särskilt mycket, och man vänjer sig ganska snabbt vid att det är avspärrat med plywood här och var som det har varit i flera år.

I onsdags kväll var första gången jag var där sen de öppnade nya pendelstationen, och jag hade naturligtvis ingen som helst aning om var jag var.

Mot Vasagatan… eller?

Det var nästan lite flygplatsvarning över det hela. Avstånden föreföll enorma, och jag var inte den enda som gick runt där som en tillfälligt herrelös hund. Jag såg flera andra gå bestämt åt ett håll och sedan tvärvända för att gå lika bestämt åt motsatt håll (vissa krockade på kuppen). Sen hörde Linda av sig:

Jag visste att det inte skulle bli sent, på grund av rådande dygnsrytm (småbarnsförälderrytmen) och energinivå, ändå satt vi kvar till 21:40 (dvs mitt i natten).

Vi hade mer att prata om än bara barn, hör och häpna. Det blev en del barnsnack förstås, men mycket annat också.

Att vara social under föräldraledigheten

Måste ändå medge att mina sociala skills har återuppstått tack vare skolan. De håller fortfarande på att repa sig, och det blir så tokfel ibland, men det blir bättre och bättre (och sämre när jag är trött). Björn går åt andra hållet på den vägen, tror jag. Han träffar sällan (läs aldrig) sina vänner nu som föräldraledig och jag fattar. Verkligen. Så jag försöker få honom att ta tag i det för han vill ju såklart, men det går trögt.

Linda berättade om samma fenomen. Klart att man träffar folk, men tillfällena är nästan skrattretande lätträknade. Dagarna kedjar i varandra och det blir så lätt att bara följa med. Inte för att det är lätt att vara föräldraledig, men när den mesta energin går åt till att valla sin vardag så att den går åt rätt håll blir det trögt att ta initiativ till saker som inte ändå ligger på vägen.

Hennes man ska ta över föräldraledigheten i februari. Han går runt och pratar om att han ska följa OS och EM och VM och jag vet inte vad i vår. Linda lyssnar roat. Säger ”vad roligt för dig älskling”, och tänker att han får upptäcka det där själv.

Det där

Dvs allt det där andra. Tvätt, städ, disk. Nätterna. Maten. Planeringen. Eller hur man nu väljer att fördela ansvaret under föräldraledighet men det är väl ungefär så det brukar se ut. Hon sa att han ändå är medveten om att han inte är inne i det nödvändiga tänket än, att han reflekterar över det ibland, så det är klart att det kommer att bli bra. Trist (för honom) kanske bara att upptäcka att OS eventuellt (”eventuellt”, heh) måste ses på Play, om alls.

Misstaget vi gör

Jag gjorde misstaget, efter första föräldraledigheten med Simon, att gå till jobbet första veckan och bli superstörd över att Björn inte hade ordning på saker och ting på samma sätt som jag brukade ha när jag var föräldraledig.

Jag glömde bort att han kämpade för fullt med att förse vår son med mat/sovtid/rena kläder/lek/promenader så att det där andra, som middag och tvätt och städ, nedprioriterades (som det också ska). Jag blev plötsligt, trots att jag hade föräldraledigheten i färskt minne, den som kom hem och tittade sig omkring och undrade vad sjutton de hade gjort hela dan.

Jag blev tvungen att påminna mig själv om att jag inte kunde förvänta mig att han skulle göra saker på samma sätt som jag. Jag hade haft ett år på mig att få in en väloljad rutin i vardagen så att det blev utrymme BÅDE för egen tid OCH allt det där andra. Han hade haft en vecka, med sämre förutsättningar eftersom Simon lärde sig gå den veckan.

SaveSave

Att få snurr på vardagen som tvåbarnsförälder

Ibland känns det som att det är jag som sätter upp reglerna här hemma och Björn som rättar sig efter dem. Inte så att jag inte lyssnar om han tycker saker, för det gör jag, det är bara det att det mest är jag som tycker saker. När han var föräldraledig tyckte han mycket mer, jag antar att det ingår i arbetsuppgifterna som hemmaförälder att stirra sig blind på saker och ha starka åsikter om dem.

Anyway… Jag vill inte bråka med honom, men du vet när man är hemma hela dagarna och inte sover bra (alls) på nätterna och man liksom siktar på när ens partner ska komma hem och man kan slappna av lite grann, och så liksom… ja, så liksom får man inte det.

Första spontana tanken när det inte blir som jag tänkt är att sura och säga precis vad jag tycker om saker och ting. Nu vet jag att mina första intryck nu för tiden inte är att lita på, så jag tjurar i tysthet ett tag och attackerar sedan från ett lite mer diplomatiskt håll:

”Älskling, vi behöver prata ihop oss lite. Vad har du för förväntningar på din tid hemma på kvällen efter jobbet?”

Kan man vara luddigare? Jag fick utveckla genom att svara på min egen fråga:

Mina förväntningar, till exempel, är att när du kommer hem så är vi tillsammans alla fyra tills Simon går och lägger sig. Om vi inte är överens där, så måste vi komma överens om nåt annat för annars kommer jag bli besviken och sur varenda kväll i onödan.”

Björn, totalt avväpnad, höll med. Vad ska han annars göra? Han sa att han inte har landat i att vara tvåbarnsförälder och att det per konsekvens innebär att vi har 2 barn hemma nu, och att han inte fått in rutin på det. Det förstår jag för det har inte jag heller. Det är svårare än man tror. Inte så att man glömmer att ett av barnen finns, utan snarare att vi inte lärt oss än vad det innebär i praktiken att de är två.

Härom kvällen, alltså, lärde vi oss till exempel att en av sakerna som detta innebär är att man inte kan avlägsna sig utan att säga till. Även om det är för att betala en försenad räkning. Uppenbart, kan tyckas, men när man väl står där är det inte så enkelt.

Andra föräldraledigheten är officiellt påbörjad

Jag är medlem i Liberoklubben, så är det. Jag är medlem i Pampersklubben också, eller jag får i alla fall rabattkuponger från dem, men eftersom vi inte hittar nån miljömärkning på deras produkter så undviker vi dem.

Som medlem i denna eminenta klubb får man en Libero startbox när förlossningsdatum börjar närma sig – det finns för övrigt många sorters gravidboxar man kan komma över gratis, läs mer här – och nu var jag och hämtade min i onsdags på Ica Maxi vid jobbet.

libero-startbox-2016

Jag gillar framför allt Hormoner & Hemorrojderfoldern, dels för att jag älskar deras blogg, dels för att de får mig att le åt saker jag inte tycker är speciellt kul, och så för att de får synas. I övrigt är det i princip samma som för 1,5 år sedan, förutom att Ica hade slängt med lite saker som kan vara bra att ha antingen i förlossningsväskan eller under första tiden hemma.

Jag är nu föräldraledig igen, i torsdags var min sista dag på jobbet. Jag fick fika och blommor – eller jag fick i och för sig baka kladdkakan och fikaduka själv, men det var för att chefen hotade med att köpa en tårta annars och i egenskap av nöt- och mandelallergiker samt glutenintolerant preggo så kan jag aldrig äta det hon kommer tillbaka med. Men blommorna fick jag i alla fall, en underbar bukett som redan nu ser sorglig ut.

mammaledig-blombukett

mammaledig-blomma-succulenteTidigare på dagen kom städchefen förbi och hade med sig en liten blomma till mig också. Hon var noga med att understryka att det var en succulente, och att den ska klara sig upp till en månad utan vatten. Jag vet inte om min oförmåga att komma överens med växter nått henne ryktesvägen, men om så är fallet är jag bara tacksam. Jag får så dåligt samvete när folk ger mig krukväxter och jag bara mördar dem.

 

Det känns bra att sluta jobba nu. Jag hade kunnat sluta en vecka tidigare, det hade inte gjort nåt, men det här gick ju bra även om jag sista veckan varit ofantligt trött. Nu är det som om kroppen slappnade av, som om jag undermedveten förbjudit den att förbereda förlossningen fram tills nu. Sammandragningarna avlöser varandra sedan ett par dagar tillbaka, och de hindrar mig från att sova bra.

Jag var på MVC i fredags, alla värden är bra, blodtryck och hjärtljud är som det ska, och även om bebisens huvud krupit ned och lagt sig till rätta så går det fortfarande att rucka lite grann. Jag är i vecka 39 enligt henne (barnmorskan), i vecka 40 enligt gravidappen. Jag antar att det beror på hur och vem som räknar – är det jag som räknar, till exempel, så är jag nu i gravidvecka 55 och blir antagligen den första kvinnan att genomföra en elefantgraviditet.

Jag frågade henne om hon skulle bli förvånad om förlossningen skulle starta, säg, i morgon. Hon svarade att med tanke på hur less jag är, bebisens placering och på hur min kropp beter sig så nej, det skulle inte förvåna henne. Trots det bokades nästa möte om 3 veckor igen, då vi ska prata om sent ultraljud som alltid görs i vecka 41 samt eventuell igångsättning. Vi bokade även tiden för återbesöket i januari.

”Nog för att det är mysigt att komma hit och så, men jag hoppas verkligen att vi inte ses förrän i januari”, sa jag trött när vi skildes åt.

SaveSave

SaveSave

Summering 2015

Jaaa…Vad ska man säga? Det hände så ovanligt många stora saker (2), och sen så ovanligt få olika saker i mitt och vårt liv, att det är svårt att skriva ihop en sammanfattning värd namnet. Jag menar, vi köpte hus och jag födde en unge som gjorde oss till föräldrar, men sen, i efterdyningarna av detta som höll i sig resten av året, så hände inte så mycket – i alla fall inte när man ställer det i relation till dessa 2 stora händelser.

Anyway, vardagen är vad som gör livet. Min pappa brukar visserligen säga att när man är 83 år och ser tillbaka på sitt liv så kommer alla de där dagarna man tillbringade på jobbet att flyta ihop till en grej, och så kommer man se mycket tydligare allting runt omkring som man fyllt sitt liv med. Då gäller det att inte ångra något. Jag håller med, men menar också att alla de där dagarna man tillbringar på jobbet inte får bli grå. Man spenderar alldeles för mycket tid, för stor del av sitt liv, där för att det bara ska vara värt en axelryckning.

Detta för oss till kärnan i resonemanget, min livsfilosofi: memento vivere, remember to live (typ). Jag har 12 veckor och en Thailandsresa kvar på min föräldraledighet, och jag börjar tycka det är lite jobbigt. I början av ledigheten tyckte jag det var skönt att vara hemma, det höll i sig ett par månader och sen längtade jag tillbaka till jobbet som bara den. Nu har jag äntligen börjat landa i att vara hemma, jag trivs. Jag längtar inte alls tillbaka längre.

Det är inte ett alternativ att vara hemma längre med Simon. Det är jätteviktigt att Björn får vara hemma med honom, kanske viktigare för Björn än för Simon, och eftersom Björn börjar nytt jobb till hösten så går det inte att skjuta på den perioden… men jag mår nästan dåligt vid blotta tanken på att vara borta från min son. Jag jobbar visserligen bara 4 dar/veckan, men jag slutar sent på tisdagar och börjar übertidigt på onsdagar så då kommer det bli som om jag var borta från honom ett helt dygn i sträck. Små barn mår inte bra av det, och mammatramsare mår definitivt inte bra av det. Ve och fasa.

Memento vivere. Något måste göras, vi får se vad det blir. Spännande.

Årets pizzadag…

…”måste väl ändå vara idag, eller?” sa jag till Björn i morse, och enligt tv4nyheterna så stämmer det dessutom – såg jag för en stund sedan.

Om kvällen igår kan jag berätta att Simon skötte sig utmärkt – tills han blev trött såklart. Man kan inte begära mycket mer än så. Han hoppade runt från famn till famn, pratade, skrek glatt, dreglade friskt och gnagde på soffbordet. Vid middan satt han först i mitt knä och åt smörgåsrån, sen i Björns knä, ett tag stod han på golvet och diskuterade med min stol och ett tag stod han i Rasmus knä. Rasmus hade varnats för Simons hårdhänta förkärlek för betandade näs- och hakpussar, men han måste ju testa. Jag förstår det, Simon är såååå go och glad och kramig och nära som förspel till sina attacker, man vaggas in i ett falskt lugn av gullighet innan han griper tag i skägg/hår/ögonbryn/öron och hugger en i halsen/hakan/näsan/whatever, Dracula style.

Simon pussar Rasmus

Han har fått nu, äntligen, 2 små sylvassa framtänder i underkäken och jag kan bara föreställa mig hur ont det där måste ha gjort på stackars Rasmus. Men samtidigt kan man inte låta bli att gapskratta, hur ont det än gör och det ser dessutom väldigt kul ut när man inte själv drabbas.

Vi hade kollat att det fanns pilatesboll på plats, hade med oss liggdelen till barnvagnen, och sovsäcken/åkpåsen men glömde filten som alltid brukar ligga i Simons säng. När han väl blev trött och hade fått sin mat och var på väg att krevera av trötthet tog jag med honom in i deras sovrum och satte mig på bollen, 1,5 timme senare än hans vanliga sovtid. Han somnade, nån jävel som inte kan klockan smällde några smällare och en raket utanför fönstret, han vaknade och jag började om på sången om vandringsmännen 17 gånger. Sådär höll vi på i 20-30 min innan jag gav upp. Han var uppe nån timme till, sen gjorde det ont i hjärtat att se honom så lost, så jag bar honom till gästrummet. Vi stod i mörkret och tittade ut på Stockholms uppvärmning inför nyår, hummade och vaggade. Jag la mig på gästsängen efter ett tag eftersom jag också var trött, och efter en del orkeslöst huffande och buffande somnade han liggande på min tröja som jag fick krångla av mig och lämna med honom när jag smög ut och stängde dörren.

Vid tolvslaget drack jag gott (!) alkoholfritt bubbel, skålade med Björn och alla och tittade på fyrverkerierna ovanför Skansen – vi kom i alla fall fram till att det måste ha varit Skansen vi såg.

Ljudvolymen var hög men Simon tvärsov. När vi skulle åka hem och vi fick väcka honom tittade han sig bara omkring och orkade inte röra en fena. Mycket smidigt.

Vi åkte från nyårsfirandet kl 01, jag körde och jag kan säga att det var tufft. Vi somnade framåt 02 och Simon vaknade framåt 06:30. Det var Björns tur att ha sovmorgon så jag gick upp (efter 30 min mental laddning) och la mig på soffan med Simon. Han klättrade runt på mina ben och kämpade sig mot ljusstaken på fönsterbrädan med ett sällan skådat fokus. Efter ett tag skulle jag gå och hänga tvätt och lämnade sonen i vanlig ordning inringad av kuddar på soffan, och du vet hur det låter när barn slutar låta? Man upptäcker plötsligt att oj vad tyst det blev, och så rusar man dit för att kolla läget. Jag möttes av det här läget:

skräckslagen orkidé

ledsen orkidé

avgnagd orkidé

Jag fattar inte hur han kunde nå den stackars blomsterkvisten, men enligt giftinformationscentralen är det ingen fara. Orkidén, vill jag säga, är av en annan åsikt.

När det blev dags att sova förmiddag somnade jag också och var inte på benen förrän vid 12:30 igen. Resten av dagen har varit lugn, seg, och vi har äntligen bokat flyget till Thailand i mars 🙂 Wohooo, jag har aldrig varit i Thailand. Vi flyger till Bangkok och så utgår vi därifrån, 3 veckor blir vi borta under den tiden då Björns föräldraledighet överlappar min – vilket den gör under ca 4 veckor.

Det kommer bli grymt 🙂

Hur man bäst hanterar en sanslöst trött dag

Björn har tagit semester och är hemma fram till 4e januari, och det är jag himla glad för. Speciellt med tanke på att vi haft elektrikern här igår och idag för att dra jord och ordna med ny elcentral, och jag skulle ha blivit tvungen att memorera vad han sa för att återge till Björn om inte han hade varit hemma. Jag kommer ju inte ihåg nånting, alls, nånsin, så det hade blivit lite jobbigt.

Idag har varit en aktiv dag eftersom jag varit så in i Skottland trött. Det fungerar så att om jag sätter mig ner och slappnar av så blir jag gråtfärdig och fixar inte att göra nåt mer den dagen. Ja, jag sov dåligt inatt. Jättedåligt. Faktum är att jag är osäker på om jag sov inatt. Hursomhelst, lösningen, dvs svaret på frågan hur man bäst genomlider en sådan dag när man inte har möjlighet att sova är att hålla igång.

Jag satt och hade andnöd av trötthet i fåtöljen imorse, men så ringde Anna och jag svarade med ett ”Hej snälla säg att du vill gå på promenad med mig jag är så trött!”. ”JAAAA!” sa hon.
Vi var på blomsterbutiken en halvtimme bort och botaniserade bland rean på julprylar, och så gick vi hem igen. Björn lagade lunch medan jag matade Simon, sen lagade jag ett nytt storkok käk till Simon som lär räcka i kanske 3 dar, sen somnade han och jag gjorde en ny header till bloggen, sen vaknade han och fick mat igen, jag åt, vi gick ut igen för att köra en blomma till Anna som hon lämnat i vagnen och hämta ett paket på posten.
björntygPaketet innehöll inte allt jag trodde att det skulle, det visade sig att jag hade glömt (!!?) att beställa tyget med björnar på som var så fint, men jag fick min svarta overlocktråd i alla fall. Och såklart tyget jag ska sy nyfödd-presenter av 🙂 En av Björns kompisar ska ha en liten flicka i januari nämligen.
Sen i alla fall så gjorde Björn mat igen tack och lov, nu har vi ätit, jag sitter och skriver. Det knasiga med mig är att trots att jag är trött intill vansinne så blir jag piggare på kvällen. Så är det alltid. Jättedumt. Lagom till sängdags kommer jag vara stirrig och ha svårt att sova.

Imorn kommer elektrikern tillbaka och slutför. Han kommer inte förrän efter lunch så vi hinner vila på förmiddan till skillnad från idag. Sen kommer Carina, Björns faster, sent på kvällen och stannar över jul och sen är det julafton och nyår och vår och slut på föräldraledigheten och hej och hå. Gud, jag borde gå och lägga mig med Simon. Klockan är trots allt 19:59…

tygleverans

Jag är jättepeppad, med lite tur och flyt får jag tid över imorn 🙂