Utkast från bebistiden

Den berömda bebisbubblen… Ah, jag minns den som igår – eller inte. Jag minns inte mycket alls, faktiskt, vilket är en av anledningarna till att den här bloggen är så bra för mig.

Minnen.

Här är till exempel några utkast som skrevs under bebistiden – eller strax innan – men som aldrig nådde dagens ljus eftersom tanken var borta när det väl blev tillfälle att utveckla.

bebistiden
​Har du undrat hur det känns att ha ett barn i magen?

Jag ska berätta.

Det är som när man har mycket gas. Inte så att det gränsar till magknip, men man känner hur gasen förflyttar sig bubbligt och ryckigt i tarmarna.

Tänk dig att du tappar tvålen, alltså den där tvålen som är som en stor tändsticksask, i duschen. Den glider dig ur fingrarna och du liksom jagar den i luften, utan att riktigt få grepp om den men också utan att tappa den direkt. Så känns det, fast i magen. Tarmarna håller på och fipplar med nån hal grej utan att riktigt få tag i den.

Ibland är det som en nervryckning, du vet såna där man kan ha i ögat – eller i vilket muskel som helst egentligen – fast starkare, på sidan av magen och längre in i kroppen. Då har barnet hicka.


Är jag en dålig mor?

När jag äntligen fått tyst på bebisen som vrålat i magknip (?) i 25 min, punkterat av spyor, rapar och blöjmuller misstänkt likt bajs, så somnar han tvärt – antagligen av utmattning – och JAG KOLLAR INTE BLÖJAN. Jag låter honom sova.


Snilleblixtarna haglar

För dem som inte får snilleblixtar till höger och vänster finns plagiatet, eller översättningar. Direkta översättningar. Helst av en tveksam ramsa om en mor som förlorar sina barn ett efter ett.

Five little ducks went swimming one day
over the hill and far away
Mother duck said quack quack quack
but only four little ducks came back

Fem små ankor tog sig ett dopp
i sjön bortom bergen långt, långt bort
Mamma anka ropa kvack kvack kvack
men bara fyra små ankor kom tillbaks 

Och Dr Snuggles, på samma tema, får väl de flesta (idag) vuxna att misstänka inblandning av diverse olagliga preparat under skapandeprocessen, och Teletubbies lämnar en rad rysande frågetecken efter sig.


Misofoni

Getting Enraged By Specific Noises Has A Genuine Neurological Basis

Det finns på riktigt. Jag är helt normal och ni som tuggar mig i örat genom telefonen: må ni aldrig nånsin mer finna en parkeringsplats.


Parkour

Vi äter tacos, med traditionella skal. Björn dräller mer än Simon och är sur:

”Det är ju helt omöjligt att äta det här. Kolla här vilket jävla… När man biter här så reser den sig där och anfaller. Maten slänger sig mot en. Parkour-mat. Kolla, jag höll såhär och ändå har jag sås där nu. Eller så lämnar den skeppet… Det är som att hålla tacons svar på Titanic i handen.”

Obligatorisk förskoleshopping

Om jag skulle tipsa alla som i framtiden kommer att stå inför sin första förskolestart, som förälder alltså, om något så är det att i lugn och ro sätta sig ner hemma och gå igenom listan över saker som förskolan tycker att man ska utrusta barnen med.

Gå inte bara till Sveriges antagligen mest kända (och inte billiga) barnklädesbutik och säg: ”mitt barn ska börja på förskolan om några dagar, jag känner mig lite vilsen”.

Det gjorde jag, och det gick alldeles… jättebra. Sveriges antagligen mest kända (och inte billiga) barnklädesbutik har med största sannolikhet bara duktiga säljare, och jag fann mig själv stå öga mot öga med en välslipad mormor som visste exakt vad jag behövde.

förskoleshopping resultat

Jag gick hem med detta, och då hade jag bara haft för avsikt att köpa en sydväst. Och en extra solhatt – vilket jag naturligtvis också hade i påsen.

Jag är helt med på lager-på-lagerprincipen, så gör vi ju själva också när vi ska ut och sporta i kallt och/eller vått väder så det är jättebra, men att inte tappa bort sig själv i allt detta var tydligen inte lika enkelt.

Jag kommer att gå tillbaka med solhatt (hittade en på rea i en annan butik) och ett par långkallingar (fel storlek), och planerar att vända blicken mot Tradera. Länge leve begagnat!

Inskolning pågår

Som du kanske minns så är Simon ovanligt social. Om man kunde välja, så föredrar jag ett barn som interagerar med andra än ett som står fastnaglat vid mina knäskålar en hel eftermiddag.

Med det sagt, så finns det som alltid både för- och nackdelar. Något som slagit både mig och Björn är att Simon lätt skulle kunna gå med en total främling hem från lekplatsen, i alla fall som det är nu. Blotta tanken fyller mig med kramp i hjärtat, så vi går vidare till fördelar: Förskolan.

Inskolning av barn

I torsdags påbörjades inskolningen som varar i 2 dagar, sedan avbrott för helgen, och sedan en dag till. Sedan utvärderar man situationen; de barn som behöver längre inskolning får det, och de som tycks klara sig bra lämnas och hämtas i fortsättningen som alla andra barn.

I torsdags var Simon där med Björn, och med undantag av den regelrätta brottningsmatch som tydligen utspelade sig när det var dags att sova (Björn vann) så gick det jättebra. I fredags var jag på plats med honom, och det gick så pass bra att jag blev förpassad till fikarummet med en kopp te, tillsammans med en annan inskolande pappa (Pratglada Gustav) – som för övrigt tyckte att Rurik var ett jättecoolt namn (så nu är vi 3 pers i Sverige som tycker det) – före lunch. Middagsvilan bestod av mer hummande än brottning medan vi låg där på varsin madrass på golvet, och lyssnade på när Pratglada Gustav brottades med sin dotter och Oskar av allt att döma försökte sig på en ny taktik med lille Axel. Jag vet inte vad de höll på med, men Axel blev till slut hysterisk och Oskar erkände sig besegrad efter 25 min och lämnade lätt svettig rummet, varpå Simon somnade – varpå jag somnade. Hurra!

På måndag är det dags igen. Det är Björn som tar det, och fröknarna sa åt mig att förbereda honom på att de kanske skulle skicka hem honom innan lunch om allt gick bra, och så får han ha jour hemifrån istället.

Inskolning av föräldrar

Inskolning handlar i vissa fall mer om föräldrarna än om barnen. Vad jag menar är att både barn och föräldrar behöver skolas in, men att det är svårare för föräldern, och i mitt fall är det så men inte i Björns. I Axel och Oskars fall är det definitivt så, särskilt som Oskar själv sa det men det märktes också.

Simon kommer att älska att gå på förskolan, det är bara den där lilla tröskeln att fatta och acceptera att han inte gör det tillsammans med nån av oss. Jag tror inte det kommer ta lång tid alls för honom.

För mig, alltså bara mig, bara i mig, känns det oroligt. Det är ännu en separation, och jag har lite svårt med dem. Inte så att jag dras med separationsångest och andra svårigheter i vanliga fall, men så fort det handlar om mitt barn så är jag fortfarande känslomässigt osäker på foten. KBT-besöken i våras gav mig vägar till verktyg att hantera det här på, så jag mår inte dåligt, men… jag är orolig. Drömmer mycket, skärskådar Simons beteende för att upptäcka eventuella problem i sin linda, kortare humör.

Det gör ingenting. Jag vet att det går över, jag bekymrar mig inte för det. Men det känns, och i vissa svaga ögonblick känns det som att hjärtat ska brista. Så ja, jag hör definitivt till kategorin inskolningsobjekt som hade behövt 3 veckor snarare än 3 dagar.

Frikort för utgång!

Ersättning, tillägg eller vad man nu vill kalla det, har hittills inte varit aktuellt för mig oss eftersom jag har haft mer än tillräckligt med mjölk. På sista tiden har mjölkproduktionen sjunkit, eller så äter Simon dubbelt så mycket vilket är mer troligt, och jag har inget kvar att pumpa ut i förebyggande syfte.

”I förebyggande syfte” betyder ”när jag vill gå hemifrån ENSAM och slippa ångestfrossa mig genom vad det nu är jag ska göra”. Lösningen var ett tag att vänta på att min kropp ska fatta att efterfrågan stigit, men det har gått 2 veckor och min kropp verkar bara lyfta på ögonbrynet åt detta, så jag kastade in handduken och köpte hem lite ersättning för att testa. Man vet aldrig. Kanske skulle han vägra. Min moster tipsade om Hipp, en ekologisk variant som min kusin ger sina ungar.

Igår gav jag Simon 160 ml Hipp efter sångkaoset i kyrkan. 160 ml är vad som får plats i nappflaskan, jag tänkte att eftersom jag inte har en aning om vilka kvantiteter han brukar sätta i sig så får jag väl mäta hur mycket som är kvar sen och räkna lite.

Han bälgade i sig rubbet. Sen sov han 2 timmar och vaknade på strålande humör.

Du fattar vad det betyder, väl? Fritt fram för tjejkvällar, utekvällar och biobesök 🙂

ekologisk bröstmjölksersättning

Ovan nämnda aktiviteter är naturligtvis tidsbegränsade till kl 22; det gäller ju att vara i närheten av sin säng när man somnar liksom.

SaveSave

Från inspiration till resultat på 24h

Som jag berättade igår så fick jag syn på ett inspirerande blogginlägg i förrgår som handlar om nytt hår till hösten.

image

Förutom att jag hade kunnat skriva exakt samma, SAMMA, text själv om mitt eget hår, så har jag funderat rätt länge på hur jag ska ställa mig till mina allt fler vita strån. Jag var och klippte mig hos en random frisör för kanske 2 år sedan vid Fridhemsplan och han försökte vara finkänslig:

”Du har en del… ljusa hårstrån. Har du funderat på att färga?”

Jag tyckte, eftersom jag hade färre ”ljusa” då än nu, att nej aldrig. Varför skulle jag? Man ska åldras med värdighet, och omfamna sin stigande ålder med tillhörande tecken med glad förväntan och inte försöka se ut som nåt man inte är.

Då var då och nu är nu. Igår vek jag ihop mitt åldrande med värdighet och skickade ut det genom fönstret.

Besöket hos frisören blev en ganska lång plåga. Grejen är den att jag typ aldrig har färgat håret hos frisör förut. Jag hade ingen aning om hur lång tid det skulle ta. Jag gissade på max, MAX 2,5 timmar. Det tog 4 timmar.

FYRA TIMMAR.

hos frissanJag kunde ha frågat innan förstås, men jag var så säker på min sak att det aldrig slog mig in. Jag hade pumpat ut en årsförbrukning av bröstmjölk och fryst in i förebyggande syfte, som Björn skulle ha om jag inte hann hem i tid för amning. Efter en och en halv timme satt jag med första lagret färg i håret:

image

Ångesten steg sakta men säkert vartefter det gick upp för mig att aldrig i livet, inte en sportkeps att jag är klar till 14. Jag såg framför mig hur Simon fick hungerslag hemma, hur jag satt hos frissan långt in på övertid och var egoistisk medan min son långsamt svalt ihjäl och drev min sambo till desperation.

image

Det dåliga samvetet slet upp djupa revor i hjärtat när jag ÄNTLIGEN kunde sätta mig på cykeln och paniktrampa hem. Jag föreställde mig att Björn skulle möta mig i dörren och trycka barnet mot bröstet innan jag hunnit få av mig hjälmen, men icke. Huset var tyst och lugnt, Simon låg i en fåtölj i vardagsrummet och jollrade och Björn satt bredvid och kollade på TV.

Men håret, som ju egentligen var poängen, blev jättebra. Mitt hår är rakt och platt så det kommer typ aldrig se ut såhär igen, därav förevigandet på bild:

klar hos frissan

Det kallas dip dye, och jag fattar att jag lär mig det 20 år efter alla andra. Alltså, tiden som frissan la ner på att göra blekningen i topparna… jag ska aldrig bli frisör.

SaveSave

Vad är semester?

– Att vara ledig från vardagen.

Björn sover närmast Simon de här dagarna i Skåne. Det är bra, jag behöver bara amma och slipper ligga och brottas med nappen vilket annars bidrar till att jag får så mycket mindre sömn än käre sambo. Man kunde tycka att det är på sin plats eftersom jag hade simonplatsen på landet, men jag upplever att det är svårt att… hm, ”ställa krav” kanske man kan kalla det, på Björn – som för övrigt mer än gärna gör – och att det blir lite som att jag duckar mitt ansvar när jag tackar nej till att hålla i Simon ibland när Björn kommer med honom. Jag får skuldkänslor. Helt uppåt väggarna knasigt tycker jag, men icke desto mindre verkligt. Jag vet att det är mest i mitt huvud, så jag antränger mig för att låta saker och ting ha sin gång utan att jag hela tiden lägger mig i… men det är så hiskeligt svårt ibland.

Jag måste lägga band på mig för att inte erbjuda mig att ta simonplatsen nu när Björn sover där, inte för att jag vill men för att avlasta honom och ”dela lika”. Jag glömmer att det kanske är jag som behöver avlastas.

Det hjälper att påminna sig själv om att det är nyttigt för mig att släppa efter och jätteviktigt att Björn gör.

Pappa är av samma åsikt. Idag gick vi ut alla tre med Simon på barnvagnspromenad och Simon skrek och skrek. Och skrek. Sen höjde han volymen. Pappa tittade på mig och garvade ”är det jobbigt Lisa?” och la armen om mina axlar medan jag gick och tvångsmässigt massakrerade en papperslapp i fickan för att inte plocka upp ungen.

Vi var överens ändå; jobbigast var det för mig, sen Björn, sen Simon.

barnvagnspromenad