Mammatrams fyller fem

Bara en kort heads up om att Mammatrams fyller fem år idag!

Hurra, hurra, hurraaaaa!! – en av Sveriges i särklass bästa föräldrabloggar (kom igen, jag säger bara vad alla redan tänker) kan nu räkna alla fingrarna på ena handen.

Här hemma firar vi med varm choklad och VAB för ett och ett halvt barn; Simon är bara sjuk på kvällarna, och Adrian är sympatisjuk (dvs han är fullt frisk men vill också vara hemma). Hur firar du – för det är klart att du firar, eller hur?

Utbringar härmed en (choklad-) skål för bloggen, och för alla tappra vabbare som kan behöva nåt att läsa såhär när Vabruari tar sin början. Skål på dig, och tack för att du finns.

Adrian fyllde 3 år

Adrian fyllde tre stolta år för precis en vecka sen. Två dagar senare blev jag toksjuk igen, och det gav sig inte förrän i lördags så det var inte förrän igår eftermiddag, när mamma kom på fika för att fira lilleman, som han fick sitt Lejon. Men en sak i taget.

Firande i dagarna tre

Så passande, eller hur? Eftersom det är lättare att styra upp en sammankomst på en söndag än på en måndag så firade vi Adrian med Farmor och Morbror på söndagen. Det var då Tårtan gjorde entré.

Lite svårt att le och vänta medan vi tog bilder.

Han fick presenter förstås, bilar och garage (enligt önskelista och förvånat glada miner eftersom han kände igen dem) av Farmor, och Gekko-bilen (pyjamashjältarna), som spelar den aggropeppiga signaturmelodin (P-J Masks dadada P-J Masks, P-J Masks dadada P-J Masks, P-J Masks dadada P-J Masks, P-J MASKS!!) när man trycker på en knapp, som anlände med Jonas.

”Jaha, jag visste inte att den spelade musik också,” sa Jonas glatt när detta uppdagades.

”Men vad kul, att den spelar musik,” tillade han lite senare, när vi alla kunde den där trudelutten utantill sedan en tid tillbaka, med ett något stelare leende.

”Jag skickar med den nästa gång han kommer och hänger med er över dan,” sa jag men det tyckte han var onödigt. ”Tänk om den försvinner då, när han tar med den, eller om han glömmer den,” sa han.

”Ja, tänk om. Det vore ju synd.”

”Precis.”

”Mhm.”

Födelsedagen

Dagen därpå fyllde han år, så då tågade vi upp allihop strax före 7 och väckte med sång och present. Det var de där loken från Brio, vilka bara ville fungera med ett laddbart batteri från Ikea av oklar anledning.

Sen gjorde vi misstaget att ge honom morfars och marmors present precis innan frukosten. Han var ju hungrig, så han tittade på medan Simon och Björn satte ihop garaget och sen hann han liksom inte bekanta sig med det eftersom det var dags att går till föris. Jag lät dem leka ett tag innan vi gick, kunde liksom inte med att ge honom en grej och sen säga Kul, nu lämnar vi den här och går, men framöver så gör vi inte så. Nästa gång nån av dem fyller år en vardag så får han max en liten grej på morgonen. Resten tar vi på eftermiddan.

Sen var det fikat med mormor och herr Lejon igår, som sagt. Ingen tårta, för den var såklart slut sedan länge, men fruktsallad och grädde är inte heller fel.

Lejonet fick en stor igenkänningskram, och nu bor det i hans rum. Hoppas jag.

Vi firade hans födelsedag på Görvälns slott och restaurang Galleriet

Jag har velat berätta om hur jag valde att fira Björn på hans födelsedag förra fredagen länge nu. Det har dröjt, för jag har mycket på tallriken fortfarande; exjobbet har presenterats, lämnats in och godkänts men vi har fortfarande kvar att presentera det för företaget och sen var det nån tävling som en klasskompis och tillika gruppmedlem anmält oss till så det var ju det också. Ända in i kaklet!

Men nog om det. Björns födelsedag var det.

Morgonfirandet

Vi startade dagen med att sjunga för pappa och ge honom frukost på sängen. Eller, i sanningens namn, JAG gjorde det – även om jag startade min egen dag en timme tidigare för att i lugn och ro hinna slå in paketet (ett litet växthus) och äta frukost, vilket jag inte riktigt fick eftersom båda sönerna kom upptrippande för tidigt utan lov. Adrian satt på min höft och vägrade yppa minsta ljud samt förflytta sig för egen maskin när jag öppnade dörren till sovrummet och sjöng med hög och falsk morgonröst för att överrösta Simon, som samtidigt utövade ett regelrätt raseriutbrott à la härdsmälta i hallen där han öppnade presenten som han själv hade gjort för att ge till sin far.

Sen lugnade de ner sig. Björn öppnade sitt paket medan Adrian tuggade i sig pappas frukost och Simon kom in med sin målning på ensidig well som han gjort på förskolan dagen innan. Den var så stor att han inte kunde hålla upp den ordentligt.

Senare sa Björn att vi måste hitta en lösning på hur vi ska exponera pojkarnas konst på ett bra sätt som passar alla. Det är ju en present, inte vill vi rulla ihop den i en låda nånstans, men inte heller vill vi sätta upp den med nålar direkt på väggen …

Överraskning

Förra året överraskade jag honom med en övernattning på Haymarket, så överraskningsmomentet i själva övernattningen var inget jag egentligen försökte ro iland i år. Men jag sa inget. Istället jobbade jag hemifrån den dagen, packade en övernattningsväska och gömde den i bilen, bäddade rent för mamma i sovrummet och planerade (och strök) både hans och mina kläder.

Jag skulle in till stan på föreläsning på Gillet, så när vi sen sammanstrålade hemma var det bara att byta kläder och kasta sig i bilen medan mamma och min bror var kvar hemma med pojkarna.

Görvälns slott

Vi bor inte odrägligt långt från Görvälns slott, ändå har vi aldrig varit där förut. Björn hade inte ens koll på att det fanns, så destinationen förblev en överraskning i alla fall – han hade såklart hunnit notera den renbäddade sängen hemma och fråga om inte jag skulle dricka vin eftersom vi tog bilen.

Slottet är från 1673 och inrett med känsla och eftertanke – och en hel del mjuk-kitch. Det kändes speciellt att komma in genom entrén och få en traditionell nyckel, med strass på, istället för ett nyckelkort.

görväln görvälns slott

Jag hade valt ett dubbelrum, och när vi öppnade dörren fick jag en känsla av att det skulle bli lite kallt – jag är ju så frusen – men icke. Badrummet med marockanskt golvklinker bjöd på golvvärme, och det drog minsann inte kallt nånstans.

görväln görvälns slott hotell

Fjädrarna gick som en röd tråd genom inredningen, och eftersom fjädrar absolut inte ingår (frivilligt) i vår hemmiljö så förstärkte de semesterkänslan. Vi lämnade bara av våra saker på rummet, eftersom jag bokat bord tidigt.

De 2 tillgängliga menyerna sammanslagna till en på tavlan. Vi valde gösfilén, och kan meddela att allt smakade bra.
fördrink

Efter maten tog vi med oss våra vinglas en trappa upp och myste på balkongen med sagolik utsikt, men sen orkade Björn inte med ljudet av nån kompressor som var igång så vi gick in och spelade biljard …

… och sen tog vi en kvällspromenad.

görvälns slott
görväln görvälns slott
Flygeln där vi hade rummet.

Vi stannade en stund på bryggan, tagna av utsikten, och bara stod där och lyssnade på vattnet och några ankor som gled förbi.

görväln

Frukosten, som bjöd på samma goda glutenfria fröknäcke som kvällen innan, hade allt man förväntar sig på buffén, däremot saknade vi lite skyltar. Det var inte överdrivet pedagogiskt upplagt så det tog några extra varv innan vi hittade allt vi ville ha, men det gjorde väl inget.

görväln görvälns slott galleriet
Godaste glutenfria fröknäcket någonsin.
görväln görvälns slott galleriet
görväln görvälns slott

Allt som allt blev det en riktig semesterpaus, och vi är så nöjda. Jag kan varmt rekommendera Görvälns slott, kanske inte tillsammans med barnen dock.


P.S. Glöm inte läsarundersökningen! Det går fort, du hittar den här. Tack på förhand, snälla fina du 😉

Simon fyllde 4 år

Fatta att tiden går så fort, det känns som om förra sommaren var för bara kanske 2 månader sen. Då kunde Simon inte få till det med sin springcykel, och han löste det inte riktigt på hela säsongen. Nu för några dagar sen plockade han helt enkelt bara upp den, satte sig och drog iväg – som om han hade övat i hemlighet hela vintern.

… Det kanske han har? Det känns som om det här vintern gått mig förbi nästan.

I onsdags fyllde monsieur Superhjälte 4 år. För fyra år sedan kom han, och med sig hade han två presenter; nya dimensioner på kärlek och rädsla. Dvs, han upplyste oss ovänligt och tvärbryskt om hur det är att vara förälder, och jag är helt uppriktigt inte samma person sen dess. Jag tror vi är många som kan skriva under på den erfarenheten.

Fyraårsfirandet

Firandet utfördes i två delar, eftersom den vanliga triangeldramatiska kommunikationsförbistringen mellan mig, min bror och vår mor lett till att förvirring rådde kring när Jonas skulle till USA, vilken dag pappa (han hade inte ens med detta att göra) skulle komma hem från Spanien samt vilket datum Simon egentligen fyller år.

Del 1: Söndagsfika

Tårta är bäst när den delas med flera, därför gjordes tårtan (recept framtaget i samförstånd med Simon) till fikat med mormor och morbror+sambo. Den blev jättegod och jättetorr, men vi hade vispgrädde till så det blev superbra ändå*.

Simon fick lite presenter av våra gäster, bland annat en radiostyrd bil med ett hjul på taket så att den kan köra även om den ramlat. Det tog fem dagar innan jag fick tillåtelse att provköra den.

Del 2: födelsedagen

Traditionsenligt firande med sång (hellre än bra), frukost och presenter på sängen.

Här dök det upp ett paket från morfar och marmor (en jättefin pistmaskin), samt presenten från oss; en stålmannendräkt. Han hade inte önskat sig den, men han leker superhjälte så fort han får chansen och har klätt ut sig i en röd luvmantel, vars ursprung är ett mysterium, varenda kväll i flera veckor och sprungit längd efter längd mellan soffan och köket och vrålat att han är stålmannen som kan ”spinga jet-snabbt”. Den nya dräkten har blivit hans standardklädsel hemma – en sak som jag i hemlighet ogillar eftersom dylika dräkter endast verkar existera i 100 % polyester – och han är så beklämmande söt i den att jag inte vet vad jag ska tycka. Det viktiga är att han gillar den, förstås.

Adrian bedöms (av oss) fortfarande för liten för att stå helt tomhänt medan brorsan får presenter, så han fick en t-shirt med batmanmärke av oss, och på fikat fick han en liten röd brandbil. Han höll hårt i båda och skulle, liksom Simon, ha med/på sig dem till föris.

Succé, med andra ord.


*Vi gjorde ett undantag på sockerförbudet för Adrian.

Mammatrams 4 år

Förra söndagen, alltså för precis en vecka sedan, firade Mammatrams 4 år. Dagen till ära hade det kommit en 40 cm snö, eller där omkring, under natten och snöandet fortsatte fram till lunch.

Jag älskar snö. Blir alltid på så gott humör av det. Det blev inte Simon; av nån anledning så blev den morgonen utmärkt att spendera grinandes. Non stop fram till lunch så ackompanjerades de singlande snöflingorna av fullfjädrad urgråt, du vet den där sorten som kommer ända från magen.

Finbesök dagen till ära

Planen var egentligen att åka till stan och träffa en vän efter lunch, alltså bara jag (paus medan det får sjunka in), men så hörde franska vännerna av sig så den kompisdejten flyttades fram till förmån för Alessiane och Franck, och deras tvillingar som är ett par månader äldre än Adrian (dvs 2,5 år).

Ska vi räkna i hela år så hade vi den eftermiddagen tre tvååringar och en treåring hemma, och det ska sägas att det var ganska livat. På ett bra sätt. Tvååringar är ju som de är, och Simon tyckte de var lite väl många så han försökte hålla sig undan dem då och då. Det gick inget vidare, eftersom tvååringar rent generellt är programmerade att förfölja större barn.

Hela ligan bänkad – och alltså lugna för sunden – framför Backyardigans* (Netflix).

Det blev i varje fall ett kärt återseende med både tvillingar och föräldrar. Jag tänkte på det framför allt när vi alla satte oss ner för att äta; hur jag verkligen kan sakna att sitta många runt middagsbordet. Det blir en gemenskap där som är svår att liksom få till i andra sammanhang. Det är synd att vi bor så långt ifrån varandra (de bor i norrländska skogen, inte långt från Björnrike och vi hade ju tänkt att ses den veckan vi var uppe, meneh … ja, man tar inte med sig magsjuka ungar hem till nån man vill behålla i sin vänskapskrets).

Vi är så glada att de kom, för egentligen fanns det inget mer passande sätt att fira en fyraårig föräldrablogg på!

Värt att upprepas

Men hur gick det med den där kompisdejten då? Joooo, jag träffade henne igår istället, och firade en gång till. Så nu har min lilla digitala 4-åring firats både med extra mycket barn OCH egentid.

4 år


*Backyardigans, ett tips i barnprogramsdjungeln. Varje avsnitt är på ett musiktema, och första avsnittet är reggae. Inga läskiga bovar, inget våld riktigt, och dessutom ganska komiskt (hittar inget på svenska så engelska versionen får duga här)

Adrians tvåårsdag

Firande enligt (nästan) alla konstens regler

Adrian firade sin tvåårsdag i söndags … aaaah, vart tar all tiiiid vägen?

Hursomhelst, det var en trött tvååring som lyckades sova ända tills vi kom in och sjöng för honom. Traditionen säger ”frukost på sängen”, men med tanke på Adrians track record vad gäller förtäring på madrass så fick han nöja sig med varm mjölk, och 2 presenter.

Simon klättrade ner till honom och satte sig att ”läsa” den nya Bamseboken för honom.

Genipresenten

Jag tycker det är svårt att köpa presenter till våra barn, eller till småbarn i största allmänhet. Om jag köper en leksak så kommer den som bäst väcka ett svalt intresse i nån minut innan den glöms nånstans. Det här handlar inte om att jag på nåt vis tar åt mig av småbarns beteende – orka bli förolämpad så fort ett småbarn förolämpar dig, det är som att orka bli upprörd varje gång solen går i moln – det är mest ett konstaterande av min oförmåga att komma på roliga leksaker att ge bort.

Men.

Nu hade jag ändå tänkt. Det är nämligen så att vi har ett gäng (dvs två) små ryggsäckar här hemma, men alla tillhör från början Simon så det uppstår ofta en viss rivalitet i frågan om vem som ska få ha på sig den snygga blå ryggsäcken hela kvällen, och vem som måste acceptera att han kom på idén en millisekund för sent och måste dras med den röda.

Alltså skulle Adrian få en ryggsäck för inomhusbruk. Genialiskt, tyckte jag – och inte bara jag; Björn höll med mig.

Det bästa med en ryggsäck avsedd för inomhusbruk är att det inte behöver tåla så mycket. Adrian gillar dockor och gosedjur långt mer än Simon så han fick en gosedjursrygga, och inte vilken som helst! Draken!

tvåårsdag

Jag dog gullighetsdöden gång på gång, det tog liksom aldrig slut.

Det höll ett tag

Simon respekterade till min stilla förvåning att ryggsäcken var Adrians egen. Han tittade på den och pillade lite, men lät den vara. Inga ryggsäcksbråk!, tänkte jag och konstaterade sentimentalt slutet på en era.

Det höll i två hela dagar. I tisdags morse slogs de sådär som bara syskon kan om Simons blå ryggsäck igen. Draken låg på golvet intill.

I ärlighetens namn så återkom lugnet igen när – eller strax efter – jag gav draken till Simon. Adrian blev alldeles ifrån sig, krängde av dig den blå ryggan och kom och tryckte den i Simons famn.

I övrigt

Carina, Björns faster, kom ner med nattåget i lördags morse och stannade till i tisdags, så hon var med och firade med oss. Men inte på förmiddan, för då var vi på lekland med pojkarna för att trötta ut dem så att de skulle sova lite längre efter lunch, så att de i sin tur skulle orka med eftermiddan bättre.

Kl 15 kom mamma, Jonas och Monika på fika. Björn hade gjort en tårta som jag glömde fota, Adrian fick fler presenter som han gjorde sitt bästa för att hålla i luften (bl a låtsasmat i tyg) och sen fick Simon nog och drog sig tillbaka till sin kammare tillsammans med sin far där de byggde lego.

Allt som allt en bra dag. Adrian var nöjd, Simon hjälpligt glad och tårtan blev jättegod. Nu har vi en tvååring i huset även på pappret, men i mitt hjärta är han fortfarande 18 månader. När han är 15 kommer hjärtat kanske ha hunnit ikapp den där 2an.

Kanske.

Jag fyllde år – överraskningsdejt på Vassa Eggen

Skriva ikapp

Som sagt så har det varit dåligt med internet och tillfälle att skriva på senaste. Det är fantastiskt att vara på landet med familjen, till exempel, men det blir inte så mycket vila direkt … En ska väl inte klaga, småbarnslivet är inte känt för sina sena mornar och överflöd av egen tid utan krav.

Hursomhelst, det här med att ”skriva ikapp”, för att liksom hinna med att redogöra för allt vi gjort och inte gjort känns lite som att spela tamburin, tappa takten för att man får en trumpinne i huvet, och sen skaka ikapp tills man är i fas; som om taktslagen var fotsteg på en löparbana. Det känns, med andra ord, meningslöst. Jag gillar själv inte att läsa uppstolpade redogörelser à la årskurs fyra, ”först gjorde vi det här, sen gjorde vi det här, sen det, sen det. Se det. Det var kul.”.

Men. Min födelsedag förtjänar såklart en notis.

Min födelsedag

Nu är jag 37 år. Det känns som främmande siffror när jag tittar på dem, som vanligt.

37. 37 … Nej, jag kan inte identifiera mig med dem mer än jag kunde för ett par veckor sen. Varför ens hålla på.

Björn säger att han har svårt att hitta på presenter till mig, medan jag säger att jag inte önskar mig prylar så mycket som tid med honom – utan barnen. Vi är i desperat behov av det; pojkarna låter oss sällan prata till punkt och bästa sättet att berätta något för Björn när Simon är med, är att titta Simon i ögonen medan man pratar så att han tycker att man ”berättar för honom också”. Sen blockerar han samtalet genom att fråga ”varför” tills jag glömmer bort vad jag egentligen hade på hjärtat.

Jag firades, och vi firade

Traditionen trogen kom de in och sjöng för mig. Inte Adrian, för han låg redan bredvid mig sen kl 04:30 och petade mig i pannan med sina nappar, men Björn och Simon sjöng och Simon deltog förtjust. Ingen skriksång, inget hopp och studs och jag-vet-inte-vart-jag-ska-göra-av-mig-själv, utan koncentrerat och glatt.

Jag fick en bricka med varm choklad, ett paket och ett tänt juleljus i knät, som knappt hann landa innan det placerades på ett säkrare avstånd från alla.

På eftermiddan kom mamma för att barnpassa; Björn hade ringt en taxi och så åkte vi in till stan.

”Vart ska ni?” sa taxichauffören.

Björn gav adressen.

”Vilket ställe ska ni till?”

”Det är en hemlis,” sa Björn. Chauffören var inte bekant med det ordet.

”Vaddå? Vilket ställe ska ni till?” sa han igen.

”Det är en hemlighet! En överraskning till mig för jag fyller år idag!!” sjöng jag från baksätet. Björn log, och chauffören började berätta om sin fru som bara svettas när han fryser. Hur detta var relevant försvann i språkförbistringen, men vad gör det.

Vassa Eggen

Taxin släppte av oss utanför, och jag fattade direkt att vi skulle dit eftersom stället stått på vår lista över restauranger att prova ganska länge nu. Vi var såklart först på plats.

”Förr stängde vi ställen, nu öppnar vi dem istället,” skrattade Björn medan vi satt med varsitt glas i baren och pratade minnen.

vassa eggenvassa eggenVi tog med glasen till bordet, man gav oss menyer men jag visste redan. Råbiff. Jag är en riktig sucker för råbiff, ända sedan den där resan till Paris samma år jag träffade Björn och Aude tog med mig till Paris ”bästa restaurang om man gillar råbiff”, vilket hennes kille gjorde.

Vinet vi råddes att ackompanjera maten med fanns först inte kylt, så vi fick testa 2 andra viner först men när vi inte gillade dem så lyckades vår servitör gräva fram en kyld tipsad flaska ändå och det blev jättebra. Tog ingen bild på den så kan inte säga vad det var men gott var det i alla fall.

vassa eggen tonfisk

Tonfisk till förrätt; den var jättegod och precis sådär rå i mitten som den ska vara. Brödet är deras glutenfria bröd, det var svampigt som glutenfritt bröd tyvärr ofta är men inte torrt och inte otrevligt (som glutenfritt bröd lätt blir).

vassa eggen råbiff

Råbiff. Bäst av dem jag testat i Stockholm hittills, men fortfarande inte riktigt som den jag minns från Paris. Nu är det dessutom så länge sen att jag kanske bara jagar ett minne, och då blir det svårt att hitta det man letar efter. God var den i alla fall. ”Råbiff VE-style” hette den, och Björn sa att det kanske står för ”Vägra Egg”, eller kanske ”Våga Eggvägra”.

vassa eggen pommes

Minnen

Vi satt kvar en stund efter maten – jag var för mätt för att orka röra på mig – och pratade mera minnen. Från tiden innan vi kände varandra. Eftersom vi träffades förhållandevis sent i livet, Björn är dessutom 10 år äldre än mig, så har vi hunnit med mycket på varsitt håll och det finns så många anekdoter och grejer att berätta. Problemet är att vi inte minns de flesta av dem. Sen är det lätt att tänka att varje minne vi delar med oss av måste ha en poäng, eller en punchline, eller åtminstone vara relevant apropå något annat som vi redan pratar om, och då kommer många minnen aldrig över tröskeln.

vassa eggen

Sakta vi går genom stan

Vi tog oss ut efter ett tag i alla fall, och fick en vattenflaska i handen när vi lämnade entrén (tack och bock). Klockan var runt 21:30 men sommarkvällen var ändå fuktigt varm när vi strosade hand i hand längs gatorna. Det spelades musik från olika ställen, stan var på intet vis sömnig och vi övervägde att sätta oss nånstans men tvingades inse att vi inte orkade. Vi tog en taxi hem, lyssnade på mammas redogörelse för hur kvällen hade gått hemma (bra) och somnade väl till 23.

Underbar födelsedag. Hurra för mig.

Simon fyllde 3 år

Simon, våran lilla lilla pojke, är inte så liten längre. Förra tisdagen fyllde han 3 år. Jag fattar inte vad som hände; han växer så fort att jag blir åksjuk.

Introduktion av tradition

Vi vill införa traditionen att komma in med frulle på sängen, några paket, lite ljus och allsång med Ja må du levas ljuva toner som ingen kan ta som första prestation på morgonen.

Vi samlade oss med frukostbricka och paket utanför Simons rum, och så skulle Björn hämta Adrian. När han gjort det, kom Simon ut ur sitt rum.

”Nej…! Simon, gå och lägg dig,” sa jag spontant och lite okänsligt, varpå Simon, avvisad och bortstött som första grej före frukost, bröt ihop. Han blev heeeelt förtvivlad. Jag lyfte upp honom, bar honom till sängen medan han skrek och sparkade trött, och försökte förklara samtidigt som jag kramade honom att vi skulle komma till honom. Det var en överraskning.

Simon grät förkrossat, så jag gav upp och sa bara att jag skulle hämta en grej och sen komma tillbaka direkt.

Jag hämtade frullebrickan, och så gick vi in till honom och sjöng medan han grät för full hals. Men när verkligheten hann ikapp honom så blev det tvärtyst under tefatsögonen, krokodiltårarna torkades och han satte sig.

Kalas i söndags

Det finns inte utrymme för oss att fira med gäster i veckan, så i söndags hade vi kalas för honom. Farmor, mormor, morbror Jonas & Monica kom och åt pannkakstårta med oss på eftermiddagen.

3 år pannkakstårta
Jag vet, jag är ingen konditor och den blev kladdig och fläckig men jättegod precis som förra året. Sockerfri pannkakstårta med frukt, bär och blå karamellfärg i grädden. Han ville absolut ha en blå tårta; ”bLLLLLLåå” skulle den minsann vara. ”Du hör mig, mamma? BLLLLLÅÅ!”

Efter det fick Simon ”pessentej”. Han var mycket mer samlad än när han fyllde både ett och två år, och lät till och med Adrian öppna en av presenterna, men det blev ändå stökigt förstås när ingenting är som vanligt.