Simon fyllde 3 år

Simon, våran lilla lilla pojke, är inte så liten längre. Förra tisdagen fyllde han 3 år. Jag fattar inte vad som hände; han växer så fort att jag blir åksjuk.

Introduktion av tradition

Vi vill införa traditionen att komma in med frulle på sängen, några paket, lite ljus och allsång med Ja må du levas ljuva toner som ingen kan ta som första prestation på morgonen.

Vi samlade oss med frukostbricka och paket utanför Simons rum, och så skulle Björn hämta Adrian. När han gjort det, kom Simon ut ur sitt rum.

”Nej…! Simon, gå och lägg dig,” sa jag spontant och lite okänsligt, varpå Simon, avvisad och bortstött som första grej före frukost, bröt ihop. Han blev heeeelt förtvivlad. Jag lyfte upp honom, bar honom till sängen medan han skrek och sparkade trött, och försökte förklara samtidigt som jag kramade honom att vi skulle komma till honom. Det var en överraskning.

Simon grät förkrossat, så jag gav upp och sa bara att jag skulle hämta en grej och sen komma tillbaka direkt.

Jag hämtade frullebrickan, och så gick vi in till honom och sjöng medan han grät för full hals. Men när verkligheten hann ikapp honom så blev det tvärtyst under tefatsögonen, krokodiltårarna torkades och han satte sig.

Kalas i söndags

Det finns inte utrymme för oss att fira med gäster i veckan, så i söndags hade vi kalas för honom. Farmor, mormor, morbror Jonas & Monica kom och åt pannkakstårta med oss på eftermiddagen.

3 år pannkakstårta
Jag vet, jag är ingen konditor och den blev kladdig och fläckig men jättegod precis som förra året. Sockerfri pannkakstårta med frukt, bär och blå karamellfärg i grädden. Han ville absolut ha en blå tårta; ”bLLLLLLåå” skulle den minsann vara. ”Du hör mig, mamma? BLLLLLÅÅ!”

Efter det fick Simon ”pessentej”. Han var mycket mer samlad än när han fyllde både ett och två år, och lät till och med Adrian öppna en av presenterna, men det blev ändå stökigt förstås när ingenting är som vanligt.

Mammatrams fyller 3 år idag!

Nej, det är inte min bild. Haha. Som om jag skulle ha tid liksom… men det är tanken som räknas.

För 3 år sedan startade jag mammatramset. Även om det finns dagar då jag undrar varför jag måste hålla på med det och för vems skull jag skriver, egentligen, så är de få jämfört med alla de gånger jag tackar mig själv för det.

Det ger mig så mycket att höra av från er läsare med kommentarer och tankar och vidareutveckling av resonemang på sånt som jag funderar på. Tack för att ni finns. Tack för att du finns.

Så kära Mammatrams, min älskade textsamling och roder genom småbarnsåren,

grattis på födelsedagen!

 


Bildkälla: Unsplash

MIN födelsedagsdag, överraskningsdagen från mor och bror

När jag fyllde år i somras fick jag ett kort av mamma och Jonas, med ett löfte om en dag tillsammans i september. De hade kollat och planerat datum med Björn, men sen kom typ livet emellan och det sköts fram till i söndags.

Jag hade ingen aning om vad vi skulle göra, blev bara tillsagd att vara klar att hämtas kl 10 ”klädd som vanligt”, vad det nu innebär, med bekväma skor.

När vi hade åkt i en dryg timme upptäckte Jonas att det var halva vägen kvar, och jag hade fortfarande ingen aning om vart vi skulle när vi passerade Flen.

Till slut berättade de att vi skulle till Vingåker.

”Vad gör man i Vingåker?” sa jag, som var osäker på om jag blandade ihop den metropolen med en annan.

Vet du inte vad man gör i Vingåker?!” sa modeexperten Jonas och satte därmed punkt för den diskussionen.

Vaddå… Nä. Jag har MISSAT Vingåker, vilket gjorde ankomsten till en överraskning.

Aha.

Jag fick besöksförbud på barnavdelningen redan innan vi kom in, och med orden ”då får du nog passa mig” följde jag min mor in i den stora hallen.

Det slutade inte med mycket shopping, men med välbehövlig sådan. Jag har letat ny vinterjacka i 6 år, efter 2 år slängde jag min gamla som då var full med hål och solblekt och lite småläskig, och har i 4 år klarat mig genom att ha en tunn dunjacka (du vet en sån där liten lätt sak) under regnkappan eftersom jag inte hittat den vinterjacka jag letat efter.

Men så bara var den där. Det var mamma som hittade den såklart, jag har glömt hur man shoppar till sig själv. Nu hänger den som en trofé i hallen, med lapparna kvar, och ser ut som en råbock fångad i strålkastarljuset när jag fotar den med blixten.

Jag längtar till vintern och snön.

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Adrian fyllde 1 år

Yes, våran lilla korv fyllde 1 år förra helgen, jag har bara inte hunnit skriva om det. Barnens mormor, morfar, farmor och morbror med sambo kom på fika efter middagsvilan.

Tårtan

Björn bakade tårtan* kvällen innan, så den var sådär ingojsat god som tårtor bara kan vara dagen efter. Mamma hade med sig små tårtljushållare i form av flygplan i olika färger (blått var den enda som inte skar sig mot övriga färger på bakverket), och Jonas hade med sig tomtebloss-ettan. Jag dekorerade med vindruvor (ser ut som blåbär) som Björn odlar i rabatten samt frukosthallon. Chokladstrecken gjorde Björn i sista stund eftersom han hade 10 min över (smält choklad i streck på folie i frysen). Den blev så god att det var svårt att sluta äta.

Sockerförbudet undantaget

Det råder som bekant raffinerat sockerförbud för våra barn här hemma, därför fick både Simon och Adrian vispgrädde och fruktkompott istället. Adrian var först förvirrad, och sen inträdde nån form av genomgripande livslycka på alla plan över det han fått i sin skål.

Ja, ok, Simon fick faktiskt lite tårta; han börjar bli så pass stor att det blir svårt att motivera varför han inte får när alla andra får. Han hade hjälpt (”hjälpt”) Björn att baka den och varit sååå involverad att vi inte hade hjärta att säga nej.

Presenter

Sen blev det presentdags. Adrian är för liten för att fatta grejen, och Simon för liten för att acceptera att allting var till Adrian. Därför var inte allting till Adrian.

Jonas och Monika hade med sig en gasballong till Simon som vi knöt upp snöret på så att bara han och inte Adrian kunde nå den. Han älskade den, i alla fall hela den eftermiddan (nu hänger den ledset övergiven i vardagsrummet), och var ganska upptagen med att den bara var hans. Men det gick ju inte att hålla sig borta från paketöppningen för det, såklart, och det är osäkert om han fattat att grejerna var till största delen BÅDE till honom och lillebror.

Adrian och morbror Jonas provar nya skorna.

 


*Tårtan var glutenfri och receptet hittar du här.

Den oundvikliga och värsta stunden i livet

En gång när jag var liten så fick vi en uppgift i skolan: vi skulle intervjua någon med ett gäng frågor vi fått. Såhär i efterhand kan jag tycka att det var en märklig uppgift, för det var intima frågor man skulle ställa.

Jag valde att ringa farmor. Hon ställde glatt upp med att hjälpa mig att göra mina läxor, men så kom jag till den där konstiga frågan ”vilken var den värsta stunden i ditt liv?”.

Farmor blev tyst för en sekund, sedan sa hon:

”Det var nog när mina föräldrar dog.”

Björn fyllde år igår

Björn fyllde år igår, och imorse åkte han för att vara borta till på söndag.

Jag hade lämnat ett paket och en liten lapp framme på köksbordet till honom på morgonen. På eftermiddagen hade jag stora planer; för en gångs skull visste jag vad han önskade sig.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Strax efter lunch, när Simon somnat, ringde mamma och sa med grunda andetag:

”Nu har det hänt en grej. Jag har pratat med sjukvårdsupplysningen och de sa att jag ska åka in akut. Om jag inte har nån som kan skjutsa mig så får jag ringa efter ambulans. Kan du köra mig tror du?”

Blodet isade sig i ådrorna, allt jag ville var att kasta mig i bilen men ändå sa jag:

”Jag måste vara realistisk: det tar mig en kvart att få in bägge barnen i bilen och minst 5 min att köra till dig.”

”Ok, ja, jag ska gå in och se om grannen kanske kan köra mig. Jag ringer tillbaka.”

Hennes grannar är pensionerade och mycket trevliga, och gubben ställde naturligtvis upp. Mamma ringde tillbaka och meddelade mig, och på frågan hur det var fatt sa hon att hon hade ett enormt tryck över bröstet, hon hade mycket svårt att andas, och hon hade börjat domna i ena armen.

Jag hörde hennes rädsla, orden dröp av den och jag blev lika rädd som hon. När vi lagt på blev jag vettskrämd.

Jag ringde min bror och beskrev situationen, sen sjukhuset jag gissade att hon åkt till för att kolla att hon kommit fram för HON SVARADE INTE PÅ SMS. Paniken släppte när hon hörde av sig och sa att de höll på att ta prover och grejer, och att hon nog skulle få stanna över natten.

Med den kalla rädslan dansande i bakhuvudet under eftermiddan, som den envisaste låten du nånsin fått på hjärnan, var jag disträ, känslig och otålig. Björn kom hem tidigare som avtalat, men jag kunde inte tänka på nåt annat än min mamma.

Efter middan åkte jag hem till henne och hämtade lite saker innan jag körde till sjukhuset. Jonas var redan där, han hade åkt direkt från jobbet.

”Hej gumman,” sa mamma, såg min blick och fortsatte med ett nöjt litet flin i mungipan: ”du behöver inte skälla på mig. Det har din bror redan gjort.”

Det är nämligen så att min älskade mor har typ 2 lägen: på och av. Hon har med andra ord svårt att ta det lugnt, svårt att ta till sig vad det innebär för henne att ta det lugnt när vår husläkare sagt åt henne att göra det. Så för oss är det liksom inte oväntat att nånting händer till slut.

Den dagen kommer

Alltså vi ska alla förlora våra föräldrar en dag, det är naturligt, jag vet! Men min mor är 63 år gammal, det är ingen ålder. Hon ska leva MINST 10 år till, helst 20. Bara vid tanken på att behöva leva resten av mina dagar utan henne känns det som att jag inte får luft. Som att det öppnas ett stort hål inuti mig, så att det bara är skalet av mig kvar.

”Man vänjer sig aldrig,” sa Björn innan han åkte i morse.

”Nej, det är klart, men jag skulle hellre veta att det var på väg. Hinna säga det man vill ha sagt, hinna ta farväl, hinna prata om det. Även om sorgen är densamma så kanske man klarar av det lite bättre. Jag vet inte hur jag skulle klara att hon bara försvann. Nu.”

Sensmoral

Jag inser, till slut, efter nästan 36 år i livet, hur oerhört hårt bunden man är till sin mamma. Det är läskigt, på så många plan att jag inte ens vill tänka närmare på det. Så jag förstår farmor. Verkligen. Den värsta stunden i livet måste vara när upphoven till det rycks bort.

 


Bildkälla: Unsplash

Simon, AKA Lillhajen, 2 år

I måndags fyllde Simon 2 år…!

Ibland får jag tidssvindel, och det känns som att jag alltid har haft honom. Det blir liksom svårt att minnas ordentligt tiden före honom, det är som om den var lite dämpad i färg och ljus.

Det här är INTE ett ”livet innan barn är tomt och bara ett förspel till det som spelar roll”-uttalande, by the way. Det är bara det att kontrasterna är så stora och kärleken så förblindande het att man blir bländad. Åker man skidor en solig dag och sen går in så ser man knappt nånting – samma sak.

Anyway…

Vi har valt att undvika socker, i den mån det är möjligt utan att bli fanatisk, till vårt yrväder. Jag hittade ett recept på sockerfri tårta på Minimat.se där tårtbotten är gjord med banan som sötningsmedel.

Det blev god, jag följde inte receptet till punkt och pricka eftersom det skulle vara gluten- och mandelfritt så jag kan inte uttala mig rättvist om det, dessutom hade jag i alldeles för mycket grädde.

Och för den som undrar så är står det ”Simon 2”, skrivet med frysta blåbär som tinat ihop till en sörja i en sil, på tårtan.

Jag vet, det är Hela Sverige Bakar för mig nästa. Men Simon gillade den.

Vi gav honom en xylofon i present – vi tänkte att vi behöver liva upp det lite här hemma. Det är lite för tyst. Mormor tilläts försöka sig på Blinka lilla stjärna, men annars fick ingen annan röra. Han spelade hamrade på instrumentet, förtjust, och sen spelade han lite på soffan, på bordet, på golvet, på babygymmet och på Adrian innan det tog tvärstopp och xylofonen, det genidraget, förvisades upp till Simons rum.

Han sörjer det inte, han har en sån där leksak du vet där man ska hamra ner plastpinnar i en träplatta, och den bor också där uppe sedan han försökt se efter om hammaren fungerade likadant även på andra underlag (bland annat min näsa). Han sitter ofta på mattan i sitt rum och hamrar med den där, det här kommer bli likadant.

Grattis grattis GRATTIS!!! Till oss, er, och mammatramset ;)

Ja, jag har gett mig själv en present. Björn hjälper mig med den sen när han kommer hem, det har han lovat 😉

Fööööör…

Idag firar Mammatrams ett år!

Förstår du, kan du tänka dig, jag fattar inte. Halleluja.

Jag har haft andra bloggar, en under mitt eget namn och en jobborienterad. Den senare orkade jag inte hålla igång längre när jag gick på mammaledighet och den fyllde ett år bara ett par månader senare. Den första var inte en blogg lika mycket som det var en plats där jag samlade mina texter lite då och då.

Ingen av dem har engagerat mig som den här bloggen har gjort, men det är inte konstigt. Det här med att skaffa barn och sen inte ha nåt facit att gå efter drabbar alla mammor, och behovet att ventilera och diskutera dämpas egentligen aldrig. Ofta står man vilsen och perplex framför sin unge och tänker att wow, det här var jag inte beredd på. Hm. Är det här normalt…?

Jag har fått höra, bland annat av vår BVC-sköterska, en av mina bästa vänner som inte har barn, och Björn (!), att jag är så lugn med Simon. Jag är glad att jag uppfattas så; jag är ju en lugn människa. Mycket av det har jag från mina år som aupair i franska barnfamiljer – jag har haft gott om tid att fundera på hur jag absolut INTE vill ha det hemma hos mig, men hur jag ska lyckas med det är en annan sak.

Den här bloggen räddar mig undan det värsta av stress, press och oro (tro det eller ej). När jag skriver ner vad jag har i tankarna med idén i bakhuvudet att nån som kanske inte känner mig kommer att läsa det, gör det att jag tvingas koka ner texten till en begriplig nivå, sila bort allt ältande, (nästan) alla upprepningar i olika former och göra mig förstådd. I och med ansträngningen att göra mig förstådd fattar jag också bättre själv.

Så tack, Mammatrams, för att du finns 😉

Mitt allra första inlägg på Mammatrams var, som alla första inlägg, inte ett riktigt inlägg. Det var mer en idé om vad jag ville göra:

Ja, jag var lite ilsk, det håller jag med om. Jag var höggravid och arbetade i en hotellreception, och de första tre månaderna mådde jag så illa att jag var säker på att någon form av rekord måste ha slagits.

Anyway… nu fokuserar vi på det positiva. Jag hoppas att det blir många år till av bloggande här. Jag älskar det, verkligen. Och det kommer aldrig att bli inaktuellt – föräldraskap kan inte bli det. Antagligen är det därför som man hela tiden har nåt att säga om det 😉

Alla gillar inte bebisar

Den upplevelse som min förlossning var, på gott och ont, de känslor jag har för mitt barn och inställningen att just mitt barn är Guds gåva till mänskligheten delar jag möjligen med barnets far och i övrigt ungefär noll andra personer. Så känner alla mödrar för sina ungar.

En av mina bästa vänner höll fest i vintras, och hon ville att det skulle vara barnfritt. Min vän har inga barn, hon gillar inte barn och vill helst inte ha dem i sitt hem. Och nej, hon är inte en hemsk människa, elak mot ungar eller osympatisk i största allmänhet. Långt ifrån. Hon är bara inte förtjust i barn.
Hursomhelst, ett kompispar till henne hade då nyligen fått barn, och hon frågade dem om de kanske kunde skaffa barnvakt och lämna ungen hemma. Barnet var väl 2 månader eller nåt sånt. Mamman tog illa upp, vilket jag kan förstå; min vän kan vara lite väl rättfram ibland med uttryck som inte alltid landar som det är tänkt.
Kompisparet tackade stelt nej, och så var det inget mer med det.

Samma vän hade fördelsedagsfika hos sig för ett tag sedan. Samma kompispar bjöds, men vis av erfarenhet var denna gång även barnet välkommet. Paret tvekade, med töntiga och alltså sårande ursäkter, men bestämde sig för att närvara ändå till slut.
Min vän är övertygad om att det var mamman som inte riktigt ville, som inte riktigt hade släppt ”förolämpningen” från i vintras. Det tror jag med.

Jag förstår henne, även om jag inte håller med. Är hennes barn inte välkommet så vill inte hon heller komma, de två är ju ett. Ok, det väljer man själv. Men att bli stött för det känns onödigt.
Barn är inte som vuxna; de skriker och monopoliserar sina föräldrar, de river saker, de stör. De är ett orosmoment som inte alltid passar överallt, så är det bara.
Alla vuxna trivs inte med barn, inte ens med mitt. Det är lätt att glömma för en nybliven mor som tycker att just hennes barn är allas skäl att andas.

Min vän jämför det hela med sin hund;
”Jag skulle aldrig ta för givet att min hund är välkommen nånstans bara för att jag är det. Aldrig skulle jag erbjuda andra att klappa honom om de inte bad om det eller visade att de ville. På samma sätt förväntar jag mig att bli tillfrågad om man får klappa innan man börjar greja med honom.”

Som sagt, hon är inte van vid barn och visste inte att man under första levnadsåret inte kan bjuda mamman utan att förvänta sig barnet på köpet. Men som mamma kan man inte heller ta det personligt när ens barn inte får vara med.

Det bara är så. Ta det inte personligt, jösses.

hålla i en nyfödd