Jag tar det baklänges och börjar med det viktigaste först; igår var första dagen NÅGONSIN som jag och Björn kunde sitta stilla i skuggan och mysa och pyssla med vårt, i princip hela dagen, trots att det var helg och båda pojkarna var hemma i trädgården.
Sju år. Lite drygt sju år tog det, och det är med andra ord ännu en milstolpe i familjearkivet.
Det är så vansinnigt varmt…! Vi tog tagit fram den uppblåsbara poolen, fyllde den och smörjde in barnen. Jag la fram badkläder och handdukar och pojkarna skrek, sprang, badade och hoppade hela dagen. Visst, de rök ihop några korta gånger, såklart att de gjorde, men inget som resulterade i utvisning eller tappat intresse. En längre paus gjordes då de försvann upp i Simons rum och satt tysta och byggde lego medan de lyssnade på Sean Banan på hög volym, vilket vi slapp lyssna så mycket på eftersom vi fortfarande satt ute under paviljongen och trivdes.
Det var magiskt. Framåt eftermiddan började jag våga kommentera det utan att vara rädd att jinxa det, för då var redan rekordet slaget för länge sen. Större delen av dagen präglades av fascinerad misstro; kan det verkligen vara såhär?
Sen rev de visserligen av ett hyss på kvällen där Adrian, på Simons instruktioner, byggde ett torn av kuddar under vårt vidöppna sovrumsfönster. Sen klättrade han upp på det, och stod där och kastade upp saker på fönsterrutan så att det syntes underifrån där Simon stod.
Det kostade dem efterrätten, men jag tror de tyckte att det var värt det. I vanliga fall skulle det ha varit mardrömsmaterial för mig, men … antingen är det för ruskigt för att jag ska kunna ta in vidden av det, eller så blev jag på riktigt inte så orolig som jag tycker att jag borde, eftersom jag vet att risken att han skulle ha ramlat var liten. Men ändå. Nu har vi sagt att vi inte kan öppna fönstren på det sättet nånsin mer, och i och med det så kan det aldrig hända igen.
Midsommar 2022
Vi skulle ha åkt till en herrgård bortåt Strängnäs till, för att fira med två av Björns kompisar med familjer. Tyvärr visade det sig att ena kompisen blev sjuk och den andra kompisens son blev sjuk, så vi firade i närheten av oss istället.
Resning av midsommarstången.
Vi dansade långdans, alla traditionella obligatoriska danserna utom Raketen och nån till. Vi gav upp strax innan dansens slut eftersom det blev så galet varmt. Jag kom till 9 ringar av folk runt stången innan jag tappade räkningen, och jag är säker på att det var flera till. Men det var roligt, och framför allt är det nåt vi gör för barnens skull. Midsommar tycker jag känns mer magisk än julafton, även om de är svåra att jämföra förstås. Ett barn kommer välja julafton alla gånger eftersom där bjuds på presenter, men vad är lättast att tro på; midsommarnattsälvor på blomsterängar eller flygande renar? Jag har alltid valt älvorna.
Vi hade inga badkläder med oss, annars hade vi nog badat allihop.
Tidigare år har vi inte gjort något åt halloween, högtiden betyder inte mycket för oss och pojkarna har varit så små, men i år så sammanföll den med allhelgonaafton* och de har varit taggade på halloween* sedan minst två veckor tillbaka. Jag har inte gjort mycket för att bidra till det, vad jag vet, så det måste ha pratats på förskolan. Och på dansen med Adrian förra helgen nämndes det … och säkert nån gång här hemma också. Vid närmare eftertanke är det nog resultatet av en samlad ansträngning från alla som träffar barn.
Så hur bemöter man en fyraårings förväntningar – särskilt när sagda fyraåring väcker en på morgonen genom att annonsera den stora dagen samt framföra en liten musiklös, men icke desto mindre regelrätt, segerdans?
– Med entusiasm, förstås, samt helhjärtad övertygelse om att det du tänkt ut kommer vara fullt tillräckligt.
Pumpan
Vi veckohandlar på nätet, och förra veckan såldes pumpor inför halloween. Jag impulsköpte en, sjukt nöjd med att vara ute i god tid. Den har sedan stått på köksön i en dryg vecka och smygruttnat, och barnen har sett den varje dag och vi har pratat om den och jisses vad nöjd jag var med mig själv.
Så i fredags gav jag efter och gick med på att skära till den efter middan. Toppen var mjuk, och när jag började skära slog det mig att;
Den var rutten, men inte så att det inte gick att använda
Jag kände knappt lukten – det finns fördelar med att ha långtidsförkylningar version light
Detta hindrade barnen från att delta så mycket i urgröpandet
Vi slapp göra pumpasoppa
Hela var inte rutten, så jag jobbade på där på kvällen till barnens trötta klagogråt över att inte få hantera skarpslipade köksknivar, och det gick ändå ganska fort. Sen ställde vi ut den på utebordet, för att slippa lukten.
Fortfarande supernöjd.
Godis
Pojkarna får sällan godis, det är fortfarande så, men det händer förstås och i lördags fanns dubbel anledning eftersom det var både lördag och halloween, så vi tog med dem på en cykeltur till stora affären för att handla godis.
Pojkarna fick jobba för det. Det duggregnade när vi allihop cyklade iväg till stora mataffären som bara ligger 1,5 km bort, men med Simon på sin egen cykel och ett minst sagt svajigt humör, och Adrian på sin springcykel så tog det sin runda lilla tid.
I vanliga fall vill inte Simon cykla längre än till förskolan (100 m) och sen cykla runt inne på förskolegården, men med godis för ögonen så var det inga problem plötsligt. Eller, ja, han trillade två gånger och var ganska arg på både cykeln och pappa och Adrian, men till slut kom vi fram.
Eftersom de inte brukar få godis, och vi dessutom inte vill trycka på, så fick de välja från plockgodiset. Fem bitar var. Fem, därför att Simon är fem år och Adrian kan inte få färre för då blir det orättvist. De accepterade utan diskussion, och valde både länge och väl. Humöret var plötsligt på topp igen.
Vi sparade godiset till efter lunch, så när vi kom ut från affären fick de varsin banan och vatten, och sen bar det av hemåt igen. Hemvägen gick mycket lättare, måste jag säga. Simon cyklade i förväg med Björn, och jag och Adrian pysslade på i lagom takt.
Pynta
En spindelgirlang i lampan över köksbordet, ett gäng dödskallar i ljusstaken, spindelnät med spindlar i och en ljusslinga på bordet.
”Men mamma!” utbrast Adrian när han insåg att vi var klara. ”När man firar halloween så ska det vara pyntat i hela huuuuset, inte bara i kööööket!”
Jag medgav att det var kanske en aning begränsat, så vi satte upp spindelnät i deras rum också. Sen var det slut, och båda var nöjda med sitt.
Kyrkogård
Det är trots allt allhelgonaafton som jag själv tycker betyder något. Att besöka en kyrkogård är kanske lite som julottan, fast det är på kvällen istället, när folk är vakna av naturliga skäl.
Efter middan packade vi in oss i bilen och tog oss iväg till en kyrkogård 15 min bort. Jag tycker alltid det är så vackert med alla ljusen i mörkret, och att vartenda litet ljus betyder så ordlöst mycket för någon eller några gör det bara ännu vackrare. Pojkarna har aldrig varit på en kyrkogård förr och de lyssnade andäktigt när jag berättade om vad alla ljusen betydde. Simon drog mig från grav till grav och ville veta vad som stod på gravstenarna, och fascinerades av de olika formerna och hur vissa levt kortare liv än andra.
Vid minneslunden stod ljusen tätare och där fanns mer folk. Vid ett av ljusen satt två nallar med stora rosa rosor intill.
”Titta där! Nallar!” sa Adrian intresserat. Jag såg på nallarna och kände hur ögonen tårades. Björn förklarade stillsamt, och Adrian verkade förstå.
I bilen på vägen hem frågade jag Simon vad han tyckte om utflykten. Hur kändes det att gå bland ljusen på kyrkogården?
”Det var läskigt. Och sorgligt. Och konstigt. Kul. Spännande!” svarade lillfilosofen sakligt.
”Vad var det som var läskigt, tycker du?”
”Att det var massa dööööda där!”
Väl hemma var det redan förbi läggdags, så vi nattade och vips, så var årets halloween och allhelgonaafton över.
Allhelgonaafton – epilog
Så hur blev det med pumpan, då? Jo, blockljuset jag ställt i den var lite för högt så en del av det halvruttna locket hade förkolnats medan vi var på kyrkogården. Inte för att det gjorde något, jag ställde den på trappan mot gångvägen under resten av kvällen, för att fler skulle kunna se den innan den dog helt.
Morgonen efter, i söndags alltså, så hade fåglar varit på den och hackat och ätit på de halvruttna kanterna. Så det är ju bra att den kommer till användning trots att den tjänat sitt syfte ut.
*Fakta om allhelgonaafton och halloween som jag hittat på facebook, där endast absoluta sanningar publiceras:
Fars Dag inträffade förra helgen, juh, och hade det här med suspenderingen inte hänt så hade jag haft tid att skriva om det för det var alldeles fantastiskt mysigt.
Mysig dag på Fars dag
Vi åkte till Leklandet på förmiddan. Pojkarna körde gruset ur sig i 90 minuter – på slutet satt de visserligen mest stilla och tittade på andra barn som fortfarande hade energi kvar – och sen åkte vi hem och Adrian somnade strax innan han landade på madrassen.
Simon hjälpte mig att slå in presenten till Björn, och sen ville han inte sova utan satt bara och småläste i lugn och ro på sitt rum och väntade på att vi kunde väcka Adrian, så att vi kunde ge pappa presenten tillsammans.
När Adrian väl vaknade kom Björn upp för trappan, varpå han kommenderades in i sovrummet och ner i sängen med stängd dörr. På barnens ihärdiga önskan skulle vi gå in och ”väcka” honom med presenten och sjunga ja må han leva. Så det gjorde vi.
Presenten blev 2 prylar som jag hittat på mat- och vinmässan föregående fredag (dvs sista dagen på praktiken). Barnen älskar att delta i matlagningen, möjligen för att vi säger ”rör inte den där!” så ofta, så jag tänkte att de skulle pyssla i köket tillsammans med sin far. Än har de inte använts, men sånt där behöver man planera så jag får väl styra upp det om inte annat.
Pappa & Pia bilade upp från Skåne i fredags, de kom hit strax innan Simon somnade för kvällen. De sov på bäddsoffan, för gästrummet är fortfarande mer byggarbetsplats och förråd än något annat.
I lördags tog de med sig en strålande glad liten Simon ut på långpromenad mellan fruktstund och lunch medan vi grejade vidare med arbetsrummet. Efter lunchen – ett lyckat men krångligt recept från matkassen – tvärsomnade alla, och lagom till de sista vaknade (dvs jag och Pia) kom Jonas kl 15. Vi fikade, Simon vaknade, mamma kom över för att barnvakta, och vi åkte hemifrån strax efter 16.
Syftet var som sagt att fira pappas 60-årsdag.
Överraskning
Pappa visste ingenting. Pia hade räknat ut det hela för länge sen men hon höll det för sig själv medan pappa fiskade efter ledtrådar i alla lägen. Vi sa åt dem att ta med sig övernattningsväskor, och så åkte jag och Björn i vår bil medan Jonas körde deras bil för att hämta upp Monika i på vägen.
Jag och Björn kom först fram till Svartkrogen i Almåsa, där pappa och Pia också skulle sova över efter middagen, och betalade rummet, middagen och dryckesbiljetter i förväg så när resten kom kunde de gå direkt till rummet.
Stor balkong, och vacker utsikt över Horsfjärden, eller hur?
Svartkrogen i Almåsa
Samling skulle ske kl 17:30 för genomgång av kvällen, så vi gick en promenad runt området. Pappa visste fortfarande inte vad vi skulle göra, trots att jag varit på Svartkrogen flera gånger tidigare och pratat mig varm om det.
När det till slut var samling i huvudbyggnaden för en fördrink tillsammans med kvällens alla deltagare, och vår blinde värd Jocke förklarade hur kvällen skulle gå till, då trillade polletten ner. Pappa blev helt överraskad, han hade inte kunnat gissa eftersom han fått för sig att stället ligger inne i stan och vi hade ju kört en bra bit på gropig grusväg innan vi kom fram.
Kvällen
Svartkrogen i Almåsa är en restaurang där maten serveras i komplett mörker. På deras hemsida kan man läsa:
Hur smakar maten om du inte kan se den? Svartkrogen erbjuder en unik upplevelse där du får möjlighet att använda dina sinnen på ett nytt sätt.
Följ våra synskadade värdar som visar dig en sinnlig och annorlunda värld i mörkret. Förutom en måltid i fullständigt mörker väntar många nya och spännande upplevelser, där hörsel, doft, smak och känsel spelar en viktig roll.
Jag rekommenderar det starkt som present, det är en fantastisk upplevelse och värdarna gör ett jättebra jobb att leda gästerna till rätt platser, serva dem på plats och hjälpa folk ut om de vill. Stället ligger däremot ganska off, så om man inte övernattar så tar man gärna bilen hem och skippar vinet.
Lyckat
Efter ett tre timmar långt och mycket roligt restaurangbesök i becksvarta mörkret satt vi en stund i baren i huvudbyggnaden och drack kaffe, sedan vinkade vi av pappa & Pia och jag skjutsade hem alla.
Vi var hemma strax efter midnatt – vilket kändes som kl 4 på morgonen – och hittade mamma framför tv:n. Allt hade gått bra med Simon, förutom att han inte ville sova. ”Han skulle väl testa om han kunde få slippa”, sa mamma som råkar vara den envisaste människan i världen i sådana lägen. Simon hade kapitulerat/somnat i ren utmattning efter bara en halvtimmes krånglande.
Allt som allt var det en mycket lyckad och uppskattad kväll, och under fördrinken fanns ett jättegott alkoholfritt alternativ (nedan) som jag har för plan att bunkra upp med hemma 🙂
Jag liksom gled över julafton i år. Jag lagade mindre mat än våra gäster – dvs ingen alls – och halvlåg mest i soffan inom synhåll för Simon som likt en social världsmästare hoppade runt från famn till famn och gav alla blöta bebispussar – dvs han drog alla i håret och gnagde dem på hakan.
Björn slet som ett djur i köket med revbensspjäll och potatis och allt som skulle koordineras i ugnen, mamma dukade och folk slog in sina klappar till julklappsspelet i tur och ordning i min ateljé. Jag drog mitt strå till stacken genom att tända ljusen.
Julklappsspelet utspelade sig halvtimmen innan Simon var nära att bryta ihop av trötthet, så jag fick mata honom och spela samtidigt. Jag löste det så att jag matade honom med hakan och spelade med den fria handen.
Jag vann en av mina egna julklappar av misstag, kakor, ljus, servetter och INGEN av alla de halvflaskor vin av olika sorter som flera hade fått den genialiska idén att köpa.
Simon fick ett gäng julklappar också, bland annat en klassisk (och jättebra) gåvagn, men när vi kommit så långt hade han somnat för länge sen så vi (Björn) fotade honom med dem dagen efter.
