Januari & Februari 2021 – favoriter, snö och tidsmysteriet

Vart tar tiden vägen?

Hur är det möjligt för tiden att springa iväg trots att jag är arbetslös och barnen är på förskolan?

Jag är inte den enda föräldern som funderat på detta. I tisdags pratade jag lite med en annan pappa från förskolan, han berättade att han jobbar på en oljerigg i Norge. Jag har aldrig träffat någon som gör det så jag hade några följdfrågor på den, och det visade sig bland annat att pre corona så jobbade han 2 veckor på riggen och sen var han hemma ledig i 4 veckor. Han sa samma sak, spontant; ”man vet ju hur fort tiden går när man är hemma, man hinner ju bara göra ett ärende till affären och sen är det dags att hämta på förskolan liksom”.

Nu har jag tänkt att jag ska börja klocka vad tusan jag håller på med, för här bedrivs ingen slösurf och inget neflixande – annat än på kvällstid när inget annat orkas med ändå.

Januari och februari har präglats av det här mysteriet. Förvisso har jag gått en kurs på 50 %, och kanske lagt lite mer tid på den eftersom jag kunnat det, men det är ändå egendomligt hur jag fortfarande inte hunnit kolla på alla webinarier jag ligger efter med …

Lite har ändå hänt; jag har kommit tvåa i en rekryteringsprocess, bland annat. Andraplatsen mottogs med blandade känslor; jag vill ha ett jobb, och jag ville väldigt gärna ha just det där jobbet, meeeeeen det är himla trevligt att vara hemma också. Mera tid med barnen, ingen stress på morgonen, och i februari tog jag en dag ledigt med respektive unge och hade ”vår alldeles egna dag” med dem. Det borde jag egentligen göra varenda vecka, men det har inte funnits tid hittills – vilken för mig tillbaka till frågan varför.

Simon på pizzerian efter badhuset på vår dag tillsammans. Han börjar verkligen bli långhårig. Målet är tydligen att få lika långt hår som en kompis på förskolan, en flicka med grekiskt-persiskt ursprung. Han lär få spara resten av sitt liv, då han tyvärr verkar ha ärvt mina tunna trögväxande nordiska hårstrån.

Favoriter från Januari & februari

Samarbete

Jag tipsar ibland om saker jag tycker funkar bra för oss, men jag har alltid varit restriktiv med reklam på bloggen. Jag får förfrågningar om samarbeten, men det är oftast grejer som jag inte har nån erfarenhet av och då är det ju ingen mening för hur trevligt är det att läsa länkspammade texter om saker som författaren sannolikt inte testat och/eller bryr sig om? Däremot har jag inga problem med att göra reklam för sånt som jag helhjärtat kan stå bakom.

I januari tog jag kontakt med Nanny.nu för att höra om de var intresserade av ett samarbete. Vi använder dem och är nöjda, så varför inte. De tackade ja, vilket innebär att jag landat mitt första regelrätta betalda samarbete på Mammatrams. Det blir tre inlägg till under våren (varav ett redan publicerats), som handlar om vad jag och Björn har hittat på medan vi har barnvakt – dvs sånt jag ändå skulle ha skrivit. Känns jättekul!

Snö, snö, snööööö!!

Vi var i Kläppen vecka 4. Det var helt underbart, pojkarna gick i skidskola och lärde sig åka själva – eller Simon i alla fall. Adrian hade behövt en två dagar till men det var nära! Det absolut bästa av allt var att de tyckte det var så roligt, och Adrians lyckliga ”Jag vill aldrig att den här dagen ska ta slut!” mitt i backen efter att ha trillat precis.

Vi har haft massa snö hemma också. Ganska mycket ett tag, faktiskt. Titta, jag har bevis:

Simon och kusin Elton på garageuppfarten.

Tre läsfavoriter

1.
Tack, Universum, för förskolan!

Vad skulle vi göra utan förskolan?

2.
Syskonbråk: det finns bråk, och så finns det Bråk

Om bråken som måste ske, och de som inte ska ske, och om föräldrarollen mellan de två.

3.
Det går rykten på förskolan

Ännu ett av Simons påhitt.

Januari & Februari 2020

Januari och februari – och vabruari, icke att förglömma. Tiden går fort när det är mycket som händer, jag har inte ens gjort min årssammanfattning för 2019 än … men det gör inte så himla mycket. Den är i alla fall påbörjad. Och nu när jag säger det så måste jag göra den, så den är med andra ord på väg.

Här kommer de mest lästa inläggen hittills i år i alla fall:

Januari

1
Kungsberget med barnen – första gången

Så himla bra det blev!


2
Relationen som tar stryk under de tuffa småbarnsåren

Hur man kan göra. Hur vi gör.


3
3 massiva förändringar 3 massiva förändringar under första veckan som arbetande kvinna

Så himla trött, men det är ok.


Februari

1
”Fortsätt titta ner bara” – apropå äktenskap

Jonas och Björn har rörande överensstämmande inställningar.


2
Ett påhitt och en livssanning avslöjas

Adrian, kloka lilla ängel …


3
PMS med högkostnadsskydd

Tänk om. Jag bara säger det. Tänk om det fanns.

Vabruari

Vabruari kan nästan räknas som en egen månad numera, och i denna årets trettonde månads namn är föga förvånande det mest lästa:

Efter magsjuka: tips för småbarnsmagarnas återhämtning

Januari börjar året, februari fortsätter – samma visa

Vi är sjuka om vartannat, och nu är vi redigt less! Må resten av 2019 ta igen vad början missat. Sammanfattningen av dessa två månader går i magsjukans tecken, så vi ältar den lite till.

Januari

1. ”Jag åker till farfar i natt.”

Ok, den här har ingenting med magsjuka att göra. Jag satte istället hjärtat i halsen, som omväxling.

2. ”Nu är det färdigkräkt,” sa morfar.

VAB för magsjuka

3. Hur går det med magsjukan, då?

magsjukan
Så less på att äta, och less på att inte äta. Less, helt enkelt.

Februari

1. Kan Simons värsta trotsperiod vara över, eller …? Törs vi ens tänka tanken?

Vi törs knappt tänka tanken, av rädsla att jinxa möjligheten så att han ska förbli periodvist odräglig för alltid.

2. Magsjukan pikar i vabruari – i vårt hus.

sjukdomskaos
Det var tamejfan värst hittills.

3. Mammatrams 4 år

4 år
Hipp hipp!!

Februari – vabruari hos familjen Mammatrams

Februari – vabruari – fulfebruari

Kärt barn har många namn… och okära har väl ännu fler. Februari gick i sjukdomens tecken i år, till skillnad från förra året då temat i första hand verkade vara föräldraskap och bebisbekymmer. Fast vi var sjuka då med, förstås. Inget februari utan förkylning, eller hur?

Här kommer februaris mest lästa i år; temat blev influensa. Yeeeey.

1.

Egoistisk mamma tar sitt barn till förskolan trots ALLT

vabruari

Jag var egoisten, alltså. 

2.

Ser fram emot vab för mig själv och båda barnen imorgon. Supertaggad.

Inlägget som satte igång den egoistiska diskussionen.

3.

Det är influensatider och stafettpinnen löper genom familjen som en het potatis

vabruari

4.

När romantiken i småbarnsföräldraparet ställs på sin spets

5.

Mammatrams fyller 3 år idag!

Hurra! Hurra! Hurraaaaa!

Afrikansk dans; boten mot fulfebruari

Det här handlar INTE om att jag ska exponera min duktighet (även om jag är grym) och ge dig dåligt samvete för att du just nu sitter och tänker att jävla skit – om du hör till samma sort som jag, vill säga, som blir hemligt arg på folk som ba ”dagens 36 mil långa löprunda avklarad, nytt personligt rekord: 3 sekunder”, helst med ett ”känner sig upprymd” tillagt i kanten tillsammans med en jävla karta över halva Svealand, men egentligen blir arg på mig själv för att jag inte lyckas styra upp nån form av träning – nej, det här handlar om träningen.

Jag har problem med yoga

Det har alltså äntligen hänt; jag har börjat träna. Inte vilken grej som helst; Afrikansk dans. På ett yoga center.

Jag har extremt svårt för yoga, för övrigt. Jag har försökt 2 hela gånger – 3, om man räknar med familjeyogan där Simon var med (ingen hit) – och… jag tror att jag fattar varför andra blir så frälsta. Eventuellt. Men det är hursomhelst inte min grej.

Anyway…

Jag köpte en provmånad på ett yogacenter, därför att de har ett litet gym och kompletterar yogan med Afrikansk dans.

Man dansar barfota; bilden är från innan klassen.

Afrikansk dans

Kala är namnet på instruktören. Han är från ett land som han namngett vid 3 olika tillfällen nu, och som jag varje gång misslyckas med att upprepa i mitt eget huvud, men det ligger i alla fall i Afrika.

Kala talar engelska, med brytning på… ett afrikanskt språk, antar jag. Möjligen lite afrikansk franska. Hans brytning hindrar honom däremot inte från att dansa och skratta samtidigt, eller berätta bakgrunden till de olika dansstilarna vi lär oss, eller komma med uppmuntrande tillrop.

”Show your tits!” förklarade han vid ett tillfälle när han berättade om glädjen i just den här dansen. Sen hörde han vad han sagt, tänkte febrilt och hojtade:

”Teeth! Show your teeeeeth-s! Smile!!”

Första klassen var vi kanske en 10-12 pers på plats. Ett gäng stela kvinnor i yngre och övre medelåldern guppade omkring i tveksamma och okoordinerade rörelser med blicken koncentrerat fäst på Kala. Men i slutet av den klassen, när trumman gick på högvarv så att det nästan blev svårt att uppfatta de enskilda trumslagen, var det ingen som hann med i farten – alltså inte ens Kala själv, så han började bara hoppa omkring och sprattla och vifta och skratta så att det blev omöjligt att tappa fart. Han dansade fram till var om en av oss, hoppade och skuttade mitt emot oss och det var ingen som kunde hålla sig för skratt.

Han spelar musiken från sin mobil, som han inte satte i flygplansläge förra gången – han kanske aldrig gör det – och mitt i ett febrilt trumsolo, till vilket vi alla sprattlade som fiskar på en brygga, så ringde det. Han sprang fram och kollade, svarade, och diskuterade på sitt språk med sin syster, som vägrade lägga på, och som satte honom (dvs oss alla) på högtalare och så diskuterade de i flera minuter med oss och hennes omgivning som publik.

Enda anledningen till att jag vet att det var hans syster är för att hans svenska fru, som är med och dansar med oss, sa det.

Love it

Underbar, förlåtande och frigörande stämning – vad mer kan man begära som trött, sliten, grå och spänd småbarnsmor?

Jag har missat 2 måndagar i rad nu eftersom jag varit sjuk, men när jag var där igår och hade sjukt svårt att hänga med (de andra kände till stegen redan) var det ändå befriande.

”I feel like a clown. In a good way, but still,” sa jag när han berömde mina försök att hänga med. Kala skrattade sitt tandkrämsleende, tittade på klockan och hojtade:

”Two times! More! Yeah!”

Koordinationen glänser…

…med sin frånvaro, i bästa fall. Min hjärna skickar ordrar till mina muskler, och eftersom det inte finns några speglar i salen så måste jag titta ner på min kropp då och då för att kolla om den gör som jag säger åt den.

Det gör den sällan. Igår, till exempel, blev det så tokigt att mina armar krockade med varandra i luften – flera gånger. Mina fötter tar antingen för många eller för få steg. Ibland slutar de ta steg helt, eftersom de är upptagna med att trampa på varandra. Jag överdriver inte ens. Det känns lite som att övningsköra sin egen kropp, och det är sjukt kul.


PS.

Fulfebruari:
”Alla är fan fula i februari!” sa Sara, på särskilt bred göteborska, i skolan en dag. Hon menade att då har det sista av den normala hudfärgen lämnat våra bleka anleten, mörka ringar går inte ens att sminka bort längre, och man klär sig som man känner sig. Grått, svart, spöklikt och svagt. Fult.

Februaris mest populära inlägg

Här kommer de, för den som råkat missa dem. De mest besökta inläggen under Februari!

Februaris 5 populäraste inlägg

1. Att knyta an med andra barnet

Fortsatt jätteintressant, tydligen 🙂

2.  Här kör vi med krambaserat föräldraskap

Inget säger ”jag älskar dig” så som en kram kan göra.

3.

”MAMMA! MAMMA! MAMMA! MAMMAAA!!!”

4. Förlossnings­berättelse – andra barnet

Kom ihåg att det här är en lycklig berättelse, det är inte en skräckhistoria som många förlossningsberättelser är.

5. Jakten på amningsteet

Det där som inte verkar finnas nånstans. Pågående historia, för övrigt.

SaveSave