Påskserien del 3: En svärdotters mardröm

Anna korsfästes av sin svärmor i påskas, och när hon berättade det tänkte jag intensivt på hur glad jag är att MIN svärmor är både normal, varm och omtänksam om mig. I Annas fall är relationen komplicerad av en rad anledningar, och säkert mycket på grund av att de är olika. Olika värderingar, olika bakgrund, olika inställning till saker som till exempel sjukdom.

Där Anna tycker att om man är sjuk, då är man sjuk och detta måste accepteras och respekteras, och helst ska folk försöka hjälpa till – eller åtminstone inte förvärra saker och ting – , där tycker svärmodern att det är väl för fasen bara att resa sig igen.

Dessa två fundamentalt olika inställningar till livet i största allmänhet bäddar för en artig men sval relation. Anna, som är varm och livlig som en sol och förstående åt alla håll och kanter, lider såklart ordentligt av detta.

Uppspikad

I påskas då, så var de och hälsade på hos svärföräldrarna. Anna hade en helvetesvecka bakom sig med mycket stress och lite sömn, och när hon och hennes älskade tilldelades gästrummet på övervåningen med en säng från 1923 med, visade det sig, ORIGINALMADRASS*, så blev det inte mycket till sova alls.

Dagen för hemfärd, efter att Anna låtit spänd över något, tog svärmodern henne åt sidan och sade (jag ryser när jag berättar det) något som betydde att de älskar sin son och de vill älska henne, men att hon gör det svårt för dem.

Fan, tänk dig att få höra det…!

Barnens farmor

Björns mamma är inget av det där. Hon skulle troligen lida lika mycket som jag om något var på tok mellan oss.

Jag funderar på hur jag hade gjort om hon hade varit som Annas svärmor; hade jag orkat stanna med Björn? Svaret på den frågan hade förstås hängt på Björn. Hade han lämnat mig ensam i konflikten vete sjutton om jag hade fixat att bilda familj med honom… men nu känner jag honom tillräckligt väl för att veta att han hade stöttat mig, men försökt att inte själv dras in i det.

Men nu är ju inte det aktuellt ändå, och jag vet att jag är lyckligt lottad som inte behöver hantera relationsproblem av den där sorten.

 


*Originalmadrass från 1923! Hård som golvet med knölar som lämnar blåmärken på revbenen. Tänk vad den madrassen måste ha sett mycket i sina dar. Svärföräldrarna förstår inte heller hur det kan vara ett bekymmer, de tänker säkert att ”det var bättre förr” och går all in för det. Jag kan inte låta bli att se det som en sanitär olägenhet om inte annat.