Etikett: eget rum

Bästa tillfället att bryta nya marker (?)

Vi, dvs jag och barnen, sov som sagt sovit hos min pappa och Pia i Skåne i 4 nätter. Nedresan gick bra, och när vi kom fram och skulle bädda Adrians resesäng så hade Pia tänkt att pojkarna skulle sova i arbetsrummet och jag i gästrummet.

De har aldrig delat rum. Det har inte uttryckt nån sån önskan, och eftersom de båda är ganska livliga om nätterna så har vi tänkt att det är lugnast om de bara slipper störa varandra. Och därmed oss. Därför tyckte jag att det nog vore bättre om Adrian sov hos mig.

Sagt och gjort. Jag bäddade och fejade och roddade och när det blev dags för Simon att lägga sig så sa han att han ville ha Adrian hos sig. Och strax därpå sa Adrian samma sak, när jag försökte få ner honom i sin säng (”den ä äck-iiii!!! Ja vill håva ho Shhimon!”).

”Pionjären” är väl lite av mitt andra namn

Ah. Vem är jag att vägra oprövad mark om alla andra är överens? Hm.

Den första natten gick bra, även om de vaknade toktidigt. Andra natten fick jag gå in och lugna Simon en gång, tredje natten var jag in tre gånger varav ett av besöken resulterade i att jag somnade bredvid honom en stund. Fjärde och sista natten åskade det. Jag var in till Simon två gånger, andra gången hade han drömt en mardröm och de brukar inte ge med sig, så jag kramade honom utan att han vaknade och viskade försiktigt i örat:

”Det var bara en mardröm. Dröm om pappa. I morgon får vi träffa pappa igen.”

Jag hörde inget mer den natten, men på morgonen berättade Pia att Adrian tydligen hade vaknade och varit rädd för åskan, men att Simon hade lugnat honom:

”Det är bara åskan, Adrian, den är inte farlig.”

Adrian hade somnat om. Synd att DET var den enda grejen jag missade.

Låt oss inte störa den björn de barn som sover

Som överspänd förälder, dvs en förälder som inte vill hålla på och trassla om nätterna och därför är lite överkänslig i frågor kring sovrutiner i allmänhet, så reagerade jag förstås på minsta lilla ljud från deras rum. Dels för att jag verkligen inte ville att pappa och Pia skulle störas, dels för att jag såg framför mig hur pojkarna väckte varandra och jag tillbringade hela natten på resande fot som en tomte mellan rummen. Men, jag måste säga att det gick bra ändå. De är uppenbarligen inte lika lättväckta som jag.

Adrian sprillans nya och alldeles egna rum

Det är lugnare just nu

Adrians nätter har hemsökt oss, bokstavligen, ett bra tag nu som bekant. Jag tror att han kommer bli ett barn som även när han flyttat till eget rum kommer komma tassande frampå småtimmarna och krypa upp i vår säng.

Men det vet vi inte.

Vad vi vet (TA I TRÄÄÄ) är att han just nu verkar vara inne i en lugnare period. Han somnar fortare och enklare. Nätterna strösslas inte av barnvagnspromenader 1000 varv runt kvarteret eller lyckliga vakna timmar av förtjust kombinerad fäktning och språngmarsch mellan vardagsrum och kök medan alla andra sover som djupast.

Så i torsdags vågade jag säga det högt:

”Älskling? Jag ser en positiv trend. Vi måste haka på tåget innan det blir för sent!”

Adrian får ett eget rum

Vilket, undrar kanske nån. Jo, Björns (och mitt, eftersom ateljén fortfarande inte är i ordning) arbetsrum.

Vi har vetat hela tiden att det rummet en dag kommer att bli barnrum, men när vi inredde det levde vi fortfarande i den hysteriskt roliga villfarelsen att det skulle gå att ha barnen i samma rum ett par år. Därför är rummets väggar vita, och fondtapeten vit med svarta träd. En tunn vit gardin på en svart gardinstång prydde fönstret som saknade all form mörkläggningsmöjligheter.

Vi fick hjälp

I helgen gjorde vi ett ryck. Jonas kom hit i lördags och tog med pojkarna ut i ösregnet medan jag och Björn flyttade ut byrå, bokhylla, skrivbord, skrivare och 13 pappkassar med böcker och pärmar ur det blivande barnrummet. Björn spikade dit de sista golvlisterna som aldrig kommit på plats, och jag bar upp prylar på vinden. Rummet städades, och rullgardinen som legat ouppackad ovanpå Simons garderob i snart ett år monterades.

När Jonas kom tillbaka med barnen åt vi lunch, sen hjälpte han Björn att bära ner en garderob och upp en sekretär (modell bastant, anno 1862 (?)) för trappan. Sen fick han med sig kaffe i sin mugg med lock, och medan han drog på sig sin dyngsura jacka igen sa han:

”Asså, jag har varit ute med dem i 2 timmar. Det är ju inte som att de står still… eller springer åt samma håll. Jag är astrött nu, men ni måste ju ha det så här jämt.” Han skrattade och kliade sig i skägget: ”Jag vet inte om jag skulle palla det. Men det var kul!”

Shoppingrunda

I söndags tog jag med mig Simon och handlade en stor rund grön ryamatta och gardiner med blad på. Senare på eftermiddan åkte vi och köpte ett teepee-tält på en Blocketannons också. Det var ett DIY-projekt och visade sig vara något svårt att sätta upp, men nu står det där och båda pojkarna gillar det.

eget rum

Igår kväll blev det sagostund därinne, och sen kom duplon, gosedjuren, napparna, Björn och systemkameran så jag vill kalla det för succé – än så länge.

Jag har satt en ljusslinga (batteridriven) i toppen på tältet för att det ska bli extra mysigt, men det kommer inte riktigt till sin rätt på bilden. Björn sågade gardinerna som ”lite för mycket 70-tal”, men eftersom han inte la in sitt veto så hänger de kvar. Löv (blomblad) på träd liksom. Logiken undgick honom trots allt inte.

Jag kommer visa fler bilder när rummet är färdigställt, dvs när vi flyttat ut kontorshyllorna och och det är dagsljus så man ser nåt.

Adrian då?

Ja, han har såklart inte flyttat in än. Han sover middag där nu, och så fort det blir lite mer ordning ska leken orienteras dit. Gästsängen står kvar – det är inte som att vi tror att det här kommer gå på en helg – och när han börjar sova där på natten så… ja, vi får se hur vi gör. Men hellre än att han får komma in till oss när det strular så kommer nån av oss till honom. Så gjorde vi med Simon också – det finns för övrigt fortfarande en madrass i hans rum som vi kan sova på om det krisar.