Etikett: egentid

Trettondagsafton – fri entré i Galärparken

Parkteater!

Fri entré är det som gäller i Galärparken 3-5 juli – dvs till och med ikväll – i Stockholm. Starkt tips, om du mot förmodan har möjlighet att skaffa barnvakt och teatersällskap på kort varsel 😉

Jag var där på egentidskväll med Anna igår, en tjejkväll komplett med överhällt vitt vin i en Karma Kombuchaflaska och sushipicknick på parkbänk.

”Jag vet inte vad det är med mig och fotograferingssammanhang. Jag känner sällan igen mig själv på foton och jag förfasas över hur jag tydligen ser ut för andra,” sa jag medan Anna tog ännu en bild och svor över att inte lyckas fånga ett verklighetstroget foto.

Trettondagsafton

Pjäsen var mycket underhållande, men eftersom den ges på engelska och jag inte kan historien liksom saknar större delen av käre Williams vokabulär, så hade jag svårt att hänga med.  Men jag älskar 20-tal.

galärparken

Och mellan varven spårade det lite, men på ett bra sätt.

”I’m a funny rabbit!” till techmusik.

Efter teatern gick vi ner till bryggan och gjorde slut på vinet. Det blev en bra kväll, men gamla och trötta som vi var är så var jag hemma vid 22:30. Mitt i natten, alltså.

SaveSave

SaveSave

Övernattningen på Victory Hotel i Gamla Stan

Mitt hotell

Som en förlängning av min mammagåva från Björn så gav jag mig själv en övernattning i stan.

Victory Hotel ligger i Gamla Stan. Jag valde det för att det såg mysigt ut på bilderna – skeppartema och allt – och de lovade bra wi-fi. Eftersom jag tänkte tillbringa ganska mycket tid på rummet, troligtvis framför datorn, så blev det inte nåt av de hotellen som ligger närmare spastället jag var på.

Jag fick turnummer 213, hos kapten Andersson.

borta från barnen

Victory Hotel i Gamla Stan

Familjen Bengtsson, som lämnat en sån mysig… alltså jag inbillar mig inte att kapten Bengtsson himself knallat runt och lagt ut lappar till folk, men hotellet välkomnade med en ”sängfösare” tillsammans med en lapp och en bit choklad – och inte vilken choklad som helst.

Victory Hotel i Gamla Stan

Ååååå, till mig? Taaaack…!

Kvällen

Målet var att vara på rummet i lugn och ro och inte prata med nån och inte hålla på med telefonen, men man måste ju äta middag. Hotellet har room service, men jag gick ändå ut för att få mer att välja på.

Efter en snabb (-ish) risotto på Vapiano, ett glas rosé samt allmänt slösurf myste jag tillbaka till hotellet, slängde mig på sängen, skrev lite, såg en film jag redan sett och gick till sängs vid 23.

Hah…! Ingen läggning av liten människa, inget tjafs om var man får skrika och inte, inga krossade förhoppningar om att vara i mål med pågående projekt – nada.

Istället fick jag huvudvärk och saknade ungarna, men mest Björn ändå. Och man skulle kunna tro att jag som erfaren hotellmänniska skulle komma ihåg att man högst sannolikt kan få en huvudvärkstablett i receptionen, men icke.

Morgonen

Single Room Victory Hotel i Gamla Stan En lååång dusch utan att varmvattnet tog slut, följt av frukost samt snilleblixten att gå till receptionen för en huvudvärkstablett, beredde vägen för en förmiddag framför datorn ända fram till utcheckning vid 12.

Victory Hotel i Gamla Stan

Här satt jag och myste, men utan taklampan tänd förstås. På tal om taklampan…

…som hade en lika intressant kompis installerad i hallen (byxpress)…

Victory Hotel i Gamla Stan

…så tror jag det bästa med hotellet*, förutom jättebra wi-fi, var att det fanns fri tillgång till te i korridoren, samt att de brytt sig om att ha lite annorlunda juiceblandning på frullen; rödbeta, ingefära, äpple och citron. Det var gott, något mindre citron hade inte gjort nåt, men det var gott ändå.

Massor med tid, bara till mig. Och fort som tusan gick det.

 

*ej sponsrat

Spa

Anna och hennes sambo vill inte ha barn. Som tur är har de inga heller så det är inte ett problem. När man inte har några barn, då får man inreda och fylla sitt hem med precis vad man vill. Man kan till exempel ha ett soffbord i glas, golv-till-tak-fönster, braskamin utan taggtråd och elstängsel, och en smakfull brickvagn som permanent installation vid soffan utan att leva i ständig påminnelse av kladd (dvs dregel och snor) och bakterier och/eller skräck för brännskador och skärsår.

Kort sagt; Anna och hennes sambo har ett vackert hem.

För några dagar sedan var jag där och hälsade på. Sambon förvisades till källaren (även den smakfullt inredd naturligtvis)  medan jag och Anna drack rosé i soffan och försökte ta igen förlorad tid.

När jag skulle gå sa Anna:

”Jag förstår att det är mycket som händer nu och att det kanske inte alltid kommer vara så lätt, men du ska veta att du alltid är välkommen hit. Vi behöver inte ens prata om du är trött. Du kan komma hit, tappa upp ett bad och så kan du ligga där en stund och liksom bara andas och ha din egen lilla… ja, spa-stund, här.”

”Tack, åh, akta så jag inte kommer farande var och varannan vecka och hänger i ert badkar.” Jag vet vilken tur jag har som har henne som vän, för övrigt.

”Ja alltså jag vet ju att ni har ett eget…”

”Spa?” sa jag samtidigt som hon sa ”…badkar…”.

”Jaha du menar vårt eget spa?”

”Haha ja…”

”Det med repor i emaljen och bajssmulor i botten?”

”Hah… eh, ja…?”

”Som är fullt med hala badleksaker längs kanterna och minst en galen person som står och slår på dörren?”

”M-m.”

”Och som täcks av ett stort skötbord med smutstvätt under? Det spa:et?”

”Precis.”

”Aha. Jag är hellre här.”

 

 

Nyhetsbrev
Prenumerera på Mammatrams blogginlägg! Du får dem på mailen när de publiceras, hur trevligt som helst!

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter, du är trygg här och du kan avprenumerera när som helst. Får du ingen mailbekräftelse så kolla spamfiltret.

4-årsjubileum på Djuret

Jag känner att jag ligger redigt efter i dagarna här, men… vem bryr sig.

4-årsjubileum

Björn och jag har haft svårt att komma ihåg när vi träffades, alltså vilket ÅR vi träffades – och då har vi inte varit tillsammans särskilt länge med tanke på hur mycket vi hunnit med – men nu har vi enats om att det var den 5e juni 2013 och således är detta inlagt i den gemensamma kalendern och tillika omöjligt att glömma. Någonsin.

För 4 år sen, alltså, gick jag på en träff med en kille som kontaktat mig på Pannkakan. Jag åkte dit utan förväntningar. Det var EN av hans bilder tillsammans med löftet om att dricka Amarone på en vinbar som fick mig att tacka ja.

Vinbaren hade stängt, så vi gick till Piren istället. Jag blev kvar hela eftermiddagen, och hela kvällen. Jag glömde bort att äta middag, vilket för mig är omöjligt. Och jag fick åka hem utan kyss.

Anyway, 4-årsdagen inföll förra måndagen och mamma accepterade att vara barnvakt åt bägge pojkarna själv så att vi skulle kunna gå ut på restaurang, och liksom umgås som två vuxna människor.

Vi gick till ”Djuret” i Gamla Stan.

Vill bara säga att vinet var himmelskt och lokalen intim och mysig, men maten levde inte upp till ens skuggan av sitt eget rykte. Gå inte dit, inte om du vill äta mat i alla fall.

Vinet, i alla fall det som fick mig att förlåta dem allt och lite till, blev jag tvungen att be henne hämta igen så jag kunde fota underverket. Ett rött bubblande dessertvin, sött men inte godisvarning, friskt och alldeles, alldeles underbart…!

Vi hade det jättemysigt, satt och småpratade och ventilerade tankar om Italienresan i juli… Har jag sagt att vi ska till Italien snart? Vi ska till Italien snart, om några veckor. Längtar så jag inte vet vilken fot jag ska stå på.

Hursomhelst, Jonas kom för att hjälpa mamma med pojkarna strax före kl 20, men då var allting i princip redan klart. Vi kom hem till 21:30, och allt hade gått jättebra tyckte hon men jag märkte att hon var lite uppe i varv, ungefär som man kan vara efter en träning. Hon verkade inte helt avskräckt från att vara själv en kväll i alla fall, även om sällskap såklart är att föredra.

 

Jag har blivit en del av inventarierna i huset.

Så här känns det

  • Jag har blivit en del av inventarierna i huset.
  • Jag träffar aldrig mina vänner.
  • Jag går aldrig ut – föris, mataffären och alla parklekar inom 2 km radie räknas EJ.
  • Jag hörs inte.
  • Jag syns inte.
  • Ingenting jag gör spelar roll, egentligen.
  • Jag har ingen tid över till mig själv.
  • Björn har MASSOR med egen tid. Jag är avis.

Varför?

För att inte trilla dit och dra växlar på nåt som mina känslor försöker lura i mig, så funderade jag på vad som får mig att må så här:

  • Simon är på föris kl 9-12. Däremellan hinner jag inte med några utflykter. Sen sover han kl 12:30-15 och då kan jag naturligtvis inte lämna hemmet.
  • På helgerna är jag 1) jättetrött 2) upptagen med att styra upp lunch och middag och mellis och hålla rutiner, och 3) bunden till Adrian pga amning och spädiskänslor*.
  • Ibland har jag, nästan exakt ordagrant, samma konversation med Björn vid 3 olika tillfällen samma vecka. Ibland frågar jag om han skämtar, men det gör han inte.
  • Jag viker mig trippel för att få amningen att inte ebba ut helt, men min bebis avvisar mig oftast och jag börjar känna att va fan. Vad håller vi på med.
  • Jag gör faktiskt nästan aldrig någonting för min egen skull. Fakta.

Nu räcker det

”Man kommer till en punkt där man känner att nu räcker det. Nu får det vara bra. En vändpunkt, liksom,” sa mamma när jag pratade med henne igår, och det är väl så.

Man måste få klaga och gnälla ibland, men sen gör man nåt åt det. ”Acceptera inte bara läget som det är!” sa en kompis på telefon, också igår (jag hade ingen bra dag igår). Så…;

Handlingsplan

  • Det är faktiskt helt ok om spädisen bara vill amma 2 gånger om dan. Det är fortfarande bra. Tar det slut så tar det slut. Han är 4 månader, inte 4 dagar. DET GÖR INGENTING.
  • Simon ska vara på föris 9-15 två dagar i veckan. Dessa dagar ska jag gå på gymmet med Adrian och checka in honom på miniSats. Kanske äta lunch med en kompis i stan. Kanske ta en stressfri dusch utan barn så att det inte hinner gå 5 dagar som nu sist. Det bidrog för övrigt ordentligt till den eländiga känslan.
  • Jag ska ta Björns plats i gästrummet på helgnätterna.
  • Jag ska försöka låta Björn ta mer ansvar för barnen.

Det där sista blir svårt, för i egenskap av föräldraledig är jag ju så van vid att hålla koll på tider, rutiner, planering, kläder, tvätt och matdags att jag gör det inte bara av farten, utan också i ren självbevarelsedrift. Jag sover för lite och har slut på energibuffert när oförutsedda, och i ärlighetens namn ONÖDIGA, planeringsmissar orsakar raseriutbrott, härdsmältor, grova förseningar och total förvirring. ”Gör dina egna missar, på din egen tid.” Så tänker jag.

Nu får det vara nog. Min tid som 100% livegen är över. Jag tar tillbaka det som är mitt – start imorgon, för nu är jag för trött och om 1,5 timme ska Simon hämtas hem.

 

*spädiskänslor = barnet överlever inte utan mig intill sig, och om jag gör något på annat håll utan honom så kan jag inte tänka på något annat än hur han har det.

Bildkälla: Unsplash

Egen tid – nästan generande bra

Det är så att jag knappt törs skriva det, jag vill inte jinxa det liksom, men just nu, just den här tiden på dagen (klockan är 09:42) är bara min och jag älskar och passar på den som Gollum’s Precious.

Simon är lämnad på föris. Adrian somnade i bilen och sover vidare i babyskyddet i soffan. Jag har tänt en brasa i kaminen, gjort te i chokladfonduekoppen – en av mina käraste ägodelar, för övrigt. En skatt från en ängsloppis i Frankrike – och krupit upp i soffan med en filt och datorn i knät.

Egen tid.

Bara min.

Bara jag.

Jag sitter och gottar mig i mitt alldeles egna Precious Moment, väl medveten om att det kan ta slut vilket ögonblick som helst.

Det är lite som en brutalt tidig morgon när man lyckas vara först upp OCH utsövd. Allt är tyst och stilla, och stunden liksom andas löften och inspiration. Man står på tröskeln till en ny dag som man fortfarande kan forma precis som man vill.

Allt är möjligt.

Sen är det nån som vaknar och skriker, och stunden slutar med ett mentalt frispel à la Gollum.

Sedan blir allt bra ändå men lugnet, stillheten, MIN stund är borta.

När man är trött kortas stubinen avsevärt, det tror jag de flesta kan skriva under på. När man är sjuk och sover lite tokigt och ändå ska hålla samma tempo som vanligt så försvinner den helt. Min tålamodsbuffert reserverar jag till Simon så stackars Björn får det inte så lätt alla gånger.

Tydligen står han ut med mig ändå. Jag har det nästan generande bra…

Jag skulle kunna använda den här tiden till att sova, eller tvätta, städa, sortera kläder, planera lunch och middag eller nåt annat evighetskul, men äsch. Skitsamma.

 

 

Kvällspapegoja

Det kommer mer och mer nya ljud ur sonen, bara ikväll har han presenterat en hel uppsättning framgångsrika papegojimitationer som jag inte fått ta del av dagtid.
Lite avis blir jag när han i sin pappas famn plötsligt skrikskrattar och för en allvarlig monolog med honom på sitt nya fågelspråk.
Ah, spela roll. Jag har honom i ansiktet (typ) hela dagarna så jag kan gott stå i köket och koka fisk i tomatsås en stund.

fisk i tomat