Etikett: egen tid

Borta från barnen på mammagåva

Det går alldeles utmärkt att föräldratramsa utan ungar med sig, för den som undrade. Det är nämligen inte ungarna som står för den delen, det är vi själva.

Jag har aldrig varit borta från barnen

Jag har inte varit borta från barnen en enda natt på snart 3 år – dvs nånsin. Eller jo, Simon sov över hos sin mormor en gång medan gravida jag och Björn var kvar hemma. Jag är inte säker på att jag tycker att det räknas.

Björn å andra sidan har varit borta en del. Han åkte tex till Krakow 4 dar med jobbet när Simon var en månad gammal. Sen var han i Madrid precis innan Simons ettårsdag och han var i Engelberg i september, och nästa helg är han borta 3 nätter på Island.

Det är förstås ingenting på 3 år, men det beror på vem man jämför med. Såååå… när Björn valde ett särskilt utsatt läge vad gäller energinivå, stress och skrikoväsen, för att meddela att han skulle åka till Island på ”konferens”, så svarade jag efter några timmars muttrande att det vore trevligt om jag också kunde få vara borta lite.

”Javisst. Vart ska du åka?”

”Ingenstans! Bort härifrån! Det är inte viktigt!!” fräste jag, medveten om att den verkliga anledningen till att jag inte varit borta nåt är jag själv.

Världsmästare i dåligt samvete

Det har varit mycket snack i poddar och på andra håll om att man mamman inte kan vara borta över natten när barnen är små. Det är typ dåligt för dem. Jag har lyssnat och lutat mig mot det där eftersom jag, i grund och botten, inte ville vara borta från barnen och nu serverades användbara* argument för att slippa det.

Det är klart att barnen hade klarat sig en natt utan sin mor. Jösses, ungar har klarat betydligt värre saker än så utan att ta skada. Det där handlade ju om mig. Jag klarade inte av att vara borta från dem över natten. Jag hade ingen önskan till det; jag var alldeles för upptagen med att klandra mig själv för att vara otillräcklig som mamma på 32 miljoner andra sätt, utan att lägga till frivillig frånvaro ovanpå det.

Meneh… nu ändrades alltså allt det där, i en enda förhastat uttalad mening i ilska och frustration och, om sanningen ska fram, ren och skär och missunnsam avundsjuka. Island, minsann?

Det vore trevligt om jag också kunde få vara borta lite.

Men nånstans så minns jag ändå att jag egentligen behöver få en stund ensam i lugn och ro varje dag. Sån är jag. Så att jag klarat mig så här länge tycker jag nästan är märkligt… men hursomhelst, jag började planera.

Mammagåva nummer 2

Jag fick ett par örhängen i mammagåva av Björn när Simon var ny, men efter Adrians förlossning sa Björn att han hade funderat och helt enkelt bestämt sig för att ge mig nåt jag verkligen uppskattar.

”Du får en massage,” sa han, och jag tänkte spontant på en timmes massage på yogastället här i närheten.

”Du får välja precis vilken sorts massage du vill, var du vill, när du vill,” fortsatte han, och jag tackade glatt och glömde bort det – inte för att jag inte var glad för det, men för att tiden, livet, bara rullade på… i 210 km/h.

Spa

Nu var det dags, nu skulle min bedövningsfria nära-döden-upplevelse cashas in. Jag ville inte bara bli masserad i 50 min och sen tappa avslappningen redan på vägen hem, nej, jag ville gå på spa.

Björn och jag har varit på Sparadiset** förut, på duo-behandling, och trots att jag jämförde flera olika alternativ – Centralbadet, bland annat – så kom jag ändå tillbaka till det.

Jag valde till slut den längsta behandlingen de hade på sin meny:

Bildkälla: Sparadiset

”Älskliiiiing…?”

”Haha, ja?”

”Du vet min mammagåva som jag fick av dig?”

”Ja, har du hittat nåt till slut?”

”Jaa, alltså det blir inte bara massage, det blir en hel behandling med ansikte och fötter också.”

”Vad bra.”

”Mhm… Finns det nån gräns, alltså pristak eller nåt, på det där?”

Han skrattade. ”Du menar, är jag så dum att jag törs sätta ett pris på det du gick igenom?”

”Hahahaaaaa… Ja. Ok. Jag sover över på hotell sen också. Så att jag kan få fortsätta vara avslappnad en liten stund till efteråt.”

”Det tycker jag du ska.”

Hotellet fick jag stå för själv, såklart, men vafan. SÅ VÄRT DET.

I lördags var jag iväg på mitt alldeles egna lilla äventyr, men jag berättar mer om det imorgon.

borta från barnen

* ”Jag vill inte” är inte ett användbart argument, för övrigt, eftersom det i princip alltid möts av följdfrågor och motargument. Vad man än säger så blir det diskussion, så att få ett ”experter säger”-argument att veva runt med är såklart välkommet. Det blir enklare så.

** ej sponsrat

Det här med att få tid till det man behöver

Eftersom jag antagits till en utbildning som kräver vissa förkunskaper i vissa program som jag inte ens känner till loggan på, så startar mina studier redan nu.

Det svåraste

Först ut är Photoshop – användbart på så många plan, utbildning eller ej, så vi börjar där. Jag är inte tekniskt efterbliven, men jag har tålamod som en råtta i ett droglabb och är liksom högeligen benägen att hoppa över delar av en kurs för att komma framåt fortare. Det är dumt.

Därför har Björn fultankat en videokurs som jag nu sitter klistrad vid (och lär mig saker). Asbra. Det svåra är att stänga ute Simons hysteriska grinande efter mamma vid botten av trappan och lyssna på kursen.

Till min hjälp har jag te, kakor och hörlurar (prioritering i nämnd ordning).

För den som undrar så är det Björns avocadoplanta som spökar bakom gardinen.

Det näst svåraste

Det näst svåraste är att få TID till det man behöver, i det här fallet studier, såhär. Efter några dagar av ”nu – eller nej, jag måste laga mat till Adrian”, ”nu – eller nej, måste laga mat till oss”, ”nu då – nej, Björn hade natten så han måste sova och Adrian är vaken”, ”nu då – nej, båda är vakna och vi måste ditt och datt” och ”NU DÅ – nej, klockan är 21:40 och jag kommer inte ens ihåg hur man startar en dator”, så bad jag min kära sambo att hjälpa OSS att strukturera upp dagarna så att tid kan avsättas.

De första dagarna på Björns semester, alltså innan Italien, hade jag mindre tid till mig själv än jag hade när han jobbade och Simon gick på föris. Det var väntat, Björn ska skolas in i ”vardag hemma” och jag ska skolas in i ”vardag hemma tillsammans med sambo”. Det handlar om att ha realistiska förväntningar på sin dag, så att man inte hela tiden blir besviken och/eller stressad.

Kanske det allra svåraste

Att planera är inte vår starka sida, men nu måste vi det för att få detta att funka och det blir en utmaning. Kanske den största till och med.

 

SaveSave

Jag har blivit en del av inventarierna i huset.

Så här känns det

  • Jag har blivit en del av inventarierna i huset.
  • Jag träffar aldrig mina vänner.
  • Jag går aldrig ut – föris, mataffären och alla parklekar inom 2 km radie räknas EJ.
  • Jag hörs inte.
  • Jag syns inte.
  • Ingenting jag gör spelar roll, egentligen.
  • Jag har ingen tid över till mig själv.
  • Björn har MASSOR med egen tid. Jag är avis.

Varför?

För att inte trilla dit och dra växlar på nåt som mina känslor försöker lura i mig, så funderade jag på vad som får mig att må så här:

  • Simon är på föris kl 9-12. Däremellan hinner jag inte med några utflykter. Sen sover han kl 12:30-15 och då kan jag naturligtvis inte lämna hemmet.
  • På helgerna är jag 1) jättetrött 2) upptagen med att styra upp lunch och middag och mellis och hålla rutiner, och 3) bunden till Adrian pga amning och spädiskänslor*.
  • Ibland har jag, nästan exakt ordagrant, samma konversation med Björn vid 3 olika tillfällen samma vecka. Ibland frågar jag om han skämtar, men det gör han inte.
  • Jag viker mig trippel för att få amningen att inte ebba ut helt, men min bebis avvisar mig oftast och jag börjar känna att va fan. Vad håller vi på med.
  • Jag gör faktiskt nästan aldrig någonting för min egen skull. Fakta.

Nu räcker det

”Man kommer till en punkt där man känner att nu räcker det. Nu får det vara bra. En vändpunkt, liksom,” sa mamma när jag pratade med henne igår, och det är väl så.

Man måste få klaga och gnälla ibland, men sen gör man nåt åt det. ”Acceptera inte bara läget som det är!” sa en kompis på telefon, också igår (jag hade ingen bra dag igår). Så…;

Handlingsplan

  • Det är faktiskt helt ok om spädisen bara vill amma 2 gånger om dan. Det är fortfarande bra. Tar det slut så tar det slut. Han är 4 månader, inte 4 dagar. DET GÖR INGENTING.
  • Simon ska vara på föris 9-15 två dagar i veckan. Dessa dagar ska jag gå på gymmet med Adrian och checka in honom på miniSats. Kanske äta lunch med en kompis i stan. Kanske ta en stressfri dusch utan barn så att det inte hinner gå 5 dagar som nu sist. Det bidrog för övrigt ordentligt till den eländiga känslan.
  • Jag ska ta Björns plats i gästrummet på helgnätterna.
  • Jag ska försöka låta Björn ta mer ansvar för barnen.

Det där sista blir svårt, för i egenskap av föräldraledig är jag ju så van vid att hålla koll på tider, rutiner, planering, kläder, tvätt och matdags att jag gör det inte bara av farten, utan också i ren självbevarelsedrift. Jag sover för lite och har slut på energibuffert när oförutsedda, och i ärlighetens namn ONÖDIGA, planeringsmissar orsakar raseriutbrott, härdsmältor, grova förseningar och total förvirring. ”Gör dina egna missar, på din egen tid.” Så tänker jag.

Nu får det vara nog. Min tid som 100% livegen är över. Jag tar tillbaka det som är mitt – start imorgon, för nu är jag för trött och om 1,5 timme ska Simon hämtas hem.

 

*spädiskänslor = barnet överlever inte utan mig intill sig, och om jag gör något på annat håll utan honom så kan jag inte tänka på något annat än hur han har det.

Bildkälla: Unsplash

Egen tid – nästan generande bra

Det är så att jag knappt törs skriva det, jag vill inte jinxa det liksom, men just nu, just den här tiden på dagen (klockan är 09:42) är bara min och jag älskar och passar på den som Gollum’s Precious.

Simon är lämnad på föris. Adrian somnade i bilen och sover vidare i babyskyddet i soffan. Jag har tänt en brasa i kaminen, gjort te i chokladfonduekoppen – en av mina käraste ägodelar, för övrigt. En skatt från en ängsloppis i Frankrike – och krupit upp i soffan med en filt och datorn i knät.

Egen tid.

Bara min.

Bara jag.

Jag sitter och gottar mig i mitt alldeles egna Precious Moment, väl medveten om att det kan ta slut vilket ögonblick som helst.

Det är lite som en brutalt tidig morgon när man lyckas vara först upp OCH utsövd. Allt är tyst och stilla, och stunden liksom andas löften och inspiration. Man står på tröskeln till en ny dag som man fortfarande kan forma precis som man vill.

Allt är möjligt.

Sen är det nån som vaknar och skriker, och stunden slutar med ett mentalt frispel à la Gollum.

Sedan blir allt bra ändå men lugnet, stillheten, MIN stund är borta.

När man är trött kortas stubinen avsevärt, det tror jag de flesta kan skriva under på. När man är sjuk och sover lite tokigt och ändå ska hålla samma tempo som vanligt så försvinner den helt. Min tålamodsbuffert reserverar jag till Simon så stackars Björn får det inte så lätt alla gånger.

Tydligen står han ut med mig ändå. Jag har det nästan generande bra…

Jag skulle kunna använda den här tiden till att sova, eller tvätta, städa, sortera kläder, planera lunch och middag eller nåt annat evighetskul, men äsch. Skitsamma.

 

 

Varför får vi dåligt samvete av egen tid?

Kompisdejt

Jag var och träffade en av mina äldsta vänner igår eftermiddag. Inte så att hon är lastgammal alltså (vi är jämnåriga), även om det ibland känns som att man hinner bli det mellan gångerna vi ses.

Vi hade bokat hela eftermiddagen, utan en enda unge i släptåg – utom Tvåan då, som fortfarande åker snålskjuts överallt. Vi skulle fika, äta och gå på bio. Det blev lite tid över mellan mat och film, så vi gick runt och tittade i affärer en stund och kom in på det återkommande fenomenet med dåligt samvete när man vågar sig ut på egna äventyr utanför hemmet och bara gör saker för sin egen skull.

Dåligt samvete

?

Det är förhoppningsvis långt ifrån alla som känner så, men hon kände igen sig mycket väl och trots att hennes barn är många år äldre än mina så kämpar hon fortfarande med samma sak.

Det handlar alltså om känslan som, hos mig i alla fall, ligger som en lätt slöja över allt jag gör när min familj inte är involverad på något sätt. När jag har varit iväg och träffat min PT till exempel, vilket jag bara gör för att jag har en förlossning att förbereda, så kan jag ta en stund för mig själv efteråt och titta lite i affärerna intill. Efter kanske 20 min börjar jag bli stressad och få samvetskval för att jag inte redan är hemma. Jag kan tvinga mig till mer tid men till slut står jag inte ut längre utan måste rusa tillbaka till bilen.

Varför?

Björn har aldrig sagt nåt om det. Jag upplever inga outtalade förväntningar på självutplåning från hans sida. Simon kan inte ens prata, och visar för övrigt inga tecken på saknad när jag kommer tillbaka en timme senare.

Kompisdejten igår var bokad sedan en månad tillbaka, om inte mer. Det stod i vår gemensamma kalender. Jag hade dessutom påmint Björn flera gånger för säkerhets skull. Det fanns ingen anledning till skuld och ändå låg den där, nästan lika tydlig som ett oavslutat tjafs, och skavde.

Min vän instämde. Det här var bokat, bestämt, och tydligt barnfritt… och ändå en, om än aldrig så liten, ton av dåligt samvete där i bakgrunden.

Wtf?

Vad handlar det här om egentligen? Sedan ett tag nu har jag samma känsla mest hela tiden dessutom; som om jag inte gör ”det jag ska”. Sover middag för att orka med kvällen istället för att städa köket efter lunch, leker med Simon, dvs tar vara på den tid vi ses istället för att planera köksbänken vi ska sätta upp så småningom, syr ett par leggings till honom som jag velat göra i 5 veckor men inte fått tid till istället för att sätta upp upphängningsskenorna i tvättstugen. Et ainsi de suite.

Varför ska jag känna mig otillräcklig, när i princip ALLT jag gör är kopplat till familjen eller hemmet?

En del av det handlar väl om stress, för det finns lite som vi vill bli klara med innan Tvåan kommer och köksbänken och tvättstugan är det viktigaste där, och kanske spiller det över på allt annat också. Jag vet inte.

Passande film på temat

Passande nog var ”Bad Moms” filmen vi såg. Sist jag skrattade så att tårarna rann på bio var när vi såg den odubbade versionen av ”Shrek” i Paris för väldigt många år sen. Allvarligt, jag hade sett trailern och tänkt ”typisk halvplatt amerikansk komedi man kanske ser hemma i soffan en regnig (och ensam) söndag”, inte nåt som var värt ett biobesök direkt.

Ofta när man ser filmtrailers i den här kategorin så visar de alla roliga klipp där och sen är filmen inte så mycket mer att ha. Här var det tvärtom, och jösses vad mycket igenkänningshumor…! Inte bara i egenskap av förälder utan även som kvinna – och särskilt i den här åldern när man typ glömt hur man gör när man går ut och roar sig.

bad-momsDet var skönt att komma hemifrån. Inte för att det är nåt fel på hemmet, men du vet, skönt att se nåt annat.

Vi träffas dessutom väldigt sällan. Vi vet båda varför det är så, det är inget mysterium direkt, men nog är det synd att man inte lyckas hinna med varandra mer.

OBS! Ej sponsrat såklart. Det är en FILM, för sjutton. Se den.

Äntligen klar.

Vilket mastodontjobb det är att göra en fotobok…! Komprimera 10 månader på 24 sidor, med alla bilder vi har – och de är inte få, det kan man lugnt säga. Jag satt framför datorn hela dagen, alltså hela dagen igår tills hela huvet var alldeles fyrkantigt. Nu har jag suttit hela kvällen och har precis skickat in min beställning, för rabattkoden går ut vid midnatt.

äntligen klar

Det känns helt overkligt. Jag ska aldrig mer göra en fotobok.

Att påbörja nytt projekt

”Egen tid”. Där sitter jag nu. Björn har tagit Simon med sig till sjukhuset igen för att testa jordnötssmör, och det är meningen att jag ska göra en fotobok. Det är ett kreativt projekt som är, em, … oskuld, kan man säga. Jag har aldrig gjort en sån förut och behöver jobba ostört. Så då sitter jag här ensam och nojar över att Björn ska ringa och berätta att vår son vårdas på akuten för allergichock. Risken att han skulle reagera så kraftigt är liten, jätteliten, så jag försöker koncentrera mig på mitt projekt här.

fotobok
Sida 1

Att komma igång med ett nytt kreativt projekt känns, för mig, ungefär som den långa hinderbanan i slutet på Gladiatorerna, så man drar sig lite. Det ska dukas upp med te, möjligen vin om det inte är för tidigt, choklad eller godis, och så ska det bäddas till en mysig hörna som man inte behöver resa sig ifrån, och sen ska det bara bloggas lite innan man kommer igång.

Med andra ord sitter jag och ger mig själv hårdhänta mentala örfilar före starten.

 

SaveSave

Årlig bärsärkarshopping

Jag var iväg i morse och skulle lämna in barnvagnschassit på service/reparation på Meccus i Blackeberg. Jag lämnade det vid 9:30, och då blev det så finurligt att mecken sa att det skulle ta 2 timmar.

Oh, tänkte jag, jag hinner till Ikea för att byta saker som blev lite fel sist.

I Vällingbyrondellen körde jag sedan ett drygt varv eftersom jag kom på vad fotograf-Anna sa i söndags — Ja, du har ju inte förnyat din garderob de senaste åren utan istället föredragit att köpa sportkläder (som svar på mitt klagande över att inte ha några kläder alls) — och styrde upp mot Vällingby Centrum, eller City heter det kanske nu, och släppte Ikea totalt.

Shoppingbärsärk

Jag handlar sällan kläder till mig själv. Alltså jag kan hitta nåt plagg här eller där nån gång ibland, men det är inte ofta, vanligtvis är det nödvändighetsshopping bärsärkarshoppingsom gäller. Anna har rätt, jag lägger mer pengar på sport- och pysselprylar än på kläder.

Jag lämnade Vällingby med 5 shoppingpåsar, något som händer kanske en gång om året. Jag kunde inte låta bli att köpa ett par träningsskor (nödvändighet), men i övrigt blev det tröjor och en klänning på Indiska.

Klänningen var på rea, lite skrikig men jag tänkte när jag provade den att ”hallå, jag kommer ju aldrig ha bara den här, jag kommer ju alltid ha nån kofta eller tröja till. Typ den jag precis köpte på H&M”.

Jag åkte till jobbet i sagda klänning och tröja, och kände efter kanske 30 min på plats att det var på tok för varmt. Alltså det gick inte att ha så mycket kläder på sig. Jag satt i bastun med skidkläder, ungefär.

Jag klagade inne på kontoret men cheferna sa bara åt mig att strippa och till slut blev situationen ohållbar: jag tog av mig tröjan.

Mönstrat tyg framhäver magen ännu mer, särskilt på just den här klänningen.

Det känns väldigt in-your-face, som att jag lägger magen i knät på dem jag pratar med eller rentav petar dem i ögonen med den.

shoppingmisstag

Vissa av gästerna beter sig som om jag petat dem i ögonen. Med naveln.

 

ej sponsrat