Intervjuad av dietist (-student) om småbarns matvanor

Fellow student

En tjej i min klass, Stina, har en make som går en utbildning (eller vidareutbildning…?) till dietist, och de hade fått i uppdrag att intervjua föräldrar eller närstående – dvs nån som träffar barnen minst 1-2 gånger i veckan – till barn i ålder 1-6 år. Twist: man får inte vara bekant med familjen sen innan.

Stina frågade om jag och Björn kunde tänka oss att ställa upp individuellt, och det är klart man är solidarisk med andra studenter i behov av hjälp. Juh. Bra karma där.

Schysst tyckte hon och så ringde Joel, studenten i fråga, upp oss en kväll förra veckan.

Intervjun

Det var bara 11 frågor, men när man pratar om sina egna barn – och speciellt i anknytning till ett ämne man funderat mycket på – är det lätt att bara babbla på. Så jag babblade på. Joel antecknade. Sen babblade jag ännu mer. Joel försökte hinna med att anteckna och hänga med i resonemanget samtidigt. Sen var det Björns tur.

Tanken var att Björn inte skulle höra mina svar för att inte påverkas i sina egna, men eftersom jag redan hade svarat när det blev hans tur så satt jag bredvid och hörde allt.

Supersynkade

Flera gånger låg det nära till hands att tänka att han måste ha hört mig, eftersom vi svarade så väldigt lika på många frågor, men han sa att han inte hade det – mer än några ord här och där när jag misslyckades med att hålla volymen nere inne i arbetsrummet.

Det var förvånande att vi var så pass samspelta, men å andra sidan har vi pratat mycket om mat och inställning till mat och sötsaker.

Sweeeet

Dagen därpå kom Stina och tackade för att vi ställt upp, och så sa hon:

”Han sa senare, efter att ni lagt på och sådär, att han tyckte ni var väldigt synkade. Han sa också att ni hade typ ‘alla rätt’, om man kan säga så. Det märktes att ni tänkt mycket på det där.”

Det stämmer såklart att vi tänkt mycket på det, och vi har baserat vår inställning på resonemang, egna erfarenheter och vad vi tycker verkar logiskt. Vi har inte känt behov av att förankra vår övertygelse hos nån professionell, men det kändes givetvis kul att höra det. Kunde inte låta bli att sträcka lite på mig, men när man tänker efter är det inte det minsta märkvärdigt.

”Jag tror inte det är så svårt att göra någorlunda rätt. Det svåra är att ha, eller att komma på att ge sig själv, anledning att fundera på sånt som framförallt socker, i förhand. Innan man står där med en sockerabstinent unge i affären,” sa jag och tänkte på alla de barn jag passat som au pair och som inte klarat av att hålla balans till socker. Vem gör det, egentligen, för övrigt?

Vår filosofi

Eftersom jag pratat en stund om det här nu så vore det märkligt att inte berätta hur vi tänker, så här kommer en kort sammanfattning:

dietist

Socker

Du har kanske redan sett inlägget jag skrev för ett snart ett år sedan, men om inte så står allt vi tänker om socker i vardagen och till små barn här. Läs det. Tagga nån som inte läst det.

Sista frågan i intervjun var vad jag tror är den största utmaningen för småbarnsföräldrar idag, och både jag och Björn svarade ”socker” utan tvekan.

Mat

Man kan inte tvinga ett barn att äta, men ett friskt barn som är hungrigt behöver man inte tvinga. Barn svälter inte sig själva. Eftersom man inte kan tvinga ett barn att äta, upptäcker barnet snart att där finns makt. Nog sagt.

Vi försöker undvika att göra mat till ett laddat ämne så gott vi kan genom att erbjuda mat när det är matdags, och vill han inte äta så slipper han – men han får inte annan mat än den vi äter och vi går definitivt inte från bordet för att leka. Vill han umgås med oss medan vi äter så får han sitta vid bordet, men han måste inte äta för det. Vill han hoppa ner och leka av sig och sen komma tillbaka och äta mera så får han det.

Vill han till exempel bara ha pastaskruvarna och inte kycklingen så bryr vi oss inte det minsta om i vilken ordning han käkar upp innehållet på sin tallrik, men vill han ha mer pastaskruvar när de är slut så måste han äta upp sin kyckling först.

När det är dags att börja duka av frågar vi om han vill ha mer mat. Säger han nej så plockar vi bort. Har han knappt ätit nåt så sparar vi hans tallrik i kylen för eventuella framtida behov (dvs mellis eller kvällsmat), men vi sparar den inte över natten.

Ibland kommer han precis innan det är dags att börja göra sig i ordning för sängen och vill ”äta nåt”. Då får han sin mattallrik, om det finns nån alltså, och annars får han välling, macka eller lite yoghurt med müsli.

Detta möts ofta av protester förstås, men alltså Simon är nästan 3 år; att protestera är hans jobb. Han är dessutom jättebra på det.

Vi vet att båda barnen som regel äter mycket på föris och då blir det lättare att vara bestämd hemma, eftersom vi då vet att om de vägrar mat så handlar det sannolikt inte om själva maten, utan om nånting annat.

 

SaveSave

SaveSave

HiPP risgröt och Livsmedelsverket

Jag är så skrattretande trög:

Med anledning av diskussionen om arsenik i risprodukter samt råden från Livsmedelsverket skickade jag ett mejl till HiPP* angående Simons risgröt han äter till lunch. Struket Namn svarade:

Hej Lisa,

Tack för din fråga.

Vi förstår att du blir orolig över den pågående diskussionen om arsenik i ris och försäkrar att alla HiPPs produkter är säkra och tillgodoser en fullgod näring till ditt barn.

Arsenik finns naturligt i marken över hela världen. Därför finns det också små mängder av arsenik naturligt främst i ris, men även i andra grödor. Mängden arsenik varierar beroende på naturliga variationer, såsom var och hur grödan odlas. HiPPs produkter är speciellt utvalda för att möta barns behov. Vi använder bara de bästa ekologiska ingredienserna och testar alltid arsenik i riset. Vi använder endast ris som uppfyller våra höga krav. Vi försäkrar på att våra interna låga gränsvärden för arsenik uppfyller alla krav enligt lagen.

Delvis använder vi ris som en del av en måltid, men för det mesta används ris som stärkelse eller mjöl i mycket små mängder för att få en bra konsistens på maten.

Alla HiPPs produkter och ingredienser följer EU:s  nya låga gränsvärden för arsenik i ris som kommer att gälla från januari nästa år.

Livsmedelsverket svarar så här på frågan om arsenik i livsmedel speciellt för barn:
Barn bör inte äta ris och risprodukter – risgröt, risnudlar och rismellanmål oftare än 4 gånger per vecka. (Här menar Livsmedelsverket ris i större mängder, såsom i en huvudmåltid)

Lycka till med ditt barn.

Med vänliga hälsningar,
Struket Namn, leg dietist
HiPP
www.hippbarnmat.se

Jag tycker det är ett utmärkt sätt att INTE säga ”nej, det är nog bra om han inte äter den varje dag”, men ändå mena det. Mycket diplomatiskt. Mindre text och mer konkreta besked hade hjälpt min stackars amningshjärna som blev tvungen att läsa ovan mejl fyra gånger, sova på saken, och sen 2 gånger till innan det blev tydligt. Ja, så illa är det. Jag fattar ju ingenting av nånting. Hemskt frustrerande.

HiPP


*Detta är naturligtvis inte sponsrat. Ville bara vara tydlig med det.