En ensidig dialog – men dialog icke desto mindre – utspelar sig mellan oss och Simon, en lördagsmorgon före frukost. Simon är pigg, hungrig, och på gott humör.
Björn: ”Simon, vad vill du ha till frukost?”
Simon: ställer sig på huvud och fötter i soffan och springer på stället med fötterna.
Björn: ”Simon? Jag undrar vad du vill ha till frukost.”
Simon: lyfter upp sitt rufsiga huvud med ett joker face över ansiktet, och vänder blicken mot Adrian.
Jag: fångar Simon i luften, mitt i kattsprånget som skulle ha landat på Adrian. Jag tar hans ansikte mellan mina händer, tittar honom i ögonen: ”Simon. Frukost.”
Simon landar på fötterna, som den katt han nästan är, och steppar uppskruvat under tystnad bort mot trappan där han påbörjar nedstigningen på mage, med huvudet först och en hand och en fot mot väggen.
Jag följer efter på säkert avstånd. När han kommer ner i hallen reser han sig och kör riverdance* ut i köket – komplett med stela armar och viga skutt. Fötterna far över golvet så att de nästan blir suddiga.
”Vilken fart det är på dig, Simon! Snyggt!” hejar jag, speciellt som jag vet att här funkar det bara att driva på.
Simon stannar upp, och kontrollerar att han har min fulla uppmärksamhet. Sen klättrar han upp på pallen, lägger ena armen bakom ryggen som en stram kypare, och drar igång andra akten. Jag gör frukost under tiden som jag betraktar föreställningen.
Efter frukost får han ett återfall när Björn ber honom går upp och klä på sig. Fötterna börjar fara på honom igen och han rör sig över golvet som en flaska rör sig på en centrifugerande tvättmaskin. Björn håller fram en hand och styr om kursen mot trappan. Simon når sannolikt sina 10 000 steg innan han fått på sig byxorna den morgonen.
Sen gick vi ut; han hade massa energi över trots den starten.
*Riverdance, får du möjlighet att se dem på scen så ta den. Det är mäktigt. Vi var och såg dem i Globen nåt år efter att de slog igenom, se nedan:
Jag hjälpte min bror att lämna av bilen på verkstan härom kvällen. När han skjutsade mig hem igen, medan jag satt i passagerarstolen och tittade ut i kvällsmörkret och lyssnade på den nya bilens mjuka motorljud, gled samtalet in på aktiviteter. Oklart hur.
Min bror tyckte det var konstigt att vi inte låter pojkarna gå på några fritidsaktiviteter.
”Ni måste ju välja fritidsaktiviteter snart. Ta Adrian till exempel! Jag är säker på att nånting som hockey skulle passa honom som handsken. Synd att ingen av er gillar sport så mycket.”
Min bror och jag har HELT olika utgångslägen när vi bedömer saker, för övrigt.
”Hur menar du nu,” sa jag förvånat. ”Adrian är faktiskt bara tre år, och Simon har ju gått på simlekis hela hösten. Plus att vi varit och klättrat med dem.”
”Jomen, ok, men simning … alltså jag menar riktig sport.”
”Vaddå riktig? Du vet att simning är en av de sporterna som kräver mest av hela kroppen? Förutom surfing, har jag hört.”
”Jamen, ok, bollsport. Med bollar. Jag uttryckte mig otydligt. Alltså jag menar att om Björn eller du hade varit intresserad av hockey, då hade grabbarna redan kunnat åka skridskor, till exempel.”
”Aha. Det har jag svårt att tro, men oavsett så ska Simon gå på simning tills han kan simma, det är en överlevnadsgrej. Sen kan han sluta om han vill, men det blir lite tajt med tid i veckorna om han ska hålla på med en grej till. Du vet, man kommer hem från jobb och förskola, man är trött, han har inte sovit på dagen, och så ska man slänga sig iväg på nån aktivitet … det går ju inte.”
”Du beskrev just alla barnfamiljers vardag.”
”Jamen de barnen är äldre och sover inte på eftermiddagarna längre.”
”Nu tycker jag att du hittar på hinder för att du ska slippa köra omkring. Tror du att ni kan undvika det här? Ni måste ju välja fritidsaktiviteter nån gång,” sa min bror engagerat med skratt i rösten.
”Jag hör att det här är viktigt för dig,” sa jag medlidande och gav honom en klapp på axeln. ”Men du är välkommen att vägleda dem i bollsportens värld…”
”Du vet att det inte rör sig om en enda sport, va?”
”…när som helst. Du är mer än välkommen.”
”Mhm.”
”Under tiden så ska vi kolla på om vi kan hitta nåt som passar dem nu.”
Bollsport VS riktig sport
Bollsport har aldrig varit min grej, jag saknar bollsinne nästan helt och hållet – om man inte räknar med huvudet, för där landar det gärna nån vilsen boll ibland. Jag gillar sporter där man använder kroppen som redskap; simning, klättring, snowboard, dans osv. Så det är klart att när jag ska välja fritidsaktiviteter och föreställer mig potentiella sporter till pojkarna, så är det mina egna som först dyker upp på idébordet.
En vecka efter bilkonversationen med Jonas så hade jag hittat varsin ny aktivitet till pojkarna. Adrian tycker mycket om musik, han har taktkänsla och dansar så fort musiken är på, så han börjar på dans nu på lördag på ett ställe som ligger nära hem. Simon har god kroppskontroll och gillar fysisk lek och brottning, så han börjar på judo om två veckor.
Båda är väldigt taggade, och det är så kul att se. Simon pratar om att han ska bli NINJA – jag har upplyst om att det tar väldigt många år av träning innan man blir en ninja, och det köper han – för övrigt är kanske inte just judo vägen till en korrekt ninjatitel, men jag tänker att i det avseendet är det nog lättare med judo än att försöka simma sig till den – och Adrian längtar efter att få dansa och, tror jag, få ha sin egen grej.
Det här handlar INTE om att jag ska exponera min duktighet (även om jag är grym) och ge dig dåligt samvete för att du just nu sitter och tänker att jävla skit – om du hör till samma sort som jag, vill säga, som blir hemligt arg på folk som ba ”dagens 36 mil långa löprunda avklarad, nytt personligt rekord: 3 sekunder”, helst med ett ”känner sig upprymd” tillagt i kanten tillsammans med en jävla karta över halva Svealand, men egentligen blir arg på mig själv för att jag inte lyckas styra upp nån form av träning – nej, det här handlar om träningen.
Jag har problem med yoga
Det har alltså äntligen hänt; jag har börjat träna. Inte vilken grej som helst; Afrikansk dans. På ett yoga center.
Jag har extremt svårt för yoga, för övrigt. Jag har försökt 2 hela gånger – 3, om man räknar med familjeyogan där Simon var med (ingen hit) – och… jag tror att jag fattar varför andra blir så frälsta. Eventuellt. Men det är hursomhelst inte min grej.
Anyway…
Jag köpte en provmånad på ett yogacenter, därför att de har ett litet gym och kompletterar yogan med Afrikansk dans.
Man dansar barfota; bilden är från innan klassen.
Afrikansk dans
Kala är namnet på instruktören. Han är från ett land som han namngett vid 3 olika tillfällen nu, och som jag varje gång misslyckas med att upprepa i mitt eget huvud, men det ligger i alla fall i Afrika.
Kala talar engelska, med brytning på… ett afrikanskt språk, antar jag. Möjligen lite afrikansk franska. Hans brytning hindrar honom däremot inte från att dansa och skratta samtidigt, eller berätta bakgrunden till de olika dansstilarna vi lär oss, eller komma med uppmuntrande tillrop.
”Show your tits!” förklarade han vid ett tillfälle när han berättade om glädjen i just den här dansen. Sen hörde han vad han sagt, tänkte febrilt och hojtade:
”Teeth! Show your teeeeeth-s! Smile!!”
Första klassen var vi kanske en 10-12 pers på plats. Ett gäng stela kvinnor i yngre och övre medelåldern guppade omkring i tveksamma och okoordinerade rörelser med blicken koncentrerat fäst på Kala. Men i slutet av den klassen, när trumman gick på högvarv så att det nästan blev svårt att uppfatta de enskilda trumslagen, var det ingen som hann med i farten – alltså inte ens Kala själv, så han började bara hoppa omkring och sprattla och vifta och skratta så att det blev omöjligt att tappa fart. Han dansade fram till var om en av oss, hoppade och skuttade mitt emot oss och det var ingen som kunde hålla sig för skratt.
Han spelar musiken från sin mobil, som han inte satte i flygplansläge förra gången – han kanske aldrig gör det – och mitt i ett febrilt trumsolo, till vilket vi alla sprattlade som fiskar på en brygga, så ringde det. Han sprang fram och kollade, svarade, och diskuterade på sitt språk med sin syster, som vägrade lägga på, och som satte honom (dvs oss alla) på högtalare och så diskuterade de i flera minuter med oss och hennes omgivning som publik.
Enda anledningen till att jag vet att det var hans syster är för att hans svenska fru, som är med och dansar med oss, sa det.
Love it
Underbar, förlåtande och frigörande stämning – vad mer kan man begära som trött, sliten, grå och spänd småbarnsmor?
Jag har missat 2 måndagar i rad nu eftersom jag varit sjuk, men när jag var där igår och hade sjukt svårt att hänga med (de andra kände till stegen redan) var det ändå befriande.
”I feel like a clown. In a good way, but still,” sa jag när han berömde mina försök att hänga med. Kala skrattade sitt tandkrämsleende, tittade på klockan och hojtade:
”Two times! More! Yeah!”
Koordinationen glänser…
…med sin frånvaro, i bästa fall. Min hjärna skickar ordrar till mina muskler, och eftersom det inte finns några speglar i salen så måste jag titta ner på min kropp då och då för att kolla om den gör som jag säger åt den.
Det gör den sällan. Igår, till exempel, blev det så tokigt att mina armar krockade med varandra i luften – flera gånger. Mina fötter tar antingen för många eller för få steg. Ibland slutar de ta steg helt, eftersom de är upptagna med att trampa på varandra. Jag överdriver inte ens. Det känns lite som att övningsköra sin egen kropp, och det är sjukt kul.
PS.
Fulfebruari:
”Alla är fan fula i februari!” sa Sara, på särskilt bred göteborska, i skolan en dag. Hon menade att då har det sista av den normala hudfärgen lämnat våra bleka anleten, mörka ringar går inte ens att sminka bort längre, och man klär sig som man känner sig. Grått, svart, spöklikt och svagt. Fult.
