Valborg
Jag kan inte komma på några roliga barndomsminnen från Valborg. Det handlade alltid om att gå ut på kvällen i för kalla kläder (jag frös jämt) och titta på en brasa. Vid brasan, som alltid tändes mycket senare än vi kom dit, stod jag stelfrusen och försökte värma mig men det var lite för hett, så jag var tvungen att byta eldsida med jämna mellanrum. Där stod jag alltså, och snurrade som ett fruset grillspett vid elden och längtade hem, medan de andra gick runt och köpte lotter och lyssnade på vårkören och jag-vet-inte-vad.
De roliga minnen jag däremot har från Valborg involverar alkohol och vänner inomhus, och kanske är det så att Valborg i huvudsak är tonåringars och unga vuxnas högtid.
Förra året var vi och tittade på firandet en stund på eftermiddan, det var intressant för Simon eftersom det fanns brandbilar på plats, men i år blev det inte av. Våra barn är alldeles för små för att vara kvar på nån äng med en otålig och stelfrusen mamma ända till kl 20.
På Leos Lekland 1a maj
Ösregn, 7° varmt och genomgrått. Simon bröt trenden och sa att han inte ville gå ut, så vi kom på en (för oss) ny grej: vi åkte till Leos Lekland.
Vi har inte varit där tillsammans förut eftersom vi fått för oss att det var 3-årsgräns, men så tog Jonas med Simon dit för några veckor sen och berättade att det funnits många mindre barn där också, så igår drog vi dit.
”en mötesplats för familjer med fokus på lek och rörelse”, och ”koncept med lek, bus och rörelse för hela familjen”.
Det där med ”hela familjen” stämmer, för varje barn måste ha en vuxen med sig som bär ansvaret. Alla klätterställningar, kryptunnlar, studsmattor, bollhav, rutschkanor, cykelbanor m.m. är stora nog för vuxna för det måste de vara. Och där kryper vi, minst lika glada som barnen.
Vi var där när de öppnade vid 10, och den första timmen var ljudnivån och beläggningen helt ok; jag hade förväntat mig påfrestande decibel och trängselkaos, men det gick mycket bättre än så. Frågan är nästan vem av mig och Simon som hade roligast.
Barnen var i rörelse non stop, utom när vi åt lunch, och det var följaktligen jag och Björn också. Men även om vi liksom klättrade omkring lite i lugn och ro, så verkade det som att ungarnas upplevelse av förmiddagen såg ut mer så här:
Simon när vi skulle hem:
”Neheheheheeeeeeeeej…! Jag vill inte gå heeeeeem!” utbrast han och satte sig ner och började protestgrina, sen försökte han rymma, sen försökte han en annan vinkel:
”Jag vill GÅ hem! Uähähä!! Jag vill inte åka biiiiiiil!”
Jag sa att vi skulle komma tillbaka en annan dag igen, för det ska vi – jag måste ju ha en unge med mig som ursäkt. Dessutom är det ett fantastiskt ställe att åka till om man har barn med mycket spring i benen, som Olle och Bolle.
OBS! Ej sponsrat.
