Vi var på bröllop med övernattning i helgen, en barndomsvän gifte sig. Trots de tider vi lever i nu så blev det fantastiskt fint, och naturligtvis inte så stort. Bruden grät när vigselförrättaren sjöng, och mångas ögon blänkte ikapp med hennes. Strålande tårögd stod hon där framme, hand i hand med sin blivande make som höll deras 2-åring på armen, samtidigt som han leende såg henne stadigt i ögonen. De stod vända mot gästerna, och därför syntes det så tydligt vilken klippa han var för henne, vilken fin relation de har.
Det var så vackert att se, det kändes nästan som om det var lite intimt för oss åskådare. Mitt i småbarnsåren, med påsar med kissiga kläder, pottor och spontana kreativa pauser var tredje meter i alla sammanhang och dessutom en dotter till i Simons ålder, lyckas de ro i land ett välplanerat bröllop. Jag är stum av beundran. Jag är imponerad av mig själv varje gång jag kommer till jobbet och upptäcker att jag har med mig lunchlådan – och våra ungar räknas väl inte ens till småbarnsåren längre. Eller? Vet nån var gränsen går?
“Jaha, det är väl vi som kommer på erat bröllop nästa gång!” sa brudgummen morgonen därpå när vi avskedskramades efter frukosten.
“Ja, det får du prata med Björn om,” sa jag.
“Vaddå?” sa Björn.
“Vårt bröllop,” sa jag.
“Ska vi gifta oss?” sa Björn.
“Det är svårt att gifta sig utan ett frieri,” sa jag med en axelryckning.
“Jaha, haha,” sa Björn.
“Nej, det stämmer,” skrattade brudgummen och kramades vidare med resten av kön som höll på att bildas bakom oss.
Det här är inte grund för dålig stämning mellan mig och Björn, för övrigt; diskussionen – eller den enkelriktade upplysningen från min sida – om att vi ska gifta oss har pågått ganska länge. Björn är bara bra på att inte märka av det så mycket, därför måste jag vara tydlig och ta tillfället i akt att påminna honom de gånger då lämpliga situationer bara kommer och lägger sig i knät. Men han har inte helt fel i sitt sätt att se på saken, det medges. Ändå är det svårt att låta bli.
Brudgummens faster, eller moster?, gav dem boken Kärlekens språk i bröllopspresent. Hon talade sig varm om den i sitt tal och jag funderar nu på om det kunde vara något att lyssna på om den finns som ljudbok. Har du läst den?
Efter efterrätten vaknade han till och var hungrig, så jag gick upp på övervåningen och ammade, igen. Jag kunde höra dem där uppifrån, hur de sjöng, skrattade och lyssnade på tal, men jag hörde inte vad som sas och tyckte det var synd att missa så mycket kul, men alltså ärligt talat var jag lycklig över att vi kunde delta så det gjorde inte så mycket att jag missade lite. Jag hade ändå ganska fin utsikt, och Björn höll mig sällskap.
Min skolåda, alltså den flyttkartong som ALLA mina skor ligger i, är BORTA.