Svart sotning

Vi har fått skorstenen sotad fullständigt ofrivilligt.

Jag är helt för att man ska betala för utfört arbete vitt – om man inte har nåt arrangemang med nån polare men det låter jag vara osagt. Det finns en rad anledningar till det – lagen, bland annat – men främst tänker jag på nån form av garanti för att vissa saker utförs fackmannamässigt. Du vet, för försäkringens skull, och av säkerhetsskäl.

Inneboende i skorstenen

Jag har tänkt i flera dagar på att det låter och skrapar uppe i skorstenen, och trott att fåglarna håller på att bygga bo i den. Jag har påpekat det för Björn, som liksom inte lyckats höra det eftersom barnen lyckats med konststycket att tajma sitt oväsen med skrapandet hela tiden.

I lördags var han uppe på taket och försökte skrämma bort dem ur skorstenen, men de verkade inte vara hemma då. När vi senare satt vid matbordet hörde vi det igen, Björn gick och lyssnade, och sa att han trodde vi hade en fågel som trillat ner i skorstenen och inte kunde komma upp.

Vi satt där och lyssnade ett tag, med bilden av en utmattad och döende fågel i huvudet för det här hade ju pågått i flera dagar. Vi funderade på hur sjutton man får ut en fågel ur braskaminen; det är ju inte öppet från eldplatsen och rakt upp, och på varför vi inte har ett jäkla fågelskydd högst upp.

Det borde finnas en ”eject”-knapp

Björn plockade till slut isär inredet i braskaminen medan jag la barnen efter lunch, och sen ropade han glatt uppför trappan att ”jag ser fågeln nu!”.

sotning

Stackars en. Den blinkade långsamt och hängde en stund med huvudet ner. Det är sällan man kommer så nära dem, särskilt i den här vinkeln; har du tänkt på hur fantastiskt vacker form de har? Mjuka och strömlinjeformade, och vassa på samma gång.

Jag tog en bild underifrån, och visst brister hjärtat lite. Vi tänkte vi skulle behöva dra ner den, eller hjälpa den ner på nåt sätt, men så fort vi backade undan hoppade den ner i kaminen.

Jag har aldrig sett en svartare fågel. Den satt stilla ett ögonblick, precis där elden brukar brinna, och sen flög den ut i köket och krockade med altandörren, sladdade över väggen, landade på golvet och bajsade.

Den reste sig och var stilla några ögonblick, tittade tragiskt upp på oss med stjärtfjädrarna på trekvarten, sen halkade den iväg på klorna över vårt hala köksgolv medan Björn öppnade altandörren, och så flög den ut. Eller, den skulle ha gjort det, om inte dörren hade blåst igen och den stackaren blev tvungen att krocka med den en gång till. Men sen bar det av.

Det var en skata

Jag är övertygad om att det var en skata, eftersom:

  • det var rätt storlek
  • det bor mycket skator här, vissa av dem i grannen träd
  • den hittade till altandörren. Alltså den flög snirkligt förbi alla andra fönster på vägen dit. Den prövade aldrig nåt annat fönster, trots att den knockats 2 gånger. Den visste vart den skulle, och skator är intelligenta fåglar.

Att den var helsvart var bara ett bevis på väl utförd sotning. Jag skulle gissa att skorstenen är blankpolerad, i alla fall längst ner.

Den mår bra nu

Det vet jag eftersom det nu, såhär ett par dagar senare, visat sig att den hänger en del på vårt hustak och pickar mat på grannens gräsmatta. Det är nu en svartgrå skata. Den måste ju bo i närheten, och kanske är det inte en så smart fågel när allt kommer omkring, eftersom den fortfarande hoppar omkring på taket.

Från äkta gran till plastgran

För 2 år sedan såg det mycket annorlunda ut här hemma. Alltså extremt annorlunda. Men det har hänt mycket sedan dess, utvecklingen går framåt på alla fronter – så även på julgransfronten.

Det här med julgran

Varje år så länge jag kan minnas har vi åkt och köpt en gran runt veckan innan julafton. Det är lite av ett lotteri vad man får med sig hem. Här är ett av de kortare strån, dock ej det kortaste vi dragit, från 2015:

Det var Simons första jul, och det gick väl lite si och så med julgranspyntet men med tanke på hur naturen valt att skapa just vår gran det året, så var det ingen fara på utseendefronten om man säger så.

Det tog ett tag att montera ner trädet efter jul. Jag vill minnas att vi brände de sista större granbitarna i mars.

Vackert måhända, och just granris visade sig vara en fenomenal värmekälla, men jättestökigt (dvs spretigt) att förvara.

Andra julen här i huset var 2016.

Moder natur hade varit snällare mot den granen på alla plan, den verkade besitta evigt liv och var inte helt medgörlig i styckningen. De sista bitarna av den granen eldade vi med för 3 veckor sen – lagom tills det började bli dags att fundera på årets gran.

Plastgran eller ej?

Jag gillar äkta gran hemma. Det luktar gott, det är så vi alltid haft det och det är (oftast) fint. Att det inte är plast är framför allt ett enormt plus. Men… Barren. Nedmonteringen. Uppsågningen. Eldningen. Barren. Överallt, i månader. Och den ska vattnas, vilket vi är pinsamt usla på att komma ihåg och därför måste vi se den dö långsamt.

Jag nämnde ju vår nya gran för några dagar sen. Redan förra året började vi leta plastgran men vi var för sent ute. Det misstaget har vi lyckats parera i år; Björn åkte och köpte en svindyr gran för 2 veckor sen.

Härom natten – kl 02:53 för övrigt, när jag och Adrian varit uppe ett tag eftersom han bedömde det lämpligt – satt jag med min yngste i knät och tillsammans (”tillsammans”) vek vi ut alla grenar och jämnade ut den inbyggda belysningen.

Nu är den klädd, och nej, vi har inte katt. Vi har klåfingriga småbarn.

Den ser ut som en utegran, största anledningen till det är väl att det är en utegran, men jag tycker belysningen är mycket finare än den vi brukar ha – du vet såna där adventsljusstakeljus som sitter ihop med flera småsladdar som är lika bra på att trassla ihop sig som mina hörlurar till mobilen, och som man nyper fast på grenarna och som efter ett tag börjar tippa åt sidan så att hela granen ser onykter ut.

Hursomhelst, jämför den med granen vi hade för 2 år sen, och medge att det ser gladare ut.

Premiärgäster

Vi hade kompisar här på middag igår.

Det är så lustigt, men inte konstigt förstås, att man aldrig har så fin ordning på sitt hem som när man får besök. Precis som när man flyttar; det är aldrig så rent som när man flyttar ut. Alla detaljer man färdigställt, äntligen. Allt man velat göra; gjort.

Igår var deras besök sparken som behövdes för att dammsuga för första gången, ställa i ordning soffan äntligen, rulla ut mattan, röja tv-bänken, frigöra matbordet under all bråte, tända lite ljus här och var samt premiärelda i kaminen… Jag älskar att vi har en kamin.

braskaminDet bästa var att under hela kvällen sas det inte många ord om bebisar, småbarnsliv, hur begränsande familjebildning är eller annat upplyftande. Nej. Det var normalsnack. Vi var normala — hela kvällen! 🙂

Idag har vi äntligen varit iväg och både tittat på, valt och köpt golv till övervåningen. Leverans på tisdag. Björn har därmed slappnat av lite och kommit ner i varv, lite mer golv har rivits på övervåningen och jag har preppat klädkammaren för målning.

projekt klädkammare

Jag tror att vi ska in med elfa-system för att få plats med allt och lite till, men det är inte helt klart än.