Jag gör min andra praktik på utbildningen nu. Praktiken och exjobbet är det enda som är kvar, de kommer löpa parallellt över hela våren och till sommaren blir jag klar med min utbildning – vilken gällde förpackningsdesign och -konstruktion, för den som generande nog inte memorerat vad jag gör under den tiden som jag inte aktivt är mor till mina barn.
Åter till praktiken. Handledaren har hela tiden varit tydlig med att vi ska “jobba”, dvs vi (för jag gör praktiken ihop med en klasskompis) är praktikanter med riktiga arbetsuppgifter. Till arbetsuppgifterna, under rubriken “komma in i det”, hör ett studiebesök till lagret i Skåne. Till Skåne åker man inte bara över dan, helst, eftersom det innebär 4 timmars åksjuka på snabbtåget.
Så, till saken: det blev en natt på hotell. En bortanatt från familjen (Ve och Fasa – not), men två nätter från barnen eftersom jag kommer hem efter läggningen ikväll.
Vem lider av en bortanatt, egentligen?
Alltså jag vet ju att det inte går nån nöd på pojkarna, särskilt inte som vi fejstajmade genom hela middan, men hallå? JAG då. JAG som längtade så intensivt efter lite lugn och ro förra året, men som nu sen praktiken drog igång har dåligt samvete – en av mina bästa grenar, för övrigt – nästan varenda dag för att jag kommer hem lite senare än jag brukade på lektionsdagar. JAG som därmed nästan börjat se fram emot Simons raserianfall så att vi kan få umgås extra intensivt*. För MIG är det inte så jäkla enkelt att vara borta två dagar. TVÅ dagar.
Fast än så länge går det bra.
*Vi ser det så, att dessa raserianfall och lite märkliga utbrott över färgen på maten och vem som får titta på vem och så vidare, är en del av hans utveckling och alltså någonting han måste ha för sig. Men. Det betyder inte att han inte ska behöva möta motstånd. Motstånd är bra. Motstånd behövs. Hurra säger jag, som får lägga min uppmärksamhet bara på honom och sen dessutom kramas massor när det är över.